torsdag 30 april 2009

Vila, vem, jag och Hypertoni

Jaha ja, borde jag ha mer än bara anat.

Mitt bristande tålamod och tilltagande ilska vartefter dagen lider (och jag med) har efter dagens besök på vc fått en högst rimlig förklaring.

Skenande högt blodtryck!

Inte helt nyttigt men heller inte ovanligt när det gäller mig.
I synnerhet inte när jag är gravid.

Hypertoni, som det så fint heter ,är tyvärr delvis ärftligt och eftersom både min mor och mormor led av det, lider även jag av det.

De vanligaste råden brukar vara; V I L A!
Ett lätt råd att ge, bra mycket svårare att efterleva!
Själv tycker jag att det svåraste och tråkigaste som finns är att sitta still.
Titta på tv-inte min grej.
Kolla film-gäsp!
Läsa-ja, gärna men liggandes i sängen och dit kommer jag inte så tidigt på kvällarna att det stör...
Dessutom skulle ju detta bara vara aktuellt efter ca 20.00 och då vilar jag om inte annat öronen från dagens alla barnahistorier iallafall.
Resten av dagen då?

Läkarnas svar brukar vara lama förslag om sjukskrivning av mig, så min make ska ta hand om barn och hem.
Alternativt inläggning på sjukhus!

2 totalt ogenomförbara förslag jag mest skrattar åt och sen lovar jag att ta det så lugnt jag bara kan.
Brukar gå till som följer;

Timme 1- jag sitter med bok/tidning i knät ilsket väsande till alla barn att "jag ska sitta här idag och ta det lugnt för det har doktorn sagt"
Oförstående barnaögon ser misstroget på mig, lommar iväg för att strax därpå komma tillbaka eftersom de inte fick svar/hjälp. Episoden upprepas!

Timme 2- (kan lika gärna vara ca 20 min lång som 60, har ytterst dålig tidsuppfattning i dessa sammanhang...)
Sitter fortfarande, dock besvärat skruvande på mig eftersom jag just kommit på att om inte-storebrors-skjorta-tvättas-kan- jag-inte-få-in-nästa-tvätt-i-maskinen eller något annat precis lika genomtänkt.

Timme 3- Har gett upp för länge sen! Tvätt, disk,ugn och jag snurrar med ungefär samma höga varvtal igen och jag tycker "att det var ju ganska skönt att vila...tänk så utvilad man kan bli, nu är jag nog i fas igen.."

onsdag 29 april 2009

Inte så smart som jag tror..

Ibland verkar jag ha glömt allt jag lärt mig om hur barn funkar!
Jag-som predikar vikten av vettig kosthållning för alla som vill eller inte vill höra på!
Jag-som styrt bort azo-färger, smakförstärkare, märkliga tillsatser (vars enda uppgift i livsmedel verkar vara att tjäna pengar åt livsmedelsindustrin) ur familjens kost, går totalt bet på att förklara mina barns uppförande under gångna eftermiddagen!

Inte förrän god-vän-som-också-var-med skickar kvälls-sms,et faller polletten ner!
Även hennes son har varit speedad hela dagen!

Naturligtvis har vår omställning av barnens förmiddagsfika gett effekt.
Numera är det endast knäckemacka med ost och vatten eller frukt som gäller. Till vardags!
Idag hade vi miniavslutning på vårens aktivitet i kyrkan, hembjudna till en av mammorna.
(Tack så mycket för övrigt, gott och trevligt!)

Vi blev trakterade med en ytterst god kladdkaka, fantastiskt gott!
Tyvärr glupade våra små i sig som om de inte sett en "snarrig" kaka på år och dagar.
Vilket de inte gjort heller!

Någon som hört talas om sockerkick?
Tydligen inte jag!

Kollektivt oense!

Svårt att veta vad som går att skylla på idag!?
Mina små verkar ha drabbats av kollektiv bråknoja iallafall.
De små gick ut hårt redan före frukost med diverse macklande om kläders vara eller inte vara.
Fel pålägg!
Inte klä på sig nu utan sen!
Fel tandcreme!
Vem som skulle sitta fram i bilen!
Vem som borde bli avsläppt först!
Huruvida jag skulle följa med in eller ej på förskolan!

Efter sönernas dumpande fortsatte färden till vän för snabb fika och mellanlandning innan kyrkans avslutningsfika hos vän nr 2.
Förhållandevis bråkfritt!!

Räckte bra med att hämta upp 5-åringen för att det skulle ta ny fart dock.
Ville inte följa med!
3-åringen ville bli buren från bilen!
Maten dröjde för länge, ca 8 minuter innan den stod på bordet!
Cykeln försvunnen!
Var är hjälmen, skorna, shortsen osv osv..

Varför?
Solen skiner, städningen kan vänta, tvätten hänger på tork ute och det är förhållandevis lite som behöver åtgärdas de närmsta 3 timmarna.
Till och med lillebror har den goda smaken att sova middag.
Mamma har gott om tid att ta del av de smås upptäckter, ändå måste det visst bråkas om allt och inget hela tiden!

Ibland blir jag bara så trött...

tisdag 28 april 2009

Gäststuga och östgötsk valp?

Har förstått av maken att jag borde sommarstäda vårt annex.
Inte så att han ens andats om det men han påpekade att telefonkontakt med gammal god vän förekommit under dagen.
Denne vän , vars fru (ja, jag vet att ni inte är gifta men jag har lite svårt för sambo-begreppet) läser min blogg flitigt, är på valp-hämtar-expedition snart.
Var i världen förtäljde inte historien men det lät som om det fanns goda chanser för att det skulle vara i våra trakter!?

Nu till städ-biten.
Fanns det möjligheter att de, trots tillhörande djur, skulle vara välkomna?
En så urbota dum fråga!
Visst, det sägs att det förekommer pälsdjursallergi i hemmet men i stort sett alla djurliknande former likväl som så gott som alla humanoider är välkomna till cirkus-mångmamma med familj.

Det finns ju faktiskt ett skäl till varför just den här byn vi bor i är på väg att uppleva sin historias första överbefolkningsboom.
Jag skulle nog tyna bort som en kvarglömd pelargon om jag inte hade tokmycket folk omkring mig nästan jämt.
(Hm, ett fall för pappa Freud, kanske?)

Om jag ska försöka lista de djurarter som inte är välkomna skulle det nog se ut ungefär så här:

Alla former av reptiler.
Råttor och möss. (Bör få vara kvar i skogen, anser jag.)
Sk sällskapsgrisar. (Fånigt!)
Insekter. (Har vi så det räcker och blir över!)
Katter. (Jag gillar, maken gör det inte!)

Sen finns det ju en del humanoider som inte heller skulle vara välkomna men jag är alldeles för finkänslig (ha!) för att namnge dessa här...

Slutsats; Ja tack, kom och hälsa på oss, med eller utan tillhörande pälsklädd bebis!

söndag 26 april 2009

Döttrar på rymmen...

Det här med bisarra morgnar i vår familj börjar nästan (obs! bara nästan), bli tröttsamt.
Är det inte maken som huserar om ute med veden är det ett barn eller flera som hittar på tok.
I morse var det förvånande nog äldsta dottern med kompis som bjöd på en överraskning.

Strax efter frukost, faktiskt avnjuten i normal tid för en helgfrukost, runt 9 sådär, tittar maken ut genom fönstret och undrar:
- Har de där 2 inte sovit inatt?
Jag som står vid diskbänken förstår att han pratar om dotter med tillhörande kompis, fattar lite långsamt och svarar:
-Jo, de sover väl fortfarande!
- Var kommer de nu ifrån då?

In kommer 2 trötta, matta tjejer som varit ute och gått.
I 6 TIMMAR!
Tänkte "rymma" norrut!

Kom på denna briljanta plan runt 3-tiden i natt och började trava, visst, de kom över länsgränsen med det är knappast någon merit med tanke på att vi bor ca en mil söder om den!

Vilka slutsatser kan man nu dra av detta?
1) Efterfesta inte i mitt kök efter tjejmiddag!
2) Dum idé att tömma en lakrits-shotsflaska, delat på 2!
3) Snälla extradotter-lyssna inte på mitt kött och blod när vandringslusten sätter in.
Iallafall inte kl 3 på natten!
4) Glöm inte att stretcha efter kommande liknande eskapader, benhinneinflammationer
och kortade hälsenor är inte särskilt skönt!

Galna barn har jag gott om men de kan konsten att bjuda på ett gott skratt iallafall..

lördag 25 april 2009

Förebilder och starka kvinnor!

Vet inte riktigt hur jag ställer mig i frågan om sk förebilder!?
Kanske lider jag bara av hybris, kanske anser jag att "själv är bäste dräng" men det är verkligen få människor som jag ser upp till!

När jag var riktigt liten fanns det ju naturligtvis föräldrar som rönte min ohöljda beundran, det gick dock över!
Med besked!

Som tonåring kan jag bara dra mig till minnes ett litet fåtal människor som satte avtryck, en pappa till en kompis (präst), samma kompis mamma, vars dåvarande familj bestod av hon och hennes barn, nya mannen och hans, samt deras gemensamma knatte.
Några lärare.
Kanske mest en mycket speciell pappa?!
Bästa kompisens far som mot sina föräldrars inrådan blivit hantverkare.
Duktig sådan.
Hans stora last här i livet var vurmen för tåg.
Minns inte om det var smalspår eller något annat i järnvägs-väg men hans värme och empati kommer alltid finnas kvar inom mig.
I det hemmet var jag alltid välkommen.

Som ung vuxen kom min mans mormor att spela en stor roll.

Nu, i "mogen" ålder (vad nu det är?) har jag ett litet fåtal människor som jag verkligen hyser respekt för!
Inte som extremt framgångsrika och "lyckade" utan snarare för att de vågar stå upp för sina val här i livet!

Alla är kvinnor!

Alla är jag stolt över att få kalla mina vänner!

Hon som trots fysiskt handikapp och personlig familjetragedi ser det goda i livet och har förmåga att leva som hon önskar och vill.

Hon som lotsde mig över den första chockartade fasen som "änglamamma".
Utan henne vet jag inte riktigt var eller vem jag skulle vara idag!

Kvinnan i den närbelägna byn som verkar orka hur mycket som helst, lantbruk, eget företag, jourfamiljsverksamhet, egna barn, engagemang för samhället osv osv.

Min nyfunna tyska vännina som drar ett tungt lass som mer eller mindre ensamstående till en underbar gosse med en egen hemlighet, egen gård med djur för självhushåll och en enorm välvilja till sin omgivning..

Kan jag återgälda den värmen jag känner från dessa sinsemellan olika kvinnor, har jag lyckats...

Grillning med förhinder..

Make och barn har varit flitiga idag.
Snickrat/sågat bänkar, kapat av ben på gamla grillen, grävt ner densamma och ställt iordning en utmärkt grillplats nere vid bryggan.

Jag vet, extremt lyxigt med egen brygga och del i sjö!

Tyvärr förstår inte alla 4 små vikten av att sansa sig emellanåt.
Alla for runt som stollar, snubblade farligt nära den tända grillen, hasade ner och upp från bryggan, fäktades med de tilltänkta grillpinnarna, "tappade" stenar, pinnar och mossa i sjön.

Jag hann både bli irriterad, arg och uppgiven innan den sk måltiden var avklarad.
Då hade de 2 mellersta redan avvikit och harvat de 150 metrarna upp till huset igen.
Den äldste kvarvarande sonen strippade, för andra gången idag, för att bada.
Jag suckade djupt, tog mini på höften och travade också upp till huset bara för att mötas av de sorgliga resterna av ett före detta moss-sjok utspritt över hela den nyligen (idag) rensopade verandan.

Det kommer dröja länge innan jag kommer tycka att en grillning vid sjön låter som en bra idé igen...

Skev dygnsrytm?

Jomenvisst!
Det brukar gå utmärkt att vakna på bisarra sätt i detta hus!
Denna morgons uppvaknande kommer nog kommas ihåg länge, länge dock.

Strax före 7 piper min mobil, glömt att stänga av larmet, suck.
I samma stund hör jag ett litet barn som kallar på mig från toaletten, torkhjälp efterfrågas.
Därefter inser jag att de märkligt närbelägna motorsågsljudet verkligen är ytterst närbelägna.
Maken har börjat dagen med lite vedhantering!
Före 7!!

Efter sedvanlig utfodring av barnaskaran, som likt utsvultna vargar kastar sig över frukostbordet, går jag ut med en kopp kaffe till mannen.
Fnittrar glatt och konstaterar att alla har vi våra könsroller cementerade, han nattar barn och sig själv med framgång för att börja dagen med lite "manligt" skotar-arbete, själv roar jag mig med tvätt, disk och brödbak kvällstid.

Då visar det sig att morgonen för makens del börjat redan kl 3, pigg och nyter har han hunnit äta frukost, kolla mail och surfa runt lite i cybervärlden innan det kändes dags för lite kroppsarbete.
Kaffekanna nr 1 är redan urdrucken och erbjudandet om frukost nr 2 emottogs med glädje!

Själv vill jag helst sova kl 3, oavsett om det är natt eller dagtid...

onsdag 22 april 2009

Dementi

Tv,n har återuppstått.
Lite välbehövlig vila utan vatten gjorde visst susen.
Vet inte om jag riktigt gillar det eller ej?

tisdag 21 april 2009

Tv-döden på gården. (Rysare i två akter.)

Vissa dagar, säger jag bara..
Eller så har mina barn förmågan att kliva i och ur sk "perioder av utveckling" med ett rasande tempo.
De avlöser varann iallafall.

Gårdagen avslutades för minsta lilla flickebarnet på ett något trist sätt.
För resten av familjen med!

Visserligen brukar jag uppmuntra de flesta fall av städ-iver, med just det lilla undantaget som rör vatten.
Vatten är kul.
Känner inget barn som inte gillar att plaska!?
Tråkigt bara att det var tv.n som fick stifta bekantskap med min dotters skura-och-städa-iver.

Den är numera död!
Vad mig anbelangar gör det inte ett dyft.
Kan utan problem leva utan tv och gör det gärna.

Eftersom barnet ifråga tog död på en tv även förra sommaren på ett ytterst effektivt sätt (välta-den-över-sig-leken kan vara skojig!), har jag bestämt att någon ny "dumburk" kommer inte jag bidra till iallafall.
Antingen får skrället återuppstå, vilket den ev gör när den torkat till, eller får barnen göra som förr i tiden.

Mina mindre telningar kommer antagligen inte ha några som helst problem med den världsordningen och de äldre uppträder företrädelsevis framför en annan typ av skärm, datorns!

måndag 20 april 2009

"Grå vardag." Var? Inte här iallafall...

I min värld är det alltid något-utöver-det-vanliga på gång.
Antar att det lätt blir så i en stor familj.

Extrabarn kommer och går, egna stora ska ut och härja och därför hämtas sent, föräldramöten, utvecklingssamtal, läkarbesök, makens resor (ofta med kort eller mycket kort varsel) och så alla matexpeditioner som behöver genomföras.
Oftast med ett flertal barn i närmast större stad.

Därutöver alla dagliga konflikter som behöver avhjälpas, den dagliga tvätten, disken, plockandet, torkandet, skurandet, sopandet, dammsugandet, sorterandet.
Läxor ska läsas, blöjor bytas, mat lagas, bröd bakas, barn väckas och sövas, kläs på och av, tandborstning, högläsning, aktiviteter och ett evigt skjutsande fram och tillbaka till och från bussen och förskolan.

Inte konstigt att det kanske faktiskt är lite kort om tid att vårda relationer till släkt och vänner boende på långt håll!?
Svårt nog att få tid till att vårda de relationer som befinner sig inom en 3-mils radie!

Är det konstigt att jag stundtals längtar efter den för mig okända "grå vardagen"?

(Klagar? Nej, aldrig!
Mitt liv har jag valt helt själv och skulle inte vilja byta bort mot någon annans!
En kort paus bara..)

söndag 19 april 2009

Pirate Bay...

Brukar undvika "name-dropping".
Iallafall att namnge personer här i bloggen men ibland är det bara för frestande.
Som nu till exempel...
Jag antar att de flesta läst eller hört något om den nyligen avslutade rättegången mot upphovsmännen bakom Pirate Bay!?
Även om det bara gällde instans ett, tingsrätten.

Jag kände en gång i tiden en av dessa män.
Eftersom 3 av dem knappt var torra bakom öronen för 20 år sen behöver jag kanske inte idka name-dropping nu heller..?
Denne man har alltid haft "hyss" för sig!
Stundtals har det genererat första sidor på kvällstidningar eller andra typer av scoop.

Egentligen är det lite förmätet av mig att hävda att jag kände honom.
Däremot befann han sig i bekantskapskretsen, vare sig han ville eller ej.

Även om han verkar vara en idag driven affärsman, hände det han råkade ut för saker han inte ville då, för drygt 20 år sen!

Ett tillfälle måste vara den gången han kom hem till sin lägenhet efter en yster afton, dråsar glad i hatten ner i sängen, drar en djup suck och tänker somna.
Tji fick han!
Några glada dårar verkar ha fest på innergården.
Klockan 3 på natten!
På en av Östermalms finare adresser!

Ilsken kliver denne man ur sängen för att vräka upp sitt sovrumsfönster, tar sats för att gorma om respekt och hänsyn - och kommer fullständigt av sig!!?

Det finns ingen på innergården!
Däremot sitter, högst upp på tacknocken med utsikt över halva Djurgården, 3 unga kvinnor.
Galandes för fulla muggar, i tron att det är trestämmigt och en och samma Beatles-låt de sjunger!
(Vilket det visserligen är men i helt olika tonarter och det bästa av allt: tre helt olika sånger)

Jag led inte med honom den natten, jag sjöng!

8 år och klok!

Det blev ett mycket lyckat kalas!
Trots snålblåst och få plusgrader, yrde de små trollen runt ute, mellan intagandet av korv och tårta.
Paket som gäster hade med sig uppskattades men jag tror att dagens största behållning för sonen var känslan av eget kalas!
Precis som man som förälder hoppas på!
Att vetskapen av att goda vänner, oavsett ålder, är så mycket mera värt än alla tänkbara presenter i världen.

Klok son!

lördag 18 april 2009

Kalasdags

Så, stora barn iväg på bus, små i säng, disk och tvätt snurrar och jag ska smyga ut i bakluckan på makens bil där morgondagens överraskningar ligger och väntar på att bli inslagna.

Barn nr 3 fyller 8 år och ska ha kalas.
Denne lille gosse är ett mycket speciellt barn.
Antagligen anser alla föräldrar att deras telningar är unika och det har de också rätt i.

Jag känner bara inget annat barn som gladeligen bjuder in folk mellan 3 och dryga 50 på sitt kalas!
Han har inte valt de närmast sörjande i klassen, vilket jag förmodar att de flesta barn faktiskt gör när de får välja själva!?
Han har omsorgsfullt valt ut de han tycker om!
Därför är åldersspridningen stor på hans gäster.

Nu hoppas vi på fortsatt vackert väder så det går att "tumla" runt ute.
(Maken snickrat långbord och pallar hela förmiddagen, eller åtminstone nyttjat motorsågen och gått lös på trästam modell större.)

fredag 17 april 2009

Relationer i "trådar"

Vad trött och ledsen jag blir när jag läser vissa inlägg på ett stort föräldraforum.
Unga kvinnor med självdestruktivt beteende, ätstörningar, dålig självkänsla och låg tilltro till sin egen förmåga som mammor.

Relationsproblem, vårdnadstvister, uppfostringsproblem osv osv i all oändlighet.

Ibland undrar jag varför människor har tid att ägna sig åt lyxen att älta allt in absurdum?
Vad är det för fel med att bestämma sig för vilken typ av familj man vill vara/ha, vad man vill förmedla för kunskaper till sina barn, vilken relation man anser vara viktig i förhållande till sin ursprungsfamilj?

De flesta verkar göra det så svårt för sig!
Eller läser jag bara fel trådar?
Vad säger det om mig?

Trevlig dag!

torsdag 16 april 2009

Redan de gamla grekerna...

Herureka!
Inte Archimedes princip men dock något som berör vatten!
Vårt vatten funkar igen!
Make och 4 små bytte rör och skruvade för allt vad tyget höll och "varde vatten" återvände.
Nu är kvällen räddad; jag kan diska och tvätta igen!
Hurra, vilket nöje...

Vit dröm kontra verklighet

När jag var liten fick jag lära mig att kombinationen rosa och rött var en dödssynd!
Kanske inte just med de orden men det framgick med all önskvärd tydlighet att det var "usch" och "fy, så fula färger ihop".
Nu är jag tack och lov vuxen och kan bestämma själv vad jag anser är "passande" färgkombinationer.

Just rött och rosa kan vara förödande vackert ihop!
En annan omöjlig färgkrock var limegrönt med turkost.
Jag älskar den omöjligheten, nästan så jag skulle vilja äta upp den.

Just när jag känner så, då vet jag att det är en lyckad sammansättning.
Iallafall för mig.

Visserligen när jag en "vit-avskavd-lantligt-romantisk" dröm men verkligheten ser något annorlunda ut.
Visst släpar jag hem allsköns bråte från loppisar som raskt (nåja) genomgår transformation till något som avlägset påminner om just nämnda dröm.
Penseln är min bästa kompis stundtals!
Men alltsom oftast förälskar jag mig i något ohyggligt kitchigt och färgglatt istället.
Chockrosa, limegrönt, solgult, tomatrött, medelhavsturkost osv.

Den enda färgen som för alltid kommer vara bannlysta i min närhet är nog marinblått.
Också ett arv från när jag var barn.
Det var nämligen en "alltid passande färg".
Tråkig-skulle jag vilja påstå!

Att jag sen själv är allt annat än färgglad vad det gäller mina kläder är en helt annan historia.
Jag uppskattar svart!
Sen drygt 20 år tillbaka och har inte för avsikt att ändra uppfattning!
Basta!

Tvätt med förhinder.

Skulle ner i tvättstugan och "vända" en tvätt eller två igår kväll.
Inser att det är blött på golver. Mycket blött tillochmed!
Lokaliserar orsaken till ett sönderrostat hål på ett av rören som sitter på hydroforen.

Eftersom nödlösningar är alltid av godo (ett av alla mina motton) tar jag resolut en plastpåse och knyter för hålet med, en balja under minimerar rinnande vatten på golvet och sen hämtar jag den mer tekniskt bevandrade maken.

Jaha, stänga av vattnet kom ju inte som en överrsakning direkt, att leva utan rinnande vatten i nästan ett dygn (hoppas det inte blir längre bara...) är besvärligt.
Omöjligt, nej. Besvärligt, ja.

Tappa upp hinkar och kannor med vatten och varna familjen för att spola på toaletterna har vi ju gjort förr.
Strömavbrott ni vet.
Bor man på landet får man iskallt räkna med att strömmen går då och då.

Vi har ändå en sjö att hämta vatten ur om det skulle knipa, hur gör de som bor i en stad?
Vill jag verkligen inte veta!

tisdag 14 april 2009

Dimma invändigt?

Vet inte riktigt hur det är fatt med mig ikväll!
Känns mest som om den annalkande dimman krupit in i huvudet på mig och slagit sig till ro.
Ganska behagligt faktiskt.
Ska ta tillfället i akt nu när luften verkar ha gått ur mig (temporärt hoppas jag) och kasta mig i säng.
Viss om att det kommer betala sig i morgon när det uppdagas att inget frukostbröd finnes...

måndag 13 april 2009

"Fetma" och byxor

Nu har jag nått stadiet; F E T.
Inte för att jag verkligen är fet, snarare så att jag nått stadiet där andra skulle vilja fråga och gratulera till graviditeten men inte riktigt vågar.
Tänk om jag bara gått upp i vikt, hur pinsamt skulle inte det vara för frågeställaren?

Tror vi alla känner igen det. Antingen har vi gjort bort oss på riktigt och grattat någon förvånad och sårad icke-blivande-mamma. Eller så har vi inte riktigt vågat, för tänk om ...

För övrigt har jag en bekännelse att komma med.
Jag har aldrig (obs aldrig!), ägt ett par mamma-byxor!
Trots x antal månader som gravid!
Egentligen handlar det inte om snålhet, snarare någon form av kräsenhet.
Många gånger har jag stönat högt, tagit plånboken i högsta hugg och gett mig iväg för att inhandla ett par gravidbyxor.
Vad händer?
I samtliga fall har jag visserligen öppnat plånboken, ibland på vid gavel, och anlänt till hemmet med något helt annat i påsarna.
Oftast något roligt plagg till ett av alla "behövande" barn!
Allra oftast en jacka eller en tröja.
Dvs så långt ifrån ett par byxor man kan komma.

Tror inte det blir ett par denna gång heller, kanske ett par tigths...

söndag 12 april 2009

Blöjor och matematik!

Större delen av familjen har varit iväg på påskgrillning med tillhörande äggjakt för de små idag.
Mycket trevligt.
Soligt och skönt väder, trevligt sällskap och lagom (nåja) stimmiga barn.

Värden undrade hur många blöjor jag egentligen bytt i mina dagar, när minstingen behövde en ny.
Detta ledde till ett tankeexperiment som jag fortsatte själv när vi kommit hem.

Om vi ponerar att jag bytt de flesta blöjorna på våra barn, att det rört sig om 5 st per dag och att det pågått under ca 2,5 års tid per barn kommer jag upp i den facila summan av ca 28000 byten!
Om vi också ponerar att varje blöjbyte tar i snitt 1 minut rör det sig om - omräknat - 430 timmar eller 19,5 dygn.
Alltså har jag stått och bytt blöjor dygnet runt i nästan 3 veckor av mitt liv.
Spännande tanke!

Om vi fortsätter med matematik/statestik ett tag till har jag kommit fram till att jag varit gravid, hittills, i sammanlagt 69 månader eller 303 veckor!

Tittar vi på amningen ser det än värre ut, amningsförespråkare som jag är, ca 84 månader eller 433 veckor!

Gör jag sedan en riktig matematisk kullerbytta (mina mattelärare skulle antagligen ha invändningar) och räknar samman mina barns åldrar och hävdar att de står för min totala erfarenhet av egna barn hamnar vi på den nätta summan av 2808 veckor. Eller kanske lättare omräknat till 54 år!

Riktigt spännande med tanke på att jag har mer än ett decennium kvar till min 54-års dag!

Se där; allt går att bevisa med räkneexempel!

lördag 11 april 2009

Sovjetisk femårsplan!

Det här med att flytta är ett kapitel för sig i vår familj.
Vi har någon form av sovjetisk femårsplan för hur länge vi bor på varje ställe.
Hittills har vi lyckats släpa runt barn, djur och en aldrig sinande ström av maskinpark på en resa genom landet som en gång i tiden började i Hufvudstaden!

Efter ett flertal flyttar där, blev första anhalten på vår odyssée ett litet brukssamhälle i Östergötland. Ljungsbro.
De flesta har ingen aning om var denna ort ligger men säger man lite förklarande att Cloetta har sitt säte där, brukar poletten trilla ner.

Nästa stopp blev en gård söder om Mjölby.
En sk knutpunkt för järnvägen, när det nu var en merit för en liten sömnig håla...
Mitt första minne av Mjölby måste ha varit den gången jag som barn åkte tåg en jul med mormor och morfar ner till landstället.
Jag minns stadshotellet och den upplysta granen utanför fönstret. Samt att vi fick vänta länge på perrongen av någon okänd anledning.

Där bodde vi inte. I Mjölby alltså. Däremot en dryg mil söderut i något som måste kvala in på listan för Sveriges-vackraste-platser.
Bördigt, kuperat, blandskog, små sjöar. Helt enkelt den bästa krocken mellan trist slätt och mörk skog.
Jag stortrivdes.
Jag lämnade en vän för livet, en sons grav och förhoppningsvis även ett avtryck hos de jag lärde känna där.

Numera bor vi i Smålands djupa skogar sen snart 4 år.
Eller djupa och djupa.
Visst, det finns skog men kanske ännu mer av brukad mark, vacker natur, sjöar och kanske främst ett eget släkte - smålänningar.

Skämtsamt brukar det heta att smålänningar är snåla!
Håller jag inte med om!
Dessutom får jag ha en massa åsikter om just nämnda släkte eftersom jag delvis är smålänning själv - min far var född och växte upp en 7 mil härifrån .

Om jag ska nedlåta mig till att vara raljerande och fördomsfull - vill jag påstå att smålänningar är starka i motgång, ödmjuka i framgång och har en fantastisk entreprenörsvilja.
Ett underbart segt släkte jag gärna vill tillhöra.

Ny flytt?
Ja kanske det. Snart har våra 5 år gått och vem vet - det finns alltid ett nytt samhälle att ta plats i, en ny ort att bekanta sig med, ett nytt hem att renovera och nya omgivningar att göra till sina.
En liten hake bara - snart är landet slut.
Om vi fortsätter flytta en 20 mil i stöten kommer vi snart hamna ute i Östersjön- eller på kontinenten.

Kanske dags att fräscha upp skoltyskan eller skolfranskan?

fredag 10 april 2009

Lång Fredag!

Blev en märklig start på denna dag.
Mina små huliganer brukar vara uppe med tuppen, eller strax före.
Idag var yngst piggast. Ändå hann klockan bli bortåt 9 innan frukosten stod på bordet.
Solen visade sig från sin vackraste sida så utevistelsen för dagen började direkt efter nämnda måltid och avslutades inte förrän långt efter normal läggdags. Barnens alltså! Och makens!
Numera lider han av vår-arbetet. Vedhantering!
Det går verkligen åt sjukt mycket ved i detta hus varje år. Tycker inte vi gör annat än klyver, kapar, kastar och staplar ved hela våren. Mest maken. Jag är ansvarig för att skapa prydliga vedtravar.

I och för sig handlar det mest om helgerna. Ska det vara varmt och skönt inne samt även duschvattnets temperatur dräglig resten av året går det åt en hel del ved.

Resultatet blir ändå att han somnar gottt med di sma rare efter sedvanlig högläsning.
Väcka honom? Oftast en omöjlighet!
Jag får iallafall lugna, långa kvällar på vårarna.

Idag blev det en lång fredag i dubbel bemärkelse..

torsdag 9 april 2009

Skärtorsdag

Ruggigt väder ute.
Dimman ligger tät och solen lyser med sin frånvaro.
Hur alla små och stora påskgummor ska kunna navigera rätt ikväll är mig ett mysterium.

Själv tänkte jag låta dammsugaren få navigera sig runt i hemmet, det lär ju inte bli några svårigheter.
Snart borde den hitta fram själv!

Av någon märklig anledning har jag aldrig haft någon riktig känsla för påsken.
Jag älskar verkligen julen, skulle helst vilja börja ösa fram julpyssel och pynt redan i slutet september - men påsken..

Godisägg som dräller runt i huset långt fram i maj är ingen höjdare.
Påskris som dammar!
Med flera pollenallergiker i huset är planen ris-i-vatten inte att tänka på.
Utan vatten, ja, då dammar det!
Fjädervippor ger mig mest rysningar.
Meningslösa små kycklingar och tuppar som bara tar upp plats.
Erbarmligt fula äggkoppar i form av hönor.
Dinglande påskkärringar i varje fönster.

Nej, påsken är bäst ute, i solsken.
Gärna i sällskap av många påskliljor..

(Alla ev religiösa motiv till varför vi firar påsk - eller jul med för den delen- tycker jag att vi lämnar därhän..)

Glad Påsk, iallafall!

onsdag 8 april 2009

Väntan och vaggande..

Hunnit med en tur till barnmorskan idag.
Rena semestern att bara ta med sig de 2 yngsta, nästan lite för lugnt...
Allt såg helt ok ut, blodtryck, Hb och hjärtljud.
Det roligaste var nog den timide sjuksköterske-eleven som försökte känna hur högt upp livmodern nådde.
Ytterst försiktigt körde han med handpåläggning på magen. Blev ju tvungen att leende uppmuntra honom att ta i lite- om han nu skulle ha en chans att känna något!

Kan inte vara lätt, han kommer aldrig ha möjligheten att känna själv hur det är när magen växer, så hur ska han kunna veta hur hårt han bör ta i?

En bekants äldsta dotter vaggade runt i väntrummet med värkar och väntade på sin tur.
Hon och hennes sambo hade hunnit ta en tur in på förlossningen igår, bara för att få vända hemåt igen.
Latensfasen, ca 1 cm öppen, oregelbundna värkar.
Jojo, kan ju ta tid- har jag hört..

Mest bisarrt med detta är att hennes mamma, som är min bekant, är jämngammal med mig.
Hon väntar på att bli mormor och jag väntar ny bebis själv!

Outgrundliga är vår Herres vägar.. eller kanske: man är inte äldre än man gör sig.
Näe, någon åldersnojja tänkte jag inte hemfalla åt- igen!
Den raskade jag över i 35 års åldern med bravur..

tisdag 7 april 2009

Vägen från ovillig till besatt..

Jag minns när vi blev med hus.
Första gången alltså.

Vi hade tagit vårt pick och pack, inklusive de då 2 barnen, och flyttade ca 23 mil "hemmifrån".
Jag, som var van vid att bo i hus, och maken , som aldrig bott i annat än lägenhet, tyckte vi bodde som i ett slott.
En 1,5 plans villa på 125 kvm + källare och en tomt stor som en åker. Eller nästan.. 1600 kvm kuperad tomt med tillhörande egen del av bäck i tomtgränsen.
Inga direkta grannar vars tomter gränsade mot vår tomt bara allmäning eller bilväg på alla fyra sidor.

Förutom att huset var alldeles lagom stort var det just det här med tomt och trädgård...
Min underbara svärmor, som alltid närt husdrömmar men inte haft tillfälle att förverkliga det- då, hade massor med åsikter om VAD jag kunde plantera, så och odla.
Då hade jag absolut ingen som helst förståelse för det.
Vaddå, så? Odla? Vem?

Fanns liksom inte med i min värld att det kunde vara kul eller tillfredställande att odla något själv. Då nä!
Att odla rosor eller sköta ett trädgårdsland var mer att betrakta som "grym-tant-varning" eller möjligtvis ett ont straff för någon oförätt man begått.
Noll intresse och direkt aversion mot att skita ner sig och få jord under naglarna var det som gällde.

Nu är det liksom lite annorlunda.

Det började redan efter ett par tre år.
Att ha lite blommor i krukor kanske inte kunde vara så farligt iallafall?
Balkongen inreddes!
Blev faktiskt riktigt trevligt.

Efter ytterligare några år var det dags igen för ny flytt en bit söderut.
Nu bestod den nya bostaden av 3 (!) hus, ladugård, vedbod och lite mark.
Om möjligt var den nya tomten än mer kuperad. Faktiskt inte mycket annat än just kuperad, en enda stor sluttning från huset och ner mot gårdsplanen.

Små öar av inhängnade rabatter fick bli den nya modellen, bland fruktträd, bärbuskar och gamla kulturväxter.
Det blev aldrig så välordnat som hos vännen vars största intresse verkade vara att ha ogräsfria rabatter men ändå charmigt.

Ny flytt, ny bostad, mera mark stod på tur efter ännu några år.

Nu har jag begåvats med ytterligare en statuspryl bland trädgårdsnördar: Eget växthus!
I mitt fall används detta växthus så gott som året om- men kanske mest som lusthus!

Visst, jag har också börjat odla, så och förkultivera frön ( hemska tanke- förkultivering ansåg jag en gång på tiden som värsta tänkbara straff) men mest har det blivit en reträttplats för charmiga och hopplösa "fynd" jag inte vill vara utan.

En underbar gammal barnvagn från 40-talet- (högst användbar till krukförvaring) en återvinnings-centrals-fyndad taklampa med 3 ljushållare- (funkar fin-fint utan elsladdar som ampel) korgar av alla modeller och storlekar, tomma fina konservburkar- (bra krukor) tomma glasflaskor av ovanlig och gammal sort, återvunna emaljkärl, kastruller, fruktkorgar från gamla
kylskåp, kakformar- (jättebra ljushållare) förutom alla de högst normala och vanligt förekommande sakerna som bör återfinnas i ett växthus.
Typ vattenkanna, hinkar, krukor, planteringsjord och inte att förglömma växter!

Ja, jag är kär i mitt växt/lusthus. Nu när våren äntligen kommit är det dessutom nytändning på kärleken.
Jag odlar, sätter frön, vattnar och tänder ljus om kvällarna för mina små svaga telningar och de svarar med att växa till tack för mina omsorger.

Bäst av allt- det är högst egoistiskt, själviskt och fantastiskt välbehövligt som "mammas oas" betraktat!
Solen skiner, barnen är lediga från skola och förskola och sakta men säkert börjar de invadera trädgården med alla sina utelekar.
Någon sovmorgon är inte att tänka på i detta hus, de 2 yngsta tycker att dagen bör starta- som vanligt- runt 6 tiden.

Igår fick dammsugare och skurhink komma fram ur städskrubben och vädra sig direkt efter frukost.
Klockan 9 sken hemmet (inte bara av solen som tittade in) av rena ytor.

Idag är det fortfarande förhållandevis rent inne, än så länge...
Att städa med små barn omkring sig är verkligen som att skotta i snöstorm. Innan jag hunnit röjja upp på ett ställe, har de raskt och flinkt hunnit riva ut på ett annat.
Enda sättet att få något gjort är att ta de smås tjänstvillighet i anspråk, varsin trasa och eget uppdrag att leta "fula fläckar" gör att de små städpoliserna åtminstone inte hinner vända till det alltför mycket.

Tänker jaga ut de små så de kan dra in mera pinnar, grus och annat bös idag.
Allt för att få en anledning till att låta städattiraljerna komma ut och visa upp sig snart igen...

söndag 5 april 2009

I´m back!

Äntligen, efter arton sorger och tolv besvikelser (och slutligen efter att helt sonika tagit tjuren vid hornen och ringt den alldeles gratis supporten) har vi en ny jobb-hyr-köp-dator!
Inte jag som velat dock, mitt jobb hyr inte ut några datorer...
(Det skulle se ut det..)

Efter så lång tid som passerat sen jag loggade in sist, kommer jag knappt ihåg hur eller vad jag har att skriva om. Spännande känsla, att helt plötsligt inse att det faktiskt går utmärkt att leva utan dator. Inga problem alls.

Naturligtvis har livet i en storfamilj innehållit mängder med händelser och banala skeenden under de veckor som gått men med handen på hjärtat: detta är inte min dagbok!

Fortsättning följer dock..