lördag 31 oktober 2009

18 mils bensinförbrukning = Noll i vinst

Ibland blir det inte som jag tänkt mig.
Planeringen var det inget fel på.
Bara dagens datum!

Jag har suktat i veckor efter att få chansen till en barnfri tripp till St Erikshjälpens loppis.
Problemet är de obotligt urusla öppettiderna.
Onsdag eftermiddag mellan 12 och 18 samt lördagar mellan 10 och 14.

Onsdagar är inte att tänka på.
Lördagar brukar vara fullt upptagna med allsköns hyss och en stilla tripp till stan för att strosa runt och "fynda" ligger inte högst på prioriteringslistan.
Idag skulle det bli av.
Siktet inställt på färghandel för inköp av golvfärg samt en snabbraid in på loppisen.
Far-är-rar och samtliga små-vilda-glada var visserligen också med men med två bilar fanns fortfarande utrymme för skrymmade fynd eller snabba reträtter för trötta barn.

Den lilla detaljen att delar av sk kommersiell verksamhet kunde vara nedlagd idag, pga Allhelgonafirande, föresvävade mig inte för en sekund.

Dagens utflykt i två bilar, till och från stan, kostade oss soppa för ca 18 mils körning.
Och inte en enda liten pryttel eller färgpyts fick komma med hem...

fredag 30 oktober 2009

Att våga vara "annorlunda"!

Idag har varit en bra dag!
Lite ärenden fixade, lite besök hos stor-dotter, lite saga, lite sms,ande med extra-dotter.
Hon har varit modig och "kommit ut" inför sin familj.
Jag är stolt över henne.

Inte de bästa och enklaste förutsättningar (om man nu ska ha fördomar) att berätta för sina föräldrar om vem ens kärlek är, när könet är detsamma.

Märkligt egentligen, att gemene man (återigen fördomar!) har så svårt att acceptera att det är människan - och inte könet i sig - som kan få känslor att svalla.

Innan vi flyttade hit till mörkaste Småland, hade mina barn inte kommit i kontakt med den typen av "rasism".
Att homofobi, regelrätt rasism, mobbing av avvikande osv förekommer, ja det är ju inget nytt.
Men den typen av skällsord som plötsligt började höras i skolkorridorerna var nya.

Minsta lilla annorlunda beteende renderade i glåpord som; -" Jävla bög!"
Oavsett personens könstillhörighet!

När Sheriffen kom hem i våras, 7 år gammal, och kallade sin lillasyster, treochetthalvt år för detta sympatiska tillmäle, då var måttet rågat för mångmamma.
En hejdundrande lektion om "bögar" och "flator" blev resultatet.
Inte bara för de förvånade barnen utan även på första bästa föräldramöte i klass 1.
Med en varm rekommendation att ta tillfället i akt att prata om det i klassen.

Inte för att jag vet om det föll i god jord, eller om föräldrarna gick hem och tog sina barn i örat, (med rätta) men sonen har i varje fall inte använt sig av slika ord i nedsättande ton efter detta.

Acceptans, mina vänner.
Det är nyckeln till allt!

torsdag 29 oktober 2009

Världens lidande på mina axlar.

Det är sällan jag minns mina drömmar.
De som kommer nattetid i alla fall.

Inatt hade jag en otäck dröm om en mamma till min stora sons ena kompis.
Vi känner inte varandra särskilt väl, har bara pratat lite när jag varit där för att hämta hem sonen som varit på besök.
Hon är änka sedan många år och lever ensam med sina två tonårsbarn, är egentligen konstnär men hoppar in lite här och var och tjänar extra pengar.
Bor i en pittoresk liten smålandsby i ett rött torp med hästar och kossor runt knuten.

I min dröm hade hon dött.
Abrupt och ytterst oväntat.
Av någon anledning var det jag som skulle framföra dödsbudet till de två halvstora barnen som givetvis bryter ihop.
Lika självklart känner jag att det är mitt ansvar att plocka med dem hem till oss.

Mitt i denna tragedi står jag och resonerar praktiskt med mig själv om omstuvningar i det Mångmammska hemmet, för att göra plats för ytterligare två barn.

Vad var det jag skrev häromdagen?
Just det, barn kan inte bli för många!

onsdag 28 oktober 2009

Mitt på dan´.

Ok, dags för lägesrapport.

Lunch - avklarad.
Piratskepp - på gång.
Barn - utkastade.
Disk - snurrar.
Tvätt - återstår.
Vedhämtning - återstår.

Bra i fas, än så länge!

Kreativ fröjd.

Fördelarna med höstlov och många små-vilda-glada är uppenbara.
De studsar glatt upp ur sängarna, ivriga att ta itu med dagens bus och lek, i förhållandevis rimlig tid.
De har full förståelse för att mångmamma är lätt sliten och trött på morgonkvisten.
Frukost intas utan sedvanlig stress och tjat om packade väskor, borstade tänder och icke-påsatta strumpor.

Inga barn behöver jagas mellan dörr och bil för att hinna fraktas till och från skolor.
Det finns fullt av kompisar hemma att terrorisera, samarbeta med och vara uppfinningsrika tillsammans med.

Skillnaden idag, mot igår, är överväldigande.
Alla fyra små har trängt in sig i det minsta lilla barnrummet och bygger bondgårdar, traktorer, byggarbetsplatser för fullt med hjälp av de bästa plastleksaker som finns - Lego.

Själv ska jag angripa fäg och pensel och ge mig på Sheriffens väg i akt och mening att förvandla den till ett stormpiskat hav med tillhörande piratskepp, skattkista och söderhavsö.
Väggmålningar, here we go!

tisdag 27 oktober 2009

Ja, så skulle det kunna gå...

Har haft finbesök på morgonen.
Två vänner med vidhängande avkomma kom för fika, prat och lek.
Mina små-vilda-glada löpte amok som vanligt och fick de besökande barnen att te sig som århundradets mest tända ljus.

Som alltid när lätt åldrande mödrar med varierat antal barn i skocken samlas, snirklar samtalet lätt in på frågan om eventuellt fler barn eller inte, risker, fördelar, ork och utrymme.
Två av oss har fler barn än "normalt".
Båda har vi haft våra mindre bra stunder under graviditeterna, även om jag kanske ändå leder ligan i att vara värst med ett dödfött barn och två sena missfall.

Vi kom också in på området vad medicinsk personal har haft att säga om och till oss om forna och eventuellt kommande graviditeter.

Hon skulle få gå på medicin från start.
Mina läkare hoppas nog att jag har vettet i behåll och till varje pris undviker en graviditet igen.
Sen brukar det bli långa haranger om ålder, ökad risk för avvikelser, komplikationer osv.

Vart vill jag komma då?
Jo, som jag tidigare sagt till ett litet fåtal vänner, skulle jag inte uppsöka läkarvård/mödravård alls om jag blev gravid igen.
Jag skulle inte ens berätta för någon att jag var gravid.

Maken skulle väl upptäcka vad det lider men annars..

Eftersom jag redan är en konstaterad fullblodsidiot av antalet barn att döma, redan haft två sena missfall på raken det senaste året, lider konstant av för högt blodtryck verkar det inte troligt att det skulle kunna gå vägen ännu en gång med bättre resultat.
Varför då utsätta mig för trista och stressade resor till och från stan med varierat antal barn i släptåg bara för att framåt vecka 19-21 sådär få det delikata nöjet att åka pling-plongtaxi för att kopplas upp och fast i dussintals slangar och apparater?

Jag menar, det kommer ju ändå troligtvis hända så varför ödsla bensin och tid i onödan!

Jag brukar ju alternera mellan två kraftfulla motton.
Antingen; Det går över!
Eller; Barn kan inte bli för många!

Båda mottona känns fullt applicerbara!

måndag 26 oktober 2009

På g igen?

Så, verkar äntligen vara på gång med mitt normaltillstånd igen.
Toksnurr!

Samtliga sorgliga skapelser, kallade krukväxter, är omplanterade.
I vita krukor!
Hästarna har fått flytta hage, efter att far-är-rar gått varvet runt och kollat av stängsel och ström.
Granris är knipsat och utlagt på trappan. (Ja, jag vet att jag är tidigt ute i år.)
Målandet av väggspeglar framskrider, fast där är jag bara passivt deltagande med kaffe och matservice.
Barn är rastade.
Samt utfodrade vederbörligt många gånger.
Faktiskt kommit ihåg att arrangera omställningen av alla klockor, också!
Sommar-vintertid brukar hänga kvar i det förgångna åtminstone någon vecka hos familjen Mångmamma efter rätt datum.

Vad som återstår är att angripa tvätten, leksaksaneringen och ett snabbt varv med snabeldraken så är jag så gott som klar för dagen.
En taxitur till byn för att hämta hem stor-sonen och det där kaotiska som kallas tandborstning-pyjamas-högläsning-omstoppning.
Sen ska jag njuta av ett förhållandevis illusoriskt lugn, till imorgon.

söndag 25 oktober 2009

Javisst ja!

Och för övrigt är det 5 veckor kvar till första advent! ;)

Måleri, målera...

Fredagseftermiddagen tillbringades i staden.
Fyra eftermiddagströtta barn, mor och far-är-rar företog en expedition för att inhandla rätt kulörer till blivande väggspeglar.

Visst har jag ett bra sifferminne men att på rak arm kunna räkna ut färgkoder till sifferkombinationer är inte riktigt min starka sida.
Alltså var det bara till att i samlad tropp åka iväg för att på plats dividera om rätt nyanser.

Säljaren var av den mer överambitiösa sorten.
Lätt påstridig, ville väl och pratade mycket.

Vi ville bara välja nyanser och helst slippa betala för hela affärens ramponerade inredning som små-vilda-glada gjorde sitt yppersta för att re-dekorera.

Som tur är, har både jag och maken lätt för att enas, så det behövde inte bli några längre sejourer bland färgproverna.
Enda frågetecknet var huruvida det skulle vara en gammelrosa eller rostaktig nyans på ett av ställena.
Det lilla dilemmat löste vi kvickt, en halvlitersburk av varje nyans!

Jag gissar på att mitt förslag vinner, kan ni gissa vilken färg jag håller på?

Tant?

Barn har en förmåga att kläcka ur sig de mest fantastiska saker.
När jag i veckan hämtade Pysselkungen från förskolan, undrade han lite försynt om jag var en tant?
-Tja, det är jag nog, jag är ju ingen tjej längre.
Hur tycker du att en tant är?

Svaret uteblev inte.
-En som är gammal och har fina kläder!

Jaha, där ser man.
Jag är alltså relativt gammal och har fina kläder!

lördag 24 oktober 2009

Tusen sätt att leva och dö på...

Att bevista begravningar är inget jag gjort mer än några få gånger hittills i livet.
Äldre släktingar, nära och avlägsna, folk jag lärt känna via jobb eller styrelseuppdrag.
Min egen son.

Att resonera om döden och kanske främst sitt eget förhållningssätt till det blir naturligt i krissituationer.
Själv tror jag mig ha en klar uppfattning om hur jag tänker kring begreppet död.

Att det är fruktansvärt, tragiskt och meningslöst när det gäller barn och riktigt unga människor.
De har inte fått chansen att leva än.
Vuxna människor med ansvar för minderåriga barn som dör lämnar ett oavslutat ansvar och en hel radda skyldigheter efter sig.
Där är det kanske inte så synd om den avlidne som om de efterlevande.
Äldre människor ska dö.
Åtminstone de riktigt gamla, trötta och mätta på livet.

Förr eller senare gör vi det alla, frågan är bara om vi hunnit göra vårt bokslut.

Eller är det inte så viktigt?
Kanske det inte har någon som helst betydelse för hur vi lever och dör.
Alla de som kan minnas oss, kommer så småningom in i en ny vardag, där vårt minne förbleknar.
Allt vi gjort och stått för har ytterst ringa betydelse i det stora hela.
Världsaltet och det där.

Med det inte menat att vi inte ska försöka göra så gott vi kan, den tid vi har här på jorden.
Bara att det i verkligheten inte har så stor betydelse som vi kanske vill tro?

Att jag kommit på dessa något dystra tankar idag har med de två, näst senaste begravningarna jag deltog i, att göra.
Inom loppet av ett år begrovs min son och min pappa.
25/10 -02 och 24/10-03.
Att ens i min vildaste fantasi påstå att det var muntra tillställningar vore att ta i så jag spricker.

Sonen fick aldrig en möjlighet att göra erfarenheter och misstag, vi fick aldrig en möjlighet att leva med honom.
En fullständigt omöjlig ekvation för föräldrar.

Min pappa var en gammal man, sjuk och dement sedan länge.
I hans fall var dödsdagen bara ett avslut på något som påbörjades långt tidigare.
Ett sorgearbete som redan var avklarat och då kunde läggas till handlingarna för gott.

Ifrån dessa tankar till en fundering kring hur det sista andetaget helst skulle tas.

Sjukdom med tillhörande smärta känns inget vidare.
Dels vet man troligtvis om att dagarna är räknade, dels är fysisk smärta inget någon kan gå runt och önska sig.

I sömnen. Antagligen det de flesta önskar sig för sin hädanfärd.
Helst efter ett lång och lyckligt liv dock.

Självmord.
Ja, antingen är man riktigt eländigt feg, eller så har tror man sig inte ha något annat val.
Finns nog en uppsjö av fiffiga sätt att ha ihjäl sig på, inget känns värst lockande att pränta ner.
Jag har haft min dos med vänner och bekanta som ansett sig ha rätten att ta sitt eget liv i förtid.
Hur de tänkte i sin sista stund, har jag ingen aning om.

Olycksfall.
Kan ju funka. Risken är att det väldigt slafsigt för räddningspersonalen att ta rätt på och då blir det traumatiska minnen och händelser för dem att bearbeta..
Finns ju undantag som knappt räknas till kategorin olycksfall, invärtes blödning pga moderkaksavlossning är ett förhållandevis behagligt sätt.
Iallafall tror jag det.

Jag hann inte dö, bara nästan.

fredag 23 oktober 2009

Trötthet och penselföring.

Apropå trötthet.
Kanske det spelar in, om än bara lite, lite, att liten dotter mer än gärna lever rövare nattetid.
Också!

Inatt hade jag haft oförsyntheten att sätta på henne fel nattlinne!
Ni förstår va, snudd på övergreppsfasoner.
Halv fem i morse var hon tvungen att påtala detta, på ett ganska högljutt sätt.

Fast vilken småbarnsmamma sover åtta-tio timmar i sträck?
Jag är nästintill utvilad på en fyra-fem.

Dagen började ändå relativt bra, två gossar som behövde forslas till skola och buss.
Små-vilda-glada som åt frukost och far-är-rar fick sin morgonmacka på sängkanten.
Efter denna start angrep han återigen penseln med glad min och fortsatt ett varv till i det som kommer bli ett fungerande, mysigt och vackert rum.

70-tals renoveringar kan ju som bekant ha sina avigsidor!
Någon smackade upp en hiskelig brun medaljongtapet som i sin tur antagligen skulle imitera något pampigt från sent 1800-tal.
Smaklöst, murrigt och förfärligt dystert.

Nu kommer det i stället få bli ljust och luftigt med målade väggspeglar, vitlaserat tak och hela rummet kommer kännas flera kvadratmeter större.

Kommer bli en ren fröjd att blinga inför julen i detta rum!

torsdag 22 oktober 2009

Statement!

Det är roligt att få reaktioner på det jag skriver.
I alla människor jag kommer i kontakt med, bor det en liten åsiktsmaskin.
En del ventilerar sina tankar genom egna bloggar, andra genom kommentarer hos de som bloggar.
En del tycker mycket men vågar/vill/orkar inte häva upp sin stämma.

Julen verkar vara en antingen-hatar-man-eller-älskar-man högtid.
Jag tillhör som bekant skaran som älskar julen.
Eller kanske snarare drömmen om julen.
Planerandet, pysslandet, glöggandet, mysandet före är bäst.
Den komersiella sidan rationaliserar jag gärna bort så långt det bara går.
Släkthetsen existerar inte, enär jag "fött" min egen släkt och lämnat resten åt sitt öde många år och många mil bort.

Att skapa egna traditioner, stundtals bryta med dessa och testa något nytt ingår också i min jul.
Att göra sådant som alla andra förväntar sig av mig, det går bort.
Men det gäller faktiskt inte bara julen utan i allt jag gör, tycker och säger.

Samma sak gäller även för detta om vaccinering eller inte mot den hotande influensan.
Nej, jag tänker inte hetsa upp mig över den eventuellt skadliga halten av kvicksilver.
Eller övriga beståndsdelar.
Eller känslosvallet och spekulationerna om konspirationer hitan och ditan.

Bara krasst konstatera att jag brukar inte vaccinera mig mot vanlig influensa, äter inte ens alvedon, undviker alla former av mediciner och helst läkarkontakter med för den delen.
Varför i himmelens namn ska jag vaccinera mig mot något jag inte tror på?

Antagligen överlever jag - eller så gör jag det inte - men garantier det har man aldrig!
Inte för något.

Ändå är jag en planerande person.
En sådan som gärna vill ha koll på den närmsta framtiden.
Paradoxalt till max, det erkänner jag villigt.
Är vi inte alla paradoxala och komplexa som människor betraktat?

Och tröttheten?
Tja, även den mest hårdhudade och luttrade mångmamma kan drabbas av plötslig utmattning när hushållet rymmer en liten viljestark, snart fyraårig tös.
Dagliga utbrott, konfrontationer, frustrerade känslosvall hos nämnda flicka går tyvärr ut över den ömma modern i första hand.
Far-är-rar är givetvis höjd till skyarna i sann Oidipusanda.

Återigen dags att plocka fram mitt bästa mantra; Det går över!

(och idag är det precis 9 veckor kvar till julafton!)

onsdag 21 oktober 2009

Uppiggande, ja tack!

Jag har verkligen inte tid att sitta framför datorn och häcka.
Finns alldeles för mycket kul och mindre kul som jag anser behöver göras.
Egentligen.
Grannen kom över med vår del av jaktlagets beskärda del av älgkött tidigare idag, dags att ta itu med det.
Tvätten, disken samt de evinnerliga dammråttorna blänger ilsket på mig.
Borde verkligen fortsätta med alla mina omstuvningsprojekt så huset slipper från hela-havet-stormar-känslan som för tillfället råder.

De fyrbenta borde få promenera in i en "ny" hage för att kunna tugga i sig de sista resterna av årets gräs.
Pappa-kanin borde få buren städad.

Och vad gör jag?
Gäspar, surfar och försöker uppbåda krafter nog att koka kaffe.
Inte klokt vad toktrött jag blivit, enda trösten är väl att jag verkar vara i gott sällskap, fler jag träffat och pratat med, klagar över orkeslösheten som drabbat dem som klubbslag.

Nej, jag ska försöka lura ett barn eller två att "vila middag" med mig.
Alternativet är en trippel dos med någon form av tyngre uppåttjack, typ Niferex spetsat med Blutsaft.
Eller?

tisdag 20 oktober 2009

Projekt ommålning och jultidning!

Måndagen var, kreativ.
Jag var inte särskilt kreativ men far-är-rar som gått ut starkt med ambitionen att vara ledig på höstlovet - och misslyckats - gjorde som man ska göra vid planerad ommålning.
Först inhandling av nödvändiga attiraljer, sedan tömning av rum, täckning av golv, framplock av pryttlar (inklusive den där lilla stegen jag alltid glömmer...) och till sist angrepp av pensel och färg.
Nu uteslöt jag med flit allt om spackling och slipning, väggarna är nästa projekt, igår var det taket som fick sig en omgång blaskig vit färg!

Själv, ja jag föll i trans över årets första nummer av ett julmagasin.
Visserligen Allers, vilket jag betraktar som en tvättäkta tanttidning men så då är jag väl tant då!
Naturligtvis fick den mig att börja räkna på fingrarna...hm, låt se, vi har från idag räknat 40 dagar till advent och således 65 dagar kvar till julafton.

Nu brukar våra julaftnar vara mer eller mindre kaotiska, antingen går inte tiden tillräckligt fort eller så springer den ifrån.
Samtliga barn slåss och potatisen blir aldrig färdigkokt, typ.

Just julafton är ingen jättegrej för mig.
Det är tiden innan som är den mysiga.
Glögg och pepparkaka.
Pysslande med barnen.
Ljus och pyntande.

Strax efter nyår brukar jag vara julmätt, då får det gärna gå en 9-10 månader till nästa gång.
Men nu ska vi lägga oss i startgroparna för detta års julhysteri.

söndag 18 oktober 2009

Utmattad.

Jag gick visst i ide den här helgen.
Vacklade upp lördag morgon för att köra stor-sonen till bussen, han hade fullt program hela dagen med runtguidning på sin skola för blivande gymnasister.
Själv for jag hem, åt frukost, gick och la mig, sov till lunchen serverades på sängkanten och så fortsatte dagen i samma stil.
Åt och sov och inte blev jag piggare.
Idag har det varit nästan lika illa.
Inte sovit lika mycket men den förlamande tröttheten har fortfarande ett järngrepp om mig.

Ytterst märkligt.
Kan inte vara något annat än att jag sakta men säkert börjat förvandlingen till en björnhona.
Och i morgon är det måndag igen.
Jippie!

fredag 16 oktober 2009

Hemfärd.

Så har Anna åkt.
Lika konstigt det är att ha en vilt främmande människa på ingång i huset som det var i söndags, lika tomt och konstigt är det när personen i fråga åkt.
Inte har jag hunnit tröttna heller.
Men så är jag en obotligt social varelse också.
Knappt haft tillfälle att träffa henne, både hennes lärare och de svenska värdlärarna har haft ett fullspäckat schema för sina adepter.

Lektioner, föreläsningar, studiebesök, exkursioner, välkomst- och avskedsmiddagar, filmkväll, drälla-runt-på-stan-tid har gjort att de enda måltider jag kunnat utfodra henne med har varit frukost och en endaste liten lunch.
Nerköp för en Mångmamma som faktiskt gillar att röra i kastrullerna

Jag tror att hon haft en pleasant stay here in svedala, det var i alla fall vad hon sa (minus svedala, då) nu när hon åkte på morgonen.
Hursomhaver; Lycklig resa och välkommen åter, om och ifall att du skulle råka ha vägarna förbi någon gång!

torsdag 15 oktober 2009

Leksaker och ögonfröjd.

Igår kom boken jag hunnit glömma att jag skickade efter för så länge sedan.
Restnoterad osv.
Maken bara skakar på huvudet åt mig och meddelar att han visst råkat köpa en hoj till, i samma andetag som jag lyriskt bläddrar i mitt nyförvärv.

Ok, boken först.
Jag har en viss fallenhet för att falla i trans över omöjliga loppisfynd.
Fula, sneda och vinda, skabbiga och lite stötta och skavda.
Vissa kallar stilen för shabby chic.
Och visst kan det bli det av mina hemsläpade bord, stolar, hyllor, spetsremsor, udda porslinsfat och annat löst krims-krams.
Efter lite tvätt och en omgång med penseln brukar det mesta kunna återuppstå i Mångmammas hem.

För en tid sedan hittade jag en nyutgiven bok av Anna Örnberg, Inred och Dekorera ljust och lantligt.
Den beställdes!
Fast, med handen på hjärtat, de enda tekniker/saker jag inte redan testat är möjligtvis att arbeta i bladmetall och avsnittet om att borra ihop små pressglaspryttlar för att montera ihop de till piffiga lampor.
Resten var gammal skåpmat, för mig.
Ändå, bokens bilder är vackra.
Som en bättre inredningstidning.
Jag är nöjd med mitt nya ögongodis.

Hojen då?
Tja, far-är-rar har stimmat en del på senare tid om en hojmodell han fått för sig är attraktiv.
Jag vet inte om jag tycker om hojens smeknamn bara?
Widow-maker!
Hursomhaver är det just det som kommer hem till gården, via bud, nu i helgen.
Maken, som aldrig setts köra något annat än gamla engelsmän, har helt plötsligt fått för sig att en japshoj är hetare än hett.

Av någon anledning tror jag att min last är ofarligare än hans.
Men små-vilda-glada kommer nog jubla inför utsikten att få åka på bakhjulet med far-är-rar!

onsdag 14 oktober 2009

Morgonstund har...

Jag har varit en god mor och en utmärkt värdinna denna morgon.
Att trava upp i ottan, ställa mig och koka ägg, steka bacon, rosta bröd, langa fram juice, koka kaffe och te samt servera en praktfull frukost, det tillhör inte vanligheterna.
I alla fall inte på vardagarna.

Far-är-rar brukar ha sådana hyss för sig på helgerna och det är alltid uppskattat men att få ihop detta med den helt normala, kaotiska, lätt stressade brist-på-morgon-rutinen som vanligtvis råder, det är en prestation!

Här är det mer; "upp nu, annars missar ni bussen/skolan/förskolan/bilen", alternativt; "rappa på nu och få på er paltorna!"

Far-är-rars del i det hela ska inte förringas, han fick på sin lott att frakta 4 av 6 barn till rätt ställe och helst inom rätt tid också.
Jag fick efter förrättat värv en kopp kaffe i lugn och ro och det mina vänner, det är guld värt!
God morgon! :)

tisdag 13 oktober 2009

Roligare att säga nej än ja?

Nu har jag läst på om H1N1 vaccinet, både för- och nackdelar, fått lapp i lådan om erbjudande från vårt landsting att vaccinera mig och min familj, pratat med vänner och bekanta om det och till syvende och sist är jag lika skeptisk som jag var från början.

Nej, mina argument emot, trots att jag själv tillhör en sk riskgrupp, är trots allt de som är starkast.
För mig.
Alla måste ha rätt till en egen bedömning och avvägning av för- och nackdelar.


När det gäller mig själv, tänker jag avstå.
När det gäller våra barn, ska även maken få ha ett ord med i laget innan beslut fattas.
Fast jag känner att det lutar mot ett; "Tack, men nej tack"!

Har ni bestämt er?

måndag 12 oktober 2009

Tips på getingåtervinning?

Vi har blivit invaderade!
Inte bara av söt, Ukrainsk tjej utan av miljontals randiga, surrande, stickande, slöa getingar.
Idogt letande efter källan till alla lågtflygande kreatur har endast resulterat i ännu fler radarbesprutade samt ihjälklämda vilddjur.
Drivorna av saligen avsomnade getingar växer sig snart meterhöga.
Jag brukar vara bra på att använda udda saker på ett nytt och kreativt sätt men vad göra med dessa mängder av döda skadedjur?
Går de att gödsla med?

Mest kvalificerad gissning just för tillfället är ett näste i höjd med ena skorstenen.
Utomhus.
Hur de sedan tar sig in huset, och var, är ännu höljt i dunkel.
Tvättstugan är nedlusad med slöa drönare.
Likaså kök, matrum och salong.

Ska snart beväpna mig med skyddsutrustning för att företa en våghalsig expedition ner i husets undre regioner, allt för att rädda blöta och torra trasor till familjens fromma.

Tur att vi är välförsedda med lök, den bästa lindringen som finns mot getingstick!

söndag 11 oktober 2009

Anna från Kiev.

Det har gått fem långa år sedan jag hade en fjortonårig tjej i huset.
Nu kommer Mångmamma ha förmånen av att få ha just det denna vecka.
Äldsta sonen har en utbyteselev på besök denna vecka.
Från Kiev, Ukraina.

Anna, 14, söt som socker.
Nedlusad med presenter av typiskt Ukrainskt ursprung till samtliga familjemedlemmar hade hon också med sig.
Charmigt, är bara förnamnet!

lördag 10 oktober 2009

Lördagstilt.

Nej, jag kan verkligen inte formulera mig idag.
Inte ens i tankarna kommer någon vettig tanke framkrypande.
Det mesta snurrar runt som tvättmaskinen på högcentrifugering.
Återkommer, när jag kan få fatt på en hel tanke från början till slut.

fredag 9 oktober 2009

Kris = utveckling?

Att finnas till hands för andra är en egenskap jag beundrar och uppskattar.

Att kunna lyssna, utan att komma med påprackande råd om vad som är det enda rätta att göra.
Att kunna ställa rätt motfråga för att få igång en ny tankekedja.
Att kunna ta all smärta, ilska, besvikelse hos den som mår dåligt - utan att förringa känslan eller ta illa vid sig själv - är också en förmåga att beundra.

Så länge personen (som mår dåligt) inte står en riktigt nära, eller om situationen är av professionell karaktär, är det förhållandevis lätt att lugnt luta sig tillbaka och lyssna-in och känna-med.
Problemet dyker först upp om det är en när och kär.
Eller om man själv är helt eller delvis orsak till uppkomsten av motpartens sinnesstämning.

Märkligt att människan som art har så svårt att leva i harmoni med varandra och sig själva.
Är det det som kallas evolution?

torsdag 8 oktober 2009

Pest eller kolera?

Så var det dags att ta ställning på riktigt!
Har lyckats hålla det ifrån mig hela tiden, ända sen jag först hörde talas om det.
Influensavaccinet.

Sheriffen kom hem med lapp i väskan från skolan igår där det är meningen att vi föräldrar ska besluta huruvida det är en god, eller inte god, ide att vaccinera vårt barn.

Hur fanken ska jag kunna veta det?
Är den omtalade pandemin ett hjärnspöke blott?
Är de eventuella riskerna med det relativt oprövade vaccinet större eller mindre än sjukdomen i sig?

Jag är varken medicinare, kemist eller biolog.
Jag har kunskap om många olika saker, dock ej alltför djuplodande.
Allmänbildad, javisst.
Expertutbildad, nix.

Att vara tvungen att ta ställning, innebär att läsa på, bilda sig en uppfattning och samtidigt inte glömma bort den lilla detaljen att garantier har man aldrig!
Å andra sidan, vem vill leva i ett sådant samhälle där valmöjligheten inte finns?

Det är svårt med demokrati!
Hur ska ni göra?

onsdag 7 oktober 2009

Bättre!

Jo, jag är en godare och ömmare moder idag.
En lång, skön ostörd natts sömn kan göra underverk för trytande humör, ingen nyhet men ändå..

Tre gossar iväg på dagens skolaktiviteter, två små som masar sig igenom en sen och utdragen frukost, stor-dotter på ingång om några timmar och en absurt resande far-är-rar.
Andra dagen på brutalutflykt med många mil i ryggen före kuddstupning.

Dags att ta en räd genom huset på jakt efter bortsprungna strumpor och annat löst i klädväg som behöver snurra ett varv eller två.

God morgon!

tisdag 6 oktober 2009

Tillfälligt arbetsbefriad.

Trots en relativt sett bra dag, slutar den som vanligt på samma sätt.
Totalkaos!
Små-vilda-glada kramar ur det sista ur sin egen och syskonens allra sista energiresurs.
Stirra upp varandra till siste man faller verkar vara målet!

Stridsropen skallar från undervåningen där Mångmamma försöker skyffla undan de sista sorgliga resterna av dagens mat- och läxläsningsaktiviteter.

-"Tysta nu!"
-"Borsta tänderna!"
-"Sluta springa som dårar."

Slutligen återstår endast att klampa upp för trappan, hysta in delar av barnaskaran i badrummet, starta tandborstning, toalettbesök, pyjamaspåklädning och uppröjning av barnkammare.

Väl så långt kommen kan man ju anta att de små börjat inse allvaret.
Icke sa Nicke.
Att retas med varandra, banka på dörrar, ligga och yla på golvet, ta upp springtävlingar igen och allmänt stöka runt är mer regel än undantag.

I normalfall lyckas Mångmamma bibehålla entusiasmen för kvällens högläsning i alla fall.
Inte ikväll!
Samtliga små vräktes ner i sina sängar, något omilt, med en ilsken uppmaning att förbli passiva till imorgon.
Då jag kanske tänkte bli en godare och ömmare moder igen.
Kanske!

Så här dags är Mångmamma entledigad från sin egentliga dygnet-runt-tjänst.
Åtminstone om jag får bestämma...

måndag 5 oktober 2009

The return of Pappa-kanin!

Vår senaste kanin har rymt.
Sedan vi flyttade till småländska landet har de tre kaniner vi haft här blivit relativt kortlivade.
Två dog knall och fall i vintras av oförklarlig anledning, senaste lillskrutten fick lite hjälp på traven av Bam-bam att smita ut under kaninhagen.
Inte så att någon såg det, mer som ett konstaterat faktum när bur/hage var tom och en uppenbar glipa i nederkant av hagen stod att finna.

Själv gillar jag kaniner.
Märks tydligt nu när buren är tom igen, ett pittoreskt inslag i trädgårdsbilden saknas.
Lättskötta djur också.
Rent vatten, torrfoder och färskt gräs/hö.
Rent i buren och en vindskyddad plats att sova på.
Tacksamma för extragodis i form av äppelskal, salladsrens och morötter.

Vilken evig tur att Freundin har en kanin på lager hon skulle vilja få placerad.
Pappa-kanin ska få flytta hit igen!

söndag 4 oktober 2009

Att roa sig inne!

Att roa sig i detta regntunga, gråmulna väder är inte särskilt svårt med tonvis av undanskuffade bra-att-ha-grejer.
Bara det lilla nätta projektet att se till att familjen/cirkus Mångmamma går runt vardagsvis, renderar en hel del tid.
Allt "extra" får på något sätt betraktas som en ren och skär bonus.

Igår kavlade jag i alla fall upp ärmarna och företog mig en del arkeologiska utgrävningar i vad som borde kunna ses som min klädkammare.
Med ytterst god vilja kan jag påstå att den är en "Walk-in-closet" i vardande.

Förutom mina stackars trasor till kläder, har det blivit så att familjens sängklädesförråd, säsongsförvaring av alla andras kläder, utsorterade - men ännu ej ivägburna - för små kläder samt allsköns skit härbärgerats där inne.

Detta trista scenario är numera en saga all.
Nu hänger mina kläder prydligt och ordentligt på därför avsedd plats, sängkläderna är omstuvade så att bara det som används av mig och far-är-rar finns kvar, nya krokar är uppe, rent och tomt på golvet och det går faktiskt att gå in i denna lilla skrubb utan att bli överfallen.

Problemet är bara att när nu husets minsta och minst ofta frekventerade rum har fått upprättelse, ser resten av hemmet förfärligt sjavigt ut.

Å andra sidan kan jag nog iskallt räkna med fler regniga, blåsiga, gråmulna dagar...

fredag 2 oktober 2009

Kärlek med förhinder

Älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Jo, så är det nog.
Lätt är det däremot inte, när okvädningsorden, tokbryten och ställa-till-allt-så-mycket-det-bara-går känslan rasar i flickebarnets knappa fyraåriga kropp.

Fröken-hårfager behöver mycket uppmuntran och kärlek nu och det är förtvivlat lätt att bryta ihop tillbaka på henne istället.

Nog för att jag kan tänja på mitt tålamod ganska långt men den senaste veckan får gärna falla i omedelbar glömska.
För både henne och mig.

Som sagt; Allt går över, allt går över, allt går över...

torsdag 1 oktober 2009

Sprickor bland molnen.

Räddad av gong-gongen.
Eller snarare av god vän samt medföljande liten son.
Sällskap och skvaller kan göra underverk för nedstämdhet.

Depp och självrannsakan.

Grått idag.
Grått inne, grått i sinne.
En ren överlevnadsdag framför mig.

Tvivlar starkt på gårdagens käcka tillrop om att "allt går över".
Känns inte så idag.