fredag 26 februari 2010

Köpstopp!

Det här med att leva mer hållbart, ekonomiskt och i samklang med miljön är något jag ställer mig bakom.
Mimmis mammaliv har ett digert program att leva efter detta år, nu närmast en månads köpstopp.
Om vi undantar självklarheter som mat, förbrukningsvaror, mediciner och liknande är jag med.

I mitt fall måste dock begreppet "förbrukningsvaror" tänjas lite.
Strumpor och skor till barnen behöver ingå i den kategorin.
Ritpapper till pysselkungen (fast det finns ganska gott om det ännu).
Samt eventuellt några fröpåsar och jordsäckar mot slutet av månaden?

Det sistnämnda är dock med ett gott syfte, egenodlat måste ju smälla relativt högt ändå?

Vad säger ni, fler som hänger på och gör tvärtemot vad den politiska makten påbjuder - att konsumera oss till högkonjunktur och döds!

torsdag 25 februari 2010

Murphy´s law

Jag känner igen det.
Klart som amen i kyrkan ramlar det in en liknande period varje år.
Som nu.

Märkligt att det ska komma trillandes samtidigt bara, verkligen så att jag på fullt allvar tror på det där med "alla onda ting är tre".

I en vänfamilj har mannen rasat ihop, utdragna tester på sjukan och ännu inget svar på vad som felas.
Teorier om allvarlig muskelsjukdom är ju inget att jubla över direkt.

I en annan har en segdragen schism resulterat i separation.
Igen.

Vad månde komma mer?

Efter lunch..

Verkar som om det var en hastigt övergående sjuka.

Samtliga fyra små har övergått i normal läge igen, dvs ett evigt gapande, retandes, knuffandes och allmänt bråkigt beteende.
Energidepåerna är påfyllda, temperaturen hyfsad utomhus, snömängderna väntar på att utforskas.

Jodå, nu ska här hivas ut barn i drösnivorna, som en mycket liten mångmamma hotade sin far med.

Februarifeber.

Ja, vad ska jag säga?
Sportlov, sovmorgon, bara-vara-hemma-och-drälla-dag och så visar det sig att Pysselkungen är febrig och hängig.
Inte ens nygräddade plättar till frukost hjälpte, inte en enda slank ner och då är det just denne lille herre som är mitt matgladaste barn.

Hoppas det går över snabbt och att de andra står pall, vore trist om vi ska behöva börja nästa skolvecka med sjuka små.

onsdag 24 februari 2010

Hårklippning!

Vet ni vad?
Jag inser att jag hyser en hiskelig massa mer eller mer genomtänkta åsikter om allt mellan
himmel och jord.
En del helt politiskt korrekt, annat mycket kontroversiellt

Det bästa med en egen blogg är att jag kan hysta ut mina tankar om stort och smått i
cybervärlden och få ris och ros tillbaka.
En form av nutida bekräftelse.
I realtid stundom.

Just idag tänker jag ha åsikter om kläder, stil och utseende.
Alla ni som läser mig sedan tidigare vet att jag är en rabiat motståndare till kroppsfixeringen och utseendehetsen som råder generellt.
Men likafullt tycker jag att det är extremt lattjo med egen stil.

Oavsett om man harvar runt i hippietrasor, dreads eller läder och nitar, säger det en del om personen i fråga.
Att visa vem eller vad vi är/vill vara, är en självklar del med just utanpåverket - kläderna.

Jag har plöjt otaliga hyllmeter med böcker i ämnet "dräkthistoria", kopiösa mängder med modemagasin, travat mig skavsårig igenom affärer i min jakt på annorlunda, balla, häftiga, billiga, dyra kläder.
Botaniserat i de flesta av Stockholms tygaffärer, inhandlat kilometervis med tyger, sytt så symaskinen glött om nätterna.

Ändå har jag periodvis totaltröttnat på allt vad "stil" heter och trillat in i mammauniformen; jeans och tröja, tofs i håret och praktiska skor.
Praktiska skor!!!

Ett skällsord för den unga mångmamma.
Praktiskt, det var något pensionärer kunde roa sig med.

Vad vill jag med allt detta då?
Kanske att stil inte är något man kan köpa.
Eller att hur man än väljer att göra, så finns det inga rätt eller fel.

Att experimentera med sitt utseende är ett billigt (nåja) sätt att fundera på vad och vem man är.
Att det är ett bättre sätt än många andra för tonåringar att hävda sig själva och sin särart.
Att redan de gamla grekerna hade vuxna som förfasade sig över hur dagens ungdom går klädda.
Att det är en poäng i sig att kunna chockera sin vuxna omgivning med ett extremt utseende, för en del...

Allt det här och en hel del till tänkte jag på idag när jag var med om att en tonårig tjejs rygg sakta började rätas ut, bara för att jag fick vara med och färga och klippa hennes hår.
Mentalt, alltså!

Gladast är jag för att hon blev nöjd!

Omsorger

Jag bor utanför en mindre ort, utanför en inte alltför stor stad i Smålands djupa skogar.
Landet, kan det nog kallas när det lätt och ledigt är några kilometer till närmsta bebodda hus.
Ja, inte är det som i Norrlands inland men ändå.

Uteliggare är ett fenomen som i min värld rimmar illa med landsbygden.
Se där, fördomar!

I en av de närbelägna byarna finns det som överallt annars, öde sommarstugor, stadda i mer eller mindre förfall.
I en av dessa, mer förfallna stugorna, har en tysk "uteliggare"tagit sin tillflykt.
I alla fall om man ska tro vad skvallret förtäljer.

Grannarna runtikring har med bekymrade miner gått dit med mat, filtar och omsorger.
De senaste dygnens vargakyla har naturligtvis fått medkänslan att gå i topp och alla bekymrar sig för hur illa ställt det kan vara.

Det som gör mig mest förvånad i sammanhanget är inte att det existerar en uteliggare i vår del av världen utan det faktum att grannarna går dit och söker upp honom, istället för att som den massmediala bilden av "Svenssons" beteende; ringa polisen/myndigheterna/någon annan.

Gott hopp!

Läs även denna blogg, hon vet vad hon pratar om och vad det innebär på riktigt att vara uteliggare!

tisdag 23 februari 2010

Tisdag. Igen?

Nix, jag hinner inte sitta här och häcka.
Fullt program med socialiserande hela dagen, huset fullt med sportlovslediga barn, tonvis med snö som borde skyfflas från ett ställe till ett annat utomhus - och det sedvanliga berget av disk, tvätt och dammråttor som anfaller!

Vilken dag som helst ska jag uppdatera mig om vad ni pysslat med på sistone, till dess...
Ciao!

måndag 22 februari 2010

Jag. Har. Fått. Nog!

Jag har ändrat mig!
Nu är jag också dödligt trött på den här vintern.

Vår lilla väg mot byn, i alla fall de första 3 km, är smal och otrevlig att möta stora timmerbilar på i vanliga fall.
Nu ska vi inte ens prata om hur överjävligt smal den blivit efter de senaste dygnens förbaskade vita nederbörd!

Naturligtvis fick jag möte av just en timmerbil på väg hem från byn, efter avsläpp av stor-son och flickvän.
Lika naturligtvis inser jag att jag måste backa för att hitta en bredare bit att mötas på.
Och självklart är det plogat utanför vägen, så även om jag håller mig innanför de orangea stolparna, drar jag ner en bit i diket.

Nåväl, bogserlina ligger i bakluckan och timmerbilar är stora och fina på att dra upp vilsesimmade mångmammor ur diken.

Tur som en tok har jag också, en av grannarna kom lägligt förbi och fick det fin-fina uppdraget att backa klart åt mig.
Fler gånger i diket idag blir det inte, nu håller jag mig inne!
Basta!

Och det snöar fortfarande!

Skeenden

En ramponerad ugnslucka.
En toktripp mitt i natten på oplogade vägar i 13 mil.
Fantastiskt mycket vedkånkande och snöplogande.
Ett födelsedagskalas.
En måndagsfika med freundin.
Ja, det är helgens och sportlovsveckans första dags händelser.

fredag 19 februari 2010

Väcka pelargonerna?

Så ohemult mycket snö som fallit denna vargavinter, kommer vårens eventuella ankomst dröja länge än.
Mångmammas första vårtecken dök upp hemmavid idag dock.
Ny blomjord.

Här ska omplanteras!

Glitter och nattaxi

Gårdagens läggdags-tredjevärldskrig kom av sig.
Innan det börjat.

Samtliga tre små var stupatrötta, fröken-Finemang somnade lutad mot min axel under högläsning av "Folk och rövare i Kamomilla stad".
Pysselkungen var dock tvungen att snurra runt sin egen axel ett tag och fundera på om det verkligen gick att ha lejon som husdjur.


I lugn och ro kunde jag stänga dörren till barnkammaren och åka för att hämta hem stor-sonen och efterlängtat hemligt pysselpaket!
Rean på Panduro missar vi inte gärna.


Eftersom just Pysselkungen fyller år på söndag (hjälp, förlåt farmor, glömt att påminna!) passade det ju extra bra att få hem förbrukningsmaterial som färg, pärlor, glitter, papper osv..


Idag är det tandläkarbesök, förskola och sen-sen natthämtning av stor-son och flickvän från fest ett flertal mil härifrån.
Att bo bortom ära och redbarhet har sina sidor, vill man få hem sina telningar är det bara att knata iväg mitt i natten för hemtransport.

Och att få hem dem känns alltid bättre..

torsdag 18 februari 2010

Ovanligt lugnt?

Dagens andra tredjevärldskrig är nyss överståndet.
Samtliga små är utfodrade med mellis, middagen står och puttrar på spisen, disk och tvätt snurrar.
Ingen som omedelbart kallar på min uppmärksamhet.

Inget stort barn som vill bli hämtad pronto.

Skumt, jag skulle ju kunna fixa in ved och mata djuren nu?

Så är jag i fas inför kommande tredjevärldskrig som kommer att infalla strax före läggdags...

Tilltro

Så var stor-sonen ekiperad med en egen jag-ser-ut-som-en-straffånge-handling, närmare bestämt ett pass.
Om ett par veckor går färden mot ett land i österled, ett med samma färger på flaggan som vi.
Där ska han befinna sig inkvarterad i en familj som endast nödtorftigt kommer kunna kommunicera med honom språkligt - och han med dem.

Kommer bli nyttigt för honom, en lektion i tecken/kroppsspråk han kommer kunna dra nytta av den dagen han eventuellt blir pappa! :)

Fast som i alla liknande situationer hyser jag tillförsikt angående min avkommas förmåga att hantera ovana och nya händelser.

Är det inte så man som förälder bör göra?
Ha tilltro till sina barn.

onsdag 17 februari 2010

Med en enkel tulipan...

Nu kom jag på det! :)

Har haft på känn att det är något särskilt med dagens datum.
En gammal-gammal kompis äldsta dotter (som jag inte sett på snart 15 år!), fyller 21 idag.

Grattis Maja!

Eftermiddag.

Pysselkungen hade haft kul, som förväntat.
Sheriffen var nästan hemma med tidig skolbuss när vi äntligen kom.
Bam-Bam tog sig en välförtjänt lur i bilen och stor-sonen sms:ar oavbrutet om hur, när, var hämtning ska ske.
Jag har överseende med det idag, han ställde sig och trillade chokladbollar till ett kompani sent igår kväll.
Inte fel att kunna muta de små med!

Fröken-Finemang slaskar på en fyndad ballong, mer slask än ballong vid det här laget.

Sitter och grubblar över resten av dagens uppstyrning.
Vilken tågordning ska vi köra på idag?

Mat, läxor, ved - eller - ved, mat, läxor?
Tvätt först eller allra sist?

Ja, i-landsproblemen kan kännas övermäktiga ibland. :)

Byrån bidde en...?

Här har det varit stadsbesök på morgonen.
Ja, vi åkte till staden alltså, inte tvärtom!

Bam-Bam, fröken-Finemang och jag.
Pysselkungen skulle leka och äta på förskolan,så han hade inte tid att leka med oss.
Leka i staden är skoj.

Målet för denna niomilautflykt var foder till djuren och tomatkross i storpack till familjen, resten fick komma som det ville.

Kundvagnsrally genom ombyggnad-pågår-affärär lattjo, leta efter rätt varor som förflyttats på grund av nyss nämnda ombyggnad är också lattjo.
Mycket tid går till att ränna gatlopp genom trånga korridorer bland oumbärliga pryttlar, i alla fall i dotterns ögon.

Nästa spännande övning var vilken åkbil som skulle testas, givetvis fanns det delade meningar om det.
Behöver jag säga att storasyster vann ronden?
På något sätt är det läge att:
1) Premiera kvinnliga initiativ till manliga onmråden.
2) Lära barnen att det är djungelns lag som gäller, störst går först.
3) Helt enkelt enklast så...

Nytt stopp, bara för att vi hade så gott om tid, blev en loppis.
Av planen-leta-byrå blev det en sockerkaksform att plantera blommor i, en påse tennsoldater och några ynka klämkrokar som kommer hamna på någon kedja så småningom.

Spännande det där att jag alltid fyndar något annat än jag tänkt mig, det är nog det som är charmen med loppisar!
Under tiden lyckades båda små förälska sig i det mest fasansfullt glittriga och guldiga plastskärp som står att uppbringa utanför Christer Lindarws garderob.

De fick inte följa med hem och leka.

Nu ska det snart hämtas hem gossar tvenne för mat, läxor, hopp och lek.
Lek, det är kul!

tisdag 16 februari 2010

Tisdag!

Ok, tisdag.
Det brukar innebära en hopp-och-lek tur till kyrkans öppna förskola, först in - sist ut.
Check.
Det brukar inte sällan innebära spontan lunchdate.
Check.
Det brukar också innebära vedhämtning (om jag har otur), taxikörning och eventuellt möte kvällstid.
Check - med undantag av att jag avstod från mötet.
(Ja, jag skolkade.)

Det var roligare att krypa upp i Pysselkungens säng och läsa om djuren i Hackebackeskogen.
Samt sjunga!

Kreativiteten har varit låg under dagen, en påbörjad hopsnodd värmeljuskrona, färdigstickad luva och en himla massa mat är allt.

Mat förresten, lunchdaten bjöd in sig själv och började sen dra i kylskåp och lådor för att hjälpa till med matlagningen.
Första gången på mycket länge som jag lagade mat tillsammans med någon annan än mina egna små, kul.

Nästan allra roligast att lunchdaten är min yngsta (nästan) kompis!

Fast det där med ålder är rätt överskattat.
Frågan är nog snarare vad man hunnit fylla åren med för erfarenheter, än hur gammal man är i passet.

Och vilka slutsatser man dragit av det man varit med om.

Sånt pratade vi en hel del om...

måndag 15 februari 2010

Okända djur!

Bland er som läser, finns det en del djur.
Jag har en fisk och en iller som läsare, en kanin och stundtals en räv.
Tidigare även en katt och då och då en skata.
En stormsvala tittar förbi men det kanske inte riktigt räknas eftersom det är samma person som kaninen.

Själv räknas jag som en känguru av vissa, för min förmåga att nästan jämt studsa runt med ett barn i famnen/pungen.
Bland mina närmsta vänner kan jag räkna in en fluga.

Vilka djur är ni andra?

söndag 14 februari 2010

Som vanligt!

Snö, ved, mat, bak, hämtning av son plus flickvän, djur, pyssel, städ, tvätt och disk.
Ja, det lät ju som en ovanlig helg!


Imorgon är det vardag igen.
Då börjar vi om på ruta ett.


Och jag gillar det!

fredag 12 februari 2010

Barnarbete och otid!

Jag kan aldrig passa tiden.
Inte så att jag kontinuerligt kommer för sent, snarare att jag alltid är ute i för god tid.
Eller inte har tålamod att vänta riktigt.

Idag kunde jag inte hålla mig längre än till tjugo i två.
Då tyckte jag att jag saknat mina huliganer tillräckligt länge så jag stolpade in på förskolan och hämtade ut/hem dem.

Väl hemkommen kände jag ett trängande behov att gå kalendern en aningens i förväg och bjuda mina små-vilda-glada på semlor till fredagsfikat.

Fast jag är ju en pedagogisk mor som raskt trollade fram ingredienserna, bunkar, rivjärn och slevar för att låta de fyra små samarbeta ihop sitt fika!

Någon måtta på curlandet får det ändå vara! ;)

Trevlig helg.

Nyhetens obehag?

Det är en märklig dag!

Jag och Bam-Bam är själva, utan resten av min stora härliga stökiga familj, mellan 9.00 och 14.00.
Fröken-Finemang och Pysselkungen leker på förskolan, Sheriffen och Stor-Sonen i skolan och maken drar in pengar.

Skumt.

Jag är inte van vid denna tystnad, detta lugn och denna ro.

Gillar det inte riktigt heller.

Hoppas jag kommer kunna vänja mig, annars måste jag ju på allvar börja attackera vilt främmande barn på byn - och hur skulle det se ut?
Galen medelålders kvinna som försöker "låna" andras telningar.

Hm, ruskigt!

torsdag 11 februari 2010

Missförstånd

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar kring utseendefixering, ätstörningar och vikthets.
Även med referenser historiskt.
Mina åsikter i ämnet missförstods av vissa, andra höll givetvis inte alls med och åter andra kunde tycka att jag hade rätt, i sak.

Det som förvånade mig mest var att en person kände sig föranledd att skicka mig ett bitskt mail där jag blev brutalt sågad jämns med fotknölarna.

Just denna person hade jag inbillat mig skulle (om någon?) förstå vad jag menade.
H*n har känt mig och min vokabulär, mina åsikter och tankar i stort under ganska många år, så risken att bli missförstådd där - den fanns inte med på min världskarta.

Så fel jag hade.

Vad vill jag ha sagt med detta då?

Kanske att jag blev så paff att jag inte ens kom mig för att ta upp ett samtal om vad jag egentligen menat.
Eller att jag blev kombinerat förvånad, förorättad och förolämpad.
Eller att jag började fundera kring hur svårt det verkar vara att bli läst på rätt sätt.

Om jag ska låtsas vara ödmjuk, som borde vara det rätta kvinnliga sättet, snuddade jag vid tanken att jag kanske trots allt lyckats med fatala syftningsfel som i sin tur skulle göra min text obegriplig, snedvriden och skev.
En tanke jag snabbt förkastade!

Så vad har jag gjort åt det då?

Ingenting.
Inte förrän nu när jag tar upp ämnet igen.
Och inte kommer jag göra mer heller.
Kanske en stilla uppmaning om att ; Läs om och läs rätt.

Jag har ytterst sällan onda avsikter med det jag förmedlar, däremot starka åsikter om mycket och en förmåga och vilja att uttrycka mig.

Att skriva korrekt är en sak, att bli förstådd och rätt tolkad en helt annan.
Att kunna läsa en text behöver inte betyda att jag förstått den.

Kanske är det så enkelt att; Efter sig själv, känner man andra?

onsdag 10 februari 2010

Alla dessa våra minsta.

En unge har fått sin diagnos, men får ändå ingen adekvat uppföljning från skola/habilitering.
En väntar fortfarande på att bli utredd.
Väntetiderna hos BuP är halvårslånga.
Minst.

En är än så länge så liten att om inte föräldrarna inser att det behövs en utredning, kommer inget att göras alls.
Trots BVC indikationer om att allt inte står rätt till.

Ännu en ska välja gymnasieprogram till hösten och har troligtvis inte en suck att komma in någonstans alls utom på IV - bara för att föräldrarna vägrade låta sin telning bli utredd, trots påstötningar från skolans håll i snart 11 långa år och trots två år i samma klass.

En annan blir duktigt misshandlad av sina klasskamrater.
Någon får inte uppehållstillstånd och måste fortsätta fly.
Eller gömma sig?

Någon borde börjat skolan ett år i förväg, en annan måste gå om.

En förälder kämpar med valet av pedagogik, vanlig skola eller särskola, kommunal eller friskola.


Ett barn ska börja förskoleklass och kommer inte ha något helt och rent att sätta på sig, än mindre ha möjlighet att äta en bra frukost hemma.


När vet man att det gått bra?
Ändå.
Eller inte?


Efter 13 år i skolan?
15 år in i arbetslivet?
Lagom till pension?

Barnens värld är underbar, inte sant?

Och vad gör vi som står brevid?
Ja, de flesta vågar inte gå emellan barn och förälder, eller kan inte.

Att ryta i och ta ett slaget barn i försvar, det är en sak.
Förutsättningarna för det är bara att vi ser.

Att påpeka de uppenbara bristerna hos en myndighet eller inom skolans värld, är det förbehållet det berörda barnets föräldrar?

Att ge tips och råd kan bli väldigt fel men också vara det enda rätta.

Hur vet man när vad är rätt eller fel?

Vem vidmakthåller att alla barn har samma förutsättningar?
Normer, regler och värderingar kan antingen hjälpa eller stjälpa ett barns framtida leverne.
Och själva har de oerhört lite att säga till om....

Ja, alla dessa våra små finns, eller har funnits i min omedelbara närhet.

Och vem är jag att tycka?

Bara en förälder som vill alla barns bästa.


tisdag 9 februari 2010

6/11 1632

Man skulle ju kunna tro att en mångmamma som ihärdigt tjatar om ved, skulle kunna elda också.
Det kan hon också.
Egentligen!

Efter snart ett decennium på "landet" med ved som huvudsaklig uppvärmningskälla har det blivit många vedträn in i kaminer, vedspisar och kakelugnar.

Synd bara att jag visst glömde att dra i luftspjället idag!

Dimman vid Lützen, bara förnamnet i vår salong idag!

söndag 7 februari 2010

Söndagsavslut!

Nu finns det ved inne för kommande veckas behov av uppvärmning av husets 300 kvm och nog för duschar till 7-8 personer per dag.
Barn och djur utfodrade, lekta, vädrade och snart även avtvättade.
(Inte tvättde djur, vad tror ni?)
Tvätt och disk snurrar för fullt, dagens baguetter uppätna och ny deg satt på jäsning.
Luvan jag stickade (och misslyckades att förfärdiga samtidigt som jag försökte blogga) är klar och invigd.
Barnkammare x 4 avröjda och undanplockade i, sängar uppbäddade inför natten.

Jodå, nu kan den nya veckan snart få ta sin början.

Ska bara njuta lite till av det kommande lugnet när väl de små-vilda-glada är omsorgsfullt nerstoppade i sina sängar.

Om en timme eller två...

Simultanförmåga?

Vet ni hur svårt det är att sticka och blogga samtidigt?
Nej, trodde inte det heller.

Äh, jag ger upp, jag ska ut och bära ved istället.

lördag 6 februari 2010

Herr Agaton och fru Amalia

Kolla vilka bedårande söta möss Cicki knåpar ihop.
Med tanke på allt jobb som ligger bakom är priset mycket rimligt, ännu ett plus i kanten.

Nu börjar jag som vanligt (händer någon gång per vecka), längta efter en egen plats i huset där jag kan bre ut mig med alla tyger, garner, omöjliga projekt och framförallt; Slippa plocka undan efter mig bara för att utrymmet behövs till något annat!

Det kommer, det kommer.
Så småningom...

Ynklig!

Ok, jag skulle kunna skylla på mina snöänglar igår.
Eller en långdragen och kall vinter.
Eller det faktum att alla - verkligen alla - i familjen redan varit det.
Eller att alla vänner och bekanta också varit där.

Fast jag vet inte, jag är väl aldrig förkyld?

Om det inte är något lite mer spännande som intensivvårdsbehandling, vampyrkäk och dropp som behövs några gånger per år, ja då får det nog vara med sjukdomar för min del.

Trodde jag ja.

Ok, jag erkänner; Jag är superdunderförkyld och står inte ut med en ljudnivå som överskrider 40 decibel.
Synd bara att ljudnivån aldrig är så låg i detta hus!

fredag 5 februari 2010

Blöta kläder och änglar.

Alla ytterkläder dyngsura, drivor med vantar på trappan, skor i en salig blöt röra men attans vad kul det är att tumla runt i snön.

Jag hade fullt sjå med att huka mig undan snöbollsbombardemanget som ven genom luften.
Snöänglarna vakar nästan runt hela huset, stora som små.
Rumpavtryck i snön avslöjar var och vem som gjort sig en egen snöfåtölj.

Den nyss så orörda och vykortsliknande snön är märkt av stora och små fåror där vi spårade oss fram över tomten.

Från insidan av fönstren är de vita vidderna ut över gärdena fortfarande sagolikt vackra.

Jag är fortfarande löjligt förtjust i vackra vinterdagar med ofattbart mycket snö.
Ska det nu ändå vara vinter i detta land, kan det lika gärna vara vinter.
Och då ska det vara mängder med snö, gnistrande kallt nattetid och strålande sol dagtid.

För min del får det gärna dröja innan det börjar töa, jag har fler snöänglar att tillverka! ;)

Vinterfredag!

Sovmorgon.
Frukostbesök.
Solsken.
Skyskrapshöga snödrivor.
Vilda barn.
Snabbröjt inne.
Utfodrade djur.

Tid för utfodring av barn.
Och sen...



.....UTELEK!

Jag älskar fortfarande vårt klimat, årstidsväxlingar och föredrar vinter framför hetta.

Semester på Svalbard kanske skulle vara något?

Här ska njutas, snart nog kommer den förfärliga kletiga leriga kladdiga grusiga hemska våren!
Den där vedervärdigt arbetskrävande månaden mars skulle jag kunna leva utan, bara skitigt inne och klafsigt - alternativt svinhalt ute.
Enda förmildrande omständigheten med den månaden är att det börjar gå att påta i mitt växthus.

Hm, växthus lät trevligt!

Ha en trevlig dag, med eller utan snölek!

torsdag 4 februari 2010

Bondfångeri.

Och här har vi en annan liten rar tant som lovar guld och gröna skogar!
Tänk så lika affärssätten ändå är inom spådomsverksamheten! :)

Marcos von Ring.

Emellanåt får jag för mig att planlöst bläddra i en del av all den reklam som dimper ner i brevlåda.
Mellan extrapriserna hos Ica och erbjudanden hos ÖB fanns idag en helt fantastisk katalog; Direct Shopping!

I denna makalösa broschyr fanns allt från extrabilligafinfina erbjudanden om resor till elcigaretter utan rök, viktminskningsmirakelmediciner, filmklubbserbjudanden och kanske bäst av allt: Marcos von Ring!

Denne isblåögde man utger sig för att vara en av världens främste siare.
Han kommer med ett brådskande upprop till alla oss som är födda mellan 8 juni 1932 och 26 november 1969!

Han vill att vi snarast möjligt ska returnera en kupong med våra adresser, namn, e-mail och givetvis födelseår/månad/dag.
Mot detta ska han kunna utläsa vad för fantastiska saker som kommer att hända oss under de närmsta veckorna, något han säger sig vara helt övertygad om är i görningen.
Just vi, alla födda mellan dessa datum, har något fantastiskt att se fram emot.
Helt gratis och med en speciellt utvald talisman som extragåva.

Tillåt mig småle!
Tragiskt nog kommer tyvärr mer än en stackars vilsesimmad och osäker person gå på den här bluffen.

Noggrann och systematisk som jag kan vara - när jag vill (!)- la jag ner en kvart på att söka på nätet om denne makalösa man, som påstås ha hittat försvunna människor, flygplan och värdehandlingar.

Utöver hans egen sida, finns det en uppsjö av bloggar och artiklar om bluffen Marcos von Ring.
Se själva, googla hans namn och ni får en stunds spännande läsning!

Nja, jag tror jag fortsätter hiva reklamen i pappersinsamlingen direkt!

onsdag 3 februari 2010

Samspel.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på det här med samspel mellan de där små människorna som kallas barn och vi andra större som kallas vuxna.

Ju mer jag funderar på det, desto overkligare tycks det mig att en del vuxna komplicerar saker så till den milda grad.
Okunniga?
Ovetande?
Ointresserade?

Jag vet inte vad som skulle vara värst.
Alla vuxna har ju en gång i tiden varit barn och även om "mannaminnet" inte är längre än ca 3 år, borde något från den tiden kunna kommas ihåg.

Hur det kändes när någon vuxen var extra snäll, eller orättvis eller rolig eller obehaglig.
Hur det kändes att bli väckt på sin födelsedag med uppvaktning av familjen - eller hur det kändes att inte bli ihågkommen.

Jag har ju bara nosat på olika pedagogiker, metoder, förhållningssätt angående fostran.
Finns säkert en hel drös mer eller mindre självutnämnda experter till jag aldrig stött på.
Själv har jag haft förmånen att leva med, hittills, sex vitt skilda personligheter som tillhör just det där lilla släktet.
Mycket har jag lärt mig av dem.

Till syvende och sist känns ändå det berömda "sunda förnuftet" som den enda riktiga vägen att gå.
Här är jag ute på riktigt hal is, mitt sunda förnuft är inte samma sak som någon annans men ändå finns det vissa allmänmänskliga regler som är lätta att applicera på hur jag tycker man bör förhålla sig till små människor.
Och stora med för den delen.

Oavsett om vi bekänner oss till någon religiös tro, eller är en otroende, kan vi kanske enas om att det ligger en del i den gyllene regeln?

Enkelt uttryckt; Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig.

Bara för att det är en liten människa med ringa livserfarenhet vi har att göra med, bör vi inte utöva vårt fysiska överläge.
Att hotfullt torna upp sig över en liten krabat och gasta så håret fladdrar om öronen - inte snällt.
Inte speciellt konstruktivt heller.

Men om nu ättelägget gör något så in i hästväg urbota korkat då?
Tja, de första trehundra gångerna säger vi till, sittandes på huk med ögonkontakt.
Därefter söker vi hjälp.

Hör barnet?
Ser?
Uppfattar det verkligheten ungefär som vi andra?
Behöver vi söka vidare?
Var finns alternativen för att kunna kommunicera och bli förstådda?

Barn är precis som andra, bara mindre och med färre erfarenheter.
Att skaffa sig referensramar är ett livslångt projekt, ibland drar vi förhastade slutsatser och ibland mäktar vi inte med att göra rätt men ändå läggs år till år och därmed fler erfarenheter att förhoppningsvis lära från.

Vi vuxna får aldrig abdikera från vårt vuxna jag, inte överlåta ansvaret på de med ringa erfarenheter att själva bestämma över sådant de inte är kapabla att styra och ställa över.

Vårt ansvar är att leda, visa, stötta och styra.
Att hålla vissa regler för okränkbara och vara benhårt konsekvent på de punkterna, underlättar.
Att sätta upp ramar för vad som är rimligt beteende likaså.

Först då, när det finns ömsesidig respekt, en gemensam plattform där vi kan mötas, se och bli sedda - först då finns möjligheterna till verkligt samspel.
Och då blir allt lite enklare, vänligare, gemensamare och inte minst roligare.


Så tänker jag i all fall.


Och även jag felar, jag är väl ändå bara människa, om än en vuxen sådan.

tisdag 2 februari 2010

"Det är mycket nu."

Ibland kan det nästan - men bara nästan - bli för mycket av det goda.
Jag brukar ju envist hävda att jag gillar när det är mycket att göra och många omkring mig men stundtals poppar "goda idéer" ur skallen på mig så snabbt att jag inte hinner med själv.


Tankar och funderingar kring barn, liv, familj och fostran.
Egen och andras.
Difusa framtidsplaner och omedelbara åtgärder som kräver min odelade uppmärksamhet, störs av små-vilda-gladas pockande behov.

Inspirationen fattas mig inte, bara tiden att förverkliga allt.


Hittills har veckan börjat socialt och bra.

Inskolning av fröken-Finemang, som ska utnyttja en del av sina femton timmar allmän förskola till att leka med andra barn, öppen förskola i kyrkan - där ordinarie fröken var sjuk - hopp och lek med kompisar och barn, mat och hämtning av stor-son i en enda salig röra.


Och så, mitt i alltihopa, min hjärna som löper amok.

Kanske sova lite?

måndag 1 februari 2010

Bråttom-tilt-stress!

Tänker för snabbt för mig själv, hinner inte formulera mig i ord.
Måste rusa efter tankarna nu.
Ses.