torsdag 31 mars 2011

La Consolante

Helt kort bara, före kuddkramardags - varför ska det vara så oöverstigligt svårt/tråkigt/omöjligt att minnas/valfritt skäl - att byta batterier i diverse mackapärer?
Min lilla sladdlösa mus har gett upp, Hårfagers tandborste, diverse ficklampor osv osv.

Nej, jag tänker inte börja mecka med det nu, jag har för avsikt att krypa ner i en förhoppningsvis ledig hörna av min säng och läsa ännu en roman av Anna Gavalda.
La Consolante, eller Lyckan är en sällsam fågel - för den läser jag helst på mitt eget modersmål!

God natt!

Jamen då?

Finns det några krav, överhuvudtaget, på de som anställs inom "utlänningssektorn"?
Läsa, skriva, tänka själv?

Om det finns en anmälningsskyldighet inom skola-, fritid-, vårdsektorn, då måste det väl vara fullständigt uppenbart att de ansvariga inom socialtjänsten som SER övergreppen och då fosterhemsplacerar barnen, är mer än skyldiga att anmäla!?

Hur tänkte man här?

Att informationen kan gå i kringelikrokiga vägar, det förvånar mig inte ett dyft men att det ska vara så infernaliskt svårt att få människor i maktpositioner att vara lite smidiga - det övergår ständigt mitt förstånd.

Osunda företeelser

Surfar jag runt lite bland bloggar, kommer jag obönhörligen in på vitt skilda områden.
Alltifrån vardagliga betraktelser, pyssel-och-knåpbloggar, politiska sidor och emellanåt, om än ytterst sällan, så kallade storbloggar.
Så gott som alltid har jag en åsikt, en tanke eller en känsla av och om det jag läser.

Vissa saker i mitt hem får mig att ofelbart att dra på smilbanden vid tanke på den koppling jag gör till andras bloggar och vad jag har läst.
Som den lilla burken med morotspuré som står i kylskåpsdörren!

För det första är det försvinnande få barnmatsburkar som handlats hem överlag, jag har alltid tyckt att det är något skumt över kommersialismen och hetsen kring oumbärliga barnpryttlar.
Redan för över två decennier sedan, lagade jag den mesta maten till stora dottern (som skulle börja äta mat) själv.
Till Sheriffen har jag sammanlagt köpt en burk och fått en i reklamsyfte, båda fick kastas eftersom innehållet är helt smaklöst.
De tre yngsta har aldrig smakat köpt barnmat, utom vid just senaste magsjukan då jag trött som en urvriden disktrasa på petande i maten, köpte hem några morotspuréburkar att koka soppa på.

Helt bortkastade pengar, hemlagad morotssoppa är gott, genvägar meningslösa.
Alltså står det kvar en liten burk och hånflinar varje gång jag öppnar kylen.

Och så finns det vuxna(?) bloggerskor som livnär sig på burkmat - för att gå ner i vikt!?
Helt galet!
Besinningslöst faktiskt.

onsdag 30 mars 2011

Veckans Kvinnliga Blogg, vecka 13

Ibland undrar jag var jag har huvudet?
Eller till?

Det är onsdag idag.
Inte tisdag!

Det innebär att min instiftade rutin med Veckans Kvinnliga Blogg just blev försenad med ett dygn.

Inte så att jag inte haft en plan för vem som skulle få hedersbetygelsen, utan snarare allt annat som susar runt i skallen på en mamma med ymnigt förekommande barn.

Så...Denna veckas Kvinnliga Blogg är en orädd kvinna som vill ventilera sina åsikter - inte alltid överensstämmande med mina - men likafullt en påläst, engagerad och välformulerad bloggare.
Synd och skam att hon inte uppmärksammats mer, gå in och snoka runt lite så ser ni att jag har rätt!

Grattis Anybody´s Place!

Strapatsrika expeditioner

Ibland undrar jag var Bam-Bam får sin energi ifrån?
En liten "Emil i Lönnebergagosse" som är rysligt rar och om möjligt än mer rysligt omöjlig att ha att göra med.
Idag var det ett rent Eldorado för gossen vid besöket på apoteket.

Närmsta sådant, är inhyst under samma tak som ett äldreboende, i hallen som leder in till bvc, vårdcentral och med en trappa upp till folktandvården.
Praktiskt ordnat.
Om det inte var för alla spännande dörrar som styrs av rörelsedetektorer, hissens knappar, trappans plexiglasskydd samt alla de människor som strömmar ut och in.

Speciellt spännande vara det när två killar i arbetskläder kom inramlande med en möbelleverans.
Bam-Bam var tvungen att prompt vara i vägen, ställa tusen frågor - gärna samma om och om igen - samt ranta efter.

Slutligen, efter den digra medicinskördens inhöstande, hör jag hur en kvinna säger; "Vet du var du har mamma eller pappa"?
Som svar får hon bara en enormt lång utläggning om lasersvärdens fördelar vid stridande mot farliga hissar och nymonterade fåtöljer.

Jodå; Bam-Bam hade tagit tillfället i akt att inspektera området något.
(Beväpnad med ett ilsken gul plastgrunka i teleskoputförande som ska föreställa ett "lasersvärd")
Trycka lite knappar på hissen, kolla läget inne i väntrummet på vårdcentralen, kika in hos tandläkarna.
Sköterskan som kom klivandes med honom måste ha undrat vad jag var för en usel mamma egentligen som tappade bort min son på det där viset.

Tja, en ganska kolugn mamma som hela tiden hörde gossen och insåg var han befann sig kanske?

Och med tanke på tidigare medicininköp till en halv miljon ungar, är vi redan inne på någon form av rabattsystem så barnen får nog nya vårskor.
Före juli månads utgång!

Att sko sig..

Jag, vårdcentralens laboratorieassistent och vår husläkare är nästan som bästa kompisar nu.
Denna vinter har jag haft anledning att ränna gatlopp i korridorerna på vårdcentralen minst en gång i veckan.
Man hinner bli lite mer än bara hej och du med varandra på den tiden!

Eftersom det fortfarande finns halsflussimtta inom familjen, kom jag och husläkaren på efter två telefonsamtal, att hela familjen får skojig penicillin utskrivet.

I eftermiddag vet jag vad jag ska spendera mina pengar på - och var!
Ska bli jättekul att bidra till Apotekets vinst istället för att köpa nya vårskor till barnen.
Vaddå - permafrosten sitter ju krampaktigt kvar i marken så något annat än varmfodrade stövlar lär vi ju inte behöva förrän framåt juli!?

tisdag 29 mars 2011

Avslut i förtid

När vi för snart sex år sedan trixade oss runt på Småländska småvägar, för att leta bo, gjorde vi en intressant felkörning.
Ett förfärligt fult hus, totalt sönderrenoverat, hade betittats och ratats, innan vi råkade snubbla in på en liten grusväg som ledde till en Astrid Lindgrenidyll.

Röda stugor/gårdar i klunga, kor som råmade i ladugården och en kvinna på alla fyra, planterandes hallonbuskar.
Vi visste att ett ställe skulle komma ut till försäljning i krokarna, fick en vägbeskrivning och körde givetvis fel i alla fall.
En ny tur, en ny vägbeskrivning, en ny potentiell granne.

Denne granne blev änkling i söndags.
Alldeles förtidigt.
Med mindre än en termin kvar till pension borde hon - hans livskamrat - fått chansen att njuta av ledigheten efter ett långt liv med huliganbarn omkring sig.

Hon var min stora dotters klassföreståndare under ett år.
Jag minns henne som frispråkig, relativt barsk och oerhört engagerad i samhällets orättvisor.

Mina tankar går ikväll till maken och de tre barnen.

måndag 28 mars 2011

Ninna Ninna Ninanna...boktips!

Vet ni, jag är en infernaliskt ofattbart snabbläsande person, det har jag ju sagt tidigare.
Men sedan i torsdags kväll har jag läst tre romaner, varav två lite tjockare.
Christina Herrströms; Leonetines Längtan.
Louise Boije af Gennäs; Ingen mänska en ö
Anna Gavaldas; Tillsammans är man mindre ensam.

Ja, jag la ner mina tyskaförsök med "Zusammen ist man weniger allein", insåg att min saligen avsomnade skoltyska inte lämpade sig för de nyanser som trots allt finns i boken.

Alla har sina poänger men som en kort sammanfattning kan jag påstå, att vill du läsa en feelgood-roman, välj Anna Gavalda.
Om du vill bli arg, bryta upp och gå vidare - välj Herrström.
För mer lättsmälta funderingar över hur det kan vara relativt ung och göra svåra val, ta ansvar och fatta beslut - välj Gennäs.

Gissa vilken som var min favorit!

Marsmåndag

Tystnad.
I lugn och ro har jag matat djur, dragit in mer ved, ätit och läst.
Måndagar är som indiskt heliga kor för mig, oantastliga i sitt majestät.

Snart bryts friden av små-vilda-glada som behöver och behövs.

Också majestätiskt.

söndag 27 mars 2011

Grevlig snö

Nej!
Nu blir jag vårdeprimerad på riktigt!
Det. Har. Snöat. Igen!

För övrigt undrar jag en sak!
Helt ovetenskapligt men ändå.
Är det så att män (?) föredrar prästost framför det mer kvinnliga (?) grevéosttuggandet?

Bara undrar alltså.

Inte bara i min familj, utan även i nära och mindre nära väninnors hem verkar det förhålla sig så.
Vad säger ni?

Städiver och sorg

Här hade jag egentligen tänkt berätta om hur absurt galet det är att bli glad för tre timmar själv hemma en söndag.
Och hur ännu mer absurt galet det är att ägna dessa "lediga" timmar till att totalsanera hemmet, inklusive gräva fram golvmoppen som stått och dammat igen i källaren alltför länge.
Om hur fantastiskt skönt det är att ha rent och väldoftande runt sig när far-är-rar och fyra små-vilda-glada, överlyckliga efter en lyckad inhandlingstur kommer hem och tömt sina plånböcker på surt sparade veckopengar.

Så snubblar jag in på det här och drabbas av ett melankoliskt knytnävsslag i magen!

Så fantastiskt vackert, så sorgligt och så kärleksfullt.
Tack Maja, för att du delar med dig.
All kärlek till er, i er sorg.

lördag 26 mars 2011

Storsonen tävlar lite

Om vi här hemma var usla på att släcka ner, så gjorde i alla fall storsonen en insats.

Först hade två närbelägna gymnasieskolor "tävlat" om hur mycket de skulle kunna minska elförbrukningen under en vecka.
Sonens skola "vann" med 22%, mot grannskolans 15%.
Därtill hade eleverna själva fått skicka in elbesparingsförslag och storsonen var utplockad av en oberoende jury, som en av fem finalister.

Ikväll var det dags för prisutdelning - ett stipendium på 1000 kronor, mingel och uppmuntrande tillrop från ordföranden i kommunalfullmäktige - vår lokala politiska kändis Bo Frank.
Nu gick förstapriset till en annan elev men alla finalister begåvades med varsin huvtröja - som storsonen och en av de andra finalisterna formgivit.

Fast i ett helt annat sammanhang, i egenskap av medlemmar i elevrådet.

Ja, jag är stolt över honom.

(Och så gillar jag att han är med och leker i många sammanhang, precis som jag.)

Nu har vi ljus, här i vårt hus...

Tänk så mycket spännande saker jag missat, bara för att jag tog mig en nu-ska-jag-baske-mig-läsa-helg, istället för en nu-ska-jag-hålla-mig-uppdaterad-med-omvärlden-dito!

Earth Hour, till exempel!

Lagom till denna nedsläckta timmes start, hade jag fått små-vilda-glada i diverse sängar - med sina nattlampor tända, skiftat disken och tvätten i sina respektive maskiner och dragit igång mer av den varan, slagit på datorn och just tänt ytterbelysningen!

Nej, vi var inte med i år heller!

Men vi använder bara lågenergilampor, det är väl bra?

torsdag 24 mars 2011

Deadline, ok!

Tidspress, det är bra grejer det!
Undrar om det är så att jag behöver en absolut slutgiltig tid, för att kunna prestera?
Jag mejlade i alla fall iväg det jag behövde.

Det är ju bra att jag hann påta ihop nio stycken texter, ratade sju själv, mejlade två och det slutade med att den jag skrev först, gillades bäst.
Snacka om att vara överambitiös!

Eller bara hemskt ineffektiv?

Bra med detta skrivande var att jag insåg att jag kunde få ner ca 18 000 tecken på tre timmar, det bådar ju gott om jag tänkt mig att plita ihop en roman eller så någongång.
Ett råmanus bör ligga på 250 000-300 000 tecken, vilket gör att det borde räcka med 60 timmar för en bok.

Eller?

...jag skriver, jag skriver...eller?

Tänk så lätt det är att göra allting annat än det man egentligen bör göra!
Visste ni till exempel att den kinesiska svärdfisken, ca 7 meter lång, troligtvis har gått samma öde till mötes som sin kompis Yangtzedelfinen?
Det vill säga helt utdöd!

Det finns en spännande värld därute, full av kunskap!

onsdag 23 mars 2011

Sorry

Ja, jag vet.
Jag är trist ikväll.
Inte hinner jag in och hälsa på hos er, inte har jag något intelligent att säga här.

Jag gnuggar geniknölarna och alternerar mellan en rapport som ska läsas före remissvar och diverse texter som behöver komma på pränt.

Jag återkommer.

Vårtecken

Snödropparna tittade upp igår.
Eller kanske mer fram!
Snön hade den stora vänligheten att försvinna nästan helt.
Sol, 10 plusgrader och ihållande blåst kan faktiskt göra underverk med permafrosten.

tisdag 22 mars 2011

Men bara lite otålig...

Aaaarghh, jag hinner ingenting!
Denna dag har varit underbart social, solig, varm, vårig och glada-barning men allt det där jag föresatte mig blev...typ platt fall!

Nu när klocka är nästan "hundra", finns det fortfarande en miljon saker jag vill ta itu med men jag inser samtidigt att jag har vissa mänskliga begränsningar.
Lite banala som; utmattning, trötthet och många-timmar-vaken.

Istället leker jag mindfullnesshet - ni vet lite go with the flow-aktigt sådär.
Om jag surfar runt här i Blogglandia så kanske tvätten hoppar runt av sig själv, kläder blir lagade, disk rasslar in i skåpen, ansökningar skrivna och krönikor likaså?
Eller också inte...

Veckans Kvinnliga Blogg, vecka 12

Dags för en ny "Veckans Kvinnliga Blogg".
Denna gång har jag låtit mig påverkas av Mimmi.
Jag fick några tips av henne, kollade upp dem och fastnade för en kvinna som förverkligat en dröm om naturliga ingredienser i hudvårdsprodukter.

Att börja med en affärsverksamhet, oavsett inriktning, först i det lilla för att kunna växa in i sitt företagande, tycker i alla fall jag är sunt.
Om man då dessutom kryddar det med en känsla för naturliga ingredienser, minimal miljöpåverkan eller (som det faktiskt kan betraktas som) återbruk, då hör man hemma i min kategori.

Det här vill jag se mer av!
Både Trädgårdsmästarsalvan och Ringblomssalvan skulle jag kunna tänka mig ligger helt rätt i tiden och med lite bra PR, kan det bli en riktig storsäljare.

Grattis Bondjäntan och hoppas du får välförtjänta framgångar med dina naturliga salvor


(Och med återbruk menar jag givetvis först blomprakten och sedan användningen av kronbladen. Kan det bli bättre?)

måndag 21 mars 2011

Hålla-handen-barn

Minns ni att jag skrev om en liten unge som stökade så pass mycket att det inte gick att få fortsätta på barnkören?
Just det lilla barnet är min Pysselkungs hålla-handen-kompis på väg till matsalen numera.
Det funkar dåligt!

På samma sätt som det är uselt, illa och katastrofdåligt att sätta en snäll och tyst flicka bredvid en stökig och högljudd kille i bänkarna, för att det ska bli lugnare miljö i klassrummet - lika illa är det omvända.
I detta fall är det min Pysselkung som är en liten stillsam filosof, medan hålla-handen-barnet lever ut all sin frustration i skolan.
Ett barn som har usla förutsättningar hemmavid, tar gärna ut svängarna på mer neutral mark, i detta fall skolan.

Jag är inte ett dugg förvånad.
Varken över hur resultatet blivit eller att det är min Pysselkung som kommer hem med en historia om avriven mössa som det hoppats på, utomhus.
Sorgligt nog favoritmössan, den hemstickade tonårsluvan som gör honom lite "coolare" än annars.
Eller berättelser om klämda händer, knuffar och otrevliga ord.

Trots tillsägelser från frökens sida, tror jag inte (pessimistisk och luttrad som jag är) att hålla-handen-barnet kommer att göra det så enkelt för sig.
Det barnet har uppenbarligen lärt sig den hårda läxan att det är bättre med negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls.

Och mitt i denna uppvisning av negativt och icke önskvärt beteende är det min lille kille som åker på däng.
Det är faktiskt inte rättvist.
Inte alls!

Penicillin, igen.

Behöver jag säga att jag hade rätt?
Jodå, det var halsfluss.
Igen!

Läkaren joggade ikapp mig när jag var på väg därifrån och undrade om jag inte kunde komma tillbaka med alla småkillar för halsprov nästa vecka?
För säkerhets skull!
Nog lika bra att gräva runt i mitt svalg också, med tanke på antalet barn som brukar trängas i min säng nattetid!

Men hurra vad glad Apoteket kommer att bli när jag ska hämta ut ännu mer skojig medicin!

Klippkort på vårdcentralen

Måndag.
Borde vara en toppendag för en lätt utschasad mångmamma med några timmar själv, med möjlighet att tänka en tanke till punkt och kanske även formulera en mening eller två.
Istället är Hårfager hemma och dräller med feber, fortfarande.

Idag blir det en tidigare hämtning på förskolan av Bam-Bam så vi hinner ner till vårdcentralen med tösen som ska få gapa - igen och antagligen tas snabbsänka på - igen!
Min kvalificerade gissning är halsfluss - igen!

Håll tummarna för att det vänder snart!
Vinter till vår, sjukdomar till sundhet!

söndag 20 mars 2011

Jag vill också vara tant! ;)

Vissa (här nämner jag inga namn...) tycker att jag är en flicksnärta som borde veta bättre än att kalla mig själv för tant - och det uppfattar jag inte alls som illa ment!
Men det fick mig osökt att börja fundera ännu ett varv kring det här med utseende- och åldersfixeringen jag tagit upp i bloggen relativt ofta på sistone.

I förhållande till flera av er läsare, är jag en flicksnärta.
I förhållande till andra av er, definitivt en tant.

I alla fall om vi ska gå efter våra inbördes åldersrelationer.

På något sätt är det ändå dags att få kliva in i den riktiga vuxenvärlden för mig och där är tanten något fint.
Kvinnlig klokskap och erfarenhet vill jag också vara en del av.
Hantverkskunnande och berättelser från förr, likaså.

Visserligen har jag aldrig i mitt liv lärt mig att krusa örngottsband men jag kan safta och sylta!
Jag kan klyva ved, baka bröd, snyta barn, dra hattar, berätta sagor, böja verb, tämja hästar, sy kläder, sätta upp stängsel, skämta/ironisera på engelska, tanka bilen, hetsa upp mig över orättvisor, skruva upp hyllor, koka soppa på en spik och byta glödlampor - kort sagt, jag kan en himla massa saker.
Precis som ni!

Dessutom har jag fött precis lagom många barn (7) och hunnit passera 40.
Jo, jag vill vara tant.
Jag tror att det är kul att vara tant.

Flicka var jag före puberteten, tjej slutade jag vara när jag gifte mig (och började föda barn på löpande band), nu betraktar jag mig som en kompetent kvinna OCH tant.


Fast allt är ju egentligen bara ett enda stort ordvrängeri - och det gillar jag mest av allt!

Yta utan innehåll?

Vet ni, den här ytliga fixeringen som finns överallt, med bantning som något relativt harmlöst, den gör mig inte bara upprörd utan i första hand dödstrött.

Kosmetologisk kirurgi, allra helst som intimkirurgi eller anusblekning är bara så tokgalet imbecillt.
Jag undrar en hel del över vad som upprörde "tanter" som jag för 100 år sedan?
1,5 kilos bröstimplantat och blekta anus fanns liksom inte då.

Var går gränsen för vad som kan vara sund utseendekoll?
Att vara hel och ren är en sak, att modellera om sig och skära lite här, raka mycket där och bleka/färga/skala överallt - det tycker jag är osunt!

Är det bara jag som tycker att det gått över styr?

Iris Johansson - En Annorlunda Barndom

Vår uppkoppling strulade idag så jag tog mig i kragen och läste högt för de små-vilda-glada, tills rösten svek.
Sedan läste jag tyst för mig själv.
Iris Johanssons "En Annorlunda Barndom" om sin uppväxt och nuvarande liv.
Först i vuxen ålder begrep hon att det nog var autistisk hon kunde diagnostiseras som.

Mycket av det hon beskriver kan jag nästan känna mig lite avundsjuk på, hennes förmåga att gå "ut" - dvs in i sig själv, till det hon kallar för den "riktiga världen" - där hon är helt frikopplad från sitt fysiska jag.
Hennes förmåga att känna av och se andra människors atmosfär.
Hennes sätt att kunna lösa knutar, ställa rätt frågor och stärka andra, genom sitt sätt att vara ickevärderande.

På många sätt är hennes omvärld fullkomligt obegriplig för henne, ändå ser hon sådant som andra inte kan se, eller har lärt sig av med!?
Hon skiljer mellan den primära och sekundära världen, där den primära representeras av hennes "Ute" och givetvis är då den sekundära den där alla andra människor verkar fungera.

Boken ger inte bara en bild av hur det är att växa upp och leva med autism, den är minst lika viktig som en karta över alla barns väg till lärande och växande, oavsett funktionsnedsättningar eller ej.

Jag är ju till exempel fullständigt övertygad om att de allra flesta barn har nyckeln till den magiska sagovärlden i sin hand, den som Iris berör i sin bok som en fullödig sanning och reell verklighet, de tappar bara bort förmågan till att vrida nyckeln rätt antal varv vartefter de lär sig språk, normer och förväntade värderingar.
Att som pedagog, hitta det enklaste och bästa sättet att lära ut, till varje enskild individ - det är stort.
Att då få en insikt i hur det är att vara "på insidan", som jag fått genom denna bok, det är maffigt.

Eller också svamlar jag bara och är själv neuropsykiatriskt funktionsnedsatt, något jag i så fall inte skulle sörja nämnvärt!?

lördag 19 mars 2011

Pandemrix och narkolepsi

Åh, vad jag är glad att jag avstod från att vaccinera mina troll förra hösten när jag läser det här.
Åh, vad jag är ledsen för de som drabbats!

En stilla flirt...

Som en del av er har förstått, leker/fuskar/arbetar(!) jag som skribent.
Frilansande sådan.

Ungefär en till två veckor i förväg får jag reda på vad det övriga uppslaget ska handla om och det är (tack-och-lov) helt upp till mig att avgöra om jag kan relatera till ämnet i fråga, eller om jag vill välja att skriva om något helt annat.
Hittills har jag sett ämnena som en hjälp att få igång den kreativa skrivprocessen, helt enkelt något att hålla i handen när åskan går.

Nu börjar jag känna mig rätt varm i kläderna efter snart ett års regelbundet krönikörskrivande och därför är det dags att lägga i en högre växel - inte slappna av.

Alltså lägger jag ner en hel del tid på research numera.
Det gör att jag lyckas snubbla över en ofantlig mängd intressanta informationskanaler, jag annars aldrig kommit i kontakt med.
Det är kul.
Tror faktiskt att mitt lokala bibliotek tycker det med.

Att påstå att jag kan leva på mitt skrivande vore att ta i men som en extrainkomst är det inte att spotta på.

Däremot är det löjligt svårt att få in en fot på fler tidningsredaktioner, av icke lokal förankring.

Och det är här NI kommer in i bilden!

Jag tänkte helt enkelt gå med håven och skicka iväg en förfrågan om ni har känningar, kontakter, vilja eller önskemål om att "Mångmamma" skriver även i er press?

I egenskap av ambassadör för kvinnligt systerskap (självpåtaget), tycker jag nog att det borde finnas flera av er som ser fördelarna med att hjälpa fram andra kvinnor, eller hur?

Så, finns intresse, är jag öppen för nästintill alla förslag om fler och mer skrivuppdrag!

Och så önskar jag er en riktigt trevlig helg - helt i "smörandets" tecken...:)

fredag 18 mars 2011

Förändringar

När jag körde en av alla mina turer till byn idag, hörde jag Eurythmics gamla låt "1984".



Den får mig alltid att vilja klippa av mig allt hår, gräva fram en kostym ur garderoben och bli lite svalt androgyn.
Det brukar hålla i sig ända till dess jag kommer på att jag inte är det minsta lik Annie Lennox.

Hennes slanka kropp, kortklippta hår och svala personlighet står i bjärt kontrast
till min betydligt mer kvinnligt kurviga kropp - och framförallt mitt allt annat än svala sinnelag.

Ändå triggar det igång lusten till förändring.

Jag har en vän som nyligen bytt plats på i stort allting hemma, alla rum har skiftats.
En annan har flyttat fram och tillbaka ett antal gånger på en sträcka av en knapp mil, mellan hus och lägenhet, för att slutligen (?) ge upp och parkera sig i huset och bestämma sig för att bli gravid ännu en gång.

Läser man de så kallade storbloggarna, ser jag en annan typ av förändringslusta.
Silikoninläggen står som spön i backen, botoxsprutorna går varma, naglarna ska inte bara petas, klippas och filas utan även förlängas, lackas och blingas.

Allt sammantaget är i mina ögon ett utslag av lust till förändring.
Bättre eller sämre, dyrare eller billigare, enklare eller svårare är en fråga som kan dryftas länge.
Det kommer vi säkert att göra också, länge.



Fast jag är fortfarande sugen på att kapa av mig allt hår.
Allt!
Kanske..?

Hm, får nog sluta lyssna på den här låten.

Jomenvisst, jag är lite ilsk!

Småländskan är inte den första att påpeka att jag är generellt lite ilsken nuförtiden.
Fråga min familj!

Jag kan bara hålla med.
Jag är lite mer ilsken av mig än tidigare.
Upprörs oftare än tidigare över än det ena, än det andra.

Är det inte uppenbart korkade föräldrar som inte ser längre än vad näsan räcker, är det gnälliga vuxna som skyller sina tillkortakommanden på allt och alla utan att se sitt eget ansvar i det hela.
Eller bisarra fenomen som öses över oss via media och press såsom skönhetsideal, bortskämda ungdomar, fanatiska diktatorer, för att inte tala om de galna orättvisor som det kvinnliga könet drabbas av oavbrutet.

Jag tycker om mina söner.
Mycket.
Men att tillåta dem att växa upp med den rådande inställningen att det är en speciell manlig gen som gör att de i egenskap av blivande män, inte kan tömma diskmaskinen eller tvätta sina strumpor själva, det skrämmer skiten ur mig.
Eller att det är helt ok att köpa sig en annan människas kropp för en stund.
Eller att de i egenskap av snoppbärare har första tjing på höga löner.
Ledsen, jag köper inte det.

Vilket jäkla ansvar för en hemmavarande mamma.

Allt kan inte ligga på mig i egenskap av förälder men merparten gör faktiskt det.
Det är mig de tillbringar mest tid med.
Det är jag som är chef över hem och barn.

Därför är det extra viktigt att lära ut att även en nästintill allorstädes närvarande mamma har ett eget liv.
Egna gränser.
Eget behov av plats och tid.
Framförallt en alldeles egen vilja som inte alltid stämmer överens med övriga familjens önskemål.

Det är här vi får lära oss att kompromissa.

Att jag är extra irriterad för närvarande kan ha att göra med att jag;

1) har barn omkring mig - sjuka sådana - sedan månader tillbaka och dygnet runt?
2) läser alldeles för många bryta-ihop-och-upp böcker och bloggar?
3) förhållanden i min närhet är på väg att kantra?
4) vintern aldrig tar slut?

Finns många orsaker men oavsett vilket - arg är jag!

Manlig idioti eller bara tillkortakommanden?

Med risk för att stöta mig med de få manliga läsare jag har, måste jag bara få häva ur mig diverse föraktfulla kommentarer om manlig idioti!

Jag gör mitt bästa för att undvika generaliseringar men ibland är det hart när omöjligt!

Hur många kvinnor känner ni till som försöker köpa sex, mitt i natten i Stockholm och efter ha erkänt vid en poliskontroll, hävdar att det bara var en gentil gest för att agera kvinnans riddare och erbjuda skjuts hem till dörren eftersom det ändå var på vägen?

Nä, trodde inte det heller!
Inte alltför många kvinnor uppför sig så!

Här har vi en annan idiot!
Kanske inte lika ovanligt att även vissa kvinnor beter sig så men likafullt ett korkat drag.

Och ja, jag har också ungdomssynder i bagaget, det har väl alla?
Men dessa herrar är definitivt i medelåldern eller äldre och borde verkligen veta bättre!
Eller är jag för naiv som tror att åldern även ger visdom?

torsdag 17 mars 2011

Lägg ner Beach 2011!

Inte kunde jag slita mig helt från mitt lilla "fönster mot nätvärlden".
Tog en stilla lov runt bland en del av er och hittade till min stora glädje detta hos Maria Engelwinge.

Yes, det är hög tid att skapa debatt, att vägra inordna sig i rådande skönhetsideal, vikthetsande, tokdietande och träningsfixering.

Nej, jag har ingenting alls emot att folk och fä mår bra, äter sansat och rör på sig.
Själv är jag ungefär så långt ifrån en soffpotatis man kan komma men även om man inte bor på bystan, är begåvad med lätt rymningsbenägna barn och djur som bör jagas i en eller annan riktningen eller har ett hus som härbärgerar en tokstor familj och som värms upp med ved, som i sin tur bör förflyttas från punkt A (vedboden) till punkt B (källaren), så kan man faktiskt leva rätt sansat och sunt UTAN att skaffa sig komplex för livet.

Och för nästa generation med.
Det skrämmer mig mest, viktfixeringen och alla dessa kurvor som barn ska mallas in i.
Oavsett om barnet är för tungt i förhållande till sin längd, eller för långt i förhållande till sin vikt, är det ett ganska klumpigt verktyg att fackindela små människor efter.

Och det där med fackindelning - det vet ni alla att jag är allergisk emot!

Kan vi inte lägga mer fokus på må-bra-kurser, äta-rätt-varianter och tänk-på-din-hälsa-dito?
Hellre än minska-12 kg-på-fyra-dagar, så-trollar-du-bort-rynkorna och kom-i-strandform-2011-löpsedlar!

Och framför allt, bli lite mer tillåtande!
Lite generösare mot varandra.
Kanske allra mest kvinnor sinsemellan!?

Ett svävande och trött; Tack!

Jag känner mig som ett mellanting av urvriden, sur disktrasa och en rutten spunk just nu.

Ni har varit fantastiska med alla era kommentarer på de senaste inläggen och själv orkar jag inte masa mig runt på en bloggturné ikväll och hälsa på, långt mindre ge er de svar ni förtjänar!
Tack.

Det har varit rivstarter hela dagen, flera stycken, efter varandra och nu är jag rätt sopslut.
Hårfager vill visst inte bli riktigt frisk igen - eller egentligen är det nog precis det hon vill - hon blir det bara inte.
Febern återkommer regelbundet som en boomerang varannan dag.
Igår funkade det att leka på förskolan, idag inte.

Eftersom jag har bokat om ett eget läkarbesök fyra gånger redan, vägrade jag göra det en femte gång.

Tusen tack storadotter för att lilltösen fick kura ihop sig i din säng idag!

Ja, sen har det varit det högst vanligt normala flängandet med hämtningar och lämningar och mat och....ja, ni vet hur jag brukar gå på!
Fem vändor ner till byn idag, plus en tur till staden.
Blir en sisådär 17-18 mil i bil.
Idag.
Tar lite tid det där.

Nu är små nedstoppade i diverse sängar, Hårfager i min, Bam-Bam, och Pysselkungen skavfötters i den senares och Sheriffen inne hos sig.
Storsonen ugglar på sitt rum och i ärlighetens namn, vad är det som säger att man prompt måste sova i sin egen säng?
Själv hamnar jag nog i makens, eller kanske skavfötters med dottern i min egen!?

Sömn är och förblir hårdvaluta i en mångbarnsfamilj!

Barnlån och loppor

Jag fick låna min extrason J igår.
Han uppför sig galant, lycklig och glad kommunicerar vi dels med ord, dels med tecken.
Att följa med mig hem var jättebra, att få fika nästan bättre och att få gå ifrån bordet för att leka var toppen.

Synd bara att Bam-Bam visst råkade få i sig en kilometer taggtråd eller så, precis före stövelpåtagning på förskolan!

Det enda J kunde ha att anmärka på, var nog ljudnivån i bilen på väg hem till oss, han satt med händerna för öronen och tittade bestört på sin kompis Bam-Bam.

Resten av kvällen avlöpte däremot väl, massor med läxor avbetade med Sheriffen, bus och lek före sängdags och en hel del böcker och sånger innan lamporna släcktes.

Visste ni att vi har ett Avloppstroll i huset?
Det är alldeles sant.
Favoritfödan är avloppor!

Tror ni mig inte, kan ni ju fråga de små-vilda-glada!
De vet.

onsdag 16 mars 2011

BMI och barn

Jag har träffat skolsköterskan på ett samtal med min Pysselkung.
De gör så här, när barnen går i förskoleklassen.
Tre år sedan jag träffade henne sist, då med Sheriffen.

Utöver allmänt prat om mat och sömn och lek och kompisar, skulle det kollas syn, längd och vikt.
Ögon i klass med en hök hade han, sonen.
Längd och vikt var han också begåvad med.

Och nu till det intressanta.
Det skulle räknas ut BMI också!?!

Hur tabellerna ser ut för barn, det vet jag inte, bara att man bör avhålla sig från att klumpa in barn och ungdomar under 20 års ålder i BMI-träsket!
Det sa jag också!

En något svävande förklaring, som jag visst kan köpa, var att det var bra att ha en faktisk siffra att påvisa när man som sköterska redan såg att det började barka iväg åt fel håll med vikten hos skolelever.
För att kunna slå i huvudet på föräldrarna.
Det är ju ändå de som handlar hem merparten av maten.

Jo, visst men om det som i min sons fall helt uppenbart att han snarast ståtar med en spindelgen som gör honom, om inte mager, så i alla fall inte i närheten av överviktig - behöver han också räknas ut i BMI?
Tydligen.

Och det där med faktiska siffror, är inte det lite överskattat?
Jag menar, en knubbig unge som inte springer av sig fläsket framåt nio-tioårsåldern, ser man inte det ändå?
Att det kanske kan vara dags att omvärdera mat och motionsvanor då?
Har vi blivit så fanatiskt fokuserade på listor, tabeller, mätstickor och vågar att det där så kallade sunda förnuftet gått i pension?

Därför har jag roat mig med att räkna ut mitt och Pysselkungens BMI samt letat rätt på en underhållande sida där man kan få fram fantastiska matematiska formler om hur mycket jag bör äta för att bibehålla vikten, eller hur lite, om jag vill gå ner i vikt.
Jo, det står tydligt - i det finstilta - att just sådana här matematiska exempel bör tas med en nypa salt.

Och hur blev nu BMI,t?

Pysselkungen är ju bara sju år och om skalan ser annorlunda ut för barn, om det nu finns någon, borde han kanske inte vara katastrofalt underviktig men enligt denna tabell är han det, med sina 15,4.
Och mångmamma herself får godkänt, 23,6 i BMI.
Storsonen hamnar på 20,7 - vi delar samma anhalt på vågen men i höjd över havet reser han sig en bit till.

Jaha, har jag blivit klokare, snyggare eller smartare nu då?
Känns det fint att jag får hamna inom kategorin "Normal eller idealviktig"?
Vet ni, det känns faktiskt inte ett dugg.
Jag är som jag är och så länge jag mår fysiskt ok är jag en alldeles lagom gammal, klok och vacker kvinna i mina bästa år.

Antagligen är flertalet av er det också, eller hur?

Och alla ni som bloggbantar, ni som tänkte stå och trycka i vassen i sommar iförda burkini - glöm det.
Ta sats, ta plats och gör ett magplask istället - det är roligare!

tisdag 15 mars 2011

...därför läs varenda bok...

Jag får inget vettigt gjort ikväll, i alla fall inte vid tangenterna.
Tror jag tar och kryper ner med Iris Johanssons "En annorlunda barndom".
Den är både vettig och intressant för en obotligt nyfiken mångmamma som aldrig ger upp hoppet om att hitta rätt nyckel till passande lås hos de där "särskilda" barnen jag vurmar så mycket för.

Rapport kommer, om jag blir klokare eller så..

Veckans Kvinnliga Blogg, vecka 11

Jag är en kreativ själ.
Absolut ingen expert på något hantverk men en duktig "fuskare" inom många områden.
Därför faller det sig naturligt för mig att söka i de "egna" leden först efter potentiella kandidater till "Veckans Kvinnliga Blogg".
Ni får ha överseende en tid framöver med det, senare ska jag ta ut svängarna mer och leta rätt på andra intressesfärers duktiga entreprenörer.

Denna vecka faller mitt val på en kvinna som är om möjligt än mer envis än vad jag är.
I åratal har hon tjurat på med sitt manus, redigerat om det ett otal gånger, skickat in det till mängder med förlag, bara för att i sluttampen stupa på målsnöret.
Nu står hon i begrepp att starta ett eget förlag för att äntligen kunna se sitt/sina alster i tryck.
Hon är inte riktigt i hamn - än.

Eftersom jag tjuvläst lite i boken, kan jag bara säga att jag väntar spänt på att mitt förbeställda exemplar ska dunsa ner i brevlådan.

Något jag är helt säker på kommer hända!

Titta in hos henne och beställ ett exemplar ni också.

Grattis Desirée aka Me Myself and I!

måndag 14 mars 2011

Kvällstankar

Två saker.

För det första har jag fått vara vuxen-utan-barn-och-leka-viktig på ett trevligt möte där jag inte, observera inte, är ordförande.
Likt förbaskat häver jag raskt upp min stämma i tid och otid om allt mellan himmel och jord.
(Höhö, himmel och jord - det var Kyrkorådet jag bevistade.)

För det andra sitter jag och fnular på motiveringen till morgondagens "Kvinnliga Blogg".

Okey då, en tredje sak också.
Imorgon återgår vi till vardag med tre gossar till skolan och de två minsta huliganbarnen med mig till kyrkans hopp-och-lek.
Som jag har längtat!
Tyvärr ligger extradotter P hemma hos sig och kvider med lunginflammation, så henne får jag inte träffa förrän tidigast om två veckor.


Håll tummarna nu för att vi slipper mer sjukeri denna sidan...2014!?

Bloggtant ska vara välkommen hit också!

Frustration

Just nu blir det varken hackat eller malet.
Vecka efter vecka har de små-vilda-glada gått i skift med sjukdomar, vilket gjort att jag inte haft minsta lilla sekund över för att tänka en tanke till slut under dagtid.
Mitt huvudsakliga jobb har varit att försöka hålla skeppet flytande, släcka bränder mellan kombattanter till syskon,sanera hjälpligt i spillrorna av förödelsen i hemmet och däremellan agera taxichaffis som vanligt.

I morse dessutom åt far-är-rar, vars bil bestämt sig för att ha punka.

Samtidigt ligger texterna färdiga och klara i huvudet på mig och bara väntar på att få ramla ner i datorn, via tangenterna.

Korta stunder hinner jag placera mig på en stol med en dator inom räckhåll men likt förbaskat är det något barn som akut behöver hjälp med något någonstans.

Ja, jag vet.
Alla kommer bara säga att har jag skaffat en hel hoper med barn, har mig själv att skylla.
Men jag håller faktiskt inte med.
För det första är vi två som råkar vara barnens föräldrar, för det andra är sjukdomar inget man planerar in i vardagen.
Tyvärr ser det ut så här just nu.

Förhoppningsvis lättar det, bara vardagen får göra en storstilad entré igen, med tidiga morgnar och barn utportionerade på olika håll.
Bara det faktum att de har varit hänvisade till varandra - endast - gör att friktionsytorna är välgnuggade.

För väl!

söndag 13 mars 2011

Energiförbrukning

Samtidigt som risken för att radioaktiv ånga pyser ut över de japanska öarna, åkte familjen Mångmamma hem till B för att sota/röka/elda/grilla lite korv i skogen.

De förhållandevis små-vilda-glada jumpade runt bland tuvorna som stack upp i leran, byggde koja under största granen, fäktades med pinnar och tappade korvar på löpande band i elden, ivrigt påhejade av de två fyrbeningarna med tassar som strök runt och försökte fynda de tappade korvsnuttarna.

Efter två timmars hopp-och-lek i skogen, var det dags att vrida ur barnen, tömma stövlarna på några liter vatten och pallra sig hem igen för att hänga upp barn och kläder på tork.

Nu när det verkar som om tre städer svepts ut i havet, tre kärnkraftverk uppför sig märkligt och tiotusentals människor är puts väck, då känns det som en saga att kliva ut i den Småländska skogen a la Astrid Lindgren och kunna umgås med goda vänner.
Sagor, det gillar jag.

Inte ens när vårfloden står som högst, är det någon risk för att man ska svepas ut i vattnet i våra små skogssjöar.
Tänk då att bli räddad efter nästan två dygn, flytandes 1,5 mil ut till havs, på ett hustak!

Snacka om saga!


Sist men inte minst hälsar jag även eivorconny välkommen som ny följare.

lördag 12 mars 2011

Kulturfunderingar och jämlikhet

När jag skolade in Bam-Bam på förskolan i höstas, var det några fler föräldrar där i samma ärende.
Bland annat en Somalisk pappa vars dotter är jämngammal med Bam-Bam.
Nu för några veckor sedan sprang vi ihop igen på den lokala affären.
Han undrade förvånat om jag slutet jobba på avdelningen!?

???
Alltså, nej, jag har aldrig jobbat på någon förskola.

Igår rände vi in i varandra för andra gången inom kort och hamnade mellan mjölk och smör i affären.
Han undrade hur många barn jag egentligen hade och när det uppdagades att min äldsta redan flyttat hemifrån till egen lägenhet, kom en lång harang om hur obegripligt han uppfattade det svenska samhällets sätt att pytsa ut barnen, istället för att som hos honom, låta en ny familj ta plats i ett eget rum någonstans i hemmet.

Det fick mig att börja fundera lite på mitt synsätt att ungar ska bli självständiga, ta eget ansvar och skaffa eget "hushålle", helst strax efter studenten, kontra de allra flesta länders sed att bereda plats för nästa generation.

Det är ju faktiskt inte så himla länge sedan det var på samma sätt hos oss.
Undantagsstugan fick göra tjänst när mor och far ansåg sig för gamla för att driva jordbruket och släppte fram äldste sonen med fru till mangårdsbyggnaden.
Eller hur en och samma släkt bebodde samma by sedan århundraden, med fler och fler avstyckade och ärvda små tegar till markplättar.

Inte förrän vid skiftesreformen under 1800-talet började tegarna slås samman till större och mer brukbara åkerlappar, vilket i sin tur gjorde att det blev ekonomi i att sälja av sin arvedel, ta sitt pick och pack och söka sin lycka i en stad.
Urbaniseringen var inledd.

Däri ligger nog den stora skillnaden?
Utöver det mest uppenbara i kulturella skillnader, syn på kvinnors naturliga fallenhet för barn och kök och skötsel av hem, mäns självklara rätt att verka utom hemmet är enormt olika mellan mig och Somaliska pappan.

I sammanhanget är jag väldigt glad för att jag inte är hänvisad till att raskt flytta in i min mans familj, inrätta mig i svärmors styre, bida min tid innan jag kan ta över husets nycklar och få bli den gamla matronan som i min tur styr över mina svärdöttrar osv

(Och då vet ni alla att jag gillar min svärmor!)

Oavsett vad man kan tycka om rotlöshet och andra förluster vi gjort under urbaniseringsresans gång, är jag övertygad om att det sätt vi sparkar ut våra unga vuxna på, är en starkt bidragande orsak till att vi ändå anses som ett förhållandevis jämlikt land.

Därmed inte sagt att det bara är att luta sig tillbaka och börja rulla tummarna...


Bra kan alltid bli bättre!

"Atomkraft -nja tack, eller?"

Våren -80 gick jag i sexan.
Favoritklädseln var platta svarta sammetstofflor med slejf över vristen, så kallade kinaskor.
Till det trikåtröja och matchande lång kjol, randig i lila/vitt/rosa.
Långt blont hår med hellugg fullbordade utseendet.

Engagemanget för den kommande folkomröstningen i kärnkraftsfrågan delade klassen i tre delar, de som sa kategoriskt nej, de som nog tyckte att det var bra och de som inte hade någon uppfattning alls.
Precis som i resten av samhället med andra ord.

Själv hade jag förstått att kärnkraft - eller atomkraft som det kallades för - var Djävulens påfund.
Alltså stoltserade jag med en illgul knapp med den röda solloggan på som sa; "Atomkraft - nej tack!"

Idag är jag inte riktigt lika säker på vad som är klockrent rätt eller fel?
Med kunskap kommer komplexiteten krypande.

Ändå kan jag tycka att just Japanernas kärnkraftverk är lite vanskliga.
Inte minst med tanke på vad som hänt det gångna dygnet.
Att ha så mycket is i magen, efter att ha utsatts för två atombomber, boendes på randen till kontinentalplattornas möte, i ett land med känd vulkanisk aktivitet - det är antingen modigt eller bara dumdristigt?

Landet står hursomhelst inför en strukturell omvandling, ett långsiktigt återuppbyggande och ett omtänk vad det gäller landets infrastruktur.

Ingen lätt uppgift, ens för ett av världens mest högteknologiska länder.

fredag 11 mars 2011

Lite shoppingglädje och egenkärhet

Ni vet det där med mitt akuta begär efter nypiffighet jag drabbades av förra helgen, när jag ynkig och febrig satt i sängen och tyckte synd om mig själv!?
Då, när jag kände ett starkt behov av att klicka hem lite nya klädtrasor att skyla mig med och lyckades beställa enbart svarta persedlar!

De kom i förrgår.

Ikväll, efter nattningen, panntändningen, avplockningen och ännu-mera-jaga-barn-mot-säng-svängen - då äntligen tog jag mig i kragen och studsade igenom en dusch, pytsade ur färgen jag hällt i håret och plockade fram mitt paket!

Nu är jag ny inifrån och ut.
Ja, nästan.
Nya underkläder - som sitter där de ska - en långklänning, glesstickad tröja och som kronan på verket till veckan som kommer; ett par hela jeans!
Inte är det tråkigt att inse att jag minskat i omfång heller efter det senaste decenniets "jojobantande" (läs; graviditeter!) och numera är ett kilo tyngre än vad jag var för 20 år sedan.

Visst, det är lite fusk eftersom jag lever som jag gör med ett evigt rännande efter barn, förrymda djur och vedsäckar men ändå tycker jag nog att det är anmärkningsvärt att jag inte är stabbigare efter alla mina barn och år.
Jag som glatt gastar att jag tillhör den gyllene medelålderns skara.

Det finns ju inte en sportmössa att man hittar mig på ett gym, den saken är biff.
Att jag skulle kunna ertappas med dietpulver, tabletter, teer eller andra märkliga drinkmixer är ju också högst otroligt - och obehövligt!

Ikväll är jag löjligt egenkär och nöjd med mig själv.
Inte blev det sämre av att se hur glad "Kul på riktigt" blev av utnämningen till Veckans Kvinnliga Blogg heller.

Ibland är jag bara så bra...:)

Ibland ska man kanske stoppa svansen mellan benen och springa..?

Om det nu är så att Japan drabbats av den värsta jordbävningen med efterföljande tsunamivågor, på över 300 år och i stort sett samtliga länder runt Stilla Havet förbereder sig på vad som komma skall - hur kommer det sig då att rekommendationerna på Hawaii är att alla boende på våning 10 och nedåt bör evakuera?

Jag hade ju knappast suttit på 19 våningen och rullat tummarna i hopp om att huset jag bodde i skulle stå pall för trycket!

Typ, bättre fly än illa fäkta är nog mer min devis här!

Och ja, jag kanske ska sluta gnälla över väder och sjuka barn, det kunde ha varit betydligt värre.

Om jag varit bosatt någon annanstans än vad jag nu är!

torsdag 10 mars 2011

Istiden är här!?

Kära goda vad som helst som orkar lyssna; Kan jag inte få slippa sjuka barn snart?
Kan inte mina små-vilda-glada få återgå till att vara just små och vilda och glada istället för små och trötta och febriga och hängiga?

Jag är sop-slut-trött på att åka till vårdcentralen och klämkäckt häva ur mig samma gamla floskler som sist, i stil med; "höhö, snart klippkort här eller har jag gräddfil, höhö?"
Den var liksom inte rolig ens när den var ny, någon gång kring tidernas begynnelse.
Eller närmre bestämt i februari när jag nyttjade den första gången!

Jag är sop-slut-trött på att fara fem mil fram-och-tillbaka till närmsta apotek och få mitt stackars betalkort att kvidande dräneras på mer pengar för att kunna bära hem ännu fler skojiga och illasmakande mediciner som ska lirkas, trugas och tvingas i barnen.

Jag är sop-slut-trött på den här eviga permafrosten som tagit över landet och aldrig vill släppa till ens en enda millimeter av spirande grönska, långt mindre något som skulle kunna misstas för en - hu, hysch, viska....blomma!

Om den här vintern tar slut någon gång, om mina små transformeras tillbaka till sina vanliga ettriga jag, om jag slipper leka med läkare och farmaceuter någon gång - då ska jag sluta gnälla och också återgå till mitt vanliga glada jag.
Annars går jag in i permanent permafrostsurhet!

onsdag 9 mars 2011

Mitt-i-veckan-trött

Tack för alla glada tillrop om mitt senaste hyss med "veckans kvinnliga blogg".
Ni får hemskt gärna komma med tips och förslag på duktiga kvinnor som bör uppmärksammas.

Annars är jag mest extremt marstrött, sliten efter en lång vinter som ännu inte har vett att ge sig.
Visserligen började dagen med två små ystra gossar som kom farandes och studsade upp i min säng, glatt pladdrandes redan kvart i sex i morse.
Och då hade Hårfager legat och feberynkat på mig hela natten, så dagen har varit tillräckligt lång nu.

Jag har stoppat små i sina sängar, ved i pannan, disk i maskin och mig själv i min egen säng.
Nu är det natt för trötta mångmammor.
Vi hörs imorgon.

tisdag 8 mars 2011

Veckans Kvinnliga Blogg instiftas härmed!

Helt i analogi med vad mängder av andra bloggare/bloggerskor ägnar sig åt, tänkte jag börja lista veckans blogg.
I mitt fall; Veckans Kvinnliga Blogg.

Jag tycker det är hög tid att medverka till nätverkande mellan kompetenta och kreativa kvinnor, vars alster och verk alltid får stå i skymundan när det handlar om de stora pengarna, uppmärksamheten, makten och härligheten i evigheten, Amen!

Något jag lärt mig under årens lopp är att det är ytterst få kvinnor som verkligen i själ och hjärta stöttar andra kvinnor.
Nära väninnor; ja, alla andra; nej.
Idealbilden borde vara mer lik männens mentorskap där en äldre kunnig, tar sig an en yngre adept.

Istället är det kvinnligt-avundsjukt-viktigt att vara på rätt sida om det sociala skranket.
Är du gift, har eget boende, bil och äter tacos på fredagarna är det ok.
Om du istället är ensamstående, lågavlönad, åker kommunalt och föredrar nudlar (eller inte har råd med mer), är det fel.
Sociala koder är lika viktiga inom "Svennebanan-livet" som i högreseståndskretsar.

Väger du dessutom för mycket, kommer från ett annat land, har en avvikande livsuppfattning - då är det kört.
Allt ska vridas och vändas på in i minsta detalj, sällan till den omtalades favör.

Nu tänker jag dra mitt lilla strå till stacken genom att uppmärksamma kompetenta, kreativa, starka kvinnor som skapar sig en egen plattform här i tillvaron.

Denna veckas kvinnliga blogg utses härmed till att vara; "Kul på riktigt".
En filosoferande kvinna med kontorsråttejobb på deltid som styr upp tomatsådder, skogslek för barngrupper,hem och egen liten son.
Alltid med väl pålästa åsikter och en strävan efter att begränsa skadeverkningarna av vårt liv, i harmoni med de resurser vi lånar av våra barn och barnbarn!

Här har hon möjliggjort en dröm, en dröm som ligger helt i fas med hennes eget liv, tidens strömningar och med massor av eftertanke.
Bara det är värt att premiera!

Gå in och lämna en hälsning, köp något fint och hållbart till ett barn i din närhet eller sprid hennes dröm och adress vidare!

Ge mig gärna förslag på duktiga kvinnor som bör uppmärksammas!
Nästa tisdag är det någon annans tur...

Internationella Kvinnodagen och ett läskrav!

Idag är det Internationella Kvinnodagen - om nu någon hade missat det!?
I alla år har jag trött tackat men mest suckat när svärfar ringt för "att gratulera".
I år är första gången jag tänkte göra annorledes.
I år ska jag högtidlighålla en viktig dag, en dag som tyvärr fortfarande behöver uppmärksammas för det stora flertalet av kvinnligt kön.

Det är nådens år 2011 och män styr fortfarande i världens och maktens korridorer, vilket inte är något annat än en skandal.

Det är fortfarande män som äger mest, tjänar mest, jobbar mest och är minst omvårdande i relationer.
Det är fortfarande män som i första hand ses som norm, kvinnan är en avvikelse.
Det är män som tillåts ta plats, höras, synas och lägga ribban för vad som accepterat beteende.

Det är helt åt helvete och jag ställer inte upp på det!
Borde inte ni heller göra, varken kvinnliga eller manliga läsare!

Ett sätt för mig att högtidlighålla denna dag är genom att be er alla läsa en viktig och angelägen bok.
En sådan som berör, upprör och sätter spår.

Den är otäck.
Den är skitbra.

Christina Herrström - Den hungriga Prinsessan.

Den har fått både en och annan pollett att trilla ner på rätt ställe hos mig.
Jag är inte okunnig om genus.
Jag är inte okunnig i skilda livsbetingelser för män respektive kvinnor, vare sig i Sverige eller i övriga världen.

Den lyckas bara sammanfatta flera spretande trådar och knyta ihop allt till en enhet.

För er egen skull - läs den!

Så tar vi ett snack om den sen - ok?


Och under tiden - ha en riktigt fin kvinnodag!

måndag 7 mars 2011

Hej bruna 70-tal

Idag har jag skrattat mig av stolen.
Tittade in hos Madlar och återfann länken till den bruna maten.
Min storadotter länkade dit för ett tag sedan men först ikväll tittade jag noggrant.
Jisses vilka snarriga anrättningar jag varit förskonad ifrån under min uppväxt.

Min mormor var en riktig matmamma så min egen mamma undvek att röra alltför djupt i grytorna.
Jag är mer uppfödd på pulvermos, pulversås - de få gånger det serverades sås - och öh, typ, öh, korvgrytor!?
Ärligt talat minns jag knappt vad jag åt som barn men inte var det aladåber, ostgratinerade ägg eller grisknorrar i alla fall.

För en riktigt charmig mathistorisk odyssé, rusa raskt in och titta själva!

Gillar, faktiskt!?



Jäpp, jag är en tokig periodare med extremt spretig musiksmak.
Får skylla det på min akuta nyfikenhet!
Eller något!?

M Å N D A G! Jippie.

Yes!
Nu känns det att det är måndag igen och jag är back on track!
Tvätt, disk, barn, djur, taxi, plock - allt är som det ska igen, dvs toktempo.
Två barn hemma med tilltagande röda näsor och snörvel, ingen feber. Peppar, peppar..

Om- och avbokade läkarbesök, uppdaterad almanacka, avkollade resor, tider och socialt pratande med både far och mor av svärkaraktär avklarat.

Nu ska vi ta mig tusan beta av lite nyttigt skrivjobb, både jag och Sheriffsonen innan pojkhuliganerna ska hämtas hem efter skola och förskola.
Till och med storsonen har lovat att hedra oss med sin närvaro idag, efter en helg borta.

Och min latenta ilska som legat och pyst är för tillfället nedstoppad i en sopsäck, jag behöver vara lite måndagsglad först.

För ni vet väl att jag olikt er alla andra (känns det som ibland?) gillar måndagar!?

Tjo på er!

söndag 6 mars 2011

Ambivalent

Det är tvära kast i mitt humör.
Från lugn och fin till blixtrande arg.
Ja, och så allt däremellan, dock sällan grågrågrågrå..

Min storadotter presenterar sig gärna med; Politisk åskådning - Arg!
Det är fint tycker jag!
Min livsåskådning kanske skulle kunna vara densamma?
Eller i alla fall; Mestadels arg.

Fast omvärlden har jag vaggat in i den falska tryggheten av att jag egentligen är; Glad!

Jag är lite schizofren ikväll, tror jag...?

Nej, jag gillar faktiskt inte sport

I alldeles vanliga fall ger jag blanka den i allt vad sport heter.
Men det här, det är så dumt att klockorna stannar!
Oavsett hur det egentligen förhåller sig, borde det vara belagt med spöstraff att männen tramsar runt med sina "viktigheter" när deras kvinnor ska till att föda!
Nu kanske sambon bara är inne för en rutinkontroll, eller så kan vi spekulera i flera andra anledningar, min poäng är att allt - verkligen allt annat får alltid stå tillbaka så fort det handlar om, i första hand - märk väl - männens lilla lekstuga, det där som är improduktivt, bara som förströelse, egentligen ett konstruerat nöje - sport.

För sport i sig är inte bara männens arena men så fort det börjar handla om löjligt stora summor, kopiösa mängder med tid, spaltmil i media där någon mer eller mindre analfabet till sportfåne uttalar sig om hur bra respektive dåligt det gick i senaste matchen - och varför, då kan vi hoppa upp och sätta oss på att det manligt så det förslår!

Är jag föraktfull?
Ja, faktiskt.

Förströelser och nöjen är en självklar del av vårt samhälle, alla sätt är olika bra eller dåliga, intressanta eller ointressanta men när det börjar lukta storkovan, eoner med tidspillan, avsaknad av proportioner och divalater, då tycker jag att det är löjeväckande.

Sen är det dags att hälsa Betty välkommen också, undrar vad du tycker om sport egentligen..?

lördag 5 mars 2011

Lite småtaskigt tyckande

Jag har verkligen försökt uppbåda intresse och engagemang i det här med schlageriet som pågått några veckor nu.
Jag har allt som allt offrat en knapp timme på att sporadiskt lyssna på finalisterna via YouTube.
Med risk för att bli lite väl elak, med tanke på att min internetuppkoppling inte är världshistoriens snabbaste (det buffrar något förtjusande länge) så kommer här en mångmammsk resumé;

(Jo, jag kan ha missat någon finalist också, vad vet jag?)

Ola; Ingen aning, den här låten har jag missat!
(Uppdatering söndag morgon, Upptäcker att det inte ens är Ola som är med utan Danny! Vilken toppenkoll jag har!)
Eric Saade; snälla någon, skjut mig om den här vinner.
Eller så kan vi döpa om vårt land till Balkan-wannabee-stat direkt.
Stackars liten, vilka komplex han måste ha vuxit upp med, det var kul första gången Michael Jackson dök upp med en handske - men nu...?

Sanna Nielsen; tutar på bra, har det rätta schlager-tants-trycket i rösten, kommer vi få dras med i evigheters evigheter i dessa sammanhang.
Och däremellan kommer en samlingsplatta med julsånger...
Brolle; För att vara en Elviskopia från början har han verkligen utvecklats till en ...Elviskopia. Söt lugg dock. Och bra vibrato. Ganska mycket vibrato. Typ hela tiden-vibrato.

Sen då, vilka var det sen...
Linda Bengtzing; Gör hon något annat än laddar upp inför eller ner efter sådana här tävlingar?
Tror att hon bor i Christer Björkmans schlagergarderob mellan tillfällena.
Självskriven i dessa salonger.
Nicke Borg; Cool hästsvans, Amerikakomplex i uttalet, snygg kavaj och slätstruken låt.

Playtones; Gulligt tryck i uppiffad dansbandsrockabilly, charmigt, stundtals falskt, glatt.
Swingfly; har också gått mig spårlöst förbi.

Sara Vargas; söt röst, stark text, noll chans till vinst.
the Monikers; faktiskt det bästa med hela alltihopet.
En underbart galen och speedad kastratkyckling inte långt ifrån Ola Salos och Thomas di Levas vingars beskydd.

Känns det som om jag gått miste om något här?
....Nej!
Har jag varit lite småelak?
....Ja!
Kanske dags för mångmammor att sova nu?
....Japp:
God Natt!



(Men jag börjar nog pigga på mig rejält som orkar uppbåda så här mycket engagemang, eller vad tror ni?)

Tröstshopping?

Visserligen har jag mått både bättre men även sämre i mina dagar.
Ändå har jag krampaktigt hållit mig fast i sängen i stort sett hela tiden.
Till slut blir det faktiskt för trist.
Eftersom jag är för vinglig och yr för att röja runt uppe, får jag hålla till godo med runtsurfande på nätet.

Märkligt att jag just idag tyckte så pass synd om mig själv att jag var tvungen (hm, harkel, harkel) att klicka hem lite nya kläder till mig själv.
Som tröst bara!

Nu så här inför våren skulle man ju kunna tro att det var sommarlätta, skimrande, transparenta, färgglada plagg som skulle hitta hit.
Knappast!

Inte för inte lystrade jag till epitetet "Black Lady" en gång i tiden.

Varför ändra på ett vinnande koncept?

Fast kundkorgen var visst väldigt svart denna gång, hela vägen inifrån och ut.
Enfärgat svart är ju så....praktiskt?

Så pass frisk att jag irriterar mig på det tilltagande stöket

Febern har retirerat något, mitt mer friska jag har avancerat i liknande proportion, en dusch, snabbvädring av sovrummet och en lunch sittandes vid bordet med övriga familjen - och vips betraktades jag som nästintill frisk igen.

Eftersom jag inte känner mig lika pigg och läcker som jag tydligen (?) ser ut, kröp jag blixtsnabbt ner i sängen igen.

De få rundor jag tagit i hemmet genomförs helst blundande.
I alla fall mentalt!
Vi har lite olika toleransnivå för stök, jag och far-är-rar.
Eftersom det är hans gebit att sanera för tillfället, undviker jag att poängtera, lägga mig i eller , hu vale, komma med "goda råd".
Antagligen kommer jag och mina bästa kompisar städprylarna, löpa amok framåt veckan som kommer.
För att inte tala om hur mycket jag kommer att känna mig manad att plocka!

Det är jobbigt att ha en liten ilsken pedant boendes på min ena axel, eller i alla fall en liten plock-och-röjnörd.
Fast uppenbarligen är jag helt klart på bättringsväg!

fredag 4 mars 2011

Inte kul, inte kul alls

Det här är inge´ kul.
Sist jag hade feber var någon gång 1900-kallt.
Nu, helt utslagen.

Om det inte började göra så ilskeont i ryggen, hade jag fortfarande legat platt fall och sovit.
En trevlig sysselsättning jag ägnar mig åt alltför sällan - men ett dygn i sträck!?

Utan att ens orka ryta på de små!?

Och jag som hade lovat att hoppa in och hjälpa till med barnkören på söndagens gudstjänst!
Tror ni att jag står upp då?

Tänk - jag tvivlar å det grövsta!

(Tack för alla gulliga krya-på-mig-hälsningar också.)

Det är faktiskt lite synd om mig

Hela natten har jag sovit stötvis, vaknat, hostat, sippat lite vatten, snutit mig.
Så fort jag kunde, ringde jag vårdcentralen.
Avvakta, drick, ät febernedsättande och inse att det är influensa - blev det heta tipset.

Tror det var hösten -85 jag senast däckade i influensa men då var jag riktigt dålig.
Svimmade i badrummet och undvek med nöd och näppe att köra huvudet på fel plats.
Pappa fick komma in och släpa ut mig till min säng igen, jo jag bodde i mitt föräldrahem då.

Utöver den där Hong-Kong sjukan eller om det var Asiaten det hette, den där influensan som härjade runt -68/-70, har jag varit ovanligt förskonad från allt vad flunsa heter.
Det var väl dags nu!?

Far-är-rar är i alla fall hemma, något annat hade varit otänkbart med tanke på hur lång tid det tar att hasa ut ur sovrummet - för att inte tala om hur spagettibenen känns efter en tur ner i köket.
Tänker nog stanna här i sängen idag, vattenkannor, snytpapper och lilla datorn får vara mitt sällskap.

Men hörrni, trevlig helg på er också!

torsdag 3 mars 2011

39,5 och mycket friska barn!

Jodå, häxbrygden funkade ett tag.
Nästan hela dagen faktiskt.
Fyra vändor ner till byn à 1,8 mil), ved och barn och djur och handling och mat och disk och tvätt och lite läxa och några viktiga mail (bekräftelsegrejer) och nu ligger jag med tokhög feber och har frossa medan tre små huliganer är HUR pigga som helst och hoppar upp och ner i sängen!
Ja, min säng!

Jag orkar faktiskt bara morra lite tamt.

Mår jag så här imorgon finns det inget att göra för far-är-rar än att ta hand om vardagsruljansen, risken är annars att jag hamnar på samma hotell som Karin!

Och det vill jag inte!

Flyg fula förkylning, flyg!

Bina tipsade om en häxkur mot förkylning.
Självklart var jag tvungen att prova, fast det visade sig raskt att cayennepeppar var slut så den ersatta jag med chilipeppar.
Honung har jag aldrig hemma eftersom jag har viss respekt för honung och dess eventuella biverkningar!

Jag blev tvungen att ringa efter ambulans en gång för länge sedan när min mamma ätit honung och drabbades av allergisk chock.
Mindre kul att inte kunna andas!

Men - apelsinjuice, vitlök, citron och nu nämnda chilipeppar var också....äckligt!

Antagligen blir jag inte sämre i alla fall och hemsnickrade häxkurer är alltid roligare än farbror-doktorn-som-ordinerar-penicillin!

onsdag 2 mars 2011

Kort och intensivt gnäll

Vet ni vad?
Det här med en egen liten internetburk, det har inneburit en helt ny värld för mig.
Jo, jag har häckat på nätet ett tag tidigare.
Nu bestämmer jag helt själv dock om jag vill ha den som huvudkudde, eller inte!
Just ikväll vill jag det.

Jag tänkte intensiv-vara-sjuk.
I natt.
Sen tycker jag att det räcker.

Som Cicki så riktigt frågade, finns det nog ingen som "råddar" barn och djur och resten av vardagen om inte jag står upp.
Dessutom ska far-är-rar ut på galej imorgon kväll - bankett - jo jag tackar jag!
Heldagsevenemang med den intellektuella eliten i stan´och sedan uppställning i skonummerordning, för att omklädd och snofsad infinna sig på ett slott här i trakten.
Trerätters månne?

Tja, jag hade tänkt att vi kanske skulle äta fläskpannkaka, utan fläsk i, i morgon.
Och tvätta lite.
Diska?
Bära ved och elda.
Jaga in förrymda djur och köra barn.

Nej, jag klagar inte, bara hostar och snörvlar - och det skulle inte passa sig i de finare salongerna!

Ingen som har lust att bjuda mig på husmorssemester snart?
Någon?


(Moster Malla och Regnnatt ska vara välkomna hit också.)

Fullt ös, medvetslös!

Jag misstänkte redan igår, när jag la mig, att jag kanske hade litelite feber?
Jag frös så förfärligt - och det i husets varmaste rum!?
När sedan Hårfager kom farandes mitt i natten och kröp intill, tankade jag värme från henne och inte blev det sämre av att de yngsta gossarna också kom smygandes ännu lite senare.

Denna dag startade som vanligt med en rivstart, litenSara hade fått för sig att det var lämpligt att krypa under stängslet och utforska en närbelägen hage istället för den hon redan gick i, så halv sju var jag redan ute och fodrade.

Två barnleveransomgångar senare till byn for jag mot stora staden till storadottern för att titta på henne, dricka kopiösa mängder starkt kaffe och prata i munnen på henne och nya extrasonen J.

Tillbaka till förskolan, via affären, hämta två flickor och två pojkar på två olika avdelningar, hem och ladda mat, skolpojkarna kom med skolbussen och sex barn åt som glupande vargar.
Freundin dök upp med hemvärpta ägg - tack - och barnaskaran decimerades något.
Och decimerades ytterligare när bästaste vännen blev hemhämtad av sin mor.
Och fylldes på, när storsonen hämtades.

Lite mer djurfodring, tvätt och vedsläpning petade jag också in.
Och barndito!

Kvällens föräldramöte skolkar jag ifrån.
Min plan är att stoppa mig själv och alla små i säng samtidigt, kanske kan sova bort en eventuellt begynnande förkylning?

Hoppas de kan några bra sagor...

tisdag 1 mars 2011

Tagen lärdom, del ett,( I vilket mångmamma får hjälp med att se sig själv och sin väg med andras ögon...)

Likt Cervantes Don Quijote, vevar jag mot väderkvarnsvingar emellanåt.
Då är det vettigt att ta ett steg tillbaka och be om goda råd - som alls inte behöver vara dyra.

Tack vare en mycket klok kvinna, vars hjälp jag efterfrågade, har jag fått möjlighet att inse mina begränsningar.
Att fokus måste få falla på det lilla - istället för på det stora ibland.

För det mesta tjurar jag på som en stridslysten ångvält, jag kan, jag vill, jag ska!
Hittills har jag inte kört huvudet i väggen, eller gått i däck men någon gång skulle kunna var den första!?

Tack C, för kloka tankar.
Vad skulle jag göra utan mina vänner?
Hur klarar man sig utan?

Dagens lärdom nummer ett är;
Vill man veta något - bör man rådfråga expertisen, alltid!
Och nummer två;
Våga be om hjälp.