söndag 31 januari 2010

Att se potential?

Att ge stöd och hjälp till "svagpresterande" elever är en självklarhet.
Alla ska ha en chans till utbildning, brukar det heta.
Jämlikt och bra.
Gott så!
Men att tillgodose de "högpresterande" elevernas intressen är inte alls lika självklart.
Nä, för då heter det "elitskola" och det är fult.
Politiskt inkorrekt enligt svensk jantelag.


Eftersom jag finner stort nöje i att vara kärring mot strömmen, minns jag när jag, drygt 20, jobbade som lärarvikarie och hade haft turen att få ett långtidsförordnande.
Dvs samma klass under en hel termin.
Klassen som bestod av 25 mer eller mindre vilda huliganer i elvaårsåldern.

En av killarna i klassen var liten, smal och tanig, hade svårt för att ta för sig och med ett självförtroende så långt ner i skoskaften det bara gick.
En typisk hackkyckling som dessutom stakade sig fram genom de allra enklaste texter vid högläsning.

Men - han var en naturbegåvning när det kom att gälla siffror!
Att traggla multiplikationstabellen med honom var meningslöst, den hade han knäckt, plockat och klarat av i fyraårsåldern, eller så.
Han var stillsam och plikttrogen, visade upp vad han hade gjort och försökte hålla sig inom läroböckernas ramar vad det gällde tidsplanering och extrauppgifter.

Och vad den stackars ungen led.

Han kunde ju redan allt.
Allt en mellanstadieunge ska tillägna sig på tre år var han klar med redan innan han börjat
mellanstadiet.

Jag började skicka på honom alla extraböcker jag kunde, det enda resultatet var att han satt och rapade om allt han redan gjort.
Jag började försiktigt plocka in extramaterial från kommande årskurser - det kunde han också.
Jag pratade med kollegor, de tyckte att jag skulle låta honom hjälpa de andra i klassen som hade det inte fullt så lätt.
Ett förslag jag blixtsnabbt förkastade!

Jag introducerade ekvationer, inga problem.
Procent, samma där.
Formler, som Pythagoras sats - bara intressant och roligt tyckte han.
Jag gav upp.

Bad min far om hjälp, han plockade fram några närmast antika matteböcker som var avsedda för högskoleelever (jag hade definitivt inget där att hämta, det övergick min matematiska förmåga) och hivade vidare i elevens riktning.

Nu som först blev det lugn och ro på lektionerna, jag kunde hjälpa de mer "normalstörda/normalbegåvade" barnen och han hade äntligen fått något att bita i.

Var det någon som applåderade tror ni?
Knappast.
Otack är världens lön.
Uppkallad till rektorn för ett "utvecklande" samtal om min förmåga att hålla 25 elever lagom kort, resulterade mestadels i en utskällning för att jag; förstörde för kommande lärares undervisning när jag redan lärt honom allt det han skulle lära sig sen.

???
Jaha, skulle jag be om ursäkt och ta tillbaka böckerna och låta grabben harva på med 7 gånger 8 i tre månader till, eller?
Knappast.

Så länge jag hade ansvaret för klassen fick han sitt lystmäte tillgodosett av utmanande uppgifter i hans favoritämne.
Att han var mer som resten av klassen i andra ämnen hindrade honom inte att glänsa i just det han brann för.
Och varför skulle han hindras, hållas tillbaka?
Bara för att en eller flera lärare senare i skollivet inte skulle kunna ge adekvata uppgifter!?
För att det skulle vara "besvärligt"?
Vansinne och slöseri med talang, om ni frågar mig.

Ja, elitsatsningar (som är politiskt fula så länge det inte handlar om att springa snabbt, sparka bollen hårt eller hoppa högt) är ett måste för dessa elever.

Varför ska alla vara lika "dåliga" istället för att låta alla ta den plats de förtjänar?

Ingen kan vara bäst på allt.

Men alla kan vara bäst på något!


9 kommentarer:

Cicki sa...

Jadu, det där är en fråga som man kan stöta och blöta många gånger. Den svenska skolan tror att de kan stoppa runda barn i fyrkantiga hål för att de ska komma ut på andra sidan och vara lika varandra som bär, kunskapsmässigt oavsett vad de har för förutsättningar från början.

Jag har en son med svår damp vilket resulterade i många besök på hans skola. Vilket till slut resulterade i att jag bytte jobbkarriär och for landet runt och "lärde" lärare hur de skulle hantera barn med bokstavskombinationer.

Det innebär inte att jag inte kan se att de högpresterande far lika illa som de lågpresterande. När jag bodde i Sundsvall så samarbetade olika föräldrarorganisationer över gränserna så att säga. Jag tillhörde en handikapporganisation men samarbetade mycket med Föräldrar mot Narkotika. Hon som var ordförande där hade en högpresterande son. Han hade börjat testa droger helt enkelt för att han var så uttråkad i den svenska skolan. Man kunde inte stimulera han så han sökte stimuli på annat sätt i stället.

Finge jag bestämma så skulle vi ha en skola där man gick i den klass man hörde hemma i oavsett ålder. Alltså att man testades in där man passade. Men det är inte heller politiskt korrekt att tänka så för de skulle ju innebära att barn skulle känna sig utstötta, enligt vissa beslutsfattare. Barn känner sig mer utstötta när de inte hör hemma någonstans, men det är väl för enkelt att fatta för en högre tjänsteman.

Usch nu kom jag igång riktigt. Tänk att jag efter alla dessa år fortfarande brinner för dessa frågor.

Mamma Mimmi sa...

Jag applåderar dig högljutt och kan precis känna igen mig hos den lille killen i alla fall på lågstadiet. Hade en lärare (kvinna 50+) som både elever och lärare höjde till skyarna. Vi var däremot ett gäng på 4-5 st elever som gått på Montessoriförskola och hade knäckt det där med lågstadiematten redan innan vi satte vår fot på skolan. Än idag kan min mamma prata om hur underbar fröken Astrid var, men jag kan bara känna någon sorts avsky när jag tänker på hur hon skällde ut oss 4-5 som var understimulerade och räknade i förväg. Precis som du sa...vi blev utskällda jämt och ständigt för att vi, just det, förstörde för övriga klassen. Idioti! Fram för fler lärare á la pedagogik ung-Mångmamman.

Knaada sa...

Du är så duktig på att formulera dig och än en gång sitter jag här trollbunden och förbannad!

Pappi var en sån som läste när han var tre. Skolan var pest, tänk att behöva sitta och lyssna på Aaaaaa, Bbbbbb och CCcccc när man själv läser pappas uppslagsverk utan problem. Det resulterade i att han bara reste sig och gick därifrån. Hans mamma sliter sig i håret eftersom hon har en så oduglig unge som hon inte klarar att få till skolan. Pappi rycker på axlarna, börjar röka och blir en buse som ingen har någon tro på. För honom spelar det ingen roll för vad han än gör så är det ingen som har tro på att det blir bra, han passar inte i mallen. Flyttar hemifrån utan utbildning när han är 16. Idag är han 35 med flera egna företag och är en av skandinaviens kanske världens duktigaste programmerare.

Vi har det fint, men jag kan vara lite nervös för Lilleman som räknade till fem 18 månader gammal. Hur ska vi klara att stimulera honom, hur ska vi klara att få skolan att stimulera honom om det visar sig att han har fått Pappis hjärna? Rastlös och klok som en uggla, farlig kombination :)

Milla sa...

Står upp och applåderar dig..Tänk om fler lärare hade tänkt som dig. Min dotter är jatteduktig i de flesta ämnen men lite tyst & blyg, varpå hur många MVG hon får i prov, etc. Så når hon inte fullt upp i muntligframställan. Nu var det inte en jämförelse med intelligensen hos ditt exempel men jag konstaterar att många elever når 3/4 av målen i ämnet men belönas aldrig utan kan Bli G & jämförd med den som ligger på gränsen på IG. Varför kämpa för bra betyg? Var tar motivationen vägen när de aldrig får känna tillfredställelse?
Ursakta min meningsuppbyggnad. Men kalas på G. Hörs Kram Milla, tack för ett bra inlägg.

Mångmamma sa...

Tack för all respons.
Jag kan bara hålla med er om att skolan måste vara mer flexibel för att kunna möta ALLA typer av barn, att se barnet som en individ oavsett svårigheter eller färdigheter och göra det bästa tänkbara för att ALLA ska kunna ha en plats där de kan komma till sin rätt.

Trevlig söndag!

Märta sa...

Stående ovationer! Vad härligt att "våga" sticka ut hakan och se till att en begåvad unge får den uppbackning han behövde. Och tvi tvi åt rektorer som inte ser till den enskilde individens behov till utveckling! Konstigt att det blir prat om elitism om någon är riktigt bra på något..
Mycket klokt inlägg. Och framförallt: Mycket klokt agerat!

Fisken sa...

Sant! Jag tror att de flesta håller med dig om detta. Men jag vill påstå att det även handlar om fel i schemaläggningen.

Om en elev har ungefär lika lätt eller svårt för alla ämnen så kanske man har 1 tim matte och 1 tim svenska. Så är det ju oavsett hur lätt du har...

ex. Säg att jag har enormt svårt för Svenska, men lätt för matte.
Vore det inte bättre att jag pluggade matte på halvtid då och la extratiden på Svenska?
På så sätt så kanske det inte blir en elitsatsning i matte som i ditt exempel, men kanske slipper de med dyslexi sitta och skämmas som 25 åringar då?

Stormen sa...

*står upp och applåderar*

Tänk om fler tänkte som du.

Stormen sa...

Och.
Jisses vilka långa kommentarer de andra lämnat! Jag får lite prestationsångest här ju. Men jag fortsätter att applåderar. :)