lördag 24 oktober 2009

Tusen sätt att leva och dö på...

Att bevista begravningar är inget jag gjort mer än några få gånger hittills i livet.
Äldre släktingar, nära och avlägsna, folk jag lärt känna via jobb eller styrelseuppdrag.
Min egen son.

Att resonera om döden och kanske främst sitt eget förhållningssätt till det blir naturligt i krissituationer.
Själv tror jag mig ha en klar uppfattning om hur jag tänker kring begreppet död.

Att det är fruktansvärt, tragiskt och meningslöst när det gäller barn och riktigt unga människor.
De har inte fått chansen att leva än.
Vuxna människor med ansvar för minderåriga barn som dör lämnar ett oavslutat ansvar och en hel radda skyldigheter efter sig.
Där är det kanske inte så synd om den avlidne som om de efterlevande.
Äldre människor ska dö.
Åtminstone de riktigt gamla, trötta och mätta på livet.

Förr eller senare gör vi det alla, frågan är bara om vi hunnit göra vårt bokslut.

Eller är det inte så viktigt?
Kanske det inte har någon som helst betydelse för hur vi lever och dör.
Alla de som kan minnas oss, kommer så småningom in i en ny vardag, där vårt minne förbleknar.
Allt vi gjort och stått för har ytterst ringa betydelse i det stora hela.
Världsaltet och det där.

Med det inte menat att vi inte ska försöka göra så gott vi kan, den tid vi har här på jorden.
Bara att det i verkligheten inte har så stor betydelse som vi kanske vill tro?

Att jag kommit på dessa något dystra tankar idag har med de två, näst senaste begravningarna jag deltog i, att göra.
Inom loppet av ett år begrovs min son och min pappa.
25/10 -02 och 24/10-03.
Att ens i min vildaste fantasi påstå att det var muntra tillställningar vore att ta i så jag spricker.

Sonen fick aldrig en möjlighet att göra erfarenheter och misstag, vi fick aldrig en möjlighet att leva med honom.
En fullständigt omöjlig ekvation för föräldrar.

Min pappa var en gammal man, sjuk och dement sedan länge.
I hans fall var dödsdagen bara ett avslut på något som påbörjades långt tidigare.
Ett sorgearbete som redan var avklarat och då kunde läggas till handlingarna för gott.

Ifrån dessa tankar till en fundering kring hur det sista andetaget helst skulle tas.

Sjukdom med tillhörande smärta känns inget vidare.
Dels vet man troligtvis om att dagarna är räknade, dels är fysisk smärta inget någon kan gå runt och önska sig.

I sömnen. Antagligen det de flesta önskar sig för sin hädanfärd.
Helst efter ett lång och lyckligt liv dock.

Självmord.
Ja, antingen är man riktigt eländigt feg, eller så har tror man sig inte ha något annat val.
Finns nog en uppsjö av fiffiga sätt att ha ihjäl sig på, inget känns värst lockande att pränta ner.
Jag har haft min dos med vänner och bekanta som ansett sig ha rätten att ta sitt eget liv i förtid.
Hur de tänkte i sin sista stund, har jag ingen aning om.

Olycksfall.
Kan ju funka. Risken är att det väldigt slafsigt för räddningspersonalen att ta rätt på och då blir det traumatiska minnen och händelser för dem att bearbeta..
Finns ju undantag som knappt räknas till kategorin olycksfall, invärtes blödning pga moderkaksavlossning är ett förhållandevis behagligt sätt.
Iallafall tror jag det.

Jag hann inte dö, bara nästan.

3 kommentarer:

Rebecka sa...

Du är en kattmamma.

color my thoughts sa...

Sorg tar tid.Kram Milla

nipe sa...

Hm, tänkvärt inlägg. Att förlora ett barn, den tanken går knappt att tänka, så att behöva uppleva det... jag finner inga ord.

En reflektion: Vad olika datum kan betyda så olika saker för oss. I vår familj fyller svåger resp min far år just de datumen. Båda två förknippar jag dock med mormors död, för vi firade dem på semester utomlands när besked kom om att mormor snart var klar med jordelivet. Hm, tack för tänkvärdheten, Kram!