söndag 31 maj 2009

Varför Carpe Diem?

Nu börjar det dra ihop sig!
Äldsta dottern är redo för flygning eller åtminstone student.
Attans vad tiden går fort!
Allt det där folk och fä sa när vi kom hem från BB - "ta vara på tiden, den flyger iväg" - S A N T !
Fast, hur ska man kunna ta vara på tiden?

Jag lever ju mitt uppe i den - hela tiden!
Allt ifrån vaknätter till sovmorgonar - det är ju den berömda tiden.

På samma sätt måste jag hejda mig själv emellanåt bara för att andas!
Alla steg jag försöker ligga före, allt jag anser behöver förberedas, allt ingår ju redan i tiden.
Även om jag kan hålla med om Carpe Diem, känns det som om just det mottot är grymt överskattat.
Tid är förhållandevis omätbart, flyktigt och väldigt abstrakt.
Om man ser på tillvaron med mina ögon...

lördag 30 maj 2009

Lyx! Pizza! Kanadagäss!

Känns rätt lyxigt.
Att bo som vi gör, alltså!

Stor-småtting var lovad pizza till middag från den lokala bagaren.
Denne man är inte bara en utmärkt pizzabagare, han besitter en stor portion tålamod och välvillig inställning till mina små-vilda-glada.
Kan ju behövas de 3-4 gånger per år vi äter köpt/hämtad pizza!

In rusar, under vilda tjut 2 små ystra gossar, sladdar in bakom disken och börjar dra i allt som går att dra i, inklusive ställer 2000 frågor!
Inga åthutningar här inte, om det verkligen inte behövs!

Snällt svaras det på frågor, händer blir tvättade, burkar plockas fram och små medhjälpare får känna sig behövda och nyttiga.
Fantastiskt att sådana människor finns!

Väl hemkomna (behövde bara stanna en gång på 9 km för att spänna fast lossknäppt barn) vandras det ner till egen brygga vid egen sjö ( iallafall del av) och äts så det står härliga till.
Vattnet kluckar mot bryggan, fiskmåsar segelflyger högt över sjön, solen strålar ner och det rasslar hemtrevligt om björkar och ekar.

Att barnen ratar kanterna och spiller en hel del gör verkligen ingenting. Vi äter ju ute!
De som blir mest lyckliga för spilld mat är nog kanadagässen som tror att de äger stranden.
Syns om inte annat på deras visitkort...

Lyx, är bara förnamnet. Blir lite avis på mig själv som får bo så här bra!

fredag 29 maj 2009

Respekt för gränser

Solen tittade fram nu på kvällskvisten.
Genast störtar små-glada-vilda ut för att ta tomten i besittning igen, efter en dag mer eller mindre inne.
Själv strosar jag runt mitt trädgårdsland och rycker planlöst upp vilsekomna maskrosor, nate och annat otyg som inte kan respektera mina gränser.

Det går uppenbarligen både att lära hundar sitta, barn att äta med bestick, tämja hästar och domptera vilda tonåringar.
Att respekt innebär per automatik att även visa respekt.
Men att få ogräset att hålla sig på sin kant - det går inte!

Jag undrar vad det är i människans innersta som gör att vi, mot bättre vetande, vill tygla vår omgivning?
Naturen vill alltid återta sitt territorium och vinner också i det långa loppet..

Mellanspel.

Fortfarande gråväder ute.
Fint, passar mitt humör utmärkt.
Inte så att jag matchar färgen riktigt men jag hinner stöka undan inne lite, utan dåligt samvete för att inte vara ute och njuta av sol och värme.
Halva huset rent, lunch och middag till familjen lagad, deg satt på jäsning.
Små-vilda-glada pysslar och producerar pappers-sallad över hela matrumsbordet.
Och golvet!

Försökt vara mer aktivt social än bara nya inlägg på bloggen dvs har iallafall prövat att ringa diverse människor jag borde hinna prata med ibland.
Tyvärr ingen som ville prata med mig.

Känns lite som lugnet före stormen, vet att nästkommande två veckor blir fullknökade av aktiviteter, studentmottagning, gäster, läkarbesök, utvecklingssamtal samt ett ohemult antal skjutsningar.

Och maj månad som snart är slut..

torsdag 28 maj 2009

Matt i pälsen..

Försöker verkligen rycka upp mig!
Har faktiskt försökt med det ända sen klockan 12 idag, utan vidare framgång!
Lekte med en kompis på förmiddagen, hämtade lite barn, lagade lite mat och undvek med framgång allt annat.
Hela dagen!

Vilken tur att vädret speglat mitt humör idag, lite ambivalent så där.
Lite regn, lite blåst, lite sol och allt om vartannat.

Extremt mycket inte jag.
Ska masa mig ner till tvättstugan och sen släpa mig upp till sängen.
Verkar inte finnas något vettigare just nu än en trave tidningar och många kuddar bakom ryggen.

Antagligen behöver jag en sådan här dag?!
Men det känns mycket märkligt.

Alldeles för sent uppe!

Tog en välbehövlig tur till växthuset ikväll.
Dock, jag har inte försummat mina "mamma-plikter"!
Utflykt med 3 små, mat, läxa, hämtning, sommarfest på förskola, tvätt och tandborstning klarades av först.
Så även saga!
Idag inte läst utan påhittad och berättad för 2 minismå!
Succe!
Allt som handlar om "barnets list över vuxenvärlden" brukar kunna falla i god jord.

Önskar alla en god och fantasifull natt...

onsdag 27 maj 2009

Hård blåst och närhet!

Storm över södra Sverige i eftermiddag.
Redan kryssat mig över en nedfallen gran tvärs över vägen, ska snart bege mig åt andra hållet, samma väg och se om det finns fler?
Finns vissa baksidor med att bo på landet.
Inte bara beroendet av bilen!
Väder och vind blir på en gång högst verkligt, påtagligt och avgörande.
Jag uppskattar dock förmånen att få leva nära!
Både nära mina barn och naturen!

tisdag 26 maj 2009

Freundin!

Hade turen att få med mig en liten herre med tillhörande mor hem på lunch idag.
Från att inte varit mer än hej-och-du till att flitigt umgås har tagit ett knappt år.
Eller kanske snarare ett läsår.

Att vi hittat varandra gör mig glad.
Inte ett dugg förvånd heller.
Vi är bägge fel!

Utbölingar!
Inflyttade!
Lite konstiga!?
Starka!
Avikande familjebild!

Glädjande, för mig och förhoppningsvis för oss!?
Ses imorgon, vännen!

Nu och då!

Jag har tagit en "walk down memory Lane" ikväll.

Gamla bisarra minnen dyker upp.
När man minst anar det.
Möten, händelser, "skelett i garderoben", vänner jag glömt, skeenden.
Allt triggas igång av samtal med andra.
Som vanligt.
Först i mötet med andra ser jag mig själv.

Vem jag var och vem jag är.

måndag 25 maj 2009

Nyfiken i en strut? Jag är..

Har roat mig med att kolla av antalet besökare till min blogg ikväll.

Efter att ha hävt ur mig ett och annat i olika trådar på ett föräldraforum angående missfall, dödfödda och fullgångna barn, släktrelationer och annat smått och gott där jag besitter ett visst mått av erfarenhet (och en hejdlös massa tyckande), visar det sig att besökarna strömmar till.

På en knapp halvtimme rasslade det till och staplarna växte lavinartat i diagrammet.

Kul?
Märkligt?
Sund nyfikenhet, kanske?

Vet inte riktigt hur jag ska tolka det men det verkar finnas fler som liknar mig, dvs "sjukligt intresserade av mänskliga relationer".


Min slutsats; Det finns hopp för mänskligheten!

Skrämselhicka! Nu igen!

Nu börjar jag bli väldigt trött på denna Midgårdsorm from hell som envisas med att ringla runt på våra ägor och skrämma skiten ur mig!
Intet ont anande trampade jag runt huset på jakt efter tvätt från strecket och utspridda handukar efter eftermiddagens badande i plaskpoolen.
Där!
Något långt, grå-brunt slingrande som verkar vara ungefär lika långt som kinesiska muren vid första anblicken.

Vid andra, något mer noggranna, titten inser jag följande faktum;
1) Det är troligtvis en snok.
2)Den är lång - men kanske inte mer än en meter, eller något mer..

Snabb är den också.
Med en faslig fart slingrade den in under vinbärsbuskarna och dit mina vänner - tänker jag inte jaga efter.
Bra om den kan ha den goda smaken att ringla vidare ut på gärdet och bli till Ormvråksföda!
Men sådan tur har jag antagligen inte.
Inte Ormvråkarna heller...

Hybris=gudars like?

Ska erkänna en brist.
Jag är förfärligt dålig på att läsa andras bloggar!
Finns ett litet fåtal, vars blogg jag följer.
Nära vänners, eller bara för att språket i bloggen tilltalar mig.
Visserligen har jag inte systematiskt letat mig runt efter alltför många intressanta skribenter heller men när jag snubblar in hos någon är det antingen vackra bilder eller ett säreget språk som fångar mig.
För ett tag.

De vars bloggar som får mig att tokvända för att aldrig återkomma är de vars språk är på katastrofnivå.
Min snobbiga, akademiska bakgrund förbjuder mig att sänka mig så lågt som till att läsa eländet.
Långrandiga upprapningar av dagens händelser i någon mammaledig kvinnas liv med barnvagnspromenader, latte-fikande och ett stadigt väntande på att livet ska återgå till-det-normala-bara-jag-får-börja-jobba-igen eller sk "mammabloggar" med otaliga bilder på magen, tröjorna i st 56 cl som köpts för att ligga på vänt till världens-åttonde-underverk tittat ut, nypiffade barnkammare samt alla modebloggar är givetvis totalfel i min värld.
Klarar bara inte av att upprätthålla tillräckligt med intresse!

Hel-, halv- och kvartskändisars bloggar är om möjligt än mer ointressanta.
Gäsp!
Bara tanken på att tillbringa värdefull tid i sällskap med någon av våra sk mediapersonligheter ger mig rysningar..


Eller så har jag bara inte hittat helt rätt än.
För det kan väl inte vara så att jag lider av hybris?
På riktigt..

Kloning i maj, tack!

Jag brukar hävda att alla normala, eller onormala, barnfamiljer behöver minst en extra månad av vardera maj och december.
Jag tycker att vi rationaliserar bort oktober och mars till förmån för en extra jul och försommarmånad!

Så här års duggar utvecklingssamtal, avslutningsfikor, picknickar, uppspel och allsköns krafs mer än tätt.
Lika illa brukar det vara i december.

Att i en familj med två barn få det att funka är svårt, i en familj med sex..
Omöjligt skulle jag vilja säga.

Att vi med familj ändå får det att till slut gå runt måste bero på kloning!
Hederlig gammal celldelning.
Själv har jag ingen aning om hur jag hinner vara på 32 ställen samma vecka med vettet i behåll, alltså måste kloning vara svaret.

Min kropp genomgår någon form av uppdelning i mindre enheter, i smyg nattetid, för att pigga och nytra stå i givakt senast 06.30 dagen efter.

Frukostar fixas, barn väcks, kläs av och på, väskor packas, scheman kollas, bilar far i skytteltrafik till skola, förskola och buss, barn släpps av och hämtas, mat handlas, bärs in och tillagas, läxor läses, disk och tvätt körs i en aldrig sinande ström, det leks, skrattas, pratas, fikas och kramas i oändlighet.
Barn slåss, tillrättavisas, tröstas och hutas åt.
Existentiella frågor avhandlas, livsplaner dras upp, småsår ses om.
Föräldramöten, utvecklingssamtal, elevarbeten, avslutningsfika ditt och datt.
Examensdagar x massor, vår och försommarfester, gäster, nationaldag ska högtidlighållas, jippon och jobbevent.
Friluftsdagar, utflyktsdagar, blommor till fröknar, extra matsäck, extra kläder, extra frukt och borttappade ryggsäckar.
Tömma skola/förskola på för små/fel extrakläder, nya skor och sandaler.


Klart som korvspad att jag stundtals måste vara flera...
Och däremellan pågår den alldeles underbart vanliga vardagen...

Logistikproblem!

Naturligtvis ska maken iväg på möte långt bort på eftermiddagen.
Naturligtvis strular hans bil.
Naturligtvis behöver han låna "min".
Vilken lika naturligtvis egentligen är hans tjänstebil.
Naturligtvis ska det strula.

Men solen skiner, barnen leker eller är iväg till skola/förskola.
Alltid något!

söndag 24 maj 2009

Mitt senaste missbruk!

Ska aldrig mer säga något om nattning av små-vilda-glada!
Bara för att jag läser en lång bra saga om en ko och en kråka för de två yngsta ikväll, löper lilltjejen amok...
Kan inte sova.
Törstig.
Kissig.

Just nu har hon till slut däckat i min famn!
Tog bara en extra timme!

Stor son vill ha hjälp med att hälla färg över sig.
Iallafall i håret.

Tvättmaskin och diskmaskin råmar av längtan för tömning.
Själv vill jag bara odla min nya drog, last, beroende..

Jag kommer, snart, glashuset mitt!

lördag 23 maj 2009

Ord och bokstäver!

Gillar verkligen min egna tid!
Har fått in rutin på nattning av små barn-bara att stjälpa de i säng vid rätt tillfälle- sen är kvällen M I N!
Njutit i mitt underbara växthus en stund och hunnit med en snabb sväng till tvättstuga och även hälsat på diskmaskinen !
Det här med obegripligt långa nattningsprocedurer har jag svårt att förstå!
Idag!
Annat var det på den "gamla goda tiden", när jag totalt ovan vid nattande, skulle "sänka" mina då yngsta!
Kunde pågå i timtal!

Numera sänks barn relativt snabbt, frågan är hur benägen mor är att berätta sagor?
Oftast inte alls!

Missförstå mig rätt: Jag hittar mer än gärna på vilda historier om troll, prinsessor, sjörövare, kungar, drakar, häxor, älvor, blommor och djur.
Men inte varje kväll!

Böcker är en underbar uppfinning jag gärna brukar!
Inte bara för egen del utan även för mina barns!
Att ge barn tillgång till ord och språk är en förutsättning för all annan kunskap.
Basta!

Lördag, bilnycklar och egenheter hos släkten.

Man och små-vilda-glada på väg för sedvanlig lördags-shopping.
Tidning till mor och sockerbomber till de små!
Stor småtting har för ovanlighetens skull (!) ingen aning om var plånboken är!
Veckopeng i fickan, som vanligt.

Konstigt bara att det måste springas i dörren x antal gånger innan de kommer iväg!
Torr tröja till ett barn, rena byxor till någon annan, pengar glömda, bilnyckel osv osv.
Brukar vara rena cirkusen innan alla är på rätt plats, dvs i bilen.

Att välja bil är också ett rent företag!
Alla små-vilda-glada har åsikter!
Helst ska det åkas öppet året om.
Nu låter det som om vi har obegränsat med bilar att välja på och så är det nästan.
Liten-grön-sportbil eller liten-röd-öppen är de som faller barnen mest på läppen.
Övriga "vanliga" täckta bilar är, ja, vanliga.

Inte konstigt att maken far som ett torrt skinn och letar efter rätt bilnyckel..

Annars är bilnycklar ett kärt ämne inom familjen.
En gång för mycket länge sedan, nästan preskriberat länge sedan, kom svärmor på besök.
När hon skulle åka hem var bilnyckeln försvunnen!
Alla letar som galningar för att till slut återfinna den "gömda" nyckeln på gräset utanför porten!

Dettta scenario upprepas ytterligare en gång, vid ett senare tillfälle, vilket raskt resulterat i slutsatsen att är nyckeln borta; titta på gräsmattan!
Logiskt, eller hur?

Min svåger har en annan metod.
Så fort han sätter sig någonstans, tömmer han byxfickorna på sina innehåll.
Ut rasslar nycklar, mobil, snusdosor, småpengar, plånbok osv
Bara för att han ska kunna ranta runt och leta efter sina tillhörigheter, som något glatt litet barn vandrat iväg med, innan han ska åka!

Själv, som det kontroll-freak jag är, försöker jag har styr på mina saker så att någon liten-vild-glad inte trampar iväg med mina pryttlar.
Inte alltid det lättaste...

fredag 22 maj 2009

Långa hyllor och många barn!

Nu är den äntligen hämtad!
Hoppas jag glatt givarinnan lika mycket som hon mig!?
Äntligen kunde den fula billiga loppisfyndade byrån hivas ut ur det som en gång kanske, kanske kommer att bli mitt "dressing-room".
För tillfället är det mer ett flytande inferno av för stora och för små barnkläder på väg någonannanstans.
Dock med vettig förvaring.
Numera!

För flera månader sen var jag hemma hos en vän som gladeligen skänkte bort en lång, ganska låg hylla.
Den skulle bara hämtas.
2,5 km bort har den bott.

Mitt dilemma har varit brist på plats i bilen.
Jag har ju alltid så förtvivlat många barn med mig överallt så bara tanken på att fälla säten och frakta hem långa hyllor har gjort mig trött.
Ikväll blev det iallafall av.

På rätt plats i detta hus har den också hunnit hamna samt svälja minsta sonens samtliga kläder.
Precis så bra som jag tänkte mig att det skulle kunna bli, den där första gången jag såg den.
Tack vännen!

Vuxen lekstuga!

Att leka i växthuset nu, är precis samma sak som det var att leka med Barbie när jag var barn.
Av den utmätta tiden som stod till buds hemma hos kompisen för "Barbie-lek", användes ca 9/10 till planering, sortering och uppställning.
Resterande tid kanske gick åt till något som påminde om lek?

Växthuset är min lekstuga idag.
Den där stolen som står därinne är mest i vägen.
Jag får oupphörligen flytta på den för att inte snubbla när jag kånkar runt mina krukor, planterar om, hänger upp något eller tänder ljus.
Av den tänkta tiden avsatt för kontemplation brukar bli noll och intet.
Jag funkar inte så.

Avkoppling för mig, ja, det är nog mest allmänt runtfixande och småpulande.
Utan att bli avbruten!

Quick-step?

Jag vet faktiskt inte om det bara är mina söners felaktiga fotföring eller om skors kvalité har blivit urusel sen jag var barn?
Jag har verkligen testat det mesta i skoväg till mina pojkar, utan tillfredsställande resultat.
Alltifrån extra-super-billigt-skit för halva priset till extra-super-dyrt-märkes-krafs för minst det dubbla priset.
Håller inte!
Inte mer än max 2 månader av dagligt nötande och slitande av små gossfötter!

Nu senast hade jag införskaffat nya gummistövlar till 8-åringen.
För tre veckor sen! TRE!
De dog igår!
Säg det ställe där de inte var trasiga.
Sula, skaft och foder såg ut så man kunde tro att de varit med om en soldatövning i 5 mils kuperad terräng.
Det har de inte, bara befunnit sig på sonens fötter, vilket iochförsig är nästan detsamma.

Inte mycket att be för, bara packa in hugade barn i bilen och åka på stövelhämtarjakt.
Hem kom vi, x antal timmar och kronor senare, men med nya stövlar, tygskor, blomsprutor att använda som vattenpistoler, plaskpool (någon gång ska det väl bli varmt igen), mat samt bensin i tanken.

Eftersom regnet vräker ner gör det absolut ingenting om de små-glada-vilda blöter ner sig ytterligare med hjälp av sina nya "vattensprutor".
Precis den typ av sysselsättning som brukar trötta ut dem mest..

torsdag 21 maj 2009

Helg.

Solen vräker ner, röjsågen går på jakt efter orm (och högt gräs), diverse små sover, andra härjar ute, ytterligare några andra långa, gängliga grabbar har just ätit frukost nere i stugan, lunch x 3 är lagad och iallafall en av dessa inmundigad av hungrig familj.
Jodå, visst har vi helg!
Mot trappan med kaffe och tidning i högsta hugg...

onsdag 20 maj 2009

Ormen. Nu igen!

Det här med ormen verkar bli en segdragen historia!

Maken gjorde en insats för att stävja gräsets framfart på ägorna ikväll vilket resulterade i att den "arma" ormen dök upp på arenan igen!
Med stora stövlar på och beväpnad med en spade modell större jagade han runt, resultatlöst, i en halvtimme efter den.

Ja, jag vet att ormar är fridlysta varelser,
I detta fall spelar det alls ingen roll, jag utlyser härmed fridlysning över mig och mina barn i så fall.
Frågan är bara om jag tänker våga mig ner i källaren eller inte ikväll?
Den verkar ha sitt huvudsakliga gömställe någonstans i närheten av källartrappan!

I vissa, mörka stunder kan jag undra om det verkligen är så illa att bo i en lagom stor lägenhet i en större stad som jag minns det?
Man slipper iallafall en del ovälkomna kreatur i en stad som är rikligt representerade på landet.
Ormar.
Mygg.
Flugor.
Möss.

Å andra sidan gäller även det omvända.
Stora feta råttor.
Grannar tätt inpå.
Vilsesimmade husdjur i toaletterna.
Silverfiskar.

Iallafall som jag minns det...

I världens mest sekulariserade land...

Har faktiskt funderat på att leta reda på Bibeln.
Undrar om jag inte har fel i mitt förra inlägg?
Var det verkligen ett lamm som slaktades, eller var det en gödkalv?

Bibeln ja, en mycket intressant studie i hur människan har ansett det vara korrekt att leva.
Eller kanske hur moraliska och etiska värderingar faktiskt förändrats under historiens och tidens gång.
Oavsett religiös övertygelse, eller ej, kan jag ändå rekommendera just boken som ett litterärt verk.
Ja, jag har läst den.
Flera gånger också!

Jag personligen har mycket lättare att ta till mig den Gud som finns i gamla testamentet än den något mjäkiga variant som tar plats på scenen i nya testamentet.
Hämnd är ändå något ytterst fundamentalt om än primitivt.
Öga för öga, tand för tand.
Kontra:
Vänd andra kinden till!

Hur gör du?

tisdag 19 maj 2009

Att "slakta ett lamm"...

Jag brukar envist och bestämt hävda;
Barn gör inte som man säger - de gör som man själv gör!
En sanning jag oftast tycker stämmer.
Tyvärr har detta en baksida.
Allt av mindre bra karaktär man ägnar sig åt, brukar barn snabbt kunna ta efter!

Om devisen används i ett pedagogiskt, uppfostrande syfte är man oftast rätt ute.
När man själv har problem med sin omvärld och handlar mindre genomtänkt - eller när man högst medvetet handlar på ett kanske inte allt igenom "rätt" sätt - ja, då är de små rara där och suger i sig förhållningssättet som en svamp.

Jag kan ge ett tragiskt exempel;
Jag har valt, högst medvetet, att bryta kontakten med några personer som egentligen borde stå mig nära.
Inte utan strid, det kan jag försäkra.
Både från mitt håll och motpartens håll har det förekommit förhandlingar i flertalet omgångar men till slut valde jag den enkla vägen ut.
Bryta helt!

Vad har jag då åstadkommit?
Naturligtvis har kontakten med icke önskvärda element upphört men förutom det har jag
lyckats inpränta ett flyktbeteende hos mina barn jag inte anser vara önskvärt.
Inte alls!

Skulle vilja få tillfälle att "slakta lammet" snart...

måndag 18 maj 2009

Kungen och jag!

Det är något tokigt med min omvärld idag.
Eller med mig.
För det första har jag mått rätt bra idag, inga utbrott av vrede, inga bryt på de-små-glada-vilda.
För det andra har jag inhöstat så obarmhärtigt mycket beröm idag för vitt skilda saker att jag snart, mycket snart tänker bli klädsamt generad.
För det tredje har jag en plan.

En plan är som bekant någon form av riktning som läggs upp utifrån ett givet perspektiv.
Det enda man kan vara helt säker på är att planen ytterst sällan kommer att kunna genomföras så som den planerats.

Det är det jag gillar med planering!
Att oavsett hur mycket jag än försöker ligga minst ett, helst två steg före, kommer det att bli snubbel på målsnöret, om inte tidigare.
Vad är det nu för bra med det kan vän av ordning undra?
Två av mina favoritord!
Flexibilitet och problemlösning!

Att stadigt vara tvungen (anse sig vara nödgad) att lösa nyss uppkomna problem, ändra tidsplaner, interferera i diverse konflikter, fatta snabba och helst hyggligt genomtänkta beslut - ja, inte gör det att jag känner mig obehövd iallafall.
Dessutom är jag övertygad om att jag hade haft ett fasansfullt mycket tråkigare (lugnare, skulle en del hävda) liv om jag inte begåvats med just alla-små-glada-vilda!

Jag får väl återkomma till mitt motto som tre-åring, mitt och gamle kungens: Jag har posigriv livssyn!
Eller som det egentligen skulle vara; Jag har positiv livssyn.

Pretantiösa funderingar!

Jag blev lite stolt idag.
Nej , jag har inte mycket till övers för svensk, klädsam jantelag.
Om jag får beröm blir jag glad, oavsett var det kommer ifrån.
Pratade med min underbara svärmor imorse, hon erbjöd sig att vara mur om jag kände för att mucka.
Det ville jag inte, har hittills haft en bra förmiddag och tänker försöka fortsätta dagen på ett strålande humör - känns mer som jag då.

I vilket fall som helst, hon berättade att jag har en läsarinna norröver i landet som med glädje följer min blogg.
Så långt allt väl.
Glädjen i detta är nog att det jag skriver kan tilltala vitt skilda åldrar, som denna dams mer aktningsvärda ålder till min dotters kompisar.

Och är det inte precis så det ska och bör vara?
Att oavsett ålder, religiös tillhörighet, sexuell läggning osv osv finns det alltid mer som förenar än söndrar?
Vi är ju alla människor...

söndag 17 maj 2009

Kräldjursbemängd källare?

Kan vara användbart med lite sund ilska ibland.
Som när jag inser att jag verkligen, verkligen behöver göra en insats för rena kläder åt alla små vilda glada som dagligen myllrar runt mig.
Ingen som har missat ormen va?

Maken har varit på ormsökarjakt både två och tre gånger, utan resultat.
Ytterdörren har varit öppen länge. Typ ettochetthalvtdygn...
Han har - under mitt överinseende - lyft på allt som går att lyfta på, vält upp och ner på resten minst två gånger.
Fortfarande ingen orm.

En normalt funtad person hade, likt min man, tyckt att det var ett tillfredsställande resultat och dragit slutsatsen att ormen dragit vidare.
Ut.
Jag däremot som lider av grava konspirationsteorier beträffande ormars illvilja, anser det vara ett bevis för att eländet ligger och lurpassar på mig någonstans därinne.

Sund ilska då?
Jo, den behövdes för att sätta mig över den antipati jag känner mot ringlande kräldjur och bege mig ner i Ginungagapet för att skifta tvätt!
Målsättningen var att ge den där j-a ormen vad den bad om, om den skulle ha den dåliga smaken att visa sig.
Det gjorde den inte.
Maken har kanske rätt?
Fast...det tror jag inte!

Ilska på vänt..

Börjar bli väldigt trött på att gå runt och känna mig som ett åskmoln.
Utan rejäl urladdning!
Bara småpyser lite om mig.

Irritationen går att hålla i schack så länge jag;
1) är ensam vuxen med barnen
2) umgås med någon utanför familjen

Kontentan av detta är naturligtvis att det är min stackars man som åker på verbala smällar.
Som den stundtals kloka man han är, håller han ett visst säkerhetsavstånd till mig.
Irriterande!

Jag skulle behöva ett omskakande, dundrande blixtoväder för att kunna landa igen.
Bäst att alla medmänniskor håller ett lika klokt säkerhetsavstånd till mig som min man, om de inte vill drabbas av orättfärdig vrede..

lördag 16 maj 2009

Begonior

Jag har kapitulerat!
Från att ha avskytt alla blommande växter, till att börjat odla själv, från min enorma motvilja till "tantblommor" som pelargoner för att bara inte tala om begonior, är jag numera ägarinna till inte mindre än två pelargoner.
Omsorgsfullt övervintrade i källaren, framplockade, omplanterade, nerklippta och vänligt talade till.
Samt en blekgul begonia!

Ja, jag vet. det måste få sjunka in lite!
Har inte riktigt hämtat mig från chocken själv.
Tog en sen tur till affären med stor son igår kväll och upptäcker till min egen stora förvåning att av en underlig händelse råkade det landa en begonia i min korg.
Just när vi passerade blommor, buketter och krukor på vår väg till kassan.
Dessutom är den nu omplanterad och placerad på väl synlig plats på min veranda.

Fast någon S:a Paulia blir det aldrig.
Tror jag...

Inte rädd för varken f-n eller hans moster...

Det finns inte mycket som skrämmer mig.
Det mesta som sker kan jag ändå inte påverka mer än jag redan gör.
Kontrollbehov! Jodå, det dras jag med.

Men alla yttre omständigheter jag och mina nära ramlar in i, är ändå helt okontrollerbara.
Det är bara att ta det för vad det är.

Naturligtvis finns det alltid ett undantag som bekräftar regeln!
Ormar!
Jag är paniskt, hysteriskt vrålrädd för slingrande djur.
Har inte en aning om varför just dessa djur är mig så förfärligt skrämmande.
Visserligen är det en skräck jag delar med många andra.
Något urgammalt, inlärt, genetiskt, bibliskt, fundamentalt beteende, eller vad?

Jag har just konstaterat att jag inte kommer gå in i källaren före makens återkomst till hemmet.
Han får vara min ormsökare!

Skulle ner och hämta mer vatten till mina små skyddslingar, plantorna!
Precis när jag är på väg in genom ytterdörren rasslar det till i gräset till höger om mig.
En gråbrun slingrande tingest höjer sitt huvud och tittar på mig över den lilla stenkanten vid sidan av trappan.
Jag skriker, vänder raskt upp igen och lyckas antagligen för alltid pränta in vikten av att bete sig riktigt fjantigt vid åsynen av en orm för mina två yngsta barn.

För att spä på min ormskräck, ramlar eländet ner precis framför dörren, som jag så påpassligt lyckats sparka igen, och ringlar in genom ett minimalt hål i tröskeln.
Ridå!
Orm i källaren!
Tvätt i källaren!
Jag INTE i källaren!

fredag 15 maj 2009

Innovativt jordbruk!

Att städa med små barn i huset är ju som bekant likvärdigt med att skotta snö i full snöstorm.
Att plantera ut växter med små barn är, ja, nästan lika illa.
Hade dagens projekt klart för mig.
Äntligen skulle det fula, döda trädet få återuppstå som klätterstöd åt en blommande Klematis, några väldoftande luktärter och som färgklick framför; ringblommor.
Spade greppades, grop grävdes, jord skyfflades, ny pytsades i, vatten, växter och planteringsverktyg hämtades.
Så långt allt väl!

Liten gosse behövde hjälp inomhus, telefon ringde och vips hade de yngsta små trädgårdsmästarna haft 5 minuter till eget förfogande över framplockade tingestar.

Innovativt jordbruk hade naturligtvis testats!

Yngsta sonen, knappt 2, hade som den flinka och raska gosse han nu är, resolut badat 2 krukor med omsorgsfullt uppdrivna luktärter i en av de stora vattenhinkarna!
Allt var en enda sörja av lera, jord och halvdränkta små sköra växter som flöt!

Liten dotter har under tiden omsorgsfullt grävt runt i den nyluckrade jorden i planteringshålet och åstadkommit en försvarlig hög jord utanför.

Barn blev vederbörligt åthutade, växter fiskades upp, jord skyfflades tillbaka och ja, det kanske kan bli något annat än ogräs som växer runt trädet!

Om ingen kommer på den briljanta idén att blommor, alla blommor, är till för att plockas...

onsdag 13 maj 2009

Tack!

Jag är den förste att påtala behov av stöd och stöttning i kriser.
Tycker att jag lever som jag lär.
Ställer obehagliga frågor.
Lyssnar.
Kommer med infallsvinklar när jag anser att jag kan.

Det gäller dock inte mig själv.
Slår snabbt ifrån mig alla försök och förslag till "proffshjälp".
Det stöd jag behöver skaffar jag mig helst själv, tack!

Kan ha förståelse för erbjudanden, dessto svårare att ta emot.

Fått ett erkännande idag.
Min barnmorska ringde.
Undrade hur jag mådde, ville höra min röst.
Accepterade mitt nekande till att träffa kurator.
Lyssnade.
Hörde mig.
Erbjöd sig att finnas, om jag ville.

Beklagade att utbildningen till psykolog var så lång, den skulle passat mig.
Undrade hur jag tänkte använda min kunskap och erfaranhet av kriser!
Tack.
Du är det stöd jag behöver.
I bakgrunden.

De akuta behoven får mina allra bästa vänner ta.
Till er; Tack!

Min vän, varför?

Jag vadar fram genom död och sorg!
Chock, bestörtning, illavarslande, elände, fegt!

Kanske den enda utvägen?
Kanske den enda lösningen?
Kanske det ultimata straffet och hämden?
Varför?

Fegt!

Mina tankar går till min väns familj!
Den bästa chef man någonsin kan ha haft!
R.I.P

Död och sorg!

tisdag 12 maj 2009

Nytt motto!

Präktiga blåmärken efter alla kanyler, stel i nacken, ont i huvudet, frusen.
Japp, jag känner att jag lever.

Dagens, och livets nya motto!

måndag 11 maj 2009

Rutiner kontra overklighet

Tillbaka till rutiner.
Som om jag hunnit vara ifrån de!
1,5 dygns frånvaro hemifrån är lika illa som 1,5 månad för mig.
Känns som om jag är en tillfällig besökare i hemmet de första skälvande minuterna hemma igen.

Nåja, det är åtgärdat nu.
Hämta barn, laga mat, läsa läxor, hämta mer barn, laga mer mat.
Helt ok att ramla tillbaka in i min verklighet.

Bakslag.
Jodå, de kommer. Säkert som amen i kyrkan.
Men inte ikväll.
Hoppas jag.

Imperiet - Märk hur vår skugga

Fortsättning vardag.

Märkligt.

Människan är verkligen anpassningsbar.
Att ha små barn som behöver en är en lisa för själen.
Att se städbehovet, tvätten, disken, de snart övervuxna växterna vars rötter trängs om det påvra utrymmet i de för små krukorna gör att det är lättare att ta till sig vardagen igen.
Att mentalt muta sig till lite egen tid, en kvart i stöten eller så, gör underverk.

Barn är snutna, matade, lekta, sövda.
Disk och tvätt är snurrade.
Växter ut- och omplanterade.
Golv dammsugna.

Jag är för tillfället på banan igen...

Vardag.

God morgon, eller?

Åh, vad jag är trött på allas kommentarer.
Redan.
Alla välmenande tillrop som kommer att komma.

-Det var nog inte meningen att det skulle bli en bebis.
Nä just det. Lillens hjärta slog, sakta men dock, långt efter att jag börjat blöda som en gris.
-Du har ju ändå så många barn sen tidigare.
Ja, men jag ville ju ha fler.
-Kanske dags att sluta nu?
Vem, förutom jag har den rätten att bestämma när och om det är dags att lägga barnafödandet på hyllan?
-Ja, du är ju inte purung längre!
Nä, och inte blir jag yngre.

Visst förstår jag att det bara är försök till tröst och förståelse men det finns ingen tröst.
Ingen som faktiskt kan förstå hur det verkligen känns för mig.
Inte ens om man varit med om det själv.

Alla har vi våra egna sätt att handskas med sorg och lidande, alla känner vi olika.

Jobbig morgon.
Och allt ska vara som vanligt...

Vardag.

söndag 10 maj 2009

Nära-döden och el-chocker

Surfar runt lika planlöst som håglöst ikväll.
Dagen har bestått av berg- och dalbaneturer.
Mest dal dock.
Lika mycket som jag längtade hem till mina vilda huliganer igår, lika mycket har jag önskat dem åt pipsvängen stundtals idag.

Ja, naturligvis får jag dåligt samvete för det!

Har hunnit fundera en del på det här med nära-döden-upplevelser.
Inte så att jag kan skryta om något utomkroppsligt svävande eller ljuset-i-tunneln.
Mer den här insikten att; Hjälp, Det höll faktiskt, på alldeles riktigt att gå illa.
Inte bara med bebisen utan också med mig.

Otäck känsla.
Jag är ju så gott som odödlig!

Iallafall får jag nog erkänna att det inte är helt friskt att åka in på IVA och vara uppvaktad av 5-6 vitklädda rockar, fullt sysselsatta med att klämma, sticka och trycka på ens arma lekamen.
Uppkopplad till diverse övervakningsapparater så jag hann undra om jag råkat gå fel, kanske kommit till någon tv-inspelning av Star Trek och Borg-kuben.

Att dessutom ha kontinuerlig smärta av det obehagligare slaget i nedre delen av buken gör att det är ganska lätt att hålla sig för skratt.

Och ändå är det skrattet och skämtandet som gör att jag kan överleva eländet.

Fråga efter gummiklubba och (ordagrant) efter knark!
Önska kvinnoöverläkaren åt fanders och dessutom uttala en önskan om att slippa se henne någonsin mer.
Fråga om det är EKG som kopplas eller om personalen tänkte bjuda på el-chocker!
(Just den frågan rev ner diverse fniss från annars sammanbitna läkare och sköterskor!)
Börja diskutera brödrecept med uskan efter den förtiotolfte blodtryckskontrollen.
Be läkaren ta i med strumpstickan för att få hål på hinnorna.

Inte friskt, inte någonstans.

lördag 9 maj 2009

66%levande födda barn vs. 33% döda

FAN, FAN, FAN!

Inte igen!
Är inte iform för det här ikväll.
Lite för häftigt dygn, stor blodförlust och svajigt tillstånd inbegripet ett par timmar på IVA, före total moderkaksavlossning och pyttebebis ut!

Tack och lov att jag bor i detta land, utan Cyklokapron och x antal påsar blod hade jag inte skrivit detta alls!

Hemma.
Matt.
Vid liv.

Återkommer!

onsdag 6 maj 2009

Meningsskiljaktigheter

Att leva i en ständigt pågående krigszon måste till sin natur vara outhärdligt!

Jag har aldrig haft tillfälle att verkligen vistas i det man i dagligt tal benämner "krigszon".
Tackochlov!
Däremot är jag snart expert på alla former av konflikter.
Märk väl - konflikter!
Inte hanteringen av dessa!

Visa mig den person som verkligen, verkligen kan hantera dessa, och vips skulle alla krig, oroshärdar och slikt vara utrotat!
Hur det nu skulle kunna gå till...?

Väl vald livsväg..

Ibland undrar jag om jag inte borde valt en annan inriktning här i livet.
Hjärnkirurg, psykolog, forskare.
Någonting där hjärnan och psyket undersöks.


Att frågan aktualiserats har med en viss person att göra.
Med ytterst ojämna mellanrum dyker en och samma fråga upp i telefon, ställd av denna person.

Att svaret från både mig och min mans sida alltid är detsamma verkar inte hindra personens återkommande fråga.
Varför?

Vad är det som gör att svaret inte "går in?
Eller är frågans karaktär så viktig för personen ifråga att den måste upprepas?


Vi har naturligtvis valt en enkel förklaringen, den som ligger närmast till hands för oss men om verkligheten är så enkel - ja, det vete tusan.

Det är här önskan om en "hjärnskrynklare" eller en förståsigpåare kommer in.
Tänk om jag var "utbildad" på området och inte bara en glad amatör!?

Tänk om min/våra funderingar i ämnet; "Märkligt beteende", skulle komma helt på skam!?
Det rätta svaret kanske är ett helt annat än vad vi tror oss veta!?

Å andra sidan är det ganska befriande att inte alltid sitta inne med det sk rätta svaret.
(Även om jag alltid har rätt, även när jag har fel...)

tisdag 5 maj 2009

Frånvaro, krig och piller!

Jag har varit frånvarande större delen av dagen.
Iallafall från hemmet.
Och utan barn.

Som det kontrollfreek jag är ogillar jag det.
Att inte ha järnkoll. Otäckt och ovant.

Tyvärr har jag dessutom rätt i att vara nojig när jag är på "rymmen från hemmet".
Det går åt h-e här hemma!

Oumbärlig, vem? Jag?
Första halvan var väl ok, inga större slagsmål, olyckor eller katastrofer.
Själv var jag på sjukhusbesök och kollade bebis med ultraljud och mitt galopperande blodtryck.
Bebis mådde bra, kunde även se vad det var för sort!
Blodtrycket var, ja, mindre bra kan man ju säga.
Riktigt illa om jag ska vara ärlig!

Får känna mig som en riktig piller-trillare numera men det är ok, tror jag..

Andra omgången borta var på grund av föräldramöte med stora sonen.
En fantastisk möjlighet att åka på studieresa till Kiev, Ukraina i september.
Bo i en familj, resa med tåg, rundturer i staden, delta i lektioner på "Skandinaviska skolan ".
(Vilka galningar- läsa skandinaviska språk i Kiev!!!)

Men när vi återvänder till hemmet... Kaos, krig mellan syskon, krig mellan förälder och barn, krig i största allmänhet!

Bara att kavla upp ärmarna och kasta sig in i getingboet för att gjuta olja på vågorna.
Vojne, vojne!

Disk och tvätt snurrar, barn och man har slutat!
Snurra alltså!

Själv är jag rätt nöjd med dagen.
Min, iallafall!

Följ Mångmamma med Bloglovin'

Följ min blogg med bloglovin

måndag 4 maj 2009

Krukodling av träd

Igår gick första rutan av 66 st på växthuset.
Med tanke på antalet vilda och glada barn som far runt är det ett rent under att det inte hänt tidigare.
Just därför känns det lite snöpligt att det var (antagligen) en sten i kombination med gräsklipparen som sprätte sönder glaset.

I växthuset gror och spirar det som aldrig förr, underbart vårtecken.

Jag känner ingen annan som roar sig med små "trädprojekt" på samma sätt som jag.
Klart underhållande att se om det går att driva upp stora träd och buskar av små fjantiga spröt jag "råkar" dra upp ut marken.
Hittills har 3 granar, 1 björk, 1 syren, 1 körsbärsträd och 1 för mig okänd buske tagit fart i varsin kruka.

Jodå, jag odlar mer normala växter också som krasse, luktärt, solros, potatis, oregano, gräslök, dill, persilja, timjan, rosmarin, pelrgoner, lavendel (men den verkar inte ha överlevt vintern), sockerärtor, jordgubbar, vindruvor, melon, zinnia och ringblomma.

En del ska ut i landet, annat får fortsätta växa och knaka inne.

Känns lite som om jag suger i mig allt om compact-gardening, trots stor trädgård och rejält med plats att sprida ut mig.
Ett skäl till min vurm för krukodling är det här med ogräs!

Jag avskyr att rensa ogräs!
Helt ok att noppa små gröna tingestar ur jorden fram till det stadiet första regnet fallit!
Det har det äntligen gjort i natt!
Då, om inte förr tar växtligheten fart på riktigt och jag hinner inte med.
Att försöka rycka kärs, maskros, nate, brännässlor och svinmålla då-nej, jag ger upp.

Krukor är förhållandevis små och behändiga. Dessutom kan jag få användning för alla mina hemsläpade gotländska kalkstenar, med och utan fossiler i.
(Säkert helt "olagligt".)
Mycket lättare att se var ogräset är om jorden till viss del är täckt, dessutom är det dekorativt och det var visst det som var meningen med alla blommor...

söndag 3 maj 2009

"Smålänning"?

Just varit på mitt livs första Me & I party!
Kommer antagligen också att vara det sista!
Visst, säkert bra kvalité, fin färghållning genom tvätt, arvsmässigt mellan syskon osv osv..men priset!!!
Jag kanske har blivit "smålänning" på riktigt?

200 spän för en t-shirt till barn?
350 för ett par jeans?
180 för tigthts till småflickor?
Inte ur min plånbok iallafall.

Inte vet jag, kanske är det helt normal prisbild för barnkläder idag men jag ställer inte upp på denna köphysteri.

Ja, mina barn ärver kläder av varann.
Och av andra.
Jag skäms inte ett dugg för det.

Tvärtom ser jag det som en god gärning.
Jag sparar miljön, pengar och lär mina barn vikten av att hushålla med resurser.

Smålänning eller ej, jag har alltid rätt!
Även när jag har fel.

lördag 2 maj 2009

Nina Hagen

Stor dotters definition av Nina Hagen:

Släpp lös en 4-åring i mammas sminklåda, låna syrrans klänning, röj lite i pappas skivsamling och drapera någon gammal Lp i håret. Gå sen och sjung för mormor och morfar-de blir säkert glada!

Se original; Nina Hagen-Ziggy Stardust

Acceptans, hyckleri och ironi..

Det här med blodsband!
Kan bara hålla med min äldsta dotter, att vara släkt är verkligen ingen big deel.
Vänner, älskande och nära väljer jag!
Familj får jag med på köpet. Vare sig jag vill eller ej.

Naturligtvis anser jag att det är min plikt att få mina barn, (obs! mina barn) att begripa vikten av att acceptera varandras olikheter om än inte alltid älska dessa.
Å andra sidan är det universiellt!
Att hysa acceptans för olikheter berikar!

Men bara för att man förstår varandras motiv betyder det inte per automatik att man behöver gilla det.

Egentligen är jag inget annat än en hycklare i sammanhanget!
Jag utger mig gärna för att vara vidsynt, när jag är fördomsfull.
Vill gärna uppfattas som en lagom politiskt korrekt person, när jag hyser brutalt avvikande uppfattning.

Min enda tröst är väl att alla andra är mycket värre!!!

(Soundtrack till detta inlägg: Lily Allen - Fuck You Very Much)

fredag 1 maj 2009

Revidering av dagens ämne V I L A (fortfarande tråkigt)

Fortfarande toktråkigt att ta det lugnt.
Fick ett oemotståndligt begär efter att släpa ris (6 meter långa hasselgrenar),
samt att lägga ut trampstenar i det nygrävda trädgårdslandet.
Och naturligtvis: Några maskiner tvättt och disk till men det är ju inte jag som tvättar och diskar då, bara maskinerna. Fusk att ens ta upp det!

Annars har jag haft extremt mycket tid till att känna efter hur erbarmligt trist det är att bara göra ingenting på!
Riktigt trött och sliten faktiskt efter denna dag.
Ska nog gå och sova..

V I L A dag 1

Nu har jag gått ut starkt i projektet V I L A!

Maken gjorde frukost-bara att skyffla in!
Tvättat- bara 3 maskiner och hängt ute!
Diskat- en maskin!
Bytt blöjor- 2-3 st!
Torkat golv- fläckvis efter utspillda glas!
Kört budbil med leverans av laptop och kläder-bara 4 mil totalt! Och bara med 2 små med mig!
Lagat lunch-bara till sex personer!
Grävt om trädgårdslandet- inte så stort, ca 15 kvm.

Dessutom hunnit fika, bläddra tidning, vattna växthus, huta åt barn och riva upp sängkläderna i en säng för tvätt.

Jag har ju faktiskt inte gjort någonting och klockan är redan efter tre på eftermiddagen...
Det är sååå tråkigt att ta det lugnt!