lördag 12 mars 2011

Kulturfunderingar och jämlikhet

När jag skolade in Bam-Bam på förskolan i höstas, var det några fler föräldrar där i samma ärende.
Bland annat en Somalisk pappa vars dotter är jämngammal med Bam-Bam.
Nu för några veckor sedan sprang vi ihop igen på den lokala affären.
Han undrade förvånat om jag slutet jobba på avdelningen!?

???
Alltså, nej, jag har aldrig jobbat på någon förskola.

Igår rände vi in i varandra för andra gången inom kort och hamnade mellan mjölk och smör i affären.
Han undrade hur många barn jag egentligen hade och när det uppdagades att min äldsta redan flyttat hemifrån till egen lägenhet, kom en lång harang om hur obegripligt han uppfattade det svenska samhällets sätt att pytsa ut barnen, istället för att som hos honom, låta en ny familj ta plats i ett eget rum någonstans i hemmet.

Det fick mig att börja fundera lite på mitt synsätt att ungar ska bli självständiga, ta eget ansvar och skaffa eget "hushålle", helst strax efter studenten, kontra de allra flesta länders sed att bereda plats för nästa generation.

Det är ju faktiskt inte så himla länge sedan det var på samma sätt hos oss.
Undantagsstugan fick göra tjänst när mor och far ansåg sig för gamla för att driva jordbruket och släppte fram äldste sonen med fru till mangårdsbyggnaden.
Eller hur en och samma släkt bebodde samma by sedan århundraden, med fler och fler avstyckade och ärvda små tegar till markplättar.

Inte förrän vid skiftesreformen under 1800-talet började tegarna slås samman till större och mer brukbara åkerlappar, vilket i sin tur gjorde att det blev ekonomi i att sälja av sin arvedel, ta sitt pick och pack och söka sin lycka i en stad.
Urbaniseringen var inledd.

Däri ligger nog den stora skillnaden?
Utöver det mest uppenbara i kulturella skillnader, syn på kvinnors naturliga fallenhet för barn och kök och skötsel av hem, mäns självklara rätt att verka utom hemmet är enormt olika mellan mig och Somaliska pappan.

I sammanhanget är jag väldigt glad för att jag inte är hänvisad till att raskt flytta in i min mans familj, inrätta mig i svärmors styre, bida min tid innan jag kan ta över husets nycklar och få bli den gamla matronan som i min tur styr över mina svärdöttrar osv

(Och då vet ni alla att jag gillar min svärmor!)

Oavsett vad man kan tycka om rotlöshet och andra förluster vi gjort under urbaniseringsresans gång, är jag övertygad om att det sätt vi sparkar ut våra unga vuxna på, är en starkt bidragande orsak till att vi ändå anses som ett förhållandevis jämlikt land.

Därmed inte sagt att det bara är att luta sig tillbaka och börja rulla tummarna...


Bra kan alltid bli bättre!

6 kommentarer:

My Myself and I sa...

Håller med. Min dotter flyttade för några månader sedan, men visst känns det lite tomt!

Katarina sa...

Du… säger allt så himla bra!

Tack för trevlig läsning :-)

Cicki sa...

Jag måste ju hålla med dig om att det är bra att vi "sparkar ut" de små liven när de är flygfärdiga. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha bott ihop med mina fd svärföräldrar. Gud så hemskt.

Det var nog inte så lyckat förr heller. Det fanns nog många konflikter bakom gardinerna. Vi som bor i en invandrartät stad har ju även sett det på nära håll. Visst är det fint hur man tar hand om sina gamla. Men i nästa stund pratar man skit i varandra och blir ovänner så det bara ryker. Håller hårt i sina barn och styr hela deras vuxenliv långt upp i åren.

Nej, fram för navelklippning. Frigörelse, med ett visst stöd när det behövs.

Fisken sa...

...och ättestupet. Glöm inte ättestupet! ;-)

Malin Ståhlman (Erics mamma) sa...

Hahaha vad roligt de kan bli ibland. Undra var han trodde då när du satt och fikade med oss och alla andra fröknar gick ut med barnen? =)

Mångmamma sa...

Me myself...; Jag har faktiskt inte hunnit sakna min storadotter så där akutmycket, kan ju ha att göra med att det fylls på underifrån..:)
Katarina; Tack.
Cicki; Jag vet, vi tycker och tänker helt lika här.
Fisken; Aldrig glömma ättestupan!
Bör i vissa fall kanske återinföras? :)
Malin; Vad roligt att du kommenterar, tack.
Jo, jag har också funderat på det, skulle jag vara en "föräldrafröken" liksom?