lördag 5 februari 2011

Tygskatter

Istället för att lämna en toklång kommentar som svar på förra inlägget, blir det ett eget.

Jag har en hel del strängar på min lyra som det så fint brukar kallas.
Själv brukar jag skylla på min nyfikenhet, otålighet och ålder.
Jag är långt ifrån expert inom något område men jag fuskar mig fram på många.

För många år sedan valde jag träslöjd framför syslöjd i skolan.
Sy, sticka och virka var tråkigt.
Först framåt gymnasiet kom jag på hur kul det var att skapa den ena trasan efter den andra och hänga runt kroppen.

När mina äldsta två barn var små, satte jag en ära i att alltid sy "avslutningskläder" till dem själv.
Födelsedags-, jul- och sommarstassen skulle vara hemknåpad.
Bara för att det var kul, gick jag en kurs i mönsterkonstruktion och tillskärning.
Att lära mig mer om modistyrket ingick också i min världsbild.

Ett tag hade jag bara hatt på huvudet, när alla andra mammor åkte pulka i backen, rekordeligt klädda i termobyxor, jackor och mössa, svichade jag nerför i skinnbyxor, militärens skinnjacka och hatt!

Tygaffärer dammsögs på fynd, jag gick på skattjakt hos min mormor och på loppisar efter plagg att sy om och ändra, eller bara för att återanvända gardiner, dukar och sjalar till något annat de var tänkta till.

Långt före den egentliga recykle-boomen.

När far-är-rars mormor dog, öppnade sig en veritabel skattkammare för en tygfrälst kreativ nörd som jag.
Hon hade (bland annat) arbetat på en tyggrossistfirma i början av 60-talet, där säljarna fick en kollektion tygprover med sig ut till butikerna, tre gånger per år.
Alla dessa stuvar - ca 90 x 45 cm stora - hade hon som den omsorgsfulla hamster hon nu var, sparat.

Gissa om jag gladeligen tog över dessa kopiösa mängder med tygbitar!?
Trots ett flertal flyttar genom landet, har jag mina skatter i behåll, ett flertal flyttlådor till bredden fyllda med fantastiska tyger.
Mycket har hunnit användas, annat ligger på vänt.

Ändå kan jag inte motstå att fortfarande införskaffa tyger när jag snubblar över det.
Som i veckan; Jysk hade ett erbjudande om krossad sammet om femmetersbitar för det facila priset av 50 kronor.
Freundin hade ärende in till stan och kom hem med fyra rullar till mig.
Sedan tidigare (!) hade jag två rullar hemma i andra färger.

När tyget kostar 10 kronor metern, är det både roligt och enkelt att pilla ihop utklädningskläder till de små.

Men ni, det där med bilder...vilket år som helst när jag lokaliserat den bortsprungna sladden som behövs för att tanka över bilderna in i burken...?
Kanske!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag får utslag när jag tänker "sy, mäta, tråckla..." allt sånt. Därför tänker jag inget sånt. Det enda jag var bra på i syslöjden var knapphål!! De där virkade grytlapparna försvann innan de blev färdiga, för att inte tala om sockarna man skulle sticka. Den ena blev ca stl 32, den andra 48...ja, och de försvann de också! Undrar var de finns nu.??? Jodå, träslöjd var kul! *L*
/Småländskan

Cicki sa...

Jag blir alldeles grön av avundsjuka över tygskatten. Ändå har jag nästan (ljuger bara lite) ett rum fyllt med tyger. Som jag kan plocka och fantisera med mellan varven. Jag blir också lite avis över dessa kurser. Tänk om jag tänkt så långt när det begav sig.

Mångmamma sa...

Småländskan; Allt sådant där trist som tråckla, mäta och "vara noggrann", hoppar jag över när det inte är beställningar på bal- och brudklännigar som gäller.
Att göra som jag gör när det ska lagas mat är helt rätt för mig - på en höft!
Men jag håller med, träslöjd är också kul.
Fast å andra sidan är det få saker inom hantverk jag INTE tycker är kul...
Skulle vara makramé och knyppling då...
Trots allt har jag svetsat egna krinolinringar en gång i tiden, så även det behärskar jag!
(ok, lite skryter jag allt men det får jag, va?)
Cicki; Du behöver nog inte oroa dig över bristande kunskaper i alla fall.
Dina alster är mer än välsydda!
Dessutom är du troligtvis mer tålamodig än vad jag är!