fredag 6 februari 2009

Utvecklingssamtal

Att ha barn i skolan brukar betyda att det minst en gång per år är dags för utvecklingssamtal.
Att få möta ansvarig lärare för att höra vad ens ättelägg presterat kan både vara roligt, lite skrämmande eller kanske till och med egalt.
Inte så att jag inte bekymrar mig , jag har bara haft turen att begåvas med mycket ambitiösa och studiemotiverade barn. Åtminnstone de 2 äldsta.
Dotterns samtal har jag hoppat över de senaste 2 åren- hon går i gymnasiet och får faktiskt ta ansvar för sina studier själv, vilket hon också gör.
Sonens lärare träffde jag igår.
Allt hon sa var bara en upprepning av de senaste 10 års möten med tidigare lärare.
De starka sidorna övervägde, som vanligt, även om den sedvanliga brasklappen om hans pratighet också kastades in .
Visst är jag glad för hans skull men lika lite som jag kan skämmas för någon annan människa, kan jag slå mig för bröstet och ta del av äran.
Mina barns prestationer tillhör dem!
Tror inte jag behöver gå på kommande års utvecklingssamtal med honom heller- om han inte vill ha med mig...

1 kommentar:

ullebengtsson sa...

Klokt, att både beröm och klander får bo hos rätt person, i alla fall hos de stora.