onsdag 29 september 2010

Kollektivt psykbryt?

40 minuter efter hemkomst är jag beredd att kasta in handuken och parkera mina små-vilda-inte-ett-dugg-glada på förskola och fritids för evigt!
Dagen har varit jobbig för samtliga små.

Sheriffen har cyklat långa utflyktsvägar med sin klass och blev nekad att ta med sig cykeln på skolbussen hem, självklart hade jag missat att informera honom om att det var mitt problem att frakta hem den.
Jag ställde dit den i morse när jag tog första taxituren för dagen och hade tänkt plocka med den hem vid dagens sista.

Han kunde lugnt tagit bussen hem med sin bror men istället vinglade han runt planlöst på skolgården när jag fick se honom av en ren händelse eftersom jag passerar skolan med de små slutlekta förskolebarnen.

Bam-Bam och fröken-Hårfagers fröknar verkade ha drabbats av en förfärande smittsam och galopperande sjukdom?
Mer än hälften av personalstyrkorna saknades och de tillgängliga vikarierna är få.
Instabilitet i den invanda vardagen är oroande för de små.

Det märks!
Tydligt!
Uppvarvade och konfliktbenägna har de varit allihop, Pysselkungen minst men han drogs med i fallet.
Samtliga har gapat, skrikit, varit otidiga mot varandra, fräst och betett sig allmänt förfärligt.

Nu är alla små utfodrade med mackor, lugnet har lägrat sig temporärt och jag är glad att jag har förståndet i behåll efter denna kaosartade hemkomst.


Men alla har väl rätt till lite kollektivt psykbryt då och då, även de små?

Kluvenhet.

Jag har ju tidigare dryftat ämnet förskola.
Inte som företeelse i sig men som något för mig och mina barn.
Eller kanske snarare inte.


Jag har aldrig varit i behov av att lämna iväg mina små dagtid för att åka till ett lönearbete.
Den biten har jag löst på annat sätt när det varit aktuellt, antingen genom att jobba på andra tider då det finns en far hemma, eller genom att helt frankt ha med mig mina små.
Givetvis är inte alla så lyckligt lottade att de har samma möjlighet att stanna hemma men överlag anser jag att barn under tre år inte har något större behov av att vistas i en större förskolegrupp.
Möjligen har föräldrarna det behovet?


Nu har min Bam-Bam, nyss fyllda tre hamnat i allmän förskola, max 15 timmar i veckan, varav han nyttjar 10.
Max!
Han gillar inte att bli lämnad!


Pedagogerna brukar hävda att; det går över, lämna kvickt och överlåt resten till oss, han vänjer sig.
Ledsen, jag kan faktiskt inte!
Att lämna en ledsen och gråtande liten kille bara för att jag ställt in mig på några barnlösa timmar, eller för att jag inbillar mig att det skulle vara nyttigt/roligt/bra för honom med egna kompisar - det känns inte bra.
Så jag stannar kvar!
Fruktstund efter sångsamling, påklädning efter utsläpp på gården.
Ändå är han inte tillfreds med att jag till slut försvinner efter en trekvart eller en timme.
Även om han kommit igång och börjat leka med andra barn - det är inte kul med separationen.

Ärligt talat är jag lite förvånad.
Som minst i en stor syskonskara är det ju knappast mängden barn som stör honom, storasyster finns dessutom på avdelningen intill, alla fröknar känner alla barn och han har varit med och lämnat sina storasyskon flera gånger i veckan i några år nu.
Jag inbillade mig faktiskt att han skulle uppskatta lite tid med andra jämnåriga och egna fröknar?
Han bryter inte ihop för hela dagen framöver men det är tillräckligt kluvet att till sist ändå lämna och gå.

Säkerligen går det över, han kommer vänja sig, det är på sikt nyttigt att genomleva separationer eftersom hela livet består av möten och avsked men min magkänsla säger mig att det påverkar även tilliten.
Vad gör det med små barns världsbild att de blir "övergivna"?
Just treårsgränsen för barns lek med andra barn är inte huggen i sten, givetvis finns det barn som vill leka med andra tidigare än så men naturligtvis måste även det omvända förekomma!

Jag tror inte att jag allvarligt skadar min son, de tio timmarna blir sällan fler än sju-åtta, eftersom jag stannar längre och hämtar tidigare men ändå måste jag ställa frågan.
Är det verkligen rätt av mig att lämna en sådan liten kille när jag inte har något verkligt behov av det?
Är det för hans eller min skull och i så fall - om han nu inte till fullo uppskattar det, borde jag inte behålla honom hemma ett tag till?
Även han kommer ju att växa till sig och verkligen vilja leka med sina kompisar.

Jag delar känslan av separationsångest med många föräldrar som lämnar sina små men jag har en valmöjlighet; han måste inte vara där, anledningen till att han alls är inskriven och har en plats är för att jag trodde att det skulle vara kul för honom?

Jag gillar inte mina motstridiga känslor här!?

tisdag 28 september 2010

Stridstuppar och fattiga Riddare

Jag har ett lite för hektiskt socialt liv just nu.

Gick ut starkt i morse med en tidig taxitur till storsonens buss före sju, återvände till hemmabasen för att rycka liv i de små-glada-sovande-vilda.
Frukostrace, packadeväskortjat och ny tur för avstjälpning av skolgosse,upplockning av bästaste vännen och landning i församlingshemmet för tisdagens hopp-och-lek.


Nästan alla småttingar, ca 16 stycken mellan fyra månader och fem år, verkade ha ätit en blandning av kortklippt taggtråd och ecstasy till frukost!?
Jisses vilket röj det var!
Uppkavlade ärmar var bara förnamnet idag.
Vi punktmarkerade potentiella minihuliganer, särade på stridstuppar, sopade upp små som drullat på skallen, blåste på fiktiva skråmor och sopade smulor överallt.


Det blev riktigt lugnt och skönt att åka hem med två egna, tre lånade barn plus en mamma lagom till lunch!
Resten av eftermiddagen tillbringades med att sopa upp små här hemma, röra i grytorna, blåsa på fiktiva skråmor och utfodra menageriet i omgångar.

När sedan de två minsta skolgossarna kom hem, samlades vi alla nio runt bordet för ett stabbigt mellanmål - Fattiga Riddare.

Jojo, det gäller att ställa sig in hos småttingarnas vänner...

måndag 27 september 2010

Fantasi och minnen

Jag blir så glad.
Och stolt.

Träffade en pensionerad lärarinna idag som hade läst min senast publicerade krönika där jag beskrev vår sagoskog.
Vi har en liten vimsig trollkarl vid namn Lurifax, som har den osvikliga förmågan att glömma att stänga dörrar efter sig.
Dörrar som ståendes på glänt, rätt upp och ner hängandes i sitt dörrfoder, kan uppträda lite här och var i vår skog.
Givetvis är dessa dörrar magiska portar in till sagovärldarna - Drakarnas Dal, Berguvarnas Berg eller kanske in på Häx- och Trollkarlsgatan.
Alla dessa världar är befolkade av magiska figurer som givetvis behöver små-vilda-gladas hjälp med än det ena, än det andra.

Just denna lärarinna påstod sig sakna sitt forna yrke, just för att hon mindes hur roligt det hade varit att berätta sagor för sina elever.
Och det bara för att hon läst min text!

Trots att det skiljer ganska många decennier mellan oss i ålder, var vi rörande överens om vikten av att hålla berättartraditionen vid liv.
Rim, ramsor och hitte-på-sagor är livsviktiga för barns utveckling av sin fantasi.
Något som aldrig kan ersättas med färdigproducerade bilder från tv, filmer eller dataspel!

Tänk så mycket en text, en historia eller en berättelse kan trigga igång!?
Barns fantasi som i sin tur leder till egenpåkomna lekar, utveckling och på sikt framåtskridande.
Eller bara så mycket att en gammal dam börjar sakna sitt gamla yrke!

Utan fantasi avstannar all utveckling.
All!

Seg i starten!

Segt.
Inspirationen brister, surfar planlöst fram och tillbaka, kollar vad ni gjort, ringer lite viktiga samtal, dricker kaffe, scannar av nyheterna.
Redan laddat disk och tvätt, skyfflat iväg barn och har några timmars effektivt arbetande framför mig.
Svårt att komma igång bara...

Kommer plötsligt på att jag har texter liggande, korrekturläser dem och mailar iväg.
Skönt, genast kändes det lite mer effektivt och "nyttigare"!

God framförhållning är bra att hålla sig med, jag vet ju aldrig när "himmelen rasar ner".

Jippie, det är måndag och snart har jag fått upp farten igen!
Trevlig vecka på er!

lördag 25 september 2010

Gamla leksaker...

Varmt, kvavt, kvalmigt och kanske sommarens allra sista helg?
Små-vilda-glada som sprungit barfota ute, fyndat storasyskonens urvuxna leksaker och belamrat sina golv med allsköns fynd.

Hårda strider utkämpades mellan vita och röda på Sheriffens golv, tennsoldaterna antog stridsberedd formation mot sina kollegor i plast inne hos Pysselkungen, stor träbil körde rally hos Bam-Bam och givetvis...Barbie kläddes på och av.
Och av och på.
Och på och av.
Inne hos Fröken-Hårfager.

Fast även om de olika leksaksstationerna var grundligt befästa, cirkulerade syskonen runt i de olika rummen.
Fröken-Hårfager krigade hon med, både med soldater och cowboys, Pysselkungen är fenomenal på att byta kläder på Barbiedockor och Bam-Bam kan om inget annat ändå ramponera för sina syskon.
Sheriffen försökte styra syskonens framfart som en tvättäkta general, tordönsstämman kom fram både en och två gånger!

Själv ler jag med tillkämpat upphissade mungipor åt alla de pyttesmå delar som än en gång ska få rassla ner i snabeldrakens innersta framöver.
Undrar hur många gånger jag kommer få vittja en dammig dammsugarpåse i jakt på en oumbärlig Barbiesko eller något annat minimalt?

fredag 24 september 2010

Hooked on....

Just nu försöker jag indoktrinera mina små-vilda-glada med den här!
Betydligt bättre än det krafs de annars helst lyssnar på....

Och ja, eftermiddagskompisen har åkt hem och snart vankas middag och storbarnstaxi!
Sen tar vi helg va?

Dygnsrytm?

Många turer i bil över halva Småland blev det igår!
Det kändes så i alla fall.

När samtliga barn tillhörande den mångmamska klanen åter hade anlänt till hemmabasen fanns det inte mycket tid över till annat än utfodring, läxläsning och nattning.
Undrar om inte jag var tröttast av alla?

Skulle bara läsa lite innan jag tog itu med det sista.
Jo, det vet jag ju hur det brukar sluta!
Med boken på magen, och glasögonen fortfarande på näsan, vaknade jag av att det var tyst i huset.
Alltför tyst.

Kvart över elva och hög tid för att lägga sig på riktigt.

Fördelen med att somna tidigt brukar vara att man vaknar tidigt och är utvilad också.
Kvart i sex var det inga som helst problem att slå upp de gröna, pigg och nyter.
Och då är jag i grund och botten en nattuggla!

Idag skiner solen dessutom, en bra start på helgen!

Trevlig sådan, på er!

torsdag 23 september 2010

Det där med nylon...

Eftersom jag själv tappade bort närminnet någonstans mellan kuddarna och de nattvandrande barnen, stressade runt för att jaga iväg alla små-vilda-glada på morgonen och sen hade "häcken full" resten av dagen, blev det inte mycket bevänt med något supéaktigt.

Att jag dessutom gift in mig i en släkt av fullständiga datumanalfabeter gör inte saken lättare.
Om det ska bli något firat någon gång i något sammanhang, bör jag påbörja informationskampanjen en vecka i förväg och då helst gå runt med kroppsplakat för att det kanske, jag säger kanske, ska gå in!

Nej, far-är-rar kom nog inte ihåg vad det var för dag igår och ärligt talat; jag upplyste honom inte om det heller!

Är jag sur?
Nej, inte så värst.
Jag känner ju till spelreglerna, det har faktiskt förekommit att han missat min födelsedag, har sällan koll på när barnen fyller år och har verkligen ingen aning om vad vilket barn heter i andra- och tredjenamn.
De fyra sista siffrorna i deras personnummer ska vi bara inte tala om.

Idag är en annan dag och dessutom studiedag!
Lugnt och skönt kanske någon tycker och tror!?
Nja, om man med det menar runtportionerande av egna och andras barn på byn i omgångar, så visst..

Fröken-Hårfager fick inte nog av sin Bästaste vän igår, så hon äntrade dörrmattan hos sin vän kvart i nio i morse.
Pysselkungens Gammelgroda hämtades upp i samma tid och fick komma med hit.
Sheriffen befinner sig i en annan storfamilj, lekandes med något äldre bror och liten syster där.
Bam-Bam har hunnit ha dagens utbrott eftersom korven till lunch först var för varm - sedan för kall!

Och så småningom ska nog storsonen med extradotter P börja röra sig i riktning mot staden...

Tror jag siktar på en supé om en fyra år sådär - silver bör väl firas?

tisdag 21 september 2010

Och klockorna de klinga...

Nej, imorgon ska jag inte hetsa upp mig mer över svensk politik.
Inte något annat lands heller!


Imorgon ska jag se om jag lyckas hetsa upp maken istället!


Eller åtminstone hetsa honom till att inte glömma bort vilken dag det är!

Fast jag tror att jag skulle föredra något trevligt supéaktigt framför något i nylon!?

Ännu mera galla över Sd - och dess gelikar!

Idag träffades vi, små och stora, i församlingshemmet precis som vanligt på tisdagsmorgnar.
Bland alla mammor - för visst förekommer det, även om det är sällan som pappor dyker upp - finns det en slöjprydd marocansk muslimsk kvinna.
Förra veckan hade hon med sig kakor till fikat, rester från den helgens avslutande fest på Ramadan.
Idag var det hon som omsorgsfullt såg till att städa och sopa upp efter alla våra små smuliga barn.
Tre egna barn har hon, varav två är i rätt ålder för att vara med och leka på tisdagarna.

De övriga mammorna består av "infödingar" och inflyttat folk, alltifrån andra delar av Sverige till omflyttningar på byn - till en invandrad tyska.

Visst finns det olikheter mellan alla oss mammor.
Någon har ett barn, en annan flera.
Någon har järnkoll på sina telningar som aldrig skulle kunna få för sig att råka i luven på ett annat barn, en annan slår ner rumpan och låter ättelägget löpa amok, vilt fäktandes omkring sig, utan att ta hänsyn till omkringvarandes ålder, storlek eller förmåga att ducka eller "ge igen".
Några ryter i och sopar upp egna och andras ungar, några "ser" inte alls vad som händer.

En del barn har olika former av avvikande beteende, medfött eller socialt tillägnat.
En del mammor också!

En del är hemma medan livet står på vänt, så snart föräldraledigheten är slut väntar arbetslivet igen.
För andra är hemmatillvaron självvald och permanentad.


Trots alla våra olika livsbetingelser, alla skillnader i social fostran av våra små, alla olikheter i ålder, utbildning, yrken finns det en sak som förenar.
Vi är mammor!

Varför skulle det vara "sämre" med slöja, än en inhemsk stadig rumpa fastlimmad på en stol (ser inget, hör inget, gör inget)?
Om en muslimsk kvinna inte håller sig för god för att uppsöka barnverksamheten som står till buds, inom den kristna svenska kyrkan - varför skulle hon vara mindre välkommen än en "svensk inföding" som varken har förmåga eller intresse av annat än att sitta still och låta käften gå?

Nej Sd, ni får allt komma dragandes med något bättre genomtänkt än "den inhemska kulturen" för utifrån min horisont umgås jag hellre med flitiga beslöjade damer än svenska korkade latmaskar!

måndag 20 september 2010

Hur kan så många svenskar ha förlorat förståndet?

Ja, jag tänker dumförklara en stor del av svensk befolkning!
Utan att skämmas ett enda dugg!
I mina hybris-stunder undrar jag om det är så klokt att vi har allmän rösträtt men eftersom alla andra alternativ är sämre så är det nog bara att gilla läget...

Vi har tack och lov behållit den sittande regeringen, näpst Mona, skadeskjutit V och Kd men även haft den infantila förmågan att rösta in Sd i politikens högkvarter.

Som nation betraktat då, menar jag.

Oavsett hur man ställer sig till partifärgerna bör alla sansade, hyggligt läskunniga röstberättigade medborgare kunna göra enad front mot de avvikelseföraktande nationalisterna som kallar sig för SverigeDemokrater!

Vi och de-mentaliteten kan vi inte ha, bara mista.
Deras uppfattning om konspirationsteorier och det islamska hotet bör bemötas sakligt.
Att inte ta dem och deras sympatisörer på blodigt allvar, kan leda till katastrofala följder.
Bara för att politiska ledare förändrar sin retorik och förpackar sitt budskap i ett glansigt omslagspapper, betyder inte det per automatik att innehållet är godare!

Jag har ingen som helst lust att stå till svars för mina eventuellt kommande barnbarns frågor om hur i hela fridens namn vi kunde släppa in ett nationalistiskt/främlingsfientligt/nazistiskt ideologiskt parti i svensk politik.
På riktigt!

Yttrandefriheten är helig men därifrån till att släppa fram vilka tomtar som helst i beslutsmässig position - det är bara förfärligt!
Så, vad säger ni?
Ska vi be för att oppositionen tar sin del av ansvaret och hellre går samman med alliansen när det kniper, än låter Sd äntra vågmästarstolen?
För att tillåta dessa vilsesimmade själar ha något att säga till om - även om det inte skulle vara direkt livsavgörande - det kan jag inte tolerera.

Trots att jag anser mig vara för demokrati och delaktighet...
Punkt och amen!

fredag 17 september 2010

Helg!

Nej men hörrni, ha en trevlig helg för det ska vi ha.
Långväga gäst är på väg söderut genom landet för att landa hos oss ikväll.
Här ska skvallras, umgås och röras i grytor helgen lång!
Hörs framåt valvakan eller så...

torsdag 16 september 2010

Alla känner apan men apan känner ingen...

Med andan i halsen, lika sen som alltid, parkerar jag bilen, sladdar runt hörnet till skolan och står nästan på näsan mitt framför en leende fröken.
Ett skevt leende från min sida och en ansats till en förklaring till vem jag är, avbryts av hennes franka; Du ska in i nästa dörr!

Trampar vidare och får äntligen presentera mig för Sheriffens nya fröken.
Handslag och överräcker mitt namn med ännu ett presentabelt leende fastlimmat i ansiktet.
-Jag vet vem du är, jag känner igen dig ifrån tidningen!
???

Alltså, jag har inte riktigt vant mig vid det här!
Visserligen bor jag på en liten ort , visserligen gillar jag att höras och gör det därför rätt ofta i olika sammanhang men därifrån till att bli igenkänd på grund av en bildbyline i lokalblaskan - det har jag inte riktigt greppat än.
Än så länge är det kul.

Speciellt som det verkar som om det jag hittills presterat i skriftlig form gått hem.

Hursomhaver, föräldramötet var trevligt, nya fröken verkar vara en klippa och min Sheriff tycks vara en lika finurlig prick i skolan som hemma med ett så kallat "vinnande sätt".
(Det är alltid trevligare med beröm än med ilskna propåer.)

Dessutom var jag och nya fröken rörande ense om att det är bra med betyg tidigare än vad som gällt på senare år inom svensk skola, gärna från sjätte klass...

onsdag 15 september 2010

Mitt-i-veckan-ledig!

Idag har jag varit lös och ledig - i alla fall barnlös - i drygt fyra timmar!
Man hinner med mycket på den stunden!
Snabbräd in till närmsta stad för införskaffande av förnödenheter i form av mat!
Samt en del lättjefullt strosande i andrahandsaffärer.
Ren lyx att inte behöva bevaka små-vilda-glada som lyckligt fyndar den ena hemskheten efter den andra i slika butiker.
Exempelvis hiskliga plastskärp, pryttligt porslinspynt och sönderlekta leksaker!

Istället fick jag tillfälle att fynda!
Virkad spets kan det aldrig bli för mycket av, inte heller madonnafiguriner!
Däremot insåg jag tyvärr att jag med råge fyllt min livskvot av rosablommigt porslin, allrahelst i form av små yttepytte kaffekoppar, så samtliga potentiellt fina fynd av den sorten, fick stå kvar på hyllan.

Sedan hastade jag hem och sopade ihop barnaskaran igen, samtliga hemmaboende är på rätt plats, flertalet sover också.

Det är säkert utmattande att vara mammalös också!

tisdag 14 september 2010

Spridda skaror.

Här beger man sig iväg i arla morgonväkt med bilen fullknökad av små-vilda-glada.
Släpper av en i taget lite här och där och landar slutligen med två egna telningar i församlingshemmet för veckans hopp-och-lek med andra små och stora.

Vad händer?
Jo, det sopas upp ungar från golv, hutas åt lite här, tröstas lite där, sjungs, pysslas, fikas, snyts, skvallras och leks - och så är det dags att gå hem.
Snopet bara, att efter ha haft famnen full av egna och andras barn, bara få med sig minsta lilla Bam-Bam hem.
Fröken-Hårfager - hon hade viktigare saker för sig, leka hos sin bästaste vän till exempel!

Jag har det tomt, tyst och lugnt hemma just nu.
Bam-Bam kör sin födelsedagstraktor över barnkammargolvet.
Inte störa - viktigt jordbruksarbete pågår!

måndag 13 september 2010

Födelsedag och barnvaktande!

Söt som socker.
Fröken-Hårfagers bästaste väns lilla pyttesyster som jag fick i hedersuppdrag att vakta några timmar idag.
Fyra månader och i mestadels sovande tillstånd men hon fick allt följa med och hämta hem förskolebarnen, inklusive sin storasyster som gladeligen hängde med min lilla tös hem.
Jag har snusat bebisnacke så flimmerhåren i näsan gått i spinn.

Ja, och så har Bam-Bam naturligtvis fyllt tre också!
Tårta och paket, papper och lek!
Sång och stök.
Precis som det ska vara!

En mycket bättre dag än igår, som jag hoppades och trodde!

söndag 12 september 2010

Dagar

Idag är det ingen bra dag!

Trots välvilligt väder, glada små, ledig söndag med utevistelse känns det att irritationen ligger i luften.
En vag känsla av olust.
En känsla av saknad.
Saknaden av firandet av en åttaåring.

Tur att vi får fira en treåring imorgon då!

fredag 10 september 2010

Att ligga steget före...

Jag har världens bästa jobb!
Toksnurr med små-vilda-glada hela veckan lång och däremellan lite kreativt skrivande helt efter eget huvud.
En försynt förfrågan och jag låter en text trilla ner på skärmen via fingrarnas knattrande på tangentbordet.

Just nu ligger jag bra till, de två kommande krönikorna som ska publiceras är levererade, godkända och klara.

Känns som om det kan vara läge att ta helg nu?
Mot barnen, soffan och en gemensam film!

Trevlig helg på er!

Siden, sammet, trasa, lump...

Nu börjas det igen.
Efter en förhållandevis lugn sommar på den fronten, har sakerna börjat gå sönder i ett rasande tempo inne igen.
Hittills idag har det hänt "olyckor" med; En grodpuff - sönderklippt. En spegellampett - åkt i golvet! En klänning - litetlitet hål som det gick att trycka ut ett knä igenom!?

Och då har jag inte kollat av övervåningen på några timmar...

Måste det hända så mycket samtidigt?

Vikt x Längd = Storlek?

Jag var nio år gammal och vägde 31 kg.
Av foton att döma var jag ganska knubbig, i alla fall i jämförelse med min bästis Carro som var 11 år och vägde lika mycket.
Visserligen var hon minst ett huvud längre än jag och trådsmal men ändå var det hon som satte normen för lämpligt kroppsomfång.
Så fick jag mig till livs smeknamn som "knubbsäl" och liknande.

Att mammor kan oroa sig över barnens födointag, ohälsosamt mycket godis, för lite hopp och lek har jag förstått men att inte ha bättre kläm på förpubertal tillväxt, det gör mig beklämd.
Det är faktiskt ganska många nyblivna 9-10-åringsföräldrar jag stött på som bekymrar sig hejdlöst över sina telningars vikt.
Varför?
Enkel fysiologi säger att tillväxten av unga människors kroppar går i otakt, först på bredden, sen på höjden.

Min egen storson, ett praktexemplar på den spindelgen som gått i arv på farssidan, var tämligen knubbig i 10-årsåldern.
Och kort för sin vikt.
Tre-fyra år senare rakade han iväg i höjden och växte om mig och far-är-rar med råge!

Jag förutsätter att resten av syskonskaran kommer göra en liknande resa, från underviktiga spindlar till små knubbiga korta och vidare till långa ranka humlestörar.

Hur kom jag på det här då?
Jo, helt i fas med mitt orimligt brutalbra datumminne, slog det mig att Carro, hon den smala, fyller 45 idag.
Grattis, var du nu befinner dig någonstans!

torsdag 9 september 2010

Apropå valhemligheter...

Fick höra något intressant idag.
Att i undervisningen SFI (svenska för invandrare) lärs det ut vilka ämnen som INTE ska avhandlas med "svenskar".

1) Huruvida man har någon tro eller ej.
2) Hur mycket man tjänar
3) Var man står politiskt, eller i alla fall hur man röstar.

Låter bli att kommentera men kan konstatera att det är spännande med nationella skillnader och tabun.

onsdag 8 september 2010

Flöde

Att drabbas av kreativitet, det är en gåva som anfaller mig varje höst.

När texterna rinner ur mig, sagorna flyger ur munnen i samma andetag de blir till, tygkreationerna hopar sig över hela matrummet, collagen kryper ur lådorna av sig själva för att bli krackelerade och upphängda på lämplig vägg, tvättkorgen tom, brödet nybakat, gästerna utfodrade - då vet far-är-rar vad klockan är slagen.

Tusen järn i elden är mitt rätta tempo men just så här i början av september kan vi ju multiplicera det med ett högre tal.

Fast som en nyss punkterad ballong, går luften även ur mig.
Efter en sexton-sjutton timmar sådär..
God natt.

tisdag 7 september 2010

Ok, läs nu detta och missförstå rätt! :)

Det är faktiskt inte riktigt klokt!
Efter ha röstat i...få se..äh, vet inte - många i alla fall... riksdagsval - har jag för första gången gjort ett otal antal valkompasser, valkalkylatorer och liknande test för att se var i världen jag ligger på den politiska skalan!

Ja, rent blockmässigt står jag stadigt men med just partitillhörigheten vacklar jag!
Tydligen!?

Måste överväga detta noga, ska jag överge "mitt" parti till förmån för ett av de övriga blockkompisarna?
Känns lite otryggt just nu. (Mowahaha)

Om vi säger så här; Jag kommer aldrig tillhöra den röd-gröna röran, jag surfar runt i den blå-gröna soppan på andra sidan istället.
Och de där små uppstickarpartierna som mest gläfser i periferin - svensknissarna, tanterna och datanördarna, de kommer aldrig få min röst.
Inte vill de ha den heller!

Tur att det finns tid att fundera rent taktiskt också, vem är mest lämpad att leka statsminister?
Vem vinner mest på att jag omfördelar min röst?
Vem förlorar, en per automatik förväntad fråga!?

Och varför är det så himla hemligt med vad man röstar på?
Alla vet ju om hur jag tycker i de flesta frågor ändå.

Berättar inte ni för kreti och pleti om hur ni tycker och tänker i stort och smått?
Kan inte de flesta stå även för hur de tycker rent styrelsemässigt, för det är ju faktiskt frågan om vem eller vilka som är bäst lämpade att styra Företaget Sverige, en pytteliten bananmonarki långt upp i den kalla nord!

Eller kör ni andra på i samma spår som tidigare, bara för att så har jag alltid gjort?

Gröt?

Jodå, vi har haft en trevlig lekdag så här långt.
Så pass trevlig att jag tänkte utfodra de nyss hemhämtade skolgossarna med nybakade muffins.
Vad händer?

Pysselkungen nästan gråter vid anblicken av de doftande bakverken som trollas ur ugnen och ber om GRÖT!!!?
Ja, som den goda och ömsinta moder jag kan vara, slevas en havregrynsgröt ihop på nolltid som tre av de små slukar - innan de angriper muffinsen!
Bara Sheriffen håller fanan högt, som den smaklöksvälförsedda nioåring han är och kastar sig över de nygräddade istället!

Undrar hur jag gjorde detta?
Hur foträta barn kan jag ha närt vid min barm?

Tisdag!

Tre av fem barn iväg.
Jagar de minsta med blåslampa för tillfället, snart ska ännu en bra lekdag dra igång.
Mot öppna förskolan i kyrkan, lunch hos kompis, upphämtning av stora killar och hem för läxa och mat.
Solen skiner dessutom, kan det bli bättre?

måndag 6 september 2010

Osalig ande.

Det är väl själva fanken vad handlingsförlamad jag blir utan de vanliga stim- och stojljuden i huset!
Första och enda helt barnlösa dagen denna vecka och allt det där jag trott mig hinna med blev platt fall.
Att osaligt vandra mellan rummen, planlöst plockandes grejer blir det ingen storstädning av.
Att dra hästar i snöre efter sig till ny hage blir det inget ridet av.
Riset glor ilsket på mig i hagen efter far-är-rars senaste helgmassaker med röjsågen.
Tvätten har fortfarande inte lärt sig att kräla på rätt plats.

Jag är glad att jag åtminstone presterat en skriven text, i god tid före deadline.
Fast det gjorde jag visst förra veckan med...

Blir nog bättre tempo på mig bara jag får hem mina små-vilda-glada igen!

lördag 4 september 2010

Minnen!

Fjärde september.
En dag som alla andra?
Någon föds, en annan dör, någon firar en högtidsdag, ytterligare en är det ingen som minns längre.


Utom jag - som tänder ett ljus idag!
För liv.
Och för död.

fredag 3 september 2010

Mindfullness?

Här har det städats ur spargrisarna och plånböckerna i jakt på snart värdelösa femtioöringar.
Vem fick växla till sig samtliga i huset förekommande, tror ni?
Just det, jag!

I nuläget består min hemmavarande förmögenhet i reda kontanter av; en tjugolapp, tre femkronor, fyra enkronor och i runda slängar tvåhundratrettio femtioöringar!
Jag kan glädja halva samhället med att de får stå i kö på mataffären om jag väljer att betala mjölk och bröd med dessa små rara rackare!

Minns hur det var att få en åldrad herre eller dam som kund (på den tiden jag jobbade extra i en mataffär själv) som med darrande hand petade fram ett litet mynt i taget.
Tioöringar, tjugofemöringar eller om jag hade riktig tur - femöringar!
Kunde ta en stund att ta betalt för fyra stekta strömmingar, en liten kaffegrädde och ett dagsgammalt wienerbröd!

Kön växte och nervöst trampande kunder stampade otåligt.

Bara att gilla läget, mindfullness i sin linda!

Trevlig helg på er, otåliga eller ej...

"Sådant jag gillar" är uppdaterad igen!

Så, nu är ordningen återställd.
Nu ska alla ni, jag frekvent slänger ett getöga på, vara på plats igen.
I alla fall i min lista...

torsdag 2 september 2010

Nattning av trött mamma pågår!

Reveljen gick strax efter sex imorse med första taxifärden för dagen.
Sedan har det snubblat runt barn och mammor och fika och tvätt och mat och disk och hämtningar och läxor och nattning i enda salig röra hela dagen.
Bara för att lite käckt avslutas med en lite längre taxitripp in till staden framåt midnatt för att få hem storsonen som varit på klassutflykt!

Nej hörrni, jag tänker stupa på örat och försöka hinna vända kudden ett par tre varv innan jag ska upp igen!

Återkommer i mer vaket tillstånd, sov gott!

onsdag 1 september 2010

Reunion!

Jo tack, det gick förhållandevis bra!

Jag tog mig i kragen efter leverans av barn på förskolan, åkte hem och laddade disk och tvätt med smutsigt, garderober med rent, surfade planlöst, plockade lite saker som seglade runt på fel plats, trampade runt som en äggsjuk höna, hällde färg i håret på mig själv, pratade lite i telefon, skrev en krönika, kokade kaffe, drack detsamma, tittade på bonden som slog gärdet, åt lunch och tvättade ur färgen ur håret.
Sen var tiden ute!

Bam-Bam å andra sidan roade sig med att bryta ihop en liten stund efter jag hade gått, leka inne ett tag och utomhus länge efter ha informerat fröknarna att han kunde själv klä på sig!
Äta potatis och morötter - men ingen fisk.
Somna av pur utmattning sittandes i soffan efter maten och sen leka ute ännu en stund.
Inte alltför många ledsamheter där inte.

Glada barn och glad mamma som sammanstrålade efter knappt fem timmar igen.
Tror det här blir kalasbra.

Dessutom har Bam-Bam gjort sitt för den här veckan och tar långhelg fram till på måndag då han kommer göra sin enda förskoledag nästa vecka.
Stängt för planering på onsdagen.

Snacka om mjukstart!
För oss båda.

Egentid!

Nu är det dags!
Håll tummarna för att det inte blir alltför mycket gråt och tandagnisslan.
Varken för mig eller Bam-Bam!