torsdag 31 december 2009

Nyårsafton.

En i mitt tycke överskattad kväll.
Förväntningar ska genom ett under infrias, middagar och supér trollas fram, fyrverkerier avfyras och allt ska vara så glittrigt och glammigt som bara den.


Kanske just på grund av denna, min något avoga inställning, hade jag inga problem alls med att ställa upp på sen-sen taxihämtning av stor-sonen plus vän.

Efter tolvslaget från fest i minimal byhåla.
Ganska många mil bort, på kostigar till vägar.

Visst, jag har som det kanske förväntats av mig, trollat fram en snarrig middag som renderade åtskilliga timmar i köket, far-är-rar serverade nyss en laxsupé och Sheriffen har stirrat runt, uppsvidad till tänderna i smoking, sedan sena eftermiddagen.

Fast med handen på hjärtat, jag hade lika gärna haft en helt vanlig småtråkig torsdagskväll.
Disk, tvätt, leksaker, kläder och små-vilda-glada snurrar inte ihop sig på rättan plats av sig självt, bara för att det råkar vara årets sista kväll.

Skillnaden har trots allt inte varit alltför stor mot normalt, om det inte var för det här med den runt sin axel självspinnande Sheriffen.

Men för all del; Ett riktigt gott slut så här i årets och decenniets sista skälvande minuter och ett lika, om inte mer, gott nytt år!

tisdag 29 december 2009

Mellandag mk II

En snabb avstjälpning av en kompis till Sheriffen blev en mycket trevlig heldagssocialisering med större delen av kompisens familj.
Minus far, plus mormor.

Trots ytterligare två små-vilda-glada i huset, hade mångmamma den eminenta chansen att komprimera skinkorna i flera timmar.
Mina skinkor alltså!
Händer inte alltför ofta.
Mångmammas två yngsta var nämligen på utflykt med far-är-rar.

Lugnt och skönt, med mina mått mätt.
Inte fler runt matbordet än vanligt och en gosig bebis att klämma på.

Nu stundar årlig julfest med traditionellt nig-och-kuta-runt-granen med de närmsta fjorton byarnas invånare.
Samt hemvändande vuxna barn, respektive och barn.
En trevlig men svettig tillställning!

måndag 28 december 2009

Sent ska mångmamma vakna...

Ibland undrar jag faktiskt om jag nu är så smart som gårdagens lilla snabbtest gjorde gällande?

I 4 års tid har jag morrat lite lagom ilsket åt vårt batteriförråd som stadigt växer.
Ja, av uttjänta batterier alltså.
På 4 år hinner det bli några stycken, trots uppladdningsbara varianter.

Idag skulle stor-sonen hämtas vid bussen vilket gjorde att mor ryckte ut, dels för taxituren, dels för handling samt vidhängande sophantering.
Burkar och flaskor pantades, papperskartonger stjälptes av vid återvinningscentralen.

I ett anfall av sinnesförvirring kastade jag en hastig blick bakom den bortesta containern, ut mot "stora" vägen där sonens buss rimligtvis borde vara i antågande.
Där!
Där fanns den prydligt rödlackerade lilla batteri-holken, ordentligt fäst vid en lika prydlig, om än väldigt inaktuell, informationsskylt om vad som fick slängas var.
Och varför.

I drygt 4 år säger jag bara...

Mellandagar.

Så här i efterjuldagarna ramlar eftertankens kranka blekhet in på visit.
Inte så att ekonomin raslat iväg mer än vanligt, inte heller har julmaten lagt sig som ett nytt snyggt bildäck runt kroppen.
Mer som om det är dags att göra bokslut, avbön och ta nya käcka tag inför kommande år.

Själv anser jag ju att nyåret infaller runt skolstart på hösten men visst, vi kan väl ta lite nya tag då och då.

Nyårslöften är inget för mig, har aldrig lyckats förändras över en natt till något mer lyckligt, rikt, smalt, sunt eller annat metamorfosartat.
Långsiktig planering är heller inte min starka sida, därtill är jag alltför tålamodslös.

Därför kommer antagligen allt tuffa på som vanligt, dvs jag kommer fortsätta snubbla in i olika situationer, sammanhang och händelseförlopp jag kommer ha att ta ställning till omedelbartbums.

Precis som resten av jag är.
Omedelbartbums!

söndag 27 december 2009

IQ-test, hur smart är du?

Det här var ett lattjo test att trava igenom så här på kvällen!

Och, ja, jag fick ingå i den unika skaran som kanske, kanske kan lyckas hyggligt på ett "riktigt" test!
Så det så! :)

Julen varar ända till påska...

Stor-barnen har flytt fältet efter julens firande i hem-hemmet.
De små har erövrat sina julklappar, kollat på nya filmer och idkat snöbollskrig.
Far-är-rar har vistats ute, i dagsljus, vilket tillhör ovanligheten så här års och mångmamma rantat runt med disk och tvätt, precis som vanligt.


Julen är allra bäst i teorin, i september-oktober så där.
Fortfarande helt ok på planeringsstadiet och i startgroparna för pyssel- och pyntraiden i november.
Relativt mysig med tjuvstart av glöggpimplande, pyntande och pepparkakor under första halvan av december.
Smått stressig sista veckan före julafton, för att oftast sluta i ett crescendo av omslagspapper, vidbränd griljering och små som bryter ihop på själva dagen med stort D.

Julmaten är uppäten, pappersemballage förpassat till återvinningsstationen, julklappsböcker invigda och snart utlästa.
Mellandagsrean kommer jag, som den urusla konsument jag nu är, undvika för allt vad tygen håller.
Kan inte komma på någonting alls jag tror oss behöva!


Välkommen åter, vanliga, trygga, normala vardag!

torsdag 24 december 2009

Julafton, med betoning på afton.

Lång, stimmig, bra, god, vit, tomtig, konfliktig, bryta-ihopig julafton börjar fasas ut mot sena kvällen.
Dags för julklappsboken, lite glögg och nedvarvning.

God jul alla läsare - och andra!

tisdag 22 december 2009

Julklappar?

Min stora-dotter är hemma.
Det märks!
Det tjattras och fnissas och surras oavbrutet.

- Mamma, jag önskar mig en fauna och en fågelbok.
- Mamma, vad heter de där som håller på med fåglar?
- Ornitolog? Eller är det de som knäcker fötter?
- Onkolog då?
- Filatelister är de som pysslar med frimärken, det vet jag!
- Naprapat heter det! Eller är det de som håller på med ryggen?

Tror vi ska börja med något mer lättsmält.
En ordbok till exempel!

Tredje gången gillt.

Jag tänker på henne som Rakel.

Eller rättare sagt, jag undviker att tänka på lillan som inte kommer att komma till jorden i maj.
Känns lite lättare då.

Obduktionsrapporten kom i förra veckan.
Denna gång hade de fått antalet graviditeter och födda barn rätt.
Alltid något.

För övrigt inget direkt överraskande.
Alla vitala organ på rätt plats och utvecklingsmässigt så stor som hon borde vara.
Visserligen saknades några tår och fingrar och jag hade säkert gått med henne död i magen i nästan tre veckor innan hon kom ut men som sagt, inga större sensationer.

Det tyngsta är inte att få tre missfall/missed abortion på raken, det tyngsta är vetskapen om att nu är det kört.
Tiden har runnit ut för mig.
Även om jag borde vara glad och hålla klaffen eftersom jag har lika många barn som tre kvinnor tillsammans normalt föder i Sverige idag, är det inte kul.
Redan efter vår dödfödde son insåg jag att jag aldrig skulle kunna få tillräckligt många barn.

Störning, psykologisk twist - what ever.
Jag har ända sedan jag var liten velat ha en stor familj med minst 6 barn, bo på landet och ha hästar.
Se, jag har ju med råge uppfyllt min barndomsdröm, hur många kan säga att de hinner göra det under sin livstid?

Fast min familj kommer alltid, hur jag än gör, alltid vara lite för liten i fysiskt antal individer.
Här snackar vi inte enbart om kvalité, här gäller i lika hög grad kvantité.

måndag 21 december 2009

Tidsoptimist. Vem? Jag? Aldrig då!

Nu har även mångmamma drabbats av den berömda julhetsen.
Hittills har det gått över förväntan med att stoppa huvudet i snön och förtränga det faktum att datumet för den stora pappers- och presentsnöreshysterin kommer närmre.
Jag har alltid gott om tid.
Tror jag.

Eftersom jag börjar drömma om julen och längta efter vinter strax efter skolstart på höstarna, tror jag verkligen att jag har all tid i världen på mig att fixa och trixa.

Och nu, så här dan före dan före dan före dopparedan börjar jag inse hur knapp tiden verkligen är.
Ja, jul blir det i vilket fall som helst men det jag tänkt mig hinna med, det är en annan femma.
Eller femhundring, hur man nu vill se det.

Maten blir inte inkokt, hemsyltad och destillerad detta år heller.
Julklapparna blir inte piffigt inslagna i vadmal och gamla spetsar.
Alla kommer inte tindra ikapp med julgransljusen jag glömt att köpa.
Hyacinterna börjar sloka och amaryllisen har börjat ge upp redan.

Å andra sidan finns det förhoppningsvis fler jular att drömma om framöver som någon gång blir så där alldeles underbara och vita och tindriga och glittriga och...


Men för all del; God jul på er, grevar och baroner.
Själv ska jag dyka ner bland snören, papper, obändiga kartonger och erbarmliga kramdjur och försöka få någon fason på det som snart, snart ska rivas upp under mer eller mindre glada tjut!

Samt ta mig en liten glöggmugg till!

Morgon.

Jullovsmorgon.
Inte något som eventuellt visas på tv, eftersom vi lever utan en sådan apparat, utan fyra barn som tar sovmorgon, äter frukost och sedan förvandlar matrummet till pysselverkstad.
Pennor, saxar, pappersklipp av molekylstort format yr genom luften.

Gårdagen, liksom denna första dag i julveckan, bjöd på strålande solsken och gnistrande kallt väder.
Granar x 3 höggs varav 2 fick komma in i stugvärmen sent på kvällen.
En stor, pampig klädd i enbart vitt och silver tronar i salongen, en liten halvhög, dränkt i guld och rött paraderar i matsalen.
Barnen kommer ihåg att tindra mellan utbrotten av syskonkonfliktande, så gott som allt i klappväg är avklarat och julbordet kommer att hållas kort med frånvaron av djurplågad(?) skinka.
Med två huliganer (vegetarianer) i familjen kommer det inte finnas brist på gröna alternativ på matbordet.

Dagen bjuder på ett tandstenskrafsande besök hos tandläkaren och sedan är mångmammas tänder redo för åtta nya år utan dyrbara besök.

lördag 19 december 2009

Julhandel.

Bam-bam fick äran av att följa med på stadstripp för julhandling idag.
I ensamt majestät tronade han bak i bilen, ivrigt tjattrande om allt som passerades.

Vart tog det ålande, bökande, stökiga barnet vägen?
Det som normalt sitter på platsen till höger bak, tillsammans med två syskon, i full färd med att knäppa loss sig fjorton gånger under 9 km färd.
Aha, kan det vara så enkelt att han verkligen trivdes med att få följa med själv?
Att inte behöva konkurera med storasyskon.

I runda slängar hanns det med femtielva affärer där mångmammas småländska påbrå gjorde sig påmint genom ett allt högre fnysande vid läsandet av prislappar.
Att plastskit till barn kan vara så bjärt, illa gjort och framför allt så dyrt.

Den utarbetade planen reviderades något angående julklappar till de små-vilda-glada.

Dessutom har jag en stilla undran: Finns det ingen möjlighet att hitta teknikprylar som endast och enbart gör de mest basala sakerna den är tänkt till?
Eller måste samtliga i handeln DVD-spelare, CD-dito, mobiltelefoner och liknande saker även kunna hämta posten, gå ut med hunden och koka kaffet?

För vems skull och varför?

torsdag 17 december 2009

Black is back!

Just det; Jag frångick det kommunalgråa håret till förmån för en mörkare nyans.
Igen!

Plus och minus!

Jag skulle kunna skriva om besvärliga och trista samtal med läkare.

Jag skulle kunna skriva om hur kallt, mörkt och blåsigt det var kl halv 7 imorse när mångmamma gav sig ut över tundran för att sopa av bilen för transport av stor-sonen till närmaste civilisation

Eller så skulle jag kunna skriva om hur mysigt det var att komma hem igen till hela familjen som satt vid frukostbordet.

Eller om hur gott hyacinterna doftar i mina fönster, hur söta rådjuren är som äter av fallfrukten utanför fönstret, eller om hur vit och orört vacker snön är.

Tror jag nöjer mig med att njuta av allt det där som är bra.

Bättre att fokusera på det positiva än det negativa, eller hur?

onsdag 16 december 2009

Men jag då? Vill också ha en glittergroda!

Lägesrapport.
500 pix fattigare och en ny snygg lagning istället för den gamla.
Ingen bedövningsspruta här inte.

3 små-vilda-glada med som botaniserade i småsakslådan för duktiga barn som kan gapa.
Trots att det var mångmamma som gapade, fick barnen plocka på sig vara-duktig-pryl.
Nu har pulkor, kälkar och livsfarliga miniskidor plockats fram och provkörts, blöta barn ..förlåt overaller, är upphängda på tork och glassätandet inletts efter väl förrättat värv.

Sheriffen är på ingång och juleofriden kommer lägga sig som en blöt vante över eftermiddagen.

Två dagar kvar till jullov!

Min vän tandläkaren och jag.

Jag brukar inte hymla med att jag är förhållandevis skeptisk mot läkarvetenskapen.
Hade jag levt under inkvisitionen hade jag definitivt blivit bränd på bål för mina häxkonster inom naturmedicin.
Eller för att jag är en allmänt besvärlig och ofoglig kvinna?
Att dessutom förneka att jag är försumlig, för att inte säga rent ut sagt slarvig med min egen hälsa, vore en direkt lögn.

Därför är det med viss tillfredställelse min äkta hälft fått iväg mig till tandläkaren.
För första gången på 8 år.
Japp, 8!
Drygt!

Nej, jag har ingen tandläkarskräck, är bara ohyggligt lat och praktiskt lagd.
Har jag inte ont eller några besvär finns liksom ingen anledning att ränna gatlopp för att kolla upp någon obefintlig krämpa.

Viss tillfredställelse känner även jag.
Resultat; noll hål, kraftig tandsten och en lagning som behöver bytas.
Idag ska det borras, på måndag krafsas.

Sen kan det få gå 8 år igen...

tisdag 15 december 2009

Jomenvisst, det blir nog vitt i alla fall.

Får börja med att tacka så mycket för vänliga tillrop efter förra inlägget.
Fortsätter sen raskt till dagens misslyckade innehåll!

Planen var;
1) utvecklingssamtal på förskolan,
2) snabbmat någonstans åt barnen x 3,
3) mathandling,
4) biltankning och apoteksärende för att hitta antingen en bra salva eller som sista alternativ för att inte skrämma barnen/tomten/grannarna/granarna en heltäckande mask.

Planen sprack!
Samtalet avlöpte väl, barn spändes fast i bilen och färden mot staden gick över förväntan.
Tanka bilen är inte svårt, bara dyrt!
Utfodring av små huliganer fungerade också bra.
Sen blev det svårt!

Tiden blev för knapp, snön vräkte ner (tiddelipom) och maten fick anstå.
Apoteket var lunchstängt!
(Jag säger då det - byhåla!)
2 av 3 barn somnade, vilket inte är optimalt om man som trött mångmamma ser fram emot sansade nattningstider.

Hem kom vi i alla fall, i tid till Sheriffens ankomst dessutom.
Alla små verkar glada och snart blir det snöbollskrig.
Hurra!

Att konkurera ut filmindustrin?

För många, många år sedan jobbade jag i en möbelaffär.
Min karriär blev dock kortvarig i denna bransch eftersom jag drabbades av något så udda som kolofoniumallergi.

Kolovadåförnåt, är i grunden grankåda, enkelt uttryckt.
Används för sina klistriga egenskaper i allt från mascara och skocremé till golvlack, lim, fernissa och i hög utsträckning inom förpackningsindustrin.
Ca 300 personer i Sverige hade denna typ av allergi när jag också fick ingå i denna exklusiva skara.

Häftigt att få vara så unik.
Inte!

Av någon outgrundlig anledning har jag tydligen, säger; mycket tydligen, kommit i kontakt med detta ämne på sista tiden.
Ansiktet stramar, fnasar och svullnar.
Lite värre för varje dag.

Visst har jag och de små-vilda-glada spenderat en hel del tid i deras läger (skogskoja), visst har jag släpat in några små förskrämda barr-ruskor till bordsgranar och far-är-rar gick lös med sågen och spred sågspån omkring sig i köket i helgen.
Men ingenting känns riktigt som om det endast och allena skulle kunna vara förklaringen till min alltmer skrämmande Alienuppsyn.

Som grädde på moset insåg jag förfärat att det jag trodde var hederlig, normal utväxt (ja, jag är liiite fåfäng och färgar håret) snarast var att betrakta som grått.
Inte vanligt trist råttfärgat ljust som hittills utan grått.
Alltså grått!
Kommunalgrått.
Helgrått?

Nu till den aktuella frågan; Kommer tomten till en mångmamma som närmast är att jämnställa med någon av de mer lyckade maskerna i en sämre rymdfilm?
Eller vågar han sig inte in till mina små-vilda-glada?
Kanske räcker det att jag använder en av barnens favoritleksaker?
Pappkasse med utklippta hål för ögonen!

måndag 14 december 2009

Lusse lelle...

Har verkligen inte tid att häcka här.
Här ska letas fram tomteluvor, glitter och lagom många batterier för att de små-vilda-glada ska kunna stämma upp i skönsång om en dryg timme.
Dagen kommer gå i Lussefirandets tecken.
Återkommer.

lördag 12 december 2009

Fint väder. Vad är detta?

Frost, några minusgrader och strålande sol.
Man kan ju nästan börja tro på Tomten.
Senaste månadernas undermåliga väderlek har i alla fall hos mig permanentat känslan av att bo i en blöt säck.
Nu ser det ju nästan skapligt ut.

Kanske dags att se sig om efter en julgran?
Någonstans på ägorna borde den perfekta barr-ruskan stå.

torsdag 10 december 2009

Pappas dag!

Min pappa var en konstig prick.

Inte nog med att han var gammal nog att vara farfar till mig, han var gammal nog att vara far till min mor.
Skräddarson från mörkaste Småland, läshuvudet som bankade in sexton språk flytande i skallen och några därutöver till husbehov och turiständamål.
(Om nu gaeliska, flamländska, räto-romanska och klassisk grekiska är av nöden tvunget för att harva igenom Europa?)

En komplex och svårbestämbar modell av homo sapiens.
Tjurig, sparsam, fördomsfull, enveten, fantasifylld, barnkär, driftig, stundtals rolig person som jag aldrig fick riktig kläm på.

När jag själv var gammal nog att kanske kunna börja uppskatta honom för hans vuxna sidor, blev han personlighetsförändrad till följd av en trafikolycka.
Han, då knappt 70 år gammal, hann aldrig bli den morfar jag förväntat mig.
Tappert kämpade han på, enveten in i det sista, i ytterligare 12 år.
Mer och mer tog åldersdemensen över och till sist hamnade han på "hem".

Jag var fullt övertygad om att det var för hans skull flaggorna vajade som barn, denna den tionde december vart år.
Nobelfestligheterna var helt ovidkommande, pappa fyllde ju år!

Idag skulle min pappa fyllt 88 år, haft 5 barn, 13 barnbarn och ätit den i hans ögon förhatliga Prinsessetårtan under jubel och klang.
Han skulle fortfarande ha berättat vilda sjörövarhistorier om Kalle Buller som än en gång skulle ha fängslat en ny generation småpirater.
Han skulle ha snöat in lite lagom på "vikten av studier..." och "att slita upp sina kläder innan man köpte nya" med ett indignerat fnysande.
Kort sagt haft alla sina små hyss för sig.
Om inte...

Grattis pappa.
Och hoppas du inte tar illa upp om jag försöker fortsätta traditionen i sagoberättaranda med modifieringar av dina karaktärer; Kalle Buller och Nalle Bums?

onsdag 9 december 2009

Var god dröj...

En kvinna upptäcker en knöl i sitt ena bröst.
Hon söker läkarkontakt för att utreda om det är något att oroa sig över eller inte.
Det är det.
Stora trumman tas fram och hela paketet dras igenom.
Prognosen ser god ut, trots allt.
Om man med god menar att överlevnadschanserna är större än det motsatta.

Fast, läkare är inte jämnställda med Gud.
Kvinnan hinner med ett år till i sitt liv efter upptäckten, innan den ultimata domen faller.
Metastaser överallt, inget att göra längre.
Hela kroppen har tagit emot små ilskna sjuka celler, hjärna, lungor, alla vitala organ.
Immunförsvaret är nere för räkning.

Första december gav hennes kropp upp.
En man har blivit änkling, tre döttrar har blivit moderslösa, vänner och bekanta en väninna fattigare.

Och jag, som en gång i tiden flitigt umgicks med denna kvinna, står skuldmedveten kvar och skäms.
Skäms för att livet och vardagen snurrade så fort att jag aldrig ansåg mig ha tid att ringa, prata och verkligen fråga hur hon mådde.
Den enda gången jag gjorde det var hon så dålig och hade så ont att hon bad mig ringa vid ett senare tillfälle.
Det tillfället lät jag aldrig komma.
Och nu är det försent.

Återigen har jag fått lära mig den dyrköpta och oåterkalleliga läxan att inte vänta med saker och ting, imorgon kan det vara för sent.
Återigen får jag tillfälle att tända ett ljus för någons själ.

Tro, hopp och kärlek.

Jag fick några kommentarer kring mina tankar om barn och fostran igår.
Det fick mig att tänka ett varv till.

Oavsett om man lyckas eller ej med att hålla humör och tålamod ständigt på topp, måste det fundamentala i all mänsklig kontakt bygga på kärlek, respekt och välvilja.
Därför blir jag så ohyggligt ledsen av föräldrar som gapar och skriker på sina barn, som klagar och gnäller över hur jobbiga de är (skillnad här; att det kan bete sig jobbigt är en sak, barnet däremot är inte jobbigt), som inte verkar se hur fantastiskt hjälpsamma och samarbetsvilliga barn vill vara, om de bara får chansen.


Jag kan erkänna att jag verkligen inte är någon ofelbar supermamma som aldrig höjer rösten.
Jag härjar, gapar och bryter ihop på mina ättelägg.
Också!
Men jag vill nog trots det inbilla mig att jag ger kopiöst mycket kärlek.
Att jag hellre berömmer än klandrar, att jag lyssnar på vad de vill och varför - istället för att alltid ge ett nej.

Vissa saker är inte förhandlingsbara.
Oftast är det de små självklarheterna jag förväntar mig bara ska funka som jag blir upprörd över när de ifrågasätts.
Att städa sitt rum, byta om till pyjamas och borsta tänderna är tyvärr ett dagligt upphov till irritation.

Att i sista minuten inför avfärd, oavsett vart, lägga sig på golvet/vägra sätta på sig skor/gå ut genom dörren eller liknande gör mig också ilsken.

Men att detaljstyra, för styrandets skull, vilken pyjamas/tandcremé/sko/jacka som ska användas - det har jag ingen ambition att göra.
Sen är det upp till mig att se till att för årstiden lämpliga ytterkläder är framtagna, att det jag vill ska vara valmöjligheterna finns på plats och att acceptera barnets val - inom rimliga gränser.

Att hela tiden inse att barnet växer med de uppgifter det får men ändå vara beredd på eventuella bakslag där man som förälder måste tillåta barnet att vara mindre igen, det är stort föräldraskap.

Och färdiglärd som förälder blir man nog aldrig...

tisdag 8 december 2009

Positiv inställning?

Det här med barnuppfostran är ett kapitel för sig!
Jag antar att det finns lika många sätt att styra och tygla sina telningar som det finns föräldrar.
Ibland med mer, stundtals mindre lyckat resultat.

För många år sedan träffade jag en kvinna som kunde skratta gott åt sig själv när det det gick upp för henne att det inte gick att "forma" barnet som hon helst hade behagat.
Det var vad hon i sin naiva tro antagit skulle kunna inträffa så fort bebisen fötts.

Barn har redan från början en hel del egenskaper som är medfödda.
Annat lär de sig blixtsnabbt bara genom att leva i den familj de hamnat i.

Men vad händer om föräldern inte har en susning om hur orsak och verkan hänger ihop?
Eller om det blir en snabb spiral som vänder neråt?
Förväntningar, inbillade eller verkliga, från omgivningen gör att den vuxne inte ser sin egen roll i hur resultatet kunnat bli som det senare blir.

Tyvärr har jag ett talande exempel på relativt nära håll.
Gossen, en i grunden glad och nyfiken treåring, börjar känna sig hotad av lillasyster, 5 månader.
Ställer till med allsköns hyss, allt i syfte att få uppmärksamhet.
Att riva ut toalettpapper, bada i toaletten, hälla ut tvålen, klättra på kaffebryggaren, löpa amok bland leksakerna tillhör faktiskt vanligheterna hos barn.
Frågan är hur nästa steg ser ut?

Att börja ge sig på både större och kanske främst mindre barn brukar inte vara så lyckat.
Hållfasthetstester av små barns kroppsdelar brukar inte ses med blida ögon av de drabbade barnets förälder.

Att då enbart bemötas av punktmarkering där förväntningarna står tydligt klara från början -"gör inget j-skap unge, då ska..." - ger dessvärre oftast motsatt effekt mot det som eftersträvas.

Mitt bästa recept, som kan vara svårt nog att efterleva stundtals, är positiv förstärkning.
Att ösa beröm och kärlek över ett barn är inte att skämma bort det.
Att ge signaler om att positivt, hjälpsamt beteende premieras är betydligt bättre än att bestraffa dåligt dito.

Tänk själv, att få beröm innebär att man kan sträcka lite extra stolt på ryggen och det känns kul att anstränga sig lite till.

Svårare är det inte att få hjälpsamma barn som vill vara till lags, som vill ingå i ett sammanhang, som vill få positiv uppmärksamhet.

Men som vi alla vet är även negativ uppmärksamhet bättre än ingen alls...

måndag 7 december 2009

Shopping med förhinder.

Skattemyndigheten hade den stora vänligheten att återlämna en del av det gångna årets surt inbetalade skattepengar även i år.

Trevligt.
Jag lider av ett litet lyxproblem dock.
Jag, som "bara går hemma och dräller hela dagarna", har akut tidsbrist för att kunna spendera dessa glada slantar.

Med huset fullt av små och stora som har olika tider att passa (skola, bussar, förskola), ca 4,5 mil in till det som betraktas som stad och två eller tre små barn som bör släpas in och ut ur bilen under en specifikt avgränsad tid - ja, inte är det helt enkelt att hinna sätta på sig spenderarbyxorna.

Vi gjorde dock ett försök idag, efter Pysselkungens hämtning från förskola 11.15 och före Sheriffens hemkomst från skolan 14.20.
Två affärer i utkanten av city hanns med, diverse planlagda varor hamnade i kundvagnen, en del icke planlagda.
Två barn som ständigt försvinner runt "hörnet" och hittar något fullständigt oumbärligt för endast 249,90 eller liknande.
15 minuters harvande för att bara komma till kassan, sätta ner ett trilskande barn för att hämta ett annat som "fastnat" vid ett rosa paraply, bara för att upptäcka att unge nr 1 drivit iväg mot glitter och julgranspynt.
Ja, ni förstår scenen?

På lördag hoppas jag kunna stjälpa av allt hem-och-barn-och-hämtning/lämning-ansvar till far-är-rar för att köra årets raid in för julhets/trängsel/kommers/handling.
Utan små-vilda-glada.

söndag 6 december 2009

Jodå, jag är ledsen ibland..

Upp och ner, ner och upp, tuppen gal i granens topp...
En sådan dag!
Klart väntat.

-"När sörjer du?"
Den frågan fick jag i somras när jag berättade om mina mistade barn.
Ja, vad ska man svara på sådant?

Att mellan varven, vardagen som höghastighetssnurrar, alla behov (läs måsten), alla redan befintliga levande barn och resten så, ja visst - det händer att jag klämmer in ett litet sorgepass också.

Det gäller att vara effektiv, kort och koncist ta sig en snabb gråtsväng och sedan upp med nosen över vattenytan igen.

För jag antar att det bara måste hinnas med, att sörja också?

lördag 5 december 2009

Granris och fika.

Fyra generationers kvinnor mellan 8 månader och knappt 70 år har varit på besök idag.
Granrisplockning, fika, trams och prat är en lisa för själen.
Stor-sonen har återvänt från Tokholmen, där han nästan varit hem-hemma, som min stor-dotter skulle uttryckt sig.
Mångmamma är ju en Tokholmare i exil, självvald sådan.

Och helgen rullar vidare med julmarknadsbesök under söndagen...

fredag 4 december 2009

Fullt ös!

Vilken infernalisk tur jag har med mina vänner.
Världens bästa freundin och son dök upp lagom till eftermiddagsfikat.
Långsittning, mycket-prat och runtsnurrande barn.
Kan det bli bättre?

Förmiddagens stadstripp avlöpte förhållandevis väl, ny madrass och bakluckan full med mat kom hem i alla fall.
Pysselkungen axlade ansvaret som storebror med bravur, jagade på små, höll ihop och föste flocken i rätt riktning.
De kan, om de vill!

Båda stor-barnen har det pratats med i telefon, dotter jobbar på med ett arbete och sonen ska spränga trumhinnorna i Tokholma på konsert.
Barnen växer, världen krymper och familjen verkar funka som det nav det är tänkt som.
Idag mår jag bra!

Ärligt talat, jag trivs inte bäst i öppna landskap (för att travestera på den gode Ulf), jag trivs bäst med huset och famnen full!
Ju fler små och stora personer som cirklar runt mig, desto bättre är det.

Imorgon kommer fler små och stora besökare, kul!

Börjar arta sig..

Sängen och famnen full med små-sovande inatt.
Alldeles för varmt och skönt, så skönt att familjen mångmamma ignorerade väckningssignalen runt 7 och gott sussade vidare till 8.
Ingen panik ändå, bara Sheriffen och far-är-rar som skulle iväg och de kan konsten att speeda upp tempot om det krävs.

Idag ska jag ge mig iväg på tokexpedition och införskaffa en ny okissad madrass till fröken-lillfräken.
När små barn slutat med blöja händer olyckor ganska länge efteråt.
När olyckorna är sällsynta är det dags för riktig säng, egen, oanvänd, ny.

Här ska ommöbleras och julblingas i dotras rum!

Och ja, tack, jag mår förhållandevis bra efter förra helgens utflykt.
Inget oväntat som inträffade i alla fall och det man är förberedd på är alltid lättare att hantera än det oförutsedda.
Kanske dags att lägga till ett ordspråk/motto?
"Det kunde varit värre!"

onsdag 2 december 2009

Hela handen?

Ok; först TACK till alla kommentarer, sms och hälsningar.
(Samt besök och medicin, freundin!)

Sen; Nu får ni alla träningsfreak rätta mig om jag har fel men om jag förstått saken rätt kan stress/trauman/fysiskt jobbiga situationer frammana ett enormt adrenalinpåslag i kroppen - utan att flyktinstinkterna slår till!?
Samt att detta överskott på adrenalin i kroppen bryts ner till bland annat cortisol som i sin tur ger duktig träningsvärk!?

För i så fall förstår jag bättre mitt hasande, knäande och absurda stelhet i kroppen som sakta men säkert är på väg bort.

Idag har varit en klart bättre dag än igår.
Jag kan nästan lyfta på fötterna när jag släpar mig fram, målmedveten till tusen, upp och ner i källaren för att ombesörja familjens tvättberg.
Nej, jag vill inte ta det lugnt.
Jag vill vara lika delaktig i vardagen som vanligt.
Då först kan jag börja läka.

Till alla er som allvarligt tvivlar på mitt förstånd, inställning till antal barn och vilken allvarlig manisk sjukdom jag kan tänkas lida av, vill jag bara delge dagens bästa citat.
Ett citat jag fick mig till livs på den lokala vårdcentralen när jag kollade upp mitt urusla järnvärde, på inrådan och remiss av läkare inne från sjukhuset.

" Om du har fem fingrar på din hand och mister ett - inte låter du bli att sakna det förlorade bara för att du har fyra kvar?"

Precis så känns det när ett tänkt barn inte blir.
Oavsett hur många levande födda som redan finns.

tisdag 1 december 2009

Fysik på upphällning.

Idag är ingen bra dag.
Har nog aldrig tidigare i hela mitt liv känt mig så förfärligt gammal och skröplig.
Kan inte gå som folk, hasar fram som en åldring, varenda muskel i hela kroppen har tagit time-out.
Allt gör fysiskt ont.
Sitta, ligga, stå.
Att vrida kroppen det minsta lilla är fullständigt uteslutet.
För att inte tala om att böja sig ner.

Lite hederlig, normal träningsvärk skulle vara rena semestern.
Låt säga efter ett Vasalopp, ett Lidingölopp och ett Vansbrosim.
Utan förebyggande träning.

Återkommer när jag börjar anta mer normala fysiska proportioner