torsdag 6 maj 2010

Rättigheter + Skyldigheter = Ansvar

Skolan har varit en del av min värld hela mitt liv.
Först som en något abstrakt plats dit pappa gick varje morgon för att jobba, senare som en naturlig plats för mig själv att gå till.
När jag själv travat igenom skolan, jobbade jag antingen själv som lärarvikarie eller med barn och ungdomar, vars naturliga plats fanns där.
Pluggade på universitetet själv, fick barn som började skolan och fortfarande har jag några kvar att följa genom skolåren.

Därtill har jag ryckt upp mina två äldsta barn ett par gånger från intrampade stigar med klasskompisar och lärare för att släppa ner dem på nya skolor.
Trygghet, kanske någon gastar till!?
Eller, hur har studieresultaten påverkats av deras flyttar?

Tack bra, skulle jag våga påstå utifrån min erfarenheten.

Visst är skolan viktig, lärarnas kompetens något av en stötesten men är det självklart att de bästa pedagogerna verkligen har en formell utbildning?
Eller att barnens förmåga att tillägna sig kunskap på ett adekvat sätt enbart hänger på den fysiska skolmiljön med tillhörande personal?

Jag vill nog drista mig till att påstå att det är minst lika viktigt, om inte viktigare, med föräldrarnas inställning till kunskapsinhämtning.
Hur den sociala omgivningen ser på studier och hur - och var - man som förälder lägger "ribban".

Om jag ska vara elak här, skulle jag vilja påstå att alltför många vuxna, föräldrar som övriga, väljer att ställa sig utanför personligt ansvar.
Att se ett problem men inte möjligheterna till förändring och förbättring.
Att inte se sin egen roll eller delaktighet.
Att förvänta sig att "någon annan" ska lösa uppstådda problem, svagheter eller helt enkelt att inte inse vems problemet egentligen är.

Att till varje pris försvara sitt eget ättelägg mot "alla andra"och inte se det egna barnets delaktighet i eventuella tokerier är tyvärr också vanligt förekommande.

Jag har inga universella lösningar.
Jag kan bara svara för hur jag tänkt och gjort hittills.

Jag brukar predika "barnets tre åldrar" och i hur stor utsträckning man som förälder/lärare/kompis/annan vuxen i omgivningen har möjlighet att påverka det växande barnet.

De första sex åren är förälderns ord nästintill lag.
Allt jag vill förmedla till mitt barn om hur vi uppför oss i samhället och mot varandra går lätt in.
Barn är löjligt lojala mot sina föräldrar, det vittnar inte minst barn i dysfunktionella familjer om.
Tyvärr.

De kommande sex åren får man som förälder sakta maka på sig, till förmån för lärare, idrottledare, kompisar och deras föräldrar, media och litteratur.
Fortfarande finns möjligheterna till "beteendemodifieringar", för att uttrycka mig något brutalt.
Världen och dess informationsflöde blir större och mer lättillgängligt för våra barn, fler motstridiga värderingar ska samsas och skramlas runt innan de landar som barnet kan göra till något eget.

De sista sex barnaåren har man som förälder mindre och mindre att säga till om.
Inte så att vi ska acceptera vilken typ av beteende eller uppförande som helst hemma men har vi gjort "rätt" tidigare är det lättare att kunna ha en dialog med våra barn om acceptabla regler som måste gälla för att alla ska trivas.
Om vi helt plötsligt vaknar upp en dag och kommer på att det kanske är vårt ansvar som föräldrar att lära våra barn att hysa allmänt folkvett i sociala sammanhang när de hunnit fylla fjorton, eller sjutton. . .ja, då är vi rökta, minst sagt!

Låter det svårt?
Jobbigt och komplicera?
Eller helt enkelt för enkelt för att vara sant, så lätt kommer det inte att gå?

Prova.
Ha i bakhuvudet att de flesta ungar växer upp och blir hyggliga vuxna, frågan är bara om vi ska underlätta det för dem genom att ge dem redskapen för att själva klara sig, eller om vi ska låta "någon annan" ta ansvaret?

För mig är svaret lika enkelt som självklart; det är mitt ansvar att ge mitt barn de redskap de behöver för att kunna på sikt klara sig själv.
Att stötta, peppa, uppmuntra, huta åt, leda och engagera mig.
Att stå för mina egna värderingar, förmedla min syn på omgivningen och stå upp för mitt barn när det behövs men även att agera motstånd till.

Skola, förskola, fritids osv ska betraktas som ett komplement - inte som den huvudansvarige för mitt barns fostran.
Att nämnda instanser är viktiga, det förnekar jag verkligen inte men huvudansvaret är mitt och mitt allena.

7 kommentarer:

Rebecka sa...

Javisst. Bara man inte glömmer de dysfunktionella familjerna (som du ju nämner), där föräldrarna av olika anledningar inte klarar av att uppfostra sina barn. För de utsatta barnen kan förskolan/skolan/fritidshemmet bli en tillflyktsort och förskolläraren/läraren/fritidsledaren således en tredje förälder. Det är synd att det ska behöva bli så, kanske är det därför jag ska bli socionom när jag blir stor.


För övrigt är det nyttigt att flytta och byta skola, det håller jag absolut med om. Enda nackdelen är att jag lider av en smula rastlöshet. Flyttfågelsyndromet. Haha.

Cicki sa...

Kunde inte sagt det bättre själv....:-)

Mamma Mimmi sa...

Klokt och väl talat som vanligt! Alltid lika härligt att höra att det finns fler som är av åsikten att man ger sig in på föräldrabanan (eller skaffar barn som man skulle kunna uttrycka det...) för att man tror sig kunna och vilja vägleda en liten människa in i stora världen. Jag tycker det är sorgligt att så många gått på (s)amhällets båg och tappat självförtroendet - dvs att de själva inte är den bästa förebild/ledsagare deras barn kan få. Allt för ofta hör man tyvärr kommentaren att barn "behöver vara på dagis". Nej, de behöver inte vara på dagis mer än jag behöver ett hål i huvudet. Dagis behövs om något för att förldrarna ska kunna åka hemifrån för att tjäna pengar/förverkliga sig själva/etc. Däremot behöver föräldrarna erbjuda barnen värderingar och möjligheter att fungera tillsammans med andra människor, så väl som på egen hand.

Prefer Simplicity - Milla sa...

Well Spoken:)

Bina sa...

Visst är det viktigt att vi inte glömmer att vi är och ska vara de viktigaste för barnen. Och jag har försökt tänka som du, att det är för sent att börja sätta gränser i tonåren eller i alla fall blir det mycket svårare. Och om mina ungar skulle göra fel val längs vägen hoppas jag att jag gett dem redskap att så småningom välja bättre.

Fisken sa...

Bra inlägg. Mycket bra till och med. (och ja...till och med jag orkade med att läsa hela.) :-)

javainthemorning sa...

Nice! :D