måndag 23 februari 2009

Mitt paradoxala liv...

Ibland måste jag bara le åt mig själv.
Kanske mest åt den person jag en gång var.
Inte för att jag ändrat mig så värst mycket utan kanske mer åt alla hyss jag hade för mig.
Ser på min äldsta och känner igen mig i mycket av det hon brinner för. Kanske inte alltid samma frågor, eller samma frågeställningar men i det brinnande engagemanget.
Trist men sant, man har nog allt en förmåga att bli mer blasé vartefter åren går.

Något helt annat jag också kan le åt är nog min egenskap att leva livet med en ständigt väntande deadline.
Visst borde jag ägna mig åt att skriva en verksamhetsberättelse.. men det är ju så mycket roligare att syssla med nästan vad som helst annat.
Så där har jag alltid hållit på, roligare att sy galna kläder istället för att plugga till en tenta, skojigare(!) att städa, baka, laga mat än att ta itu med tråkiga telefonsamtal eller nästan vad som helst som skulle behöva göras först.
Inte förrän i sista stund gör jag vad som absolut behöver vara färdigt.
Ändå tycker jag att jag har bra kontroll över tillvaron, försöker vara förberedd i tid, ligga ett eller helst ett par steg före.
Paradoxalt!

Tror i och för sig inte att jag är ensam om fenomenet.
Att leva med dessa ständiga deadlines gör att saker och ting ändå blir gjorda..
Undrar hur de flesta journalister funkar?

2 kommentarer:

Stormsteg sa...

Vet du, jag börjar ana ett visst genetiskt mönster...

ullebengtssoon sa...

Hm, jag kommer ihåg dig som en allvarlig, stillsam, nästan trög...äh, jabaskoja:)