söndag 5 juni 2011

Semesterlunk och städovilja

Ännu en sen kväll när barnen mest for runt som yra höns istället för att städa upp efter sig.
Att leva livet ute, klängandes i träd och galopperandes över gräsytorna är ju mycket roligare än att sanera sina rum.
Lika klockren än min reaktion på deras ohörsamhet - stora stygga pappkassen kom fram!

Jodå, jag släpper alla pedagogiska formuleringar vid trettioelfte tillsägelsen om att hålla koll på sina egna saker och inte bära runt de i hela huset - och sedan släppa eländet rätt ner på golvet och lämna det där.

Ska jag nu plocka, behöver jag ju bara plocka upp det en gång.

Tyvärr är de smås reaktion lika klockren den, varje gång.
Genast börjar de vädra allvarsluft och ger sig i kast med att skyffla prylar omkring sig som besatta.
Tröttsamt att behöva skärpa tonen och sammanbitet börja stuva undan deras saker bara.
Varje kväll!

Annars kör vi fortfarande på semesterliv nattetid i stugan, fröken Majblomma stupade dock i sin egen säng, i stora huset efter förrättat städvärv, så henne ska jag vackla iväg och bära hit.
Sen.
När killarna hamnat på sina kuddar!
Vilket förhoppningsvis sker strax innan jag själv landar i horisontalläge!?

11 kommentarer:

Fröken Hulda sa...

Vad kan JAG säga som bara har ETT barn. När hon var liten funderade jag på att skriva in mig i telefonkatalogen som Helén Plockerska Johansson

Sweet dreams!

Cissa sa...

Här är det Stora Stygga Svarta Sopsäcken som gäller. Den som sopbilen så lätt kan plocka med sig...

razaha sa...

Ja du...jag ler igenkännande åt din text, och tänker på dagens bataljer som handlat om att dotterns skall plocka ihop alla barbiedockor hon lekt med, och att hon inte skall släppa kläderna där hon står när de lekt färdigt med prinsessklänningarna.
Jag hatar att tjat och hade lämnat en karl på mindre än en sekund om jag fått tjata en fjärdedel så mycket som jag gör. Men ungarna älskar jag över allt annat på jorden, och bråken är ju en del av deras uppfostran.

När de är på dagis och skola kan jag ibland komma på mig själv att jag saknar de där sammandrabbningarna och deras röster så mycket att jag hämtar dem i förtid.
Var skall man göra av all kärlek när de flyttar så småningom? Är det då mannen är aktuell igen? Ha, ha...stackaren får inte alls lika mycket som småtrollen, men det är ju likadant för mig. Inte underligt att folk med barn skiljer sig. Tiden räcker inte till.

KaosJenny sa...

Ha Ha, vi ger upp fullständigt med jämna mellanrum och sen gör vi ett ryck... Kram

Cicki sa...

Det verkar vara fullt upp. Här också men vart tiden tar vägen vet jag inte. Får inget gjort och ändå är det något på G hela tiden. Helknäppt!

Barnens Hjältar sa...

Det är så skönt att kika in här och läsa om verkligheten, den som vi alla lever i men sällan berättar om ;-)
Mycket upplyftande, ger energi att orka plocka eller tjôta några gånger till av bara farten. Ha en fin Nationaldag!

Lippe sa...

Här kom den svarta sopsäcken fram ett par gånger under barnens uppväxt. Nu får det se ut som det gör på deras rum. De har ena foten på väg till eget liv och dörrar till sina rum. Saknar när de var mindre ibland men städgnatet saknar jag inte!!
Som nästan vuxna nu tar de ansvar för våra gemensamma ytor tillsammans med mej och deras egna får de sköta själva. Även om jag kan påpeka lite någongång...
Kram

Tankar vid midnatt sa...

Tänker i bland på hur tyst och tomt det blir när båda döttrarna flyttar ut...

Inger Marianne sa...

Ja, det tar aldrig slut! Trodde det när alla troll flyttat! Men startade hantverksföretag (en dröm) med tyg, skinn, tråd och mera damm. Patron finns ju kvar också...fniss, hunden vi har drar också in, fäller mängder med hår! Plus som du skriver, plocka plocka undan......
Stor kram till dig!

Black Iris sa...

Jag förstår att det måste kännas som att tala till döva öron.
Mina tonåringar (barnbarnen) är inte ett dugg bättre men de håller allt innanför sina dörrar i alla fall. Jag går sällan in i deras rum för det är världskrig i båda två..

Kram Maidi

Mångmamma sa...

Det är lite jobbigt att dela hem med små stökiga barn, samtidigt som jag delar kropp med en egensinnig pedant...
Antagligen kommer jag att sakna röran den dagen alla flugit ur boet fast just nu känns det inte så! :)