fredag 7 januari 2011

Brutna naglar är en värdslig sak

Jag bröt nyss en nagel.
Eftersom just pipande kring naglar, avbrutna sådana, ger mig en besk smak i munnen är det kanske på sin plats att förklara varför!?

För drygt åtta år sedan, dagen efter mitt fjärde barns födelse och död - eller kanske mer i omvänd ordning eftersom han dog på väg till förlossningen - stod jag, stora dottern och Sheriffen, som då bara var ett litet knytt, i kön till kassan i mataffären.
Brevid skrek kvällstidningarnas löpsedlar ut att Marie Fredriksson råkat ut för något akut!?
Svimning hemma i badrummet och ilfärd med ambulans till akuten om jag minns rätt.

Cynisk, spydig, chockad och genomledsen som jag var, hävde jag frankt ur mig - högt och tydligt - "jaha, har hon brutit en nagel?"

Taskigt fall att det inte var något så banalt som en bruten nagel utan en hjärntumör!

Den dagen lärde jag mig två saker;
1) Inte gnälla över brutna naglar!
2) Inte fälla spydiga kommentarer offentligt, i alla fall inte fullt så högljutt.

Och min nyss brutna nagel då?
Jag antar den växer ut igen, naglar brukar ha den egenheten.

7 kommentarer:

Cicki sa...

Jag har också haft svårt för att koppla in hjärnan innan jag öppnar munnen, alla gånger. Det blir en del klavertramp genom åren. Det får man lära sig leva med.

Nu ska jag avslöja en sak. Jag är egentligen mycket fåfäng. Eller rättare sagt jag var mycket fåfäng. Och hade superlånga naglar som nästan alltid var välmålade. Så en bruten nagel kunde kännas som en mindre katastrof.....:-)

Det var kanske så att man projicerade på en sådan sak istället för det man egentligen mådde dåligt över. Du vet ju en del om hur mitt liv var då.

Mångmamma sa...

Cicki; Tror du har helt rätt i att det är lättare att fokusera på annat än det jobbiga, välvårdade naglar låter helt rimligt då.
Själv har jag alltid haft en förmåga att engagera mig ännu lite mer i andras elände när jag själv mått som sämst, allt för att projicera tankarna på något annat.

Cicki sa...

Så har ju jag också gjort, focusera på andra som har det jobbigt. Varit handikapprådgivare, kontaktombud och allt annat som jag ägnade mig åt i RBU. Allt för att slippa tänka på mitt eget. Fast jag hävdar nog att jag själv blev rätt mycket hjälpt genom att hjälpa andra. Man får perspektiv på sitt eget på något vis.

Mångmamma sa...

Cicki; Visst är det så - också.
Att finnas till hands för andra är ett sätt av bedriva självterapi.
Ofta funkar det rätt bra om man bara tillåter sig tid till eftertanke!

Anonym sa...

Ja då, den växer ut! Nageln alltså.
Idag har jag träffat DIG, eller din tvilling! Var med barnbarnet på ett vattenpalats några mil norrut och där simmade du omkring med ett par småtjejer. Jag var helt övertygad, efter att glott flera minuter, att det var du! Å andra sidan sägs det ju att vi alla har minst en tvilling... och en av dina träffade jag. Men efter en (försynt) fråga från mig förstod jag att det inte var du! Barnbarnets mamma tyckte det var liiite genant, men jag fattar inte varför. Vadå, frågar man inte så får man ju inte reda på nåt. Eller hur? Det där att göra bort sig har jag lagt åt sidan för många år sen.
/Småländskan

Mångmamma sa...

Vad roligt det hade varit om det nu var jag, att träffas!
Fråga måste man få göra, självklart.
Hoppas ni hade trevligt, trots att vi inte sågs idag! :)

Flerbarnsliv sa...

Det är lätt hänt att fälla fel ord i olika sammanhang, om man är genomledsen och chockad, som du skrivet att du var. Fullt förståeligt enligt mig. Ingen kräver att man ska tänka helt rätt när man mist sitt barn.
Beklagar verkligen.
Kramizar