onsdag 29 september 2010

Kluvenhet.

Jag har ju tidigare dryftat ämnet förskola.
Inte som företeelse i sig men som något för mig och mina barn.
Eller kanske snarare inte.


Jag har aldrig varit i behov av att lämna iväg mina små dagtid för att åka till ett lönearbete.
Den biten har jag löst på annat sätt när det varit aktuellt, antingen genom att jobba på andra tider då det finns en far hemma, eller genom att helt frankt ha med mig mina små.
Givetvis är inte alla så lyckligt lottade att de har samma möjlighet att stanna hemma men överlag anser jag att barn under tre år inte har något större behov av att vistas i en större förskolegrupp.
Möjligen har föräldrarna det behovet?


Nu har min Bam-Bam, nyss fyllda tre hamnat i allmän förskola, max 15 timmar i veckan, varav han nyttjar 10.
Max!
Han gillar inte att bli lämnad!


Pedagogerna brukar hävda att; det går över, lämna kvickt och överlåt resten till oss, han vänjer sig.
Ledsen, jag kan faktiskt inte!
Att lämna en ledsen och gråtande liten kille bara för att jag ställt in mig på några barnlösa timmar, eller för att jag inbillar mig att det skulle vara nyttigt/roligt/bra för honom med egna kompisar - det känns inte bra.
Så jag stannar kvar!
Fruktstund efter sångsamling, påklädning efter utsläpp på gården.
Ändå är han inte tillfreds med att jag till slut försvinner efter en trekvart eller en timme.
Även om han kommit igång och börjat leka med andra barn - det är inte kul med separationen.

Ärligt talat är jag lite förvånad.
Som minst i en stor syskonskara är det ju knappast mängden barn som stör honom, storasyster finns dessutom på avdelningen intill, alla fröknar känner alla barn och han har varit med och lämnat sina storasyskon flera gånger i veckan i några år nu.
Jag inbillade mig faktiskt att han skulle uppskatta lite tid med andra jämnåriga och egna fröknar?
Han bryter inte ihop för hela dagen framöver men det är tillräckligt kluvet att till sist ändå lämna och gå.

Säkerligen går det över, han kommer vänja sig, det är på sikt nyttigt att genomleva separationer eftersom hela livet består av möten och avsked men min magkänsla säger mig att det påverkar även tilliten.
Vad gör det med små barns världsbild att de blir "övergivna"?
Just treårsgränsen för barns lek med andra barn är inte huggen i sten, givetvis finns det barn som vill leka med andra tidigare än så men naturligtvis måste även det omvända förekomma!

Jag tror inte att jag allvarligt skadar min son, de tio timmarna blir sällan fler än sju-åtta, eftersom jag stannar längre och hämtar tidigare men ändå måste jag ställa frågan.
Är det verkligen rätt av mig att lämna en sådan liten kille när jag inte har något verkligt behov av det?
Är det för hans eller min skull och i så fall - om han nu inte till fullo uppskattar det, borde jag inte behålla honom hemma ett tag till?
Även han kommer ju att växa till sig och verkligen vilja leka med sina kompisar.

Jag delar känslan av separationsångest med många föräldrar som lämnar sina små men jag har en valmöjlighet; han måste inte vara där, anledningen till att han alls är inskriven och har en plats är för att jag trodde att det skulle vara kul för honom?

Jag gillar inte mina motstridiga känslor här!?

8 kommentarer:

Annkatrin sa...

Det låter som en väldigt jobbig känsla du har, och jag kan förstå den. Mammahjärtat går sönder när barnet inte vill.
Jag har D på inskolning nu för att han, vad jag tror, behöver "kompisar" han också. Så vi provar, och är på tredje dagen idag. Han stormtrivs och glömmer helt bort mig.
Annars hade jag inte tagit dagis, för "behovet" finns inte hos mig =)

Kramiz

Mamma Mimmi sa...

Vad kan jag säga? Dina fingrar skriver in i minsta lilla detalj vad min hjärna tänker och framförallt vad mitt hjärta känner. Jag blir stärkt i min övertygelse om att jag som förälder vet vad som är bättre för min son än vad sossarna vill diktera, när samhällsnormen försöker övertyga vilsna föräldrar om att de inte är bäst för sina barn eller vad löneslavandet och konsumtionshetsen lämnat oss med. Mångmamman - du är en ett gyllen exempel som tänkande förälder, en fantastiskt lyhörd och stark förälder och framförallt en enastående förebild för oss som "vill kunna" lyssna till våra föräldrahjärtan.

Mångmamma sa...

Annkatrin, Hoppas lille D fortsätter att trivas,lite lek i grupp skadar inte på sikt.
Mimmi; Tusen Tack. Sväller av stolthet av dessa dina rader!

Cicki sa...

Nu har jag ju inga småbarn längre som du vet. Och jag hade möjligheten att vara hemma när jag var småbarnsmamma. Jag förstår din kluvenhet och dina känslor inför det som nu uppstått. Jag har inga råd att ge dig och jag vet att du är fullt kapabel att ta ställning till frågan själv och hitta en bra lösning. Om det nu inte rent av löser sig själv med att lillsonen börjar trivas.

Det som stör mig är att vi fått ett samhälle där man fråntar oss föräldrar ansvaret för våra barn. Där man får höra att barn som stannar hemma utvecklas mindre och senare än barn som får tillgång till förskolans pedagogik. Jag har alltid hävdat (även på mina föreläsningar) att det är vi föräldrar som vet bäst vad våra barn behöver.

Men.....så kom det ett annat läge för några år sedan när bonussonen fick sitt första barn. Där mamman har en låg intellektuell nivå och på andra sätt inte är speciellt lämpad för att fostra barn. Då hamnade jag i dilemmat att jag tyckte tvärtom. De barnen (mina bonusbarnbarn) behöver verkligen förskolans pedagogik eftersom de inte får någon stimulans hemma.

Det är bara att konstatera att hur man än vänder sig så har man arslet bak. Elller nåt sånt!

Colored Thoughts of mine sa...

Lyssna till ditt hjärta:) Det brukar vara det rätta.Kram Milla

Mångmamma sa...

Ni är kloka!
Jag fortsätter nog med långsam till- och inskolning ett tag till.
Får se om om lillkillen inte börjar gilla den nya ordningen så småningom, precis som du säger, Cicki.
Att det kan finnas olika familjekonstellationer där förskola är det enda rätta, kan jag hålla med om.
Alla barn blir inte sedda hemma och får inte den stimulans, eller hemska tanke, omvårdnad de behöver.
I de fallen är dagis enbart av godo!
Kram på er!

Bina sa...

Än idag händer det någon gång (oftast i början av en termin) att Lillkillen (snart fem) gråter när vi ska gå. Någon gång har jag gått ändå för jag vet ju att han trivs och att han längtat efter förskolan och att han kommer få roligt en stund efter att vi gått. Men ibland har han varit så ledsen och nu när någon av oss alltid är hemma så känns det ju larvigt att han ska behöva vara där om han inte vill så då har vi tagit med honom hem igen.

Anonym sa...

Mitt hjärta brast de gånger familjens minsta grät vid lämningen på dagis. Fick då uppmuntran och ryggdunk av personalen som hurtigt sa: Gå du, hon slutar när du gått, det gör hon alltid. Jag kan säga att mej lugnade det inte. Varför slutade hon gråta? Var det för att det ändå var lite kul me de andra barnen eller för att hon visste att det inte var någon idé att gråta mer för när mamma väl har gått så kommer hon ju ändå inte tillbaka och hämtar en ledsen liten förrän flera timmar senare....Å gud vad jag hatat mitt jobb och bristen på alternativ sådana dagar. Följ din magkänsla <3
Maria i Värmlandsskogen