torsdag 3 februari 2011

Nummer 50 och portade barn

Alfahannen!
Du är varmt välkommen att klampa in - och runt hos mig!
Högljudda följeslagare är jag van vid, till och med beroende av, oavsett om de förekommer i verkligheten eller i bloggvärlden!

Nu till något helt annat.
Min Pysselkung sjunger i kör.
Han har 14 andra skolkompisar som tutar på tillsammans i församlingshemmet på torsdagarna.
Idag inträffade något av en skandal!

Ett av barnen knuffade omkull ett annat, fullständigt oprovocerat.
Det hade i och för sig inte haft någon större betydelse, om det var provocerat eller ej, att banka på någon annan är alltid lika fel.
Just idag var måttet rågat för körledarna.

Unghyveln åkte tillbaka till fritids med buller och bång samt med en hälsning om att h*n inte var välkommen tillbaka.

Till saken hör att jag har yttepyttelite koll på att just detta barn skulle må väl av att få interagera i grupp, bland andra mer "normalstörda" barn och vuxna eftersom hemmiljön lämnar en del övrigt att önska.

Att ett barn är aggressivt och skadar andra är alltid fel.
Men vems är problemet?

Lös det åt mig - eller kom med klyftiga förslag - så ska jag natta barn och vedpanna under tiden!

6 kommentarer:

Gafflan sa...

Det kan vara oerhört provocerande och jobbigt att ha ett barn i en grupp som kanske inte följer "normen" för vad som är normalt men varför utesluta? Om det är jobbigt i hemmet varför göra även skol/fritidsmiljö lika jobbig. Varför inte tala vänligt och bestämt med respekt och kärlek till barnet om vad som är acceptabelt och inte. Inte är det konstigt att vi har så mycket våld o andra hemskheter i vårt samhälle när vi behandlar barnen som kriminella och utesluter/straffar dom för saker som säkert skulle gå att med god vilja rätta till.
Kram

Anonym sa...

Jag tror att det är ingens egentliga problem! Men...!! Det beror ju på, man kan
ju inte generalisera. Om ett barn/ungdom har problem så beror det på nåt, så långt är vi överens, men vad det beror på är svårare. På min tid med problembarn/ungdomar löste det mesta sig av att bara någon (oftast jag) brydde sig, lyssnade,snackade, visade att DU är unik, DU är så jävla bra... om du bara o.s.v. Svårare är det inte i många fall. Jag tror (vet) att de svårigheter som finns förstoras alldeles för mycket av s.k. förstå-sig-på-are. Än idag fattar jag inte varför det ska vara så JÄVLA (förlåt) svårt att bara lyssna, prata, visa att barnen/ungdomarna är unika, att de är bra!!!
/Småländskan

Cicki sa...

I vanliga fall är det ju föräldrarnas problem/ansvar. Men fungerar inte den biten så får ju någon annan hoppa in och hjälpa till.

Håller med Småländskan om att oftast handlar det om att barnet behöver få synas, bli bekräftat. Den oprovocerade knuffen kanske berodde på att pojken ville tala om att "jag finns också".

Mångmamma sa...

Egentligen håller jag med er alla!

Min (okvalificerade och endast känslomässiga) bedömning av FLICKANS agerande, är att hon nu känner sig förhållandevis trygg utanför hemmet, i nya sammanhang, med nya kontakter - och därigenom vågar spela ut hela registret av sin frustration.
Känslomässig frustration av sin hemmiljö, menar jag då!
Killen (!) som åkte på en smäll, är en liten ministökare som i vanliga fall tar till tjuvknep, tyvärr blev han illa åtgången idag och en markering var på sin plats.
Om en "relegering" är det rätta, tvivlar jag dock på..?

Jag brukar också lägga mig vinn om att SE de där "hopplösa fallen" eftersom dt faktiskt finns något gott i alla.
(Eller hur, brukar det inte vara en av dina beskrivningar av mig, Stora dotter?)

Fler förslag på lösningar mottages tacksamt, eftersom jag är en sådan där jobbig person som sliter och gapar för allas barn skull!
Även om min Pysselkung uppför sig strålande, vill jag gärna att ALLA ska få vara med och känna sig delaktiga!
Även små, knappt 7-åriga flickor som slåss....

Cicki sa...

Ett minne som dyker upp är ifrån sonens agerande. Han uppförde sig exemplariskt i skolan. Bråkade aldrig utan var nästan undfallande istället. Vilket förvånade läraren mycket utifrån det hon lärt sig om Damp/Adhd-barn.

Det hon inte visste var hur sonen uppförde sig när han kom hem. I samma veva som han la ifrån sig skolväskan i tvättstugan så kom det fram en annan pojke. En som gapade och skrek, slog sin syster och bar sig väldigt illa åt.

När jag kom underfund om varför så kände jag mig på sätt och vis stolt. Det var för han var så trygg hemma, visste att han var älskad som han var. Så där vågade han spela ut hela registret för han visste att han var sedd och älskad i alla fall.

Han var inte lika trygg i skolan så där gällde det att uppföra sig.

Shirouz sa...

Usch så jobbigt, jag kommer att tänka på "Man vill bli älskad" av Hjalmar Söderberg och tänker som så, att om flickan inte känner sig speciellt älskad hemma, så kanske hon inte vågar lita på att hon blir älskad för den hon är, i andra situationer heller. Men hon vill ta plats, (för så är vi, tror jag) på något sätt, och det är lättare att utagera på ett negativt sätt, än att kanske visa sin snälla sida och bli avvisad då. Hmm, bara lite funderingar från mitt håll, men någon lösning har jag inte, direkt, mer än som andra säger, att försöka få henne att förstå, att hon har en plats, hon också. Det är svårt, men kanske kan det gå.