fredag 7 maj 2010

Förskola?

-"Nej, de behöver inte vara på dagis mer än jag behöver ett hål i huvudet."
Mimmis mammaliv
Skön inställning, tycker jag som är av samma åsikt.
Mimmi har en poäng i det, oavsett hur man vill förhålla sig till förskola.


Jag själv har fallit till föga med barn nr 5, 6 och till hösten även nr 7.
Övriga har aldrig varit på dagis/förskola.
Har inte behövts.
Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag är inte en stormrik lyxhustru som glider runt med svandunstofflorna kippandes på fötterna eller har som huvudsaklig föda praliner.
Däremot är jag begåvad med en make som ser att det jag gör hemma är värdefullt.


Ett vanligt argument hos de föräldrar som placerar sina telningar på förskola strax efter ett-års åldern, brukar vara att de inte "har råd annars", "de måste börja jobba igen".
I de allra flesta fall skulle jag våga påstå att det är kvalificerat skitsnack!
Med lite eftertanke och planering, skulle fler kunna ha "råd" att stanna hemma längre.

Själv är jag mycket nöjd med Alliansens (och kristdemokraternas) vårdnadsbidrag.
Och ja, jag är medveten om att det är få ensamstående som skulle kunna klara sig på enbart 3000 kr i vårdnadsbidrag + 1050 i barnbidrag per månad - men nu tänker jag inte på det som är piskade att faktiskt försörja sig och sitt barn helt på egen hand.


Det är ju inte förbjudet att arbeta samtidigt som man uppbär vårdandsbidrag, man har bara inte rätt till någon förskoleplats.


Vad är då tillräckligt ekonomiskt sett och hur ska fler små barn kunna få vara hemma längre?
Ja, i första hand är det nog en prioriteringsfråga, eller hur?
Om man först skaffar sig vanor och sedan barn kan det kanske vara knepigt att backa bandet och kliva neråt i standard.
Vi gjorde tvärtom, först barn och sen vanor - som raskt fick förändras efter antalet nytillskott på barnfronten.

Men kan det inte vara värt att försöka vara förälder på heltid de första tre åren?
Någonstans där går en skiljelinje, tycker jag mig ha märkt.
Dessförinnan har barn inte samma typ av behov att leka i större sociala grupper, självständigt, utan en förälder till hands.

Hur har det då kunnat bli så att förskola och tidig jobbstart är normen medan hemmaföräldern ett unikum, nästintill utrotningshotat?

Det samhälle vi byggt, baseras på att båda föräldrarna jobbar, betalar skatt och konsumerar varor samt tjänster.
Istället för att en av de vuxna är huvudansvarig för försörjningen och den andre har hem och barn på sin lott i första hand.
(I ett sådant läge finns också utrymme för diverse egenproduktion som kan hålla nere kostnaderna, exempelvis matlagning från grunden och hembakt bröd.)
Vem av föräldrarna tänker jag låta vara osagt bara det finns någon som helst ansvarsfördelning de vuxna sinsemellan.


De öppna förskolor dit föräldrar och barn kunde gå till och leka med andra vuxna och barn, finns inte mer.
Kyrkan drar sitt strå till stacken men en eller kanske två förmiddagar i veckan förslår inte långt för att stilla det sociala behovet.
Lekparkerna, de få som fortfarande finns kvar och underhålls, ligger i stort sett öde om inte en dagmamma eller två beger sig dit med sin barngrupp.
Alla naturliga mötesplatser har sakta men säkert försvunnit.


Så länge det finns fler i kompisgänget som får barn samtidigt är det lätt att umgås dagtid men förr eller senare kommer dagen när försörjningen och barnets stimulans behöver ökas på.
Att allmän förskola nu kommer att gälla från och med tre års ålder är ju en helt naturlig efterföljd på vårdnadsbidraget.

För mina tre yngsta har just möjligheten till max femton timmar i veckan med hopp-och-lek tillsammans med andra barn i ungefär samma ålder, varit jättebra.
Pysselkungen har ett hum om vilka han ska dela klassrum med framöver, fröken-Hårfager får öva sig i socialt samspel med fler barn än sina bröder och för Bam-Bams del kommer det att vara mer än nog med två fasta lekdagar i veckan framöver.


Men inställningen att; "barn behöver dagis", den kommer jag aldrig skriva under på.
Däremot är det nästan det enda stället där barn kan träffa andra barn före skolstart numera och den typ av förvaring vuxna har att placera sina barn på när de anser sig vilja/behöva jobba.


Men som det bästa alternativet för små barn är det inte att betrakta i normalfallen!

(Vad man sedan kan ha att anföra vad det beträffar barn i dysfunktionella familjer eller barn till asylsökande eller barn med särskilda behov av något annat slag - det tar vi ett annat inlägg!)

Trevlig helg!

9 kommentarer:

Prefer Simplicity - Milla sa...

Väl talat...inga barn före 3 års ålder har egna behov av förskola:)
Ännu mindre sedan de fått småsyskon. Föräldrarnas egna ansvar försvann i och med att förskolan byggdes ut.
Milla

Rebecka sa...

Men om båda föräldrarna vill arbeta då? Eller om båda vill vara hemma?


Att ha haft dig hemma under större delen av min uppväxt är visserligen något jag har uppskattat, men det har även lett till att min andra förälder varit mer av en försörjare än faktisk förälder. Alltså; en hemmavarande förälder och en försörjande förälder leder till en markant ojämlikhet i hur mycket tid respektive förälder får med barnen. Eller snarare; hur mycket tid BARNEN får med respektive förälder.

Mångmamma sa...

Rebecka; Vi tar det i tur och ordning.
1) Om båda VILL jobba bör de överväga att skaffa något mer lättskött än ett barn, en porslinskatt till exempel!

2) Om båda vill vara hemma får de antingen gå i skift och överlappa varandra eller se till så att försörjningen är ordnad på något annat praktiskt sätt.
Jobba hemmifrån, ärva någon rik tant eller livnära sig på spel och dobbel, kanske?

3) Om det är jämlikheten i tid räknat som ska vara avgörande borde alltså, enligt dig, det vara bättre om barnet får lika LITE tid - men med bägge föräldrarna hellre än att den ena har mer tid än den andre?
Fast om båda föräldrarna arbetar heltid får barnet ändå inte mer tid med någon av sina föräldar än vad du kan ha haft med din "andre förälder", eller hur?

Nej, jag vidmakthåller rätten till förskolefria första tre år. För barnets skull!

Mamma Mimmi sa...

Föga förvånande...men, kunde inte sagt det bättre själv! Gratulerar förresten till att din äldsta dotter är så verbal och härligt självständigt tänkande (om än oliktänkande än oss "gamla tanter").

Igår fick jag bita mig ordentligt i tungan när diskussionen ovan kom upp irl, men däremot fick jag stoff till ett nytt inlägg på samma linje om hur staten ska/vill/tar sig friheten att styra livet för de flesta familjer i barnalstrande ålder. Tjejen jag träffade (med dotter jämnårig med min son) annonserade att hon och maken "låg i diskussioner" huruvida de skulle "satsa på att klara den magiska spärren på 2,5 år mellan barnen". Jag blir helt matt! Hur i hela fridens namn kan man acceptera att FK och deras gamla SGI ska bestämma när i tiden jag sätter barn till världen....jag blir så trött!

Bina sa...

I min kommun finns det inte mindre än TRE öppna förskolor (mellanstor kommun, drygt 20 000 invånare) och en välbesökt lekpark mitt i byn där det alla dagar i veckan finns barn och föräldrar.

Jag vill jobba. Jag uträttar så himla mycket bra på mitt jobb och utvecklas som människa av det. Jag vet att Stora Killen (som är det enda av mina tre kids som är stor nog att förstå vad jag arbetar med) är stolt över det arbete jag gör. Min man vill också jobba. Att ha det som vi har det nu i min familj, att båda jobbar och är hemma lika mycket, är helt perfekt tycker jag! Men när Liten är två år kommer vi börja jobba heltid igen. För att vi vill och för att vi tycker att hon är redo att börja i förskolan. Vi tycker inte att hon har ett behov av att börja i förskolan, men vi tycker att hon är redo att börja då.

Så, vi vill båda jobba, men vi vill också ha barn och jag tycker nog att vår vilja att jobba inte diskvalificerar oss som föräldrar och bara kvalificerar oss till porslinskattsägare.

Cicki sa...

För mig och fd maken var det en självklarhet att jag skulle vara hemma. Fd maken skiftarbetade också så även han fick mycket tid med barnen. När yngsta började sexårs började jag plugga. Det gjorde att jag när jag åkte på morgonen kunde jag skjutsa barnen till skolan. Ibland blev det någon timme som det inte stämde och då kunde barnen gå till grannfrun som ställde upp. Med facit i handen hade sonen aldrig klarat att vara på ett dagis. Det hade varit för splittrande för honom med hans svårigheter.

Det hade varit underbart om möjligheten till ett vårdnadsbidrag funnits då. Men det fick gå ändå. Man anpassar sig. Det är mycket man sparar in på också, jobbresor, jobbkläder, lunchpengar osv.

Jag är glad för att vi unnade oss själva och våra barn de åren.

Mångmamma sa...

Bina; Med all respekt för ert beslut; ingenting kan få mig att tro att ett barn "är" redo för förskolan före tre års ålder.
Att det kanske passar familjen och stämmer in i övriga åtaganden man har - och vill ha - det är en sak.
Det kanske till och med funkar riktigt bra!?

Oavsett vilket är just argumentet "vi har inte råd", "vi måste jobba båda två" - underförstått att den ena föräldern gärna skulle vilja vara hemma längre, inte hållbart.
Anser jag!

Mångmamma sa...

Mimmi och Cicki; Tack för era kommentarer! :)

Esbe sa...

Har inga egna barn själv, har gått på dagis och hos dagmamma och jag har haft förmånen att ha föräldrar som jobbade skift (vilket gjorde att jag och syrran hade dem hemma på kvällarna varannan vecka).

Men jag tror ändå att det allra bästa är att föräldrarna finns hemma för barnen så lång tid som möjligt. Men jag håller också med om att barnen behöver lite lektid när de väl kommer i den åldern.

Jag tänker mig att man skulle kunna vara hemma växelvis (ni vet mammaledig och sen pappaledig).

Att man kan få pengarna att räcka till är helt klart fullt möjligt. Man måste ju bara vara beredd att tänka om lite!

Stort tack för ett fantastiskt inlägg! Tänker nog ta och länka till det i min blogg :)