tisdag 24 februari 2009

Annorlunda köttbullar

Jag erkänner!
Jag är fast!
Troget varje måndagkväll klockan 20.00 bänkar jag mig förväntansfullt framför tv 4 för att beskåda "Familjen Annorlunda".
Vet inte om det är i nyfiket egenintresse eller av någon bisarr lyteskomiks-anfall jag inte vill missa nämnda begivenhet.
Igår åktes det skridskor med 3 stycken 2-åringar, gicks på vuxen-utan-barn-utflykt och åktes och storhandlades.
Just storhandlingen intresserade mig.
Att ge mig iväg var tionde dag med 3 små barn i släptåg är en vanesak för mig.
Att skriva matsedel för en månad i taget och handla det mesta av maten har jag faktiskt inte haft en tanke på att någon skulle kunna komma på att göra.
Finns flera skäl till varför jag inte skulle handla månadsvis!

Först och främst bör man ha stora lagerutrymmen hemma, vilket vi kanske egentligen har men att fylla de med mat...?
Därefter blir det ju mestadels mat som går att förvara hemma en längre tid, i frysen eller med lååång hållbarhet.
Det är där min skepsism kommer in i bilden!
Lång hållbarhet= mycket konserveringsämnen och tillsatser.
Ja, det gick ju bort!
Här ska det vara så ren och oprocessad mat som möjligt och visst är frysen ett underbart hjälpmedel men inte till allt!

Att dessutom köpa färdiga köttbullar till en familj på 12 personer?

Visst, kilopriset på färdiga köttbullar är lägre än på ren köttfärs men hur hög är kötthalten i färdigtrillade?
Hur många andra tillsatser behövs för att livsmedelsindustrin ska kunna tjäna pengar på sin produkt?
Litet tips; vänd på paketet och läs innehållsförteckningen nästa gång i affären!
Låter det gott? Nyttigt?

Med risk för att vara tjatig kommer nu en snabblektion i hur enkelt, gott och billigt (i jämförelse med färdiga) man kan göra egna köttbullar.
Köttbullesmet efter eget huvud/recept, spritspåse och långpanna!
Voila, allt som behövs är en varm ugn och sen är middagen/middagarna färdig efter ca 35 min i 150-175 graders värme.
Om man nu tycker att det blir för dyrt med ren färs i smeten går det utmärkt att dryga ut den med linser (kokta), ströbröd/mjölk eller vatten, kruskakli och/eller ägg.
Inga konstigheter, inga okända tillsatser!

Har man dessutom varit förutseende att "steka" bacon i samma långpanna dagen innan i ugnen går det utmärkt att använda sig av flottet som blir kvar att lägga de spritsade bullarna i.
Se, det behöver inte vara en omöjlighet att göra många köttbullar själv, så omständigt är det faktiskt inte.

Tänk, det blev en "mat-mamma" av mig med...

måndag 23 februari 2009

Mitt paradoxala liv...

Ibland måste jag bara le åt mig själv.
Kanske mest åt den person jag en gång var.
Inte för att jag ändrat mig så värst mycket utan kanske mer åt alla hyss jag hade för mig.
Ser på min äldsta och känner igen mig i mycket av det hon brinner för. Kanske inte alltid samma frågor, eller samma frågeställningar men i det brinnande engagemanget.
Trist men sant, man har nog allt en förmåga att bli mer blasé vartefter åren går.

Något helt annat jag också kan le åt är nog min egenskap att leva livet med en ständigt väntande deadline.
Visst borde jag ägna mig åt att skriva en verksamhetsberättelse.. men det är ju så mycket roligare att syssla med nästan vad som helst annat.
Så där har jag alltid hållit på, roligare att sy galna kläder istället för att plugga till en tenta, skojigare(!) att städa, baka, laga mat än att ta itu med tråkiga telefonsamtal eller nästan vad som helst som skulle behöva göras först.
Inte förrän i sista stund gör jag vad som absolut behöver vara färdigt.
Ändå tycker jag att jag har bra kontroll över tillvaron, försöker vara förberedd i tid, ligga ett eller helst ett par steg före.
Paradoxalt!

Tror i och för sig inte att jag är ensam om fenomenet.
Att leva med dessa ständiga deadlines gör att saker och ting ändå blir gjorda..
Undrar hur de flesta journalister funkar?

söndag 22 februari 2009

Könsabort

Läser till min fasa att det förekommer könsaborter även i Sverige.
Ja, vad trodde jag egentligen? Att vi skulle vara förskonade från sådant skit!
Enligt en professor/kvinnoläkare finns det - "viss förståelse för företeelsen".
Kan inte någon vänlig och medicinskt/biologiskt kunnig person upplysa dessa stackars vilsesimmade havande kvinnor och framförallt deras äkta hälfter om hur det ligger till!?
Jag fick i alla fall lära mig i skolan under biologilektionerna att det var mannens spermier som avgjorde könet på bebisen, x och y kromosomer, ni vet!
En förlegad kunskap kanske?
Det kanske bara är vi kvinnor i väst som har noll möjlighet att påverka könet på våra bebisar?
I övriga världen är det kanske tvärtom, mannen som förväntar sig en arvinge och får stå ut med att hans kvinna bara producerar odugliga flickor - och hon som avgör vad det blir?!
Herregud!
Att människor inte kommit längre i kunskap och utveckling än till strax över stenåldersstadiet i så stora delar av världen.
Vad att göra?

lördag 21 februari 2009

Lördagslogistik

Att vara begåvad med en knippa barn (och extradito) innebär ett visst mått av förmåga till logistik.
Ett litet aber i sammanhanget är den minimala petitessen att vi bor på landet.
Närmare bestämt ca 9 km från närmsta busshållplats.
Mycket taxiåkande blir det!

Idag är en stor dag - en av sönerna fyller 5.
En inte helt oaktningsvärd ålder för en liten herre.
Födelsedagspresenter och syskonpresenter är bara delvis ordnade.
Resten ska fixas nu på förmiddagen, inklusive det traditionsbundna tårtinköpet som far i huset ombesörjer.

Far och 4 små har redan åkt för dagens uppdrag, jag hetsar 2 stora damer för att hinna in till stan och sen hem igen innan hela dagen gått.
Det måste ju blåsas lite ballonger också..

torsdag 19 februari 2009

Mat, vikt och bvc-besök

Dags för 1,5 års koll på minstingen.
Mina barn är verkligen inga "biffar", deras fars spindelgen har definitivt övertaget i den genetiska sammansättningen i deras små kroppar.
Lätta vid födsel, lätta genom livet, växer som ogräs på längden framåt mitten av tonåren.
Minst i skaran är inget undantag från den regeln.
Har slutat titta på så kallade "kurvor" för längd och vikt-tillväxt för länge sen.
Har ingen aning om vad som är normalviktigt hos genomsnittsbefolkningen, har bara som alla andra noterat att det visst är ett växande problem med tyngre och tyngre barn.
Larmrapporter om hur stor del av befolkningen (i västvärlden, märk väl) som sakta men säkert äter sig till en ohälsosam övervikt.
Inte bara äter för den delen, undviker att röra på sig också.
Själv har jag svårt att se den trenden.
För det första sitter mina barn aldrig still!
Möjligtvis med undantag för de 2 äldsta som faktiskt finner ett nöje i att surfa runt i cybervärlden.
De små däremot- aldrig.
Tror inte att de vet att man kan sitta rätt upp och ner.
Och hur skulle de kunna veta det?
Deras föräldrar undviker i möjligaste mån att sitta still allt för länge.
Jag har inte tid.
Det finns alldeles för mycket kul att fixa med och en hel del mindre kul som också behöver åtgärdas.
Varje dag.
För det andra, anser jag att det är min förbaskade skyldighet som förälder att lära mina barn att äta rätt och vettigt.
Frukt och grönsaker varje dag.
Inte ta mer än man äter upp.
Inget annat än vatten att dricka mellan måltiderna.
Godis ( i begränsad mängd) på lördagar.
Juice bara till frukost - mjölk eller vatten till maten.
Så ursprunglig och ren mat som möjligt.
Undvika märkliga charkvaror.
Aldrig sk light-produkter!!!
Lagad mat från grunden.
Äkta vara helt enkelt!
Väldigt enkelt faktiskt.

onsdag 18 februari 2009

Mat eller fusk?!

Ramlade in på en sida jag varmt kan rekommendera.
Äkta vara eller som länken heter; www.aktavara.org
Ligger prydligt placerad under "Sådant jag gillar".
Finns hur mycket "godis" som helst om allt det vi stoppar i oss till dagligdags och kallar mat.
Har ju redan predikat för vänner och bekanta om boken, "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson.
Den bör faktiskt alla som överhuvudtaget stoppar någon form av föda i munnen läsa!!!
Här finns allt och lite till om livsmedelsindustrin att läsa om och lära av.

Charmigt beteende

Har haft besök av en vän och hennes son nu på förmiddagen.
Trevligt, med fika på nybakt bröd och lek med 5 små på övervåningen.
Eller, bara nästan!
Dottern visade upp sin vackraste sida och toktjöt för precis allt och inget ända till hon stupade i sin säng vid halv 12.
Minstingen ägnade sig åt lite bryta-ihop-för-husbehov-skull också.

Inte för att det skulle vara ett överdrivet märkligt beteende att små barn får spel ibland, det är ju så irriterande bara.
Att knappt höra vad man tänker, än mindre kunna prata i normal samtalston.
Det är ju en tröst att veta att det går över.
Och att det faktiskt ser ut så hos alla familjer, ibland.

tisdag 17 februari 2009

Akvarium och kaffe

Vissa dagar ser jag hur allt går på tok för nära och kära, ibland självförvållat, ibland helt oförskyllt.
Själv sitter jag, stadig som en klippa, mitt i ett stormande hav. Ha! (Inbillar mig bara.)

Då känns det skönt att få återge en helt sann, fullständigt normal och mycket underhållande historia ur ett familjeperspektiv.
(Detta kunde mycket väl hänt hemma hos oss, dock lider vi brist på akvarium.)

Söndag morgon!
Liten och pigg herre, 2,5 år gammal vaknar halv 6.
Hans mor ger upp försöken att somna om och går upp klockan 6 för dagens första blöjbyte.
Tar sig, efter förättat värv, ut i köket för att påbörja frukost.
Finner familjens akvarium i ett ytterst sorgligt skick!
Någon, läs liten herre, har försökt bjuda fiskarna på kaffe.
En burk snabbkaffe i ett litet 50 liters akvarium blir ganska mycket kaffe!
Lätt irriterad mor sanerar akvariet i 45 minuter och går därefter för att leta rätt på sonen.
Finner densamme i vardagsrummet där alla dvd-filmer och video-filmer ligger dekorativt utkastade ur sina fodral.
Denna familj har många filmer, jag vet, brukar låna ibland.
Nu är mor inte längre lätt irriterad, snarare mycket.
När samtliga filmer är placerade på sin rätta plats gör denna arma mor ett nytt försök till att påbörja frukost.
Då har den händige lille gossen tröttnat på att vänta på dagens första mål mat och resolut tagit saken i egna händer- kylen öppen och alla morötter och äpplen är provsmakade.
En tugga i varje.
(Måhända munskänk vore en tänkbar karriär för detta barn?)
Först klockan 9, när halva förmiddagen redan passerat, kommer frukost på bordet och även mor i huset får en skvätt kaffe.

Att leva med små barn innebär att vara ständigt vara beredd på det oväntade!
Hur man nu kan vara det..

måndag 16 februari 2009

Vinterkallt och vårkänsla

Jag vet, det rimmar illa med varann men efter flera veckors (månaders?) frånvaro av solen lyser den så det bara sprakar om det.
Vi har flera minusgrader, ganska mycket snö och sportlov för skolbarnen.
De små studsar runt i snön och producerar mängder med våta ytterkläder varje dag, lyckliga.
Själv drömmer jag om små små spirande gröna strån som snart, mycket snart kommer titta upp ur snön.
Till dess får jag nöja mig med att fylla fönsterbrädorna med nya krukväxter och tulpanfång.
Tror att vi alla njuter av ljuset och det skira gröna som finns att tillgå, även om det än så länge mest förekommer innomhus.
Smög ut till mitt lilla växthus häromkvällen, mest för att se om de övervintrade växterna fortfarande levde och där - i en liten kruka jag glömt att jag stoppade ner några överblivna lökar i, i höstas - tittade det faktiskt upp små spirande gröna strån.
Om ett tag ska jag plocka in den krukan och driva de små tulpanerna inne, i väntan på alla ute.
Hoppas bara att de hinner både knoppas och slå ut i år - innan rådjuren äter upp de.

söndag 15 februari 2009

Förändring

Jag har haft mångårig träning i att tampas med succesivt förändrat betende.

Inte bara mina barns uppväxt och därigenom självklart förändrat förhållningssätt till omvärlden, utan även åldrande släktingar som förstärker vissa egenskaper och tappar andra.
Olyckor kan naturligtvis bidra till personlighetsförändringar, sjukdomar kan också göra sitt till för att det ska bli svårt att förstå en älskad människa.

Vi har flera fronter att strida på när det gäller släkten.
Vissa är lätta att hålla ifrån sig, andra svårare, några är avslutade .
Alla skulle jag inte behöva engagera mig i, egentligen.
Vissa strider är inte mina, ändå har jag svårt att låta bli att lägga mig i, att inte försöka tala till rätta och ställa tillrätta.
Jag borde bli bättre på att låta folk i min närhet sköta sina egna fronter mot omgivningen, inte lägga mig i så förtvivlat mycket.
Jag borde..

lördag 14 februari 2009

Underbart väder och skogsbruk

När solen formligen vräker ner från klarblå himmel då är det lätt att leva.
Efter en sen och lång frukost packade vi oss ut i skogen med barn både i pulkor och gåendes.
Vi har förmånen att äga lite mark.
Dock så pass mycket att det vore orimligt att sköta om skogen själva. Därför har vi ett skogsbolag som med jämna mellanrum kommer och gallrar, slutavverkar och nyplanterar åt oss.
Just nu, de senaste veckorna har motorljuden ekat i skogen från tidig morgon till sena eftermiddagen och därför var vi nyfikna på att se hur det faktiskt såg ut.
Skulle det vara kalhyggen här och var eller skulle skogsstigarna vara sönderkörda?
Icke sa Nicke.
Visst syntes det var skotaren och skördaren kört, ris låg kvar som det brukar och en del timmer fanns kvar, inte utkört till vägen än.
Ändå, även för att vara ett modernt skogsbruk syntes det hur försiktiga de som kör i skogen är.
Att värna om miljön kan vara så mycket mer än att undvika förkastliga transporter, hälsovådliga framställningsprocesser, försurande utsläpp osv osv i all oändlighet.
Att värna om miljön, även närmiljön är en viktig sak.
Ville och co ska ha tack för sin visade hänsyn.

fredag 13 februari 2009

Inget gott slut..

Den här dagen började på ett sätt, fortsatte på ett annat och slutade på ytterligare ett tredje.
Trötta men glada barn som vaknade upp till frukost imorse.
Riktigt lyckliga barn som tumlade runt i snön med solen som öste ner varma strålar över dem.
Ilskna, trötta, arga, ohörsamma barn som åkte i säng med beslagtagna leksaker och ingen bolibompa.
Hoppas morgondagen är lite mer jämn i humöret, jag orkar inte riktigt med dessa stora svängningar just nu.

torsdag 12 februari 2009

Frågeteckensmänniskor

Har ni tänkt på hur olika alla människor är?
En del, däribland jag, är mest som ett stort uttropstecken hela tiden.
Det är som om allt vi säger avslutas med ett stort fint uttropstecken!
-Hej, vad kul att se dig!
-Vet du vad som hänt idag!
-Hur har dagen varit!
Spelar inte någon roll om det egentligen är en fråga som ställs, uttropstecknet sitter där i alla fall.

Andra sätter bara punkt efter varje uttalande.
Som om all efterföljande vidarutveckling skulle vara av ondo.
Min man är sådan ibland.
Kan vara enerverande att leva med.

Åter andra är mest ett stort frågetecken?
Kanske inte för att de egentligen verkligen vill veta svaret på sina frågor, snarare för att få någon form av bekräftesle på det de säger.
Jag känner en frågeteckensmänniska.
Hon är riktigt frågvis, ganska nyfiken och väldigt irriterande.
De flesta meningar avslutas med:
-eller vad tycker du?
-visst är det så?
-kan du förstå?

Faktiskt än mer irriterande än de som bara sätter punkt.

Jag undrar om alla är medvetna om hur de förhåller sig till interpunktion?!.

onsdag 11 februari 2009

Språk, punkt och dotter

Min dotter (den äldsta) är duktig på att prata riktigt fort.
Tror att det kan vara ett arv efter mig. Tyvärr har jag nog umgåtts för mycket med små barn på sistone för jag har definitivt legat av mig.
Ibland har vi väldigt bråttom när något ska berättas, då går det undan även för mig.
Som när jag har något, i mitt tycke, kul att återge henne om min dag.
Hon brukar påpeka att jag borde skriva som jag pratar.
Det skulle bara bli så obegripligt för de flesta då.
Att glömma kommatecken när man pratar är en sak, att göra det när man skriver blir mest jobbigt.
Ni som läste Expressen fredag (?) på 90-talet, minns hur Linda Skugges krönikor såg ut.
Inte en punkt eller kommatecken så långt ögat nådde.
Så ser det ut när vi pratar här hemma.

tisdag 10 februari 2009

Botad loppis-abstinens

Skulle ju leta efter begagnad dammsugare hade jag tänkt mig.
Så kommer maken hem med en splitter ny på måndagskvällen!
Det värsta i sammanhanget är nog att jag faktiskt blev glad.
Glad för en dammsugare!
Jisses, det har bara gått utför med mig.
Hade någon berättat för mig för en sisådär 20 år sen, att jag skulle bli glad över att det kom hem en ny dammsugare, hade jag bara skrattat.
Gott och länge!
Nu finns det ju en liten ekonomisk aspekt i det hela som kanske kan göra det mer begripligt, det är tråkigt att köpa nödvändiga hushållsapparater.
Det är roligt att köpa onödiga hushållsgrejer.
Om man kan slippa att köpa trista, välbehövliga saker, blir det mer pengar över till roliga och obehövliga saker - typ jättesöta kakfat i 2 våningar.
Inte för att jag behövde ett nytt (ja, jag har flera) kakfat.
Vi äter sällan kakor.
Men det var ju sött ju.
Och billigt.
Och köpt på loppis.
Sen har det faktiskt gått nästan 2 veckor sen jag besökte favoritloppisen senast, jag hade lite abstinens.
Nu är den botad, för ett tag..

måndag 9 februari 2009

Ny vecka

Så var den nya veckan igång med stormsteg.
Har redan hunnit med första turen till buss och by för leverans av stora barn.
Tänkte summera förra veckans tvätt, disk och matstatus.
22 maskiner tvätt
21 maskiner disk
50 frukostar
35 luncher
48 middagar
68 mellanmål
(portioner alltså!)
Ser inte riktigt friskt ut när det väl kommer ner på pränt.
Liknar mest någon form av storhushåll.
Javisst ja, det var ju det vi hade här..

söndag 8 februari 2009

Instrumentkrossardagen..

Den äldste av de små fick i julas en egen, riktig ukulele.
Den har det spelats flitigt på ända sen dess.
Nu är det nog färdigspelat, inte för att oljudet var outhärdligt, (det kan låta rätt mycket hemma hos oss ändå) snarare för att minstingen i ett obevakat ögonblick lyckades slita loss alla strängar och halva fästet/stallet(?)
Trevligt att grabben visar prov på styrka men kunde den inte användas mer konstruktivt?
Storebror har sig delvis själv att skylla, han lovade att ha järnkoll på sitt instrument, vilket han naturligtvis inte haft.
Tidigare på dagen tyckte lilltjejen att det var en lysande idé att testa hållfastheten hos en plastmaracas.
Inte lysande alls!
Vet ni hur många små, små kulor det finns i en maracas?
Inte jag heller men många och några till...
Tror mina barn får nöja sig med pinnar och stenar som leksaker. Utomhus!

Förrymda tomatburkar

Eftersom jag har en stor familj, brukar jag köpa stora förpackningar av bla tomatkross.
Sisådär en 3 kg burk i veckan brukar kunna gå åt.
Just idag var planen att servera pasta med tomatsås till lunch, inget problem alls eftersom jag så sent som i torsdags köpte en ny stor, fin burk med krossade tomater.
Ett litet problem var det dock- burken var spårlöst borta!
Jag menar, det handlar faktiskt om 3 kg, ingen liten futtig pappförpackning med 400 gr i!?
Borta?!
Visst är mina barn duktiga på att bära runt saker och ställa på nya, oväntade platser men 3 kg tomatkross!!?

Efter ett idogt letande både högt och lågt, gav jag upp och trollade fram tomat ur frysen i stället, familjen + "extrason" måste ju trots allt få mat i sig.

Den försvunna burken har dock kommit tillrätta, maken hade skyfflat in den i ett underskåp där det mest förvaras brödrostar, extra serviser, tomma glasburkar och annat bra-att-ha.
Tänk, det tog drygt 20 år innan han började göra som jag - allt som är undanstoppat och inte längre syns, det finns inte..

Helg

Så här fram på söndagsförmiddagen, börjar jag längta efter vardag igen.
Missförstå mig rätt, helger kan vara rätt charmiga men det är ändå vardagen som får livet att snurra.
Mina helger består mest av ett evigt matlagande, plockande, tvättande, läxläsande och ett evinnerligt tjatande för att gjuta olja på vågorna.
De brukar gå höga!
Märks med all önskvärd tydlighet att huset är fullt när alla är hemma.
Tyvärr har familjens församlade medlemmar inte riktigt samma tider heller, de små vaknar obarmhärtigt tidigt, de stora visar sig tidigast strax efter lunch och själv skulle jag tycka att en sovmorgon i kvartalet vore trevligt, något som aldrig inträffar.
Hur stor är inte då skillnaden mot en vanlig vardagsmorgon.
Uppe strax före tuppen, taxi med ett stort barn, hem och fixa frukost och jaga upp trötta (!) små, skicka iväg barn till skolbuss och röja av köket.
Sen..kaffe till mor- och klockan har just då passerat 8.
Resten av dagen brukar bestå i tvättande, plockande, diskande, matlagning, högläsning, lekande, taxi, läxläsning, mer plockande och så småningom nattning.
Jag gillar vardagar...

fredag 6 februari 2009

Blötsnö och dammsugare

Efter en tur ut i djup blötsnö för väl valda delar av familjens barn, har nu lugnet lägrat sig.
Eller så gott det nu kan bli/vara lugnt i detta hus.
Två små sover och två lite större ser på Tintin-film.
Eftersom eftermiddagen kommer bjuda på ett par taxiresor för min del har jag min vana troget försökt "ligga steget före".
Bilen är avsnöad, middagen på gång, diskmaskinen snurrar för första gången idag och tvätten för andra.
Den enda smolken i min städ-bägare för tillfället är nog familjens dammsugares förtidiga frånfälle i veckan.
Förtidig och förtidig förresten.
Den har ju fått jobba hårt i drygt 9 år, en 4-5 gånger i veckan, så jag borde nog inte klaga.
Det är ju så trist att köpa en ny bara.
Ska se vad jag kan hitta på loppis i veckan som kommer...
Har jag tur kommer jag hem med något oumbärligt nytt fynd, troligtvis inte en dammsugare bara..

Utvecklingssamtal

Att ha barn i skolan brukar betyda att det minst en gång per år är dags för utvecklingssamtal.
Att få möta ansvarig lärare för att höra vad ens ättelägg presterat kan både vara roligt, lite skrämmande eller kanske till och med egalt.
Inte så att jag inte bekymrar mig , jag har bara haft turen att begåvas med mycket ambitiösa och studiemotiverade barn. Åtminnstone de 2 äldsta.
Dotterns samtal har jag hoppat över de senaste 2 åren- hon går i gymnasiet och får faktiskt ta ansvar för sina studier själv, vilket hon också gör.
Sonens lärare träffde jag igår.
Allt hon sa var bara en upprepning av de senaste 10 års möten med tidigare lärare.
De starka sidorna övervägde, som vanligt, även om den sedvanliga brasklappen om hans pratighet också kastades in .
Visst är jag glad för hans skull men lika lite som jag kan skämmas för någon annan människa, kan jag slå mig för bröstet och ta del av äran.
Mina barns prestationer tillhör dem!
Tror inte jag behöver gå på kommande års utvecklingssamtal med honom heller- om han inte vill ha med mig...

torsdag 5 februari 2009

Svärmödrar och annan släkt del 2

Även om jag har en god relation med min svärmor, betyder ju inte det per automatik att jag har lätt för att komma överens med resten av "tjocka släkten".
Faktiskt är det precis tvärtom!
Större delen av min släkt har jag svårt, mycket svårt eller ohyggligt svårt för.
Alternativt inte ens känner dem.

Antagligen borde jag skämmas och genast rusa åstad för att hinna frottera mig med min släkt allt vad jag bara kan.
Eller också inte..

Barn och inredning

Mina 2 största intressen går inte ihop!
Huset fullt av barn som verkar ha en förmåga att mutera sina kroppsdelar vid behov (sugproppar växer gärna ut på händer och fötter)- och inrednig.
Gärna den vackra, skira fransk-danska stilen med slitna vita möbler, fattigmanssilver, spetsar och brodyrer.
Det säger sig självt att jag tvättar ofta ändå, mer jobb behöver jag inte.
Hur roligt är det ställa tillbaka alla vackra koppar, ljusstakar, kuddar och kviltar 2000 gånger om dagen som de små rara använt sig av i sina måttligt lugna lekar?

Det säger ju också sig självt att denna rekvisita inbjuder till lek. Kuddar kan bli öar i vilda pläd-hav. Koppar är bra att servera dockorna (och varandra) vatten ur, ljusstakar är utmärkta som vapen.
Det finns det väl i och för sig inget som inte är bra till...

Av någon anledning envisas jag.
Både med många barn och vit inredning...

Sjuka barn

En liten nackdel med att ha många barn är att det tar så infernaliskt lång tid att beta av sjukdomar.
En månad eller kanske en-och-en-halv passerar fort innan alla står upp igen.
Under tiden behöver vardagen flyta på som vanligt för den eller de som inte är sjuka för tillfället.

Ändå ska jag inte klaga, mina troll brukar vara ovanligt friska jämfört med sina jämnåriga.
Själv är jag helt övertygad om att det faktum att de inte går på förskola/dagis bidrar till frånvaron av ständiga infektioner.

Just nu är minstingen på bättringsväg medan storasyster drabbades av hög feber inatt.
Själv räknar jag iskallt med att inte bli sjuk.
Mammor blir inte sjuka i min värld, vi har helt enkelt inte tid med sådant trams...

tisdag 3 februari 2009

Annorlunda familjer

Såg ett mycket intressant program på tv igår.

Måste faktiskt erkänna att jag är direkt urusel på att titta på tv i vanliga fall, missar alla serier, galor och all sk familjeunderhållning helt utan att skämmas.

Just igår bänkade jag mig dock framför "Familjen annorlunda" med stegrad förtjusning.

Att få se dessa abnorma familjer som bara lever på barnbidrag och inte kan bättre än att föda barn på löpande band antog jag skulle roa mig storartat.

Det gjorde det.

Kanske av en helt annan anledning än vad jag förväntat mig dock.

En 10-barnsfamilj i Norrland, en 5-barnsdito (varav en trilling-trio) i Skåne och en "ny-gammal" familj med 8 barn i Södertälje. Samtliga visade upp något som påminnde om vilken familj som helst, dagishämtning, pulkaåkning, middagsrusning och nattning.

En trött och blivande bitter pappa som mest gnällde, en mamma som börjat om med ny man utan egna barn (mannen alltså) och en mamma som, liksom jag, slet med att få upp trötta skolbarn i tid till busssen.

Hade det varit fascinerande att titta på dessa familjer om de inte varit begåvade med ovanligt många barn?
Hur spännande är det att bevittna en familj som badar barn? Eller äter middag? Viker tvätt?
Vari ligger skillnaden i att titta på slika program på tv och att beskåda missfoster på cirkus under förra århundradets början?

Vem är det som avgör vad som är annorlunda?

Arsenik och fåret Dolly

Alla människor som kan klockan vet när klockan 15.00 infaller. Eller när det är midnatt.
Hur lång en timme är eller hur många minuter det går på en timme.
Hemma oss hos har vi en egen tid- inte alltid 60 minuter lång-men dock, vi kallar den arseniktimmen!
Under denna timme (timmar) borde en mångmamma som jag behöva genomgå kloning, likt fåret Dolly.
Det enda säkra är ATT den infaller någon gång varje eftermiddag. Hur länge den pågår beror mestadels på sk yttre omständigheter.
Hur många gånger jag behöver idka taxi-chaffis fram och tillbaka till byn för att hämta stora barn, hur många läxor som behöver övervakas, om det finns sjuka små osv osv
Lagom framåt 20.00 brukar faran vara över. Då, om inte förr, ska alla små sova gott i egna sängar.
I alla fall om jag får bestämma....

Svärmödrar och annan släkt...

Oavsett om man har en stor eller liten, bra eller dålig kontakt med den, har alla människor någon form av släkt. Biologisk eller ingift.

Jag menar, var skulle vi annars ha kommit ifrån?
Det bästa med släkt kan naturligtvis vara support och glada tillrop från någon eller några som känner inte bara släktskap utan även ett visst mått av kärlek.

Det värsta med släkt är att man kan känna ett tvång att umgås och ha kontakt med människor man inte har ett dyft gemensamt med eller i värsta fall direkt ogillar.

Man kan också lösa ett eventuellt släkt-relaterat problem som jag och min familj gjort; flytta 20 mil i taget vart 5.e år, längre och längre bort från allt vad ursprungliga familjer heter.
Sen kan man ju också ha turen, eller oturen beroende på hur man ser det, att även väl valda delar av släkten flyttar till Långtbortistan.

Min svärmor har just gjort en sådan flyttresa, naturligtvis norrut när vi flyttar söderut.
I detta fall är det inget välkommet flyttande för vår del.
Svärmödrar är ju annars ett tacksamt ämne att skämta om, häckla och ondgöra sig över.

Tänkte jag inte göra!

Tvärtom, jag tycker det är synd att vi bor så förtvivlat långt ifrån varann att den där "kvista-över-för-en-kaffe" inte är möjlig.
Min svärmor är en klok, rolig och lätt glömsk människa.
Där jag kommer ihåg allas födelsedagar intill tredje led, kommer hon knappt ihåg sin egen.
Å andra sidan:
Hittar jag inte ett speciellt recept- ring svärmor- hon kan det utantill.
Undrar jag över hur äggoljetempera ska tillredas- ring svärmor.
Behöver jag beklaga mig över något-ring svärmor.
Eller, gud förbjude, skryta över något-ring svärmor.

Jag önskar att alla hade en god relation till sin svärmor, de behövs i en värld full av annan släkt...

måndag 2 februari 2009

Överslag

Ibland blir det bara överslag i skallen på mig. Som om det var alldeles för fullt av tankar för att de skulle få plats.
Om det åtminstone var några vettiga funderingar, som hur man löser världsfreden eller räddar miljön eller stoppar barn- och kvinnohandel.
Nej då, mitt överslag handlar om mer jordnära och högst världsliga i-landsproblem.

Huruvida jag ska ställa en fåtölj i hörnet i sovrummet där jag tidigare hade en klädhängare, eller om det blir bättre med knopphängare fastskruvade på väggen..?
Eller kanske göra plats för en spjälsäng just där eftersom nästa barn antagligen kommer ha även storebror sovandes i vårt rum..?
Eller, tänk om det blir tvillingar?
Då måste vi ju göra plats för 2 sängar.
De kanske kan dela...?
När jag nått så här långt i tankekjedjan blev det total-tilt, hatthyllan i hallen är ju ganska ful, kanske dags att byta ut den.
Tapeter är jag inget vidare på. Kanske kul med en tapet-snutt just bakom sängen?
Eller varför inte fortsätta trenden med väggmålningar här hemma, en målad sänggavel, direkt på väggen..?
I och för sig är det mest barnen som dekorerar väggarna med målningar numera men ändå.
Ahhrrgg! Jag måste släcka lampan så jag slipper se väggarna i alla fall, kanske jag kan somna då...

söndag 1 februari 2009

Besvärligt liv del 2

Jag säger det igen; mitt liv har blivit mer omständigt och besvärligt sen jag blev medveten om vad vi människor faktiskt stoppar i oss under förespegling om att det är mat.
Senaste boken jag lusläst i ämnet är "Sockerdetektiven" av Maj Östberg Rundquist.

Jag anser mig vara en kritsk läsare där det sunda förnuftet snarare än "larmrapporter" får styra.
Ändå.
Jag är ingen kemist, har knappt mer än basala kunskaper i detta ämne, ändå reagerar jag starkt på alla dessa mått och steg livsmedelsindustrin tar för att framställa något vi tror är mat.

Tänkte dela med mig av vad jag läst om hur vanligt vitt socker framställs:

1, Sockerrören finfördelas och värms upp i kalkmjölk, så att kalcium, protein och vitaminer som finns naturligt i sockerröret utsöndras och kan tas bort.
2, Massan blandas med sur kalk, koldioxid, svaveloxid och natriumkarbonat.
3, Blandningen kokas och avkyls flera gånger.
4, Blandningen kristalliseras och centrifugeras.
5, Den massa som återstår behandlas med strontiumoxid.
6,Nästa fas i framställningen är rening med karbonsyrekalk.
7, Mörk färg tas bort genom att tillsätta svavelsyre.
8, Sockret färgas till sist med indantrenblått eller ultramarin.

Inte för att jag vet om allt ovanstående är hälsovådligt eller ej, inte låter det nyttigt och ursprungligt i alla fall.