fredag 31 juli 2009

Min stora-lilla dotter!

Igår ringde stor dotter och berättade att nästa gång hon kommer "hem" är det för att packa och flytta.
På riktigt!
Inget oväntat, ingen nyhet.

Fast, det känns lite märkligt i alla fall.
Jag har ju haft förmånen att verkligen "leva" med mina barn, nästan alla år sen hon föddes för snart 19 år sen, har jag varit hemma dagtid.
De år då jag fortfarande jobbade (utanför hemmet!) låg arbetstiderna nästan uteslutande kvälls och helgtid.

Tur i oturen är hon först ut med att kliva iväg ut i stora världen och leka vuxen.
Tur i oturen har jag några små-vilda-glada kvar som kommer drälla runt här hemma under en relativt avsevärd framtid.

Det går ju så fort bara!
Allt det där äldre personer sa till mig som nybliven mamma, -"Njut nu, åren går så fort."
Då kändes det underligt.
Tid går väl så fort tid går?
Inget som går att sakta eller skynda.

Nu begriper jag bättre.
Tiden går inte fortare för att barnen växer men barnen växer för att tiden går.
Och njutit, det har jag gjort.
Och lidit.
Och skrikigt.
Och glatts.

Allt det där ingår i normalt föräldraskap, oavsett hur små eller stora barnen är.

Plötsligt har man harvat runt år efter år och gjort samma saker som året innan.
Födelsedagarna kommer och går.
En dag är de bara flygfärdiga.

Jag är inte den hindrande, stoppande mamman.
Skulle heller inte börja oroa mig nu, när jag undvikit det med framgång tidigare.
Jag har tillit till mina barn.
Försökt lära dem frihet under ansvar, att ta konsekvenserna av sitt handlande, att våga be om hjälp med det de inte klarar själv, att kort sagt våga bli självständiga vuxna.

Hoppas och tror att det räcker!?

7 kommentarer:

Kanadicken at work sa...

Time flies when you're having fun...

Stormsteg sa...

Du är min bästa mamma <3

Huskatt sa...

Jag tror du gjort ett utmärkt arbete!

paola.bloggagratis.se sa...

Hej!

Jo du, tiden den kan man aldrig hålla jämna steg med, tyvärr.
Så där kändes det för mig då mina små skulle fly boet..jag grät en skvätt sen var jag tvungen att lära dom pröva sina vingar.
Då kändes det svårt, nu får jag höra att dom vill ha middagar och tycker mig kunna avläsa att dom är i behov, av både stöd och uppmuntran.
Man är och kommer alltid att vara deras fasta punkt, fast det just känns svårt då dom lämnat boet.
Kram:-)

fisken sa...

Ha, ha, ha! Hör jag en flytt närma sig??? ;-)

Mångmamma sa...

Fisken; Tack-o-lov "bara" ett flick-rum.
Och alla tusen medföljande attiraljer...
Vill du hjälpa till och bära?

ullebengtsson sa...

OMG! Läser hennes blogg, hon kommer flyga fint!