måndag 11 maj 2009

God morgon, eller?

Åh, vad jag är trött på allas kommentarer.
Redan.
Alla välmenande tillrop som kommer att komma.

-Det var nog inte meningen att det skulle bli en bebis.
Nä just det. Lillens hjärta slog, sakta men dock, långt efter att jag börjat blöda som en gris.
-Du har ju ändå så många barn sen tidigare.
Ja, men jag ville ju ha fler.
-Kanske dags att sluta nu?
Vem, förutom jag har den rätten att bestämma när och om det är dags att lägga barnafödandet på hyllan?
-Ja, du är ju inte purung längre!
Nä, och inte blir jag yngre.

Visst förstår jag att det bara är försök till tröst och förståelse men det finns ingen tröst.
Ingen som faktiskt kan förstå hur det verkligen känns för mig.
Inte ens om man varit med om det själv.

Alla har vi våra egna sätt att handskas med sorg och lidande, alla känner vi olika.

Jobbig morgon.
Och allt ska vara som vanligt...

Vardag.

3 kommentarer:

Stormsteg sa...

Så här är det: Folk vet inte ett jävla skit men vill hemskt gärna lägga sig i på det ena eller andra sättet och tro sig veta att de har koll på hur det känns/är/blir bättre.

Istället: "Jag finns här om du behöver mig och döda barn är bara rätt igenom förjävligt."

Ibland är "uppmuntrande" ord det sista som behövs.

ullebengtsson sa...

Kram! Man är alltid ensam i sorg.

Huskatt sa...

Kan tyvärr bara instämma.