måndag 30 november 2009

En innehållsrik helg!

Imorse klockan halv sex pratade jag med en kvinnlig läkare.
Hon kom med hängande axlar i korridoren och såg ut som om hon både tappat och sålt smöret.
Förklaringen var enkel, hon hade efter en lång natts jobb som började med en rivstart kvällen innan, just genomfört ett katastrofsnitt på en gravid kvinna där moderkakan plötsligt släppt under förlossningen.
Livsfarligt både för barn och mamma.

Barnet, en liten pojke, skulle visst fraktas med ambulanshelikopter till närmaste specialistsjukhus ett par timmar senare när jag återigen förhörde mig om dem.

Just nu håller jag tummar och tår att allt avlöper så lyckligt som möjligt.

Hur vet jag det här då?
Ja, jag var läkarens rivstart!

Jag har ju i tidigare blogginlägg hävdat att jag inte tänkte kontakta mödravården om, eller när, jag eventuellt blev gravid igen.
Det har jag inte gjort heller.

I drygt 17 veckor höll jag klaffen.
Sen kom det jag väntat på.
Den lilla förvarning om begynnande missfall på morgonen efter första toalettbesöket.
Kontakten med sjukvårdsupplysningen.
Resan in till sjukhuset, kollen med ultraljud, blödningen, droppet, blodtrycket, järnvärdet, cytotectabletterna, blödning igen, mera dropp och en påse med blod.
Pyttebebis ut, tokblödning, trycket som stadigt legat på långt över 100, både över och undertryck, dalade blixtsnabbt till 60/45.
Svimningskänslan, ilfärden ner till op och sen uppvaket.

Kaxiga, skämtsamma mångmamma piggar upp deppig och deltagande personal, hotar med att klättra ut genom fönstret om jag inte får åka hem på stört osv.
Inser mina begränsningar när jag försöker resa på mig.
Tror vem som helst som uppskattningsvis dränerats på en två- tvåochenhalv liter blod kan vara lite matt i pälsen.

Faller till föga och ber om några påsar vampyrkäk, tänkte försöka odla fram klädsamma trekantiga hörntänder istället för små skrynkliga knytten.

Statistiken har jag sabbat något; just nu ligger oddsen på 60-40.
Kanske dumt att riskera ännu sämre siffror?

Men om en katt sägs ha nio liv - hur många har då inte en mångmamma?

(Och adventsljuset som inte ens hann bli tänt. Suck!)

söndag 29 november 2009

Beläst? Förläst? Tokläst!

Lång dag som ännu ej är över.
Bam-bam tog en powernap på soffan i "salongen" på eftermiddagen och har just lurats ner i sin säng för natten!
Jag har ju som bekant besökt biblioteket i veckan så min gärning för idag var naturligtvis att sträckläsa en bok.
Ja, hemmet behövde saneras efteråt.
Fast ibland så...

Goder afton och tillönskan om en skön natt!

fredag 27 november 2009

Jag önskar dig styrka!

Jag känner en kvinna som gör sitt yppersta för att förtränga morgondagens datum.
På samma sätt har hon försökt de senaste 9 åren.
Går bara sådär bra.

Det vore förmätet av mig att påstå att jag vet hur hon tänker och känner, det gör jag inte, jag delar bara en del av hennes upplevelse.
Fast i annan form.

När hon var där, för nio år sedan, kände jag henne inte.
Vi hade setts och skakat tass men inte mer än så.
När jag trasslade mig igenom en liknande resa två år senare, insåg jag blixtsnabbt att hon om någon borde förstå vad och hur jag kände.
Med darrande stämma och skräck i bröstet ringde jag upp.

Hon förstod.
Hon vågade lyssna.
Hon gjorde det någon borde gjort för henne, då, två år tidigare.
Hon vågade ställa rätt frågor.
Även när det gått en tid och alla andra förväntade sig att allt skulle ha återgått till det normala.

Imorgon ska jag tänka på henne och hoppas att hennes intentioner om ro i själen håller.
I alla fall för ett litet tag.

Taxi-mångmamma och drömmar.

Äntligen dags för fredags-myyys!
Eller?
Fyra små-vilda-glada röjer runt som stollar efter intag av blodsockerhöjande föda, stor-sonen ska på fest och har en buss att passa.
Far-är-rar har ännu inte anlänt till hemmet, tvätten och disken blänger förebrående på mig och själv känner jag mig lika pigg och alert som den disktrasa jag flitigt använt under dagen.

Imorgon ska det mångmamska hemmet bistå, som brukligt, med en stor gran till byns infartsrondell, adventsstrumporna letas rätt på (hustomten brukar komma med adventsklapp var söndag i december) och hästar forslas till ny hage.

Ikväll - ja, ikväll ska jag gömma mig med ännu en ny tidning, innehållande kladdfria, leksakstomma, välstylade hem.

Man kan väl alltid drömma...

Plus och minus

Gårdagen bjöd på både plus och minus - som sig bör.
På plussidan hamnar utvecklingssamtalet med Sheriffen och tillhörande fröknar.
Samt mängden böcker som hann släpas hem från biblioteket (och läsas ut...ja, jag vet, jag har lätt för att bli absorberad av en bra historia..).

På minussidan hamnar den tidigare nämnda rektorn som skulle vidtalas i ämnet allmän förskola och kommunernas skyldigheter..
Hon har gått på semester!
Återkommer den åttonde december!
Inte någon större idé att hetsa upp sig och kasta sig över den stackars ställföreträdaren heller, det är ju inget akut ärende direkt.
Samt diskmaskinsreparatören.
Han kvalar också in på minussidan, kanske oförskyllt men ändå.

Vår nyligen införskaffade diskmaskin (köpt sommaren -09) la plötsligt bara av för två veckor sedan.
När far-är-rar rotat fram garantisedel och kvitto, bokades ett besök med denne reparatör.
Under tiden travades disken i högar på köksbänken.
Eftersom familjen inte är direkt liten, köksbänken kort och porslinsutbudet snabbt "tar slut", blev handdisk lösningen.

Jaha ja, inget större problem, får man väl stå ut med tänker ni?!
Finns en liten, liten hake.
Mina händer!

De trivs inte i svenskt höst-och-vinter klimat och än mindre med evigt-baltande-med-vatten!
Kontinuerliga blöjbyten år efter år brukar vara illa nog, disktrasan är som bekant fastopererad i pincettgreppet och resultatet låter inte vänta på sig.

Mina händer påminner starkt om det trasiga och spruckna lädret i en sedan länge avliden onkels älsklingsfåtölj.
Toktrasiga med andra ord.
Folk brukar undra om jag skurit mig på fingrarna/knogarna/fingerblommorna?
Nix, bara självsprickor.
Som dessutom knappt känns längre eftersom de är så vanligt förekommande.

Nåväl, reparatören kom fram till att han behövde beställa en cirkulationspump och skulle återkomma när den dykt upp.

Så någon gång framåt påsk kanske mina händer återtar sitt ursprungliga utseende!

onsdag 25 november 2009

Taskig koll kommunen!

Jag undrar hur kommunens planerare av förskoleplatser fungerar?
Hur svårt kan det vara att läsa innantill?
Att gissa sig till att nästan alla barn mellan 1 och 6 år någon gång, under kortare eller längre dagar kommer att behöva barnomsorg kan ju inte vara någon nyhet direkt.
Det är ju faktiskt så vi byggt upp vårt samhälle.

Att det dessutom är mycket troligt att så gott som alla 4-5 åringar kommer att utnyttja den sk förskolereformen, alltså inte bara de som redan sedan tidigare är inskrivna utan även de som av olika anledningar dittills varit hemmabarn.
Vari ligger problemet att inte kunna planera för kommande års troliga behov?

Födelsestatestiken är ju ingen statshemlighet direkt.
Med ett snitt av barns ålder på 12-15 månader före förskolestart, borde det ge relativt gott om utrymme för personal och lokalplanering.

Ändå.
Min lilla fröken-ilskebytta skulle vara i stort behov av en paus från sin mor några timmar i veckan.
För att inte tala om vad jag skulle må bra av det.
Inga absurda tider vi pratar om, två-tre förmiddagar i veckan mellan 8.15 och 11.15.
Bara så pass att vi hinner få en chans att sakna varandra och hon lite eget utrymme med jämnåriga kompisar.

Finns det plats tror ni?
Nix, inte där jag tänkt mig.
27 barn inskrivna på samma avdelning, fyra vuxna varav två inte ens arbetar heltid.
Alternativet kanske skulle vara en dagbarnvårdare.

Jag gillar alternativet med dagmammor.
Till de små barnen som sällan far väl av stora grupper.
Men min lilla fröken behöver en annan typ av stimulans där en större grupp inte borde vara något problem.
Fast 27 barn är redan 2 för många, minst, på denna avdelning.

Om det nu kommit som en överraskning för rektorn ändå.
Då skulle jag inget sagt.
Men jag ställde henne i kö långt innan jag behövt, inga tre månader i förväg här inte.
Snarare nio månader.

Till saken hör att hon hade rätt till en plats från och med nu i september.
Detta politiska beslut att alla 4-5 åringar ska ha rätt till pedagogisk verksamhet under den tid som följer skolåret, helt kostnadsfritt i 15 timmar per vecka, tja, inte funkar det i praktiken i alla fall.

Så vad kommer en mångmamma göra?
Inte kan jag med gott samvete knöka in henne någonstans bara för att rätt ska vara rätt.
Jag har inte samma behov som en lågavlönad-ensamstående-måste-jobba-för-att-överleva förälder.
Jag är i grund och botten motståndare till all form av kollektiv barnförvaring, jag kan faktiskt inte skylla på något annat än möjligtvis personlig lättja.
Det vore skönt med en paus ibland från en krävande fyraåring som mer än gärna bryter ihop några gånger om dagen.
Få lite andrum och känna att hon ändå har en egen liten värld med egna kompisar och egna fröknar.
Låta henne få känna sig lite stor.

Jag gör nog som jag brukar, talar allvar med rektorn och låter min lilla fröken vara hemma ännu ett tag.
Inte tänker jag låta henne bli en bricka i något spel för sakens skull.

tisdag 24 november 2009

Fondplacerare, oskattade pengar eller volontärarbete?

Efter ett telefonsamtal från en ung, ivrig fondplacerare som ville sälja sina tjänster (bara angående ekonomiska spörsmål), började jag fundera lite kring det här med det orangea kuverten som dimper ner en gång per år.

Slutsumman jag förväntas få som pensionär är så skrattretande låg att jag har svårt att se på vilket sätt denne unge man skulle kunna förvalta dessa pengar så att de skulle räcka till mer än en extra påse bröd i månaden på ålderns höst.

Det var då det slog mig.

Jag är en svartarbetare!

Ser vi krasst på det har jag inte arbetat på snart ett decennium.
Däremot njuter jag vissa personalförmåner som jag dock ej beskattas för.

Fri tillgång till tjänstebil.
Samma gäller för mat och husrum.
För att inte tala om starka drycker och sex. :)

Å andra sidan kanske även det omvända gäller för min man?

Markservicen fixad, inklusive snytande av barn, blingande av hem och däremellan piffande av fru.
(Jag duschar då och då.)

Han kör ju faktiskt med svart arbetskraft (fullt jämförbart med vissa av mina bekantas polska städerskor).
Undrar om han kan göra pigavdrag?

Ett mildare alternativ skulle vara att se det som enbart ideellt arbete, ungefär som volontärarbete i något u-land...

Myndighetskontakter.

Ljust och mörkt.
Varmt och kallt.
Ont och gott.

Det är lätt att komma på motsatser.
Jag har en till på lut.

Byråkrati och flexibilitet.

Jag har haft en vän på besök idag.
Vi pratade en del, vilket vi gjort på sistone, om hennes äldsta dotter F.
Nu först, sent omsider, har det äntligen uppdagats att hon nog behöver lite mer stöd och stöttning än vad hon hittills fått via speciallärare, extrastöd och de resurser skolan har tillhandahållit under hennes snart åtta-och-halvt år i skolan.

Skolpsykologen har givit ett utlåtande, efter de test hon kunnat göra, om att en djupare utredning kanske skulle vara bra via Bup.

Nu till det som upprör mig.
Väntetiden ligger på ett halvår!
Enbart för en utredning.
??!!
Vi har att göra med en tjej, 14 år gammal, som troligtvis via pubertetens inträde, fått sina problem att eskalera.

Jag påstår inte att jag är expert, har adekvat utbildning på området eller full insyn i just den här tjejens problematik.
Men att låta tiden gå med minst ett halvår till är som att be om större utmaning den dagen hjälp väl anländer.

Hon är inte uttåtagerande, har ingen droghistorik, stör inte undervisningen för andra, med andra ord ganska typisk tjej om vi ser till ett könsperspektiv.
En introvert, självdestruktiv tonårstjej.
Nej, så vitt jag vet skadar hon inte sig själv fysiskt men allt som inte är till gagn för individen måste ändå betraktas som självdestruktivt beteende.

Nu kommer hon få vänta ännu längre innan hon får den hjälp och det stöd hon så väl behöver för att på sikt kunna fungera så bra som möjligt i det vi kallar vår vanliga, sociala vardag.

måndag 23 november 2009

Ryslig liten ruska!

Idag, som varje år, när jag plockar fram de-små-vilda-gladas plastgran (den enda det någonsin kommer bli) kommer jag att tänka på de underbara böckerna om morfar Prosten.
Hur Anton, mitt i sommaren lyckas tjata till sig en liten ryslig sak hans farmor vunnit på basar, dvs en liten plastgran.
Och hur han framgångsrikt fäller upp och ner den hela eftermiddagen till den mest liknar något ytterst sorgligt, vagt besläktat med den ursprungliga tingest det en gång var.

Jag har gott om små Antonar här.
Säg den sak, hopfällbar eller ej, som de inte försökt förstå mekanismen på.

Att använda möbler till att sitta på, ligga i, sitta vid, eller ställa saker på är för enkelt.
Hoppa, studsa, klättra och allmänt fara runt är mer deras melodi.
Att ställa böcker i en bokhylla är ju ingen sport, nej den är en utmärkt stege för att kunna nå allt utom räckhåll.
Att sitta på kudden som ska ligga som dyna i fåtöljen är heller ingen sport, den är en fenomenalt bra rutchkana.

Att använda tandborstar att göra rent tänderna med eller plastburkar att förvara matrester i...
Nix, inte här.
Tandborstar blir bra svärd.
Plastburkar en strålande armada som seglar ut på kökshavet.

Jag börjar misstänka att de utvecklat en egen junior-os gren; Nå onåbara saker.
Jag har helt enkelt inte fler väggar att sätta hyllor och skåp på, högst upp under takhöjd.
Och även om så vore fallet skulle någon eller alla små i samarbete lyckas med konststycket att nosa upp och ta fram det som inte ska fram.

Som sagt, jag undrar hur länge den lilla rysliga ruskan ska påminna om en plastgran?

Seg måndag.

Ok, idag är det lite mer än segt.
De två yngsta har visserligen hunnit både pyssla och äta lunch - men i kläder och ur pyjamas har de inte kommit.
Pysselkungen himself, pep om osedvanlig trötthet, ont i benet och en hel drös allehanda krämpor till, i syfte att slippa gå till förskolan.
Han lyckades.

Själv vaknade jag till halvvägs hem igen från byn imorse efter ha släppt av stor-sonen vid tidiga bussen.
Himlen är som överallt annars järngrå, fukten ligger som ett våtvarmt omslag med den lilla haken att det inte är varmt direkt.

När det nu ändå aldrig blir dag på riktigt, kan det inte lika gärna vara skymning hela tiden?
Så jag kan parkera mig i en skön fåtölj med glögg och en trave trevliga tidningar omkring mig.

söndag 22 november 2009

Kyrkobesök och köphets.

Domsöndag.
Kyrkoårets sista söndag.

Jag är dålig på att gå i kyrkan.
Inte ens till första advent brukar jag gå dit.
Blir mest dop, konfirmationer och numera fler begravningar än bröllop.
Skolavslutningar så klart.
Några år även för att se kröningen av Lucia, om det är en "kändis" i bekantskapskretsen.

Ändå har jag ett starkt minne av just en gudstjänst jag bevistade en Domsöndag.
Den timide och försiktige lokale prästen förvandlades till något som påminde om en domedagsprofet.
Svavelosande predikan var bara förnamnet.
Märkligt hur människor kan förändras efter vilken situation de befinner sig i.
Hoppfullt också.

Nästa vecka börjar nedräkningen till jul och en av årets största högtider, inte bara i kyrkohänseende utan även inom handeln.

Köphetsen, trängseln och det panikartade rivandet bland saker att slå in och ge bort är något jag tänker undvika.
Pysslandet och mysandet ska jag försöka frossa i, mellan taxiturer, läxläsning och sedvanliga rutiner.

Nu ska julkartongerna släpas fram och inventeras.
Trevlig Domsöndag.

lördag 21 november 2009

Lördag

Dagens största äventyr var nog att tålamod vinner över rädsla.
Samt ett visst mått av hunger.

Rymlingen/tonåringen Bamse är med list inlurad i stallet.
Visst tycker jag lite synd om honom för hans numera begränsade frihet.
Ändå gläds jag åt att han troligtvis kommer bli något mer långlivad än om han fortsatt befinna sig i full frihet.

Just nu ockuperar två små kaninhannar varsin enorm hästbox, var eventuella stora "gulingar"
ska huseras är ett senare problem.
Blir väl till att göra som vanligt, "knyta" ihop en passande bur åt små fyrbeningar så stora dito får återta sina hem.

fredag 20 november 2009

Morfar.

Idag skulle min morfar fyllt 100 år om han levt.
Det gör han inte.

Han fick en sådan där död som jag tror folk går och önskar sig.
Visserligen inte lugnt och fridfullt hemma i sin egen säng men ändå så där knall-och-falligt utan segdragen smärta och sjukhusvistelse.

Han och min mormor bodde i ett radhus med en liten matbutik inom gångavstånd.
Dit hade de promenerat, mormor före, morfar efter.
Hon fortsatte runt en hylla, ivrigt pratande om vad de skulle ha, smågnabbandes på honom för att han sölade.

Han kom aldrig efter henne.

När hon går tillbaka för att se vart han tog vägen hittar hon honom liggandes platt fall i gången mellan konserver och toapapper.
Stendöd.

Jag fick för första gången gå på en begravning där huvudpersonen var en nära släkting.
Kan inte minnas att jag grät.
Visst tyckte jag om min morfar men han var en hunsad och timid man som aldrig sa emot sitt rivjärn till fru.
Uttryckte aldrig några åsikter om någonting.

Tror att han tyckte om oss barn också men större delen av tiden hemma hos dem satt han i en fåtölj och "vilade" sig.
Efter en hjärnblödning före 60-års åldern var han sig visst inte lik längre, sa de som träffat honom innan.
Vet inte riktigt vad hans mål och mening i livet hade varit, något borde han ju tyckt och känt och brunnit för.
Någon gång.

Så vill inte jag bli ihågkommen.
Som någon som mest var snäll men menlös.
Vilket det i och för sig inte är någon risk för, eftersom jag inte betraktar mig som genomgod på något sätt alls...

Hur är de människor som levt beskaffade för att bli ihågkomna?

En del är förbaskat goda, som min mans mormor.
Andra är eländiga, världsomstörtande tyranner, som kända män ur historien.
Åter andra bara är - och blir ihågkomna ändå.

Min morfar hör nog till den senare kategorin, egentligen av den enda anledningen att han var just min morfar.

Men grattis då, Sven, var du nu är någonstans.
Varje år när jag hänger upp din familjs gamla julklocka i keramik, tänker jag på historien om ditt barnsmeknamn "Klicken".
Smörklicken som du sköt upp i taket ovanför din pappas huvud och som sakta smälte så pass att den damp ner i hans huvud.

Än är du ihågkommen!

Fosterdiagnostik.

Efter sedvanligt runt-tittande hos mina "bloggvänner" hittar jag till min stora glädje ett inlägg hos Perfer et Obdura.
Tydligen går det någon ica-reklam med anknytning till personer med Ds. (Downs syndrom)
Eftersom jag lever helt utan tv har jag inte sett den men det är mycket glädjande att media och andra som skriver, tar upp frågan om fosterdiagnostik.

Känns som om jag för en gång skull inte var helt ute och cyklade i mina tankar kring faran i alla tester och kontroller av gravida.

torsdag 19 november 2009

Språkförbistring

Trots förhållandevis välutbildade föräldrar, en aldrig sinande ström av prat, högläsning, böcker, berättelser och tillgång till sagor, verkar det vara svårt för mina ättelägg att begripa innebörden av vissa ord.

Att lära sig vad "glass", "fika", "leka", "bada" betyder är inga problem vid ettårsåldern.
Svåra ord som "Nationalencyklopedin", "ecklesiastikminister" och "potatisgratäng" brukar också vara användbara i den mångmammska familjens vokabulär vid relativt späd ålder.

Men vissa ord och fraser har en förmåga att vara obegripliga långt upp i skolåldern.

"Vänta" tillhör det svåraste.
"Snart" och "lugna dig" är nästan lika illa.
"Tålamod" är ett uttryck jag inte ens försökt mig på att introducera än, i alla fall inte före tolvårsåldern, och där befinner sig ingen av mina små-vilda-glada - ännu.

onsdag 18 november 2009

Ett litet tips!

Julklappar, någon?

Släkten skola komma och gå..

Så.
Nu har nästa generation destruktor tagit över i det mångmammska hemmet.
Pysselkungen kan härmed känna sig petad från tronen.
Värdig arvtagare, delvis självutnämd, är Bam-bam.
Medan de två något större syskonen badade testade nämnde gossen hållfastheten i mångmammas, i triumph (!), hemburna röda köksklocka i retrostil.

Att slå på den med en visp funkade, att banka för kung och fosterland med en träslev däremot...

Lite konstgjord andning, ett par tre-nio varv med en skruvmejsel, lite vickande och tillbakatryckande senare och den får återuppstå ännu ett tag.
Fast om den tänker visa rätt tid från och med nu, ja det är en annan fråga.

Styckmord!

Igår kväll förvandlades mångmammas kök till något som skulle ha platsat i en skräckfilm.
Slaktscen säger jag bara.
Den kvarvarande vegetarianen i hemmet kom ner för trappan, tittade försiktigt in på diskbänken och undrade om "jag tyckte att det var kul?" och "om var på kroppen de olika delarna hade suttit?"

På båda frågorna kunde jag till hans oförställda förvåning svara ja och var någonstans.
Någonstans halvvägs in i arbetet med knivar, blodiga skärbrädor, fryspåsar, uppmärkta lappar och funderingar om det ändå var för sent att plocka fram den nyligen inhandlade köttkvarnen, överfölls jag av akut trötthet.

Efter en titt på klockan insåg jag att trots ännu ej slutfört värv, hade jag en dryg halvtimmes sanerande framför mig innan brottsplatsen åter skulle vara farbar för morgondagens frukostbehov.
Dessutom behövde en tvätt vändas och klockan började närma sig tiden för datumbyte.

Eftersom dagen redan varit tillräckligt innehållsrik och lång, blev det till att undanröja bevisen snabbast möjligt för att kunna stupa på kudden.

Idag ska köttkvarnen få göra tjänst!

(Bra att ha del i jaktlagets fångst och ha tumme med grannen som portionerar ut den beskärda mängden kött.
Och komma samtidigt som rådjur styckas!)

tisdag 17 november 2009

Nu får det vara nog!

Idag är det ännu en grå, lång och ruggig novemberdag.
En dag utan början och utan slut, eller åtminstone en dag som aldrig blir ljusare än de lampor som lyser inne.
Igår fick jag nog av dunklet.
Väntan på advent kändes för lång så tre adventsljusstakar plockades fram ur gömmorna och fick åter komma på plats i de tre barnrummen som vetter ut mot byn.

Med andra ord vet alla som passerar, vilken vettvilling till julfantast jag verkligen är.
Ger jag blanka den i.
Nu är det jul, ända fram till påska..

måndag 16 november 2009

Mångmamma tycker till, igen!

Detta var vad kleine hexe länkade.
Detta var också en av anledningarna till mitt tycka-till inlägg igår om vilken människosyn vi i västvärlden har.
För de som inte förstår/kan/orkar läsa hela länken på tyska, kommer en kort (nåja!) sammanfattning.

//Sommaren -97 fick den blivande tyska mamman veta att barnet hon bar hade kromosomavvikelsen trisomi 21.
Det vi i dagligt tal kallar för Downs syndrom.
Hennes läkare råder henne till en sen abort, vilken genomförs knappt 4 timmar senare.

Men aborten går fel, barnet, en pojke, överlever förlossningen och föds levande, 690 gr lätt och 32 cm lång.
I detta läget borde läkaren börjat jobba på att rädda livet på gossen.
Så hade skett om det varit ett "vanligt" förtidigt barn som fötts.
Istället läggs barnet, Tim, åt sidan i 9 timmar.
9 TIMMAR!

När någon till slut förbarmar sig över gossen har han inte bara downs att kämpa med.
Genom den brutala starten i livet, uttvingad i förtid ur livmodern, utan tillsyn, omsorg eller värme när han väl fötts, har han också (givetvis) drabbats av flera svåra multihandikapp.

Tim hamnar i en fosterfamilj som verkligen gör sitt yppersta för att ge pojken så goda möjligheter till ett liv det bara går.
Expertvård, olika former av terapi, anpassad miljö osv.//

Tim har ändå haft tur i oturen.
Han har haft förmånen att hamna hos kärleksfulla föräldrar som inte tvekar att göra sitt bästa och lite till för denne gosse.

Allt talade emot honom.
Det var inte meningen att han skulle fötts levande, inte enligt läkaren och den väntande kvinnans (för?) snabba beslut.
Men någonting säger mig att ett så livskraftigt barn, fött i 25,e graviditetsveckan, som uthärdar 9 timmar liggandes på ett avsides bord, hade haft det betydligt lättare om han fått födas när det var dags, efter 40 veckor så där.

Kroppsliga funktioner som lungor, hjärna och övriga inre organ hade haft en chans att bli redo.
Hans kromosomavvikelse trisomi 21, Downs, hade antagligen varit av den lindrigare arten.
Tim hade haft bättre förutsättningar att slippa alla sina multihandikapp.
Han och hans omgivning hade, utifrån vår normativa verklighet, varit enklare.

Kom nu inte och säg något om "vilken tragisk snyfthistoria men tänk vad skönt att det inte är i Sverige."
Eller något om "undantaget som bekräftar regeln"...

Visst, det är en djupt tragisk händelse som fått vissa efterföljder inom tysk sjukvård.
Till exempel är läkarna numera skyldiga att ge mamman/föräldrarna lite betänketid innan en abort kan genomföras pga avvikelser hos fostret.
Dessutom är det läkarens skyldighet att se till att fostret/barnet verkligen är dött innan det föds fram, oftast genom en spruta som ser till att hjärtat stannar.

Men...det är fortfarande tillåtet med extremt sena aborter.
Att abortera ett avvikande foster är en, inte bara rättighet för föräldrarna, utan snarast en självklarhet.
Varför?

Vi har ju liknande syn här i Sverige på "stackars er, ett handikappat/avvikande/funktionshindrat barn. Hur orkar ni?"
Nej tack, man kan inte och ska inte enligt min mening leka Gud.
Att både vilja ha kakan (barn) och sen äta upp den(välja bort oönskade och "defekta" barn).
Fel!

Garantier finns aldrig.
Aldrig!
Inte för något.
Om man vill vara säker på att intet ont ska hända en, bör man om möjligt upphöra med att leva omedelbart.
Basta!

Naturen tränger sig på.

Så här års (och annars med, faktiskt) brukar ropen skalla från alla inredningsmagasin:
-"Ta in lite av naturen!"
Skribenten brukar avse granris, kottar, vackra stenar eller dylikt, att göra små stilleben och arrangemang med.

Jättesnyggt.
På bild.

I det mångmammska hemmet känner jag inget större behov av att ta in mer av naturen än vad mina små-vilda-glada redan gör.

I Sheriffens rum, på skrivbordet fyndade jag nyligen två pinnar, fyra ihopskrumpna ekollon, en driva med grus och en plastmugg full med småsten..
Så, fixt och färdigt, julens naturarrangemang är redan klart!

För att inte tala om vad en ömsint mor kan gräva fram ur småsönernas byxfickor!
Spik, kapsyler, stenar, smågrus, rostiga oidentifierbara mojänger, ihopknögglade papperstussar, trasiga suddgummin och repstumpar.

McGyver skulle varit grön av avund i en av alla hans "krissituationer" om han haft tillgång till någon av mina söners fickor.

Tror jag nöjer mig med att ha naturen omkring mig, utomhus, istället för att ta in mer av den.

söndag 15 november 2009

Just det, bara två veckor kvar till första advent! :)

Mångmamma tycker till...

Detta kommer bli ett tyckande inlägg.
Inte ett dyft empiriskt grundat, inte en enda källhänvisning kommer tillhandahållas, endast ett vagt samband med en kvinna vars son har Downs syndrom, är tyska i grunden och tycker lika genuint illa om selektiv fosterdiagnostik som jag.

Jag tänker inte komma med pekpinnar om hur andra ska leva, välja att göra eller ens pracka på någon min uppfattning om det enda korrekta människovärdiga.
Alla blir, förhoppningsvis, lyckliga på sitt sätt...

Så, eftersom flera av mina graviditeter påbörjats efter min 35-årsdag, har jag givitvis erbjudit fostervattensprov.
Lika självklart har jag tackat nej.
"Risken" har varit ungefär lika stor för missfall på grund av provet som en upptäckt av en kromosomavvikelse hos fostret.
Och sen då?
Jag skulle inte kunna förmå mig att genomgå en abort.
Mina sena missfall har varit tillräckligt illa, riktiga små pyttemänniskor som kommer ut, bara hälften så stora som de borde varit men med alla lemmar, fingrar och tår på rätt plats.

Vid en graviditet testade jag att göra ett Kub/nupp test istället.
Det är ett kombinerat blodprov och ultraljudsundersökning där en specifik "nackspalt" mäts hos fostret.
Detta måste ske någon gång mellan v 13 och 16 för att kunna vara tillförlitligt.
Vid detta tillfälle fick jag efter sammanställningen av testerna ett betydligt sämre resultat än vid bara koll med ultraljud.
Samt en rekommendation att gå vidare med fostervattensprov om jag ville vara säker.

Eftersom jag med säkerhet vet att man inte kan vara "säker" ens om en graviditet förlöpt som den ska, valde jag efter lite funderande att avstå.

För om det nu visade sig vara ett foster med trolig, låt säga, Downs syndrom, vilket är det lättast att upptäcka, vad skulle jag gjort då?
Plätt-lätt!
En abort är inget alternativ, ett barn med Downs lika välkomment som ett "friskt".

En annorlunda inställning verkar vara den växande trenden i västvärlden.
Att sortera bort avvikande foster, att genomgå så många tester och koller som möjligt.
I Tyskland aborteras 98% av alla upptäckta foster med Downs.
I Danmark är siffran skyhög likaså.

Sätten att förhålla sig till avvikelser hos det väntade barnet skiljer sig ändå något mellan länderna.
Att abortera verkar vara det enda rätta i Tyskland, inte fullt så självklart men ändå den rådande trenden i Sverige.
Vilka signaler ger det om "manniskovardestanken", som min saligen avsomnade filosofi- och psykologi-, tillika teologutbildade lärare skulle uttryckt sig?

Min enda slutsats blir att alla avvikelser är av ondo.
Att det som är normativt i samhället är det enda rätta.
Att allt annorlunda och avvikande skall utrotas.
Hm, en ytterst otrevlig samhällsutveckling i mitt tyckande.
Påminner faktiskt ganska mycket om en stark trend i västeuropa och Sovjet under 30- och 40-talet.

Vi behöver inte ta till brösttoner och enbart fokusera på downs.
Går lika bra att applicera på all form av avsteg från det normativa.
Homosexualitet, diagnoser som damp, adhd, all form av rasism, könsförtryck, religionsförföljelse osv osv.

Men för att återgå till ämnet för dagen.
Jag anser att man som blivande förälder, bör ta sig en grundlig fundering om vilken inställning man har rent generellt till sk avvikelser.
Att våga vara stark nog att ifrågasätta sjukvårdens rekommendationer, omgivningens tyckande och känna efter på djupet hur man vill att samhället ska se ut.

Går vi mot ett mer öppet och välvilligt samhälle där mångfald är av godo, eller ett mer slutet och avvikelsefientligt?

lördag 14 november 2009

När katten är borta...

Yes!
Alla barn sover.
Eller åtminstone de små som behöver en förälders ömsinta övervakande..
Stor-sonen lyser med sin närvarande frånvaro, självvalt instängd i sitt rum.

Nu ska denna råtta dansa på bordet medan far-är-rar fortsätter jazza med pensel och färgburk på golvet!

Pysseltrix hitåt, julen är nära...

Novemberlördag.

Ännu en trevlig och social dag börjar gå mot sitt slut.
Korvgrillning med efterföljande fika hos Freundin, maskeradkalas för Sheriffen, utklädd till - just det, cowboy!
Små-vilda-glada som verkade komma in i andra andningen i skift och triggade varandra att orka vara vakna liiite till.

Nu, i skrivande stund är Bam-bam ännu uppe och försöker komma till ro i min famn, istället för i de två olika sängar jag stoppat ner honom i ett otal gånger.
Jag kan ju alltid hoppas på sovmorgon imorgon, eller?

Gute nacht!

fredag 13 november 2009

Räkna med konflikter.

Efter en fantastiskt fridfull och trevligt social dag (fröken-ilskebytta har haft noll, jag upprepar noll utbrott), kom finalen vid nattning.
Pysselkungen jublar, likt sin äldsta syster gjorde, vid tanken på att få höra Lennart Hellsings underbara ABC-bok som godnattsaga.
Rabblar glatt upp alfabetet och deklarerar att han minsann kan räkna till 17 också.

Efter detta tillkännagivande påbörjas en räkning som först tar stopp vid 117!
Jodå, räkna, alfabetets alla bokstäver och lätt ljudning är plätt-lätt för denne son.

Annorlunda kan ödets lotter falla hos enskilda individer.
Har umgåtts med ännu en "mångmamma" idag.
Där finns det, precis som hos mig, en hel drös med barn som befinner sig i olika stadier av ålder, intressen, "tillrättalagd studiemotivation" och status av energiskhet.

Kan inte sluta fascineras av att syskon, med samma far och mor, ungefär samma typ av familjevärderingar under uppväxten och med ungefär samma utgångspunkt kan bli så diametralt olika varandra.

Egentligen är det tur att olikheterna finns, hur trist och konfliktlöst skulle det inte annars vara?
Konflikter är till för att lösa.
Konflikter leder förhoppningsvis till något nytt och bättre.
Konflikter är en språngbräda till kunskap.

Förutom att konflikter är jobbiga...

torsdag 12 november 2009

Fina fynd och fantasi.

Jomenvisst.
Ved bars.
Dock ej av några barn. De löpte blixtsnabbt åstad upp i skogen till "vår koja, mamma" och "vårt läger".
När det var färdigsläpat på vedtravar återvände den minste och stoppade lyckligt ner sina redan blöta men ännu ej jordiga vantar, i just det jorden.

Fina fynd gjordes.
5 stora och 2 små potatisar, inte upphittade i somras när potatislandet vittjades, utan först nu av salig Bam-bam.

Syster slet i vild förtvivlan upp de sista sorgliga resterna av sommarens ringblommor och luktärter i sin fruktlösa jakt på slika skatter.

Efter denna lyckade tur till det numera sovande trädgårdslandet, attackerades kaninen med friskt humör.
Hagen drogs om, gödsel skyfflades, matskålar fylldes på.

Barnen kom med täta rapporter om vart i världen de befann sig.
I sin koja alltså.
"Magisk värld", är ett häftigt ställe.
Något opreciserad exakt var det befinner sig men det går tydligen bra att resa dit om man har de rätta attributen.
Kniv, bröder, svarta stövlar var inträdesbiljetten just idag.
Imorgon kan det vara något annat som gäller, en magisk formel eller så.
Man kan aldrig så noga veta när fantasin slår till, bara att den gör det!

Vackra vita hem och matro.

Mitt i vardagens normala kaos, kan jag inte låta bli att surfa runt bland vackra och inspirerande bloggar, företrädesvis med inriktning på vita vackra hem.

Det som slår mig är hur många människor det finns, oftast kvinnor, som är lika pyssliga och trixiga som jag.
Den största skillnaden jag kan se är antalet barn.
Jag tänker nog fortsätta hävda att så länge jag har fler små-vilda-glada än vackra och piffigt puffade soffkuddar hemma, kommer jag mestadels drömma.
Att omsätta alla, aldrig sinande idéer till verklighet är en utopi.
Om jag inte ska åldras radikalt i förtid.

Eftersom jag ägnar åtminstone en, kanske två timmar om dagen till att bära rätt sak från fel plats tillbaka till sitt rätta ställe, kommer vita piffiga, blingiga pryttlar inte ha en given existens i detta hus.
Tyvärr!

En annan dagligt upprepad incident (!) är snurret runt måltiderna.
Just till dagens lunch serverades hemsnurrat potatismos och korv, till barnens förtjusning.
Inte större förtjusning dock än att det vanliga roterandet kring sin egen axel fortlöpte som planerat.
Av tre hemmavarande, lunchätande barn satt max en i taget still på sin plats och skyfflade in föda i "limpsaxen".
Övriga studsade upp och ner av okänd anledning, kanske för att det brukas så?

Hur svårt ska det vara att få en skock huliganer att sitta rätt upp och ner på stolen, benen in under bordet, ätandes med bestick utan att spilla alltför mycket?
Tydligen helt omöjligt före åttaårsåldern i detta hem.
Att tjata, uppfostra och skälla vid matbordet ger ingen större matro.
Att införa regeln om att "sitter man inte på sin stol, har man ätit färdigt och då tas maten bort" ger inte heller någon effekt.
Långt mindre matro!
Mina troll går helt sonika ut i köket och hämtar tillbaka maten när det händer, då passar det minsann att äta!

Nu ska de små sättas i barnarbete - här ska bäras ved!
Förhoppningsvis blir de åtminstone trötta av det!

Husmorsknep!

Inspirerad av Mimmis mammaliv, tänkte jag ta en vända till med mina "husmorsknep".
Hennes funderingar kring miljövänligast alternativ bland den uppsjö av rengörings- och städartiklar som står till buds i en vanlig dagligvaruhandel, fick mig att tänka till.

Jag har tidigare skrivit om hur familjen mångmamma aldrig köper hushållspapper och hur vi återanvänder disktrasor.

Att tvätta handdukar och trasor, alternativt kokar de senare, sparar många kronor - och som jag inbillar mig - även miljön.
Fler helt vardagliga och enkla saker för att underlätta livet i en spill- och torkfamilj är;

* En blandning av diskmedel, vatten och en halv pressad citron i en sprejflaska är oumbärlig.
Funkar till den mesta "vardagsstädningen", typ torka bord, stolar, dörrposter, golv, diskbänk...
* Salt och citron. Kalas till att skura handfat och badkar, kakel och skärbrädor.
* Små "proppar" i avlopp rensas med bakpulver och hett vatten.
* En halv citron i en skål med lite vatten, in i micron, full effekt en kort stund och vips är den lätt att torka ur.
* Tvätta fönster med varmt vatten, diskmedel några droppar T-röd och eftertorka med dagstidningar, blir inga fula ränder då.
* Underdosera hellre än överdosera. Allt från tvätt-, disk- och rengöringsmedel.
Blir rent ändå!

Jag kommer säkert på fler små "hyss" jag har för mig men nu kallar trasorna och sprejflaskan...

onsdag 11 november 2009

Socialiserande.

Lång, trevlig och social dag.

Pyssselkungen fick stanna länge på förskolan, till gossens förtjusning, eftersom fotografering genomfördes av alla små vildingar.
Skjortklädda, klänningsprydda och delvis vattenkammade barn rasade runt vid min och sonens återförening.
Stora-dotter var på eftermiddagsbesök, likaså en liten kompis till Sheriffen.
Mellismackor, blöta vantar och pannkakor snurrade runt med frenesi i mångmammas hem.

Efter skiftbyte av stora barn, dotter på väg och stor-son hämtades, ska nu de något överstirriga små-vilda-glada skyfflas i säng, via tandborstning.

Kommer bli en trött morgon imorgon.

tisdag 10 november 2009

Fullt i kalendern

I ett nafs blev den något "tomma" veckan fullbokad med roliga aktiviteter.

Nog för att det finns fullt upp med tider att passa, barn att skjutsa, tvätt och diskberg att forcera men att medvetet göra plats för mängder av sociala sammankomster, det är en helt annan femma.
Denna vecka är redan fylld av trevliga, sociala aktiviteter.
Hoppas bara att planen håller...

måndag 9 november 2009

Stugliv

Större delen av familjen mångmamma har frotterat sig med varandra i lill-stugan under helgen.

Ett stort kök/allrum, typ storstuga, ett sovrum och tack och lov sådan lyx som rinnande kallt och varmt vatten samt toalett och dusch.
Kaminen har eldats flitigt, födelsedag firats, saxar, pennor och lim nyttjats i pysselsyfte.

Allt detta för stanken av lösningsmedel ska hinna vädras ut ur stora huset innan vi återvänder.
Golvet i fd "bruna rummet", numera "salongen", är målat.
I alla fall grundmålat, nu återstår själva dekoren.
Japp, pampigt värre kommer det att bli.
Rutigt i grått på diagonalen med fris runtom.
Bottenfärg vitt.
Kostar på att bo på ett gammalt säteri. :)

Felet med ett totalrenoverat rum är bara att intilliggande rum är förfärligt anskrämliga i jämförelse.
Bara att fortsätta varvet runt med matsal, hall och övervåning..


Födelsedag ja.
Nu har samtliga familjemedlemmar fyllt år för iår.
Fröken ilskebytta har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 4 år.
Dockservis i porslin och litet plastigt hemskt "prinsessrum" med tillhörande docka fölls det i trans över.
Typ, "Polly Pocket".


Nu kan vi med gott samvete börja med operation J U L E N.
Lite smygstart hann vi med förra veckan, pappershjärtan, flätade sådana blev det en ruggig eftermiddag när pysselandan föll på.
Barnen är mycket flitiga med sax, lim och papper.
Mestadels brukar det vara papperssallad som tillverkas så sopskyffel och borste åker fram.
Helgens klipp-och-klistra var inget undantag, mängder med papperssallad - noll julpyssel.

Ny vecka, nya tider att passa, nya papper att klippa sönder...

fredag 6 november 2009

Att vara vuxen.

Att vara i den positionen att inte kunna råda över sin egen framtid är ytterst skrämmande.
Att vara utlämnad åt andras godtycke måste vara förfärligt.
Att mista kontrollen.
Att inte kunna styra alls.

Precis så är det att vara barn.
Att däremot, som de flesta barn vet, veta att det kommer en dag då de själva får bestämma, är en riktig morot där sådant som ansvar, skyldigheter och plikter har noll och intet att göra.

Den delen av vuxenlivet kommer förr eller senare.
Någon punkt i varje människas liv där allvaret slår till med full kraft.

Insikten slog mig just, det var länge sedan jag klev över den tröskeln.
Nu är det nästa steg som ska tas...

torsdag 5 november 2009

Födelsedagsfika.

Idag fick jag besök av Rödluvan.

Inte för att jag blir riktigt lika gammal och gråhårig idag, som mormor i sagan men min vän Freundin med son kom med vin och kaka i korg.
Klädd i röd mössa i detta bistra väder.
Till och med vargen hade hon fiskat upp på vägen (hon fann min son Sheriffen på väg hem från skolbussen).
Kan det bli bättre?

Fast fortsättningen hemma hos mångmamma blev inte riktigt lika dramatisk som i sagan, vargen med småsyskon fick inte stenar i magen utan snarrig kaka och en stunds eftermiddagssnurr med freundins son.

Jag gillar snabbvisiter.
Tack!

Ruggigt!

Märklig morgon.
Vaknar strax efter fem, ryggen stel som ett tillknycklat gem, ett barn på vardera arm (känner mig lite som Jesus på korset), kallt som attans inne i rummet.
Somnar om bara för att vara toktrött när mobilens alarm går igång vid behagligare halvsju-tiden.

Kikar ur genom fönstren på min färd genom huset för att väcka barn, i varje väderstreck syns rådjur.
Allvarligt talat, två äter upp de sista ringblommeknopparna, tre äter fallfrukt på framsidan och två på baksidan av huset.
Tre syns ute på gärdet, bökandes i sista spillsäden efter sensommarens skörd.
Ingen brist på "bambi" i vår omedelbara närhet i alla fall.

Vilken tur att jag inte planterar ut några tulpanlökar, har hört att även rådjur gillar att äta dessa delikatesser - mina barn plockar framgångsrikt av alla blommor de kan hitta, i alla fall fram till midsommar sådär, när mängden blomster överstiger den omedelbara lusten att ge mamma buketter.

Efter sedvanligt morgonsnurrande fick jag iväg de trenne gossar som hade dagligt åtagande i form av skola och förskola.

Inser vid återkomst till hemmet att innomhusklimatet lämnar en del övrigt att önska.
15 grader i matrummet!
Övriga rum känns minst lika kylslagna.

Far-är-rar är frånvarande från hemmet och sin uppgift att elda i pannan ett par dagar, så för att bespara mig arbete var han just rar och drog igång elvärme innan han försvann norrut i landet igår morse.
Fast det kändes mer som om någon kickat igång en kul klimatanläggning lämpad för ett mer tropiskt klimat än vårt!

Nu, en halv dag senare med eldande av hederlig gammeldags ved, börjar det bli så pass drägligt inne att jag funderar på om jag kanske ska våga plocka av mig extratröjorna och sockorna eller om det är slöseri med energi?

Och snön som föll inatt har redan töat bort..

onsdag 4 november 2009

Vinter?

Snöfnyk i luften.
En del har placerat sig prydligt i pyttesmå drivor i dikeskanterna.
Vinteroverallerna är framletade i all hast, nu ska vi se om de går att para ihop med något barn också!

Dags att ta pass nummer två av dagens alla uppdelade bitar; ved- och storbarnshämtning.

tisdag 3 november 2009

Bells uppfinning.

Jag brukar inte tillhöra de nojigas skara.
Inte överdrivet orolig för sådant jag ändå inte kan styra över.
Men när Sheriffen inte dyker upp inom rimlig tid efter trolig avstjälpning från skolbussen, då börjar det krypa av obehag inom mig.

Inte för att jag tror att det smyger en "Anders Eklund" i varje buske men tyvärr förekommer det.
Även på de mest idylliska platser.
Behöver inte nödvändigtvis vara värsta sortens pedofil som lurar; en trafikolycka, krock med vilt, trasig skolbuss, missad dito eller bara allmänt såsig och drömsk son som fått för sig att trava iväg åt ett annat håll än hemåt kan få mig i spinn i tanken.

Förtiofem minuter efter normaltid kom sonen hem, glad som en lärka.
Han hade träffat sin favoritbonde, vår arrendator som städade bort gamla mögliga halmbalar från närbelägna gärden.
Och eftersom bonden ifråga är nästan lika glad i sonen som sonen i bonden, hade det blivit en trevliger tripp i traktorn.

Eftersom sonen nu var själaglad för sin eftermiddagstripp kunde jag inte förmå mig till att skuldbelägga barnet (något jag lärt mig den hårda vägen själv att man aldrig bör göra) utan konstaterade bara att nästa gång fick han gärna ringa och meddela mig var i världen han befann sig.
Samt att mammor kan bli oroliga när barnen inte kommer hem som de förväntas göra.

Nu är ju sonen en relativt sensibel ung gosse vilket resulterade i att han nog la märke till min undertryckta oro, bad om ursäkt och lovade att höra av sig fortsättningsvis

Nu ska han bara lära sig telefonnumret hem också...

måndag 2 november 2009

Bamse, del trehundratrettielva...:)

Nix!
Bamse, denna eviga följetong i familjen Mångmammas liv, hade inte "sturm und drangat" klart!
Idag ansåg han nog att han hälsat på faderskapet tillräckligt länge så han smet helt sonika ut igen, på ett nytt strövtåg.

Lite som att ha tonårsbarn i huset faktiskt.
Kommer och går lite som de själva vill.

Jag gillar det!

Nya tag!

Första dagen efter ett långt och välbehövligt höstlov.
Mångmamma rasslade upp i ottan och fraktade stor-sonen till tidiga bussen medan far-är-rar gav sig i kast med operation "väckning-av-små-vilda-gossar".
Ovanligt snabb uppställning skulle jag vilja påstå, båda gossarna var klara för avfärd ca 20 minuter i förväg?!

Först nu, en dryg timme senare, kom Bam-Bam upptassande och fröken Ilskebytta-Hårfager sussar ännu sött.

Själv har jag hunnit med mycket under en ostörd, vaken timme.
Disk och tvätt snurrar och kaffekannan är snart urdrucken.
Bloggar jag följer är kollade.

Japp, nu är det dags att ta itu med den nya veckan.
God morgon!

söndag 1 november 2009

Rymlingen har återvänt!

I en storfamilj är det helt naturligt att familjemedlemmarna kommer och går lite hur som helst.
Än så länge har de små-vilda-glada svårt att ta sig iväg alltför långt utan min vetskap men visst förekommer det att de är ute på ägorna utan min omedelbara kännedom.

Att våra husdjur anammat samma typ av beteende är kanske inte så konstigt?

För några veckor sedan fick vår kanin Bamse vandringslust i blodet och smet i ett obevakat ögonblick.
För några kvällar sedan trodde jag mig se honom studsa runt ute på gården och blev givetvis glad över att han verkade ha överlevt.
Igår kväll befann han sig i kaninhagen, tillsammans med sin far, pappa Kanin.

Imorse var han fortfarande kvar och inget slagsmål verkar ha utbrutit mellan de två hannarna.

Har han haft sin tonårstids "Sturm und Drang-period?"