onsdag 30 september 2009

Allt går över!

Verkar som om smekmånaden är över.
Vardagen, den hett efterlängtade, har övergått i något tråkigt, bråkigt, segt, tungt och energislukande.

Om det känns så här ilsket nu, hur ska det inte bli framöver?
När hösten är än mer ruggig och gråkall.
(Ni vet, innan J U L!)
Hos tre av de fyra små-vilda-glada, återstår lite av glädje och desto mer av slagskämpar.
Alltid en eller flera konflikter pågående.
Mellan två eller flera.

Pysselkungen lider av känsligt blodsocker.
Nej, han har inte diabetes men likväl behövs en stadig och jämn takt av tillförsel av föda för att han inte ska balla ur fullständigt.
Något han gör titt som tätt ändå.

Fröken-Hårfager har brakat in i Oidipus-åldern med stormsteg.
Svansar runt benen på far-är-rar och vet inte hur väl hon vill honom medan det går utmärkt att göra sitt yppersta för att driva mig och sina bröder till vansinnets rand.
Flera gånger om dagen.

Bam-bam har just börjat förstå hur stor och ogreppbar världen verkligen är.
Minsta lilla person på fel plats kan få honom att gå i spinn.
Eller sak.
Vanedjur, är bara förnamnet.

Sheriffen däremot.
Inte mycket mankemang där inte.
Kliver upp, i och ur sina kläder på ett föredömligt sätt, äter när han ska, sköter sina läxor, har koll på sina saker och är för det mesta stor, hjälpsam och trevlig.

Visst händer det att bröderna, de stora, ryker ihop emellanåt men förhållandevis sällan är det Sheriffens fel.

Jag längtar inte tillbaka till det som varit.
Jag ser fram emot det som komma skall.
För som jag brukar säga; Allt går över!

tisdag 29 september 2009

Redan de gamla...

Läser en intressant serie böcker om Julius Gajus Caesar.
Rom, under denna tid, verkar ha varit fylld av ränker, intriger, svek, våld och storslagna planer.
Passade inte galoscherna var ett litet lönnmord på sin plats.
Eller, om man ville slå på stora trumman, ett passande fältslag.
Enkelt, eller hur?

Att dra paralleller till "det lilla" i nutiden är inte svårt.
Relationer har en förmåga att stundtals förvandlas till regelrätta slagfält.
Kärleks- och vänskapsband kan lätt anta skepnaden av blodiga strider.


Bara något så enkelt och harmlöst som ett ord i förtroende, vidarebefordras och förvanskas till något oformligt stort, fjärran från ursprunget.
Hur ofta har vi inte anledning att raljera över "höna av en fjäder"?
Hur ofta är vi själva skyldiga till "saltade historier"?


Rom verkar ha varit en genuint våldsam plats att leva på men vari ligger skillnaden mot nutid?
Visst, svärd och legioner formerade till strid kanske inte tillhör vanligheterna numera men ränkerna, sveken och intrigerna är detsamma.

måndag 28 september 2009

Att sia om framtiden

Att göra kullerbyttor mentalt är utmattande men spännande.

Betänk det faktum att varje steg, val och beslut vi tar genom livet får konsekvenser som inte går att förutspå.
Allt, verkligen allt, vi gör från vaggan till graven gör någon form av avtryck i våra liv.
I andras också.

Att alltid välja "rätt" är en omöjlighet.
Att systematiskt välja "fel" likaså.

Balansakten däremellan är den stora utmaningen.
Samt förmågan att förlika sig med tanken att även de val som inte var helt genomtänkta kanske faktiskt hade ett syfte ändå!?

Som min gamla historielärare skulle sagt; "Historia ger oss en referensram att förhålla oss till.
Utan kunskap om det förflutna, kan vi aldrig undvika misstag i framtiden."

lördag 26 september 2009

Förskola kontra verklighet

Det här med förskola.
Det är verkligen ett kapitel för sig i min värld.
I grund och botten är jag en rabiat dagismotståndare som i vissa sammanhang kan se de uppenbara fördelarna med fenomenet.

Till fördel kan nämnas:

Barn över tre år behöver jämnstora kompisar. Eller nästan jämnstora.
Ensambarn har oftast ingen möjlighet att "bråka-ihop-sig med någon annan än just kompisarna
på dagis.
Ensamstående, eller lågavlönade, föräldrar har inte mycket att välja på.
(Äta bör man annars dör man.)
Barn i dysfunktionella familjer har kanske bara dagis och dess personal att ty sig till, där finns
den enda tryggheten och kanske den enda möjligheten att verkligen bli sedd. (Ja, jag känner till exempel från verkliga livet, tack och lov inte så många men dock..)

Till nackdel då:
Tja, i princip allt annat.
Jag är fullt övertygad om att "fröknarna" (kvinnliga och manliga sådana) gör sitt bästa, gillar att vara med barn, har pedagogisk utbildning, läser på om nya råd och rön, klonar sig själva vid behov för att kunna möta barnens osv osv
MEN!
De älskar inte ditt barn som du förhoppningsvis gör själv!
Varför låta någon annan få uppleva barnets framsteg och dessutom få betalt för det?
Hyckleriet kring namnet och beskrivningen av dagis/förskola som något fantastiskt pedagogiskt riktigt/viktigt för barnets utveckling.

Hallå, vi ska inte glömma ursprunget!
Alva och Gunnar Myrdahls socialpolitiska tankar om vikten av att uppfostra socialt anpassade samhällsmedborgare.
Låter det en aningens bekant?
Finns ju fler stora starka män genom historien, från vitt skilda håll, som haft liknande tankebanor, ingen har lyckat erövra jorden eller delar av den mer än under en begränsad tid..

Allt snack om barnOMSORG står i bjärt kontrast till det reella behovet för Svensson idag.
För att ha råd att upprätthålla något som påminner om normal standard, är både han och hon "tvungna" att arbeta.
Åtminstone deltid.
Familjer idag behöver inte barnOMSORG, de behöver i första hand barnFÖRVARING.

Sen spelar det ingen roll hur välutbildad personalen är, jag har inte avsikt att klanka ner på en hel yrkesgrupp som gör sitt yppersta för barnens skull.

Det jag främst vänder mig emot är det faktum att det blivit socialt accepterat att separera åldersgrupper från varandra, att samhällsekonomin tarvar allt fler medborgare i lönearbeten, att stigmatiseringen av hemmaföräldrar eskalerar.

Detta sista har jag ett lysande exempel på.

För några veckor sedan stötte jag ihop med en pappa, vars barn går på samma förskola som min Pysselkung.
(Han är 5,5 år och nyttjar 9 av de 15 timmar som ingår i allmän förskola, endast och allenast för att få möjligheten att leka med jämnåriga.)
Eftersom mina två yngre barn har uppnått normal dagisålder och Fröken-hårfager skulle kunna nyttja allmän förskola även hon, undrade denne pappa naturligtvis hur många barn jag hade på dagis.
När jag förklarade att det endast var Pysselkungen som lekte borta tre förmiddagar i veckan, att jag inte hade någon avsikt att låta Fröken-hårfager börja förrän till våren och Bam-bam tidigast om två år, såg han något förundrat på mig och sa:" Tids nog kommer nog verkligheten ikapp dig med, Mångmamma."

?
Vaddå verklighet?
Hans eller min?

Min verklighet är här och nu med mina barn och har så varit de senaste 19 åren.
Skulle min verklighet vara mindre verklig, enär jag "leker hemmafru"?

Slutligen; Om jag nu skadat mina barn för livet av att förmena dem tillgången till dagis, hur kommer det sig Stora-dotter skriver så här?
Finare kärleksförklaring kan man nog knappast få!

Sanering pågår!

Börjar helgen med en rivstart.
Hemmet har fått förfalla länge nu, bombnedslag skulle vara en vacker omskrivning av hur det sett ut i barnens domäner.
Två timmar senare är så gott som samtliga dammråttor uppspårade och förpassade till snabeldrakens innandöme

Merparten av millimeterstora riddarattiraljer, mickroskopiska legobitar och andra bra-att-ha saker har fått flytta ner i sina därför avsedda lådor och backar.
Kletiga, intorkade obekanta fläckar på väggar och golv har försvunnit spårlöst och ett mindre kompanis klädespersedlar har fått snällt maka på sig ner i de undre regionerna av huset, ställda i kö, i väntan på ledigt utrymme i den hårt arbetande tvättmaskinen.

Till och med krukväxter och vaser med blommor har sanerats.

Känns tillfredsställande!
Nu är det bara resten kvar..

fredag 25 september 2009

Nattliga expeditioner.

Inte lätt att vara liten och sjuk.
De tre minsta har avlöst varandra med feber och snuva de senaste 48 timmarna.
Minsta lilla föda kommer obönhörligen blixtsnabbt upp igen, ett vackert dilemma för mina små spindelgensförsedda telningar.
Det lilla barnhull de en gång lyckats uppvisa är puts väck.
Verkar vara av hastigt övergående karaktär dock, ett knappt dygns eländesmående och sen accelererar tempot mot det normala igen.

Enda haken är att jag hunnit bli bortskämd med att få sova hela nätterna, utan sedvanlig nattvandring, under den gångna sommaren.
Det är ett minne blott.

Nu har det varit mer vandring än natt i två dygn.
Komatröttheten slår till med full kraft och jag vacklar mest runt och försöker komma ihåg vad det var jag skulle göra.

Tur att det går över.
Ett ypperligt bra mantra att ta till i tröttsamma situationer; Allt går över!
Gäller bara att komma ihåg det när benen känns som bly och huvudet som såpa.

torsdag 24 september 2009

Nyår=Omstart?

Den egentliga nyårsaftonen, den som innebär omstart, ligger i september.
Så har det alltid varit för mig.
Snart har denna månad passerat och jag har haft en välbehövlig bloggpaus.
Tillvaron snurrar fort nog ändå i Mångmammas familj och detta års höststart har haft en riktig rivstart.

Vi har hittills hunnit beta av tre av våra barns födelsedagar, varav endast en riktig firardag med paket och tårta, (de andra två små fick vi högtidlighålla på annat sätt), ett antal tandläkar och läkarbesök, omflyttning av barn inom och utom huset med tillhörande ommålning och rumsfix, friluftsdagar, studiedagar, höghastighetstempo med läxläsning, utflykter, porslinsbröllop (just det; Kolla hur länge det är...), helt enkelt har hösten och året startat på nytt.

Därtill har den gångna månaden gett tid till eftertanke och omvärdering av tillvaron, nyttigt men jobbigt.
Gamla sanningar och vänskapsband har visat sig vara mindre hållbara, kanske löjligt sent påkommet men dock, nya kontakter desto mer värdefulla.
Av allt bagage en människa släpar runt på, oavsett innehåll, kan jag nästan lova att de flesta skulle må bättre av att göra sig av med minst trefjärdedelar.

Gammal barlast sänker, ny luft under vingarna lyfter.

Nog med filosofiska utlägg för idag!
Ja tack, jag känner mig välkommen tillbaka!