fredag 10 juni 2011

Vid viss eftertanke är vi där nu

Så landade klubbslaget exakt och precist på rätt ställe, i hjärttrakten.
Det här med att storsonen nu är utsläppt ur skolan och in i framtiden innebär också att han står i begrepp att flytta, givetvis.

Hittills har det varit något diffust och avlägset men plötsligt slog det oss bägge att nu, nu smäller det.
Eftersom extradotter P bor bättre till för kommunikationer till och från sonens jobb, är det enklare och billigare för honom att bo där. I väntan på egen lägenhet.
Och jobbet ja, det startar på måndag.

Vädret inbjuder till vemod och avslut.
Grått och kylslaget, lite luddigt inbäddat i fuktiga dimmor.

Här gäller det att ta djupa andetag och vara tacksam för de övriga småhuliganerna som kommer roa sig med att driva mig till vansinne mer än en gång till, under de kommande 10-15 åren, innan det är deras tur att leva vuxenliv!

13 kommentarer:

Karin sa...

Tänk att tiden går så fort, nyss sov de som små grodor på vårt bröst. Plötsligt står de på egna ben, tjänar sina egna pengar och lyfter på vingarna. Det är tur att inte allesammans flyger samtidigt, att man får vänja sig sakta vid att duka åt en mindre.. Trevlig helg trots vemod, regnskurar och dimma!! Kram

anybody sa...

Ahh .. att släppa taget gör nästan ont. Konstigt nog är barnen MYCKET yngre nu än när man själv ansåg sig vara fullvuxen och helt kapabel att klara sig själv??

Det är nog det svåraste momentet i föräldraskapet .. att se sina barn som likvärdigt vuxna. Aj .. så det det kliar i lägga-sig-i-genen många gånger .. ;-)

Bina sa...

Det där har jag tänkt på, att om två år ska Stora Killen börja på gymnasiet och tänk om han vill gå något som inte finns på pendlingsavstånd?! Usch och nej! Intalar mig att han kommer bo hemma tills dess att hans akademiska studier är avklarade (för visst kommer han läsa på universitetet?!).

Småländskan sa...

Jodå, jag läser och känner igen. Om några månader eller så kommer jag att kommentera utförligare på dina inlägg, det vet du. Nu är det som det är. Och det är egentligen mycket mera. Kram mångis!

Maria Engelwinge sa...

Det känns vemodigt när äldsta barnet flyttar ut. Jag har ju bara ett barn och upplever att mina vänninor med flera barn upplevde de smärtsammare än jag. Tror du att det är värre när man har flera barn?
Kram

razaha sa...

Aj, aj, aj där trampade du på en öm tå hos mig. Jag är väldigt tveeggad inför det där, och som tur är lär det dröja innan åttaåringen säger morsning och godbye.
Men se det så här: Att flytta hemifrån är nyttigt på många sätt, men framförallt växer de enormt av ansvaret.
Du ser vad klok jag är när det gäller andras barn. jag lär stå och slita mig i håret när de flyttar en efter en, och minstingen sätter jag antagligen boja på.
Skämt åsido...det gör ont när banden brister, men om man varit en bra mamma kommer de tillbaka, om och om igen tills man själv trillar av pinn och flyger iväg dit ingen når.
Min mamma var en sådan där supermamma som gjorde mig och syrran så självständig att jag på blott femton fyllda ville ta hand om min ekonomi själv och som sjuttonåring flyttade själv till Gävle. Hon gav mig massor av jävlaranamma och släppte taget utan större problem.
Jag är en kycklingmamma och fasar för när de skall börja springa på diskotek och sådant där, och när de åker iväg med pappa pussar jag dem säkert hundra gånger av rädsla att inte ha gjort det om det händer dem något.
Sjukt va? Allt kan hända, och jag har ingen makt alls över ödet.
Styrkekramar till dig kära du.

Inger Marianne sa...

Fniss Fniss !

Mångmamma sa...

Detta är ju unge nummer två som står i begrepp att lätta.
Samtidigt som jag skriker mig hes om vikten av att släppa taget, fortsätta blåsa under vingarna och det absolut självklara i att unga vuxna barn ger sig iväg, känns det en smula vemodigt att det verkligen är där vi är. Nu!
Egentligen initierades av storsonens eget vemod under eftermiddagen.
Se där - en så känslig själ jag är..! :)

Och Maria; Ja, jag tror att det blir lite mer påtagligt för varje unge som ger sig iväg.
Razaha; Jag är nästan likadan, pussar småttingarna massor när de ska iväg utan mig, hämtar gärna i förväg på förskolan och blir tokstörd av deras framfart emellanåt!
Karin; tack - du är klok, det brukar jag hävda.
Anybody; Hittills har jag kunnat ha tillförlit till min äldsta men så hör hon ofta av sig och vill ha åsikter.. Hoppas att storsonen kommer göra sammaledes.
Bina; Visst kommer han att vilja läsa vidare - någon dag. ha is i magen och våga släppa taget bara.
Småländskan; Visserligen saknar jag dig men jag har full förståelse för att du inte hinner vara cybersocial just nu!
Kram till er alla!

Cicki sa...

Jag har insett att jag saknar en erfarenhet som andra föräldrar har. Att se mina barn flytta hemifrån! Jag flyttade hemifrån före dem. (Hemska kvinna som övergav sina barn!)

Men jag har istället en annan erfarenhet. Att sakna sina barn så mycket att man vet inte hur man ska orka höra av sig till dem. Att äntligen förstå varför min egen pappa inte hörde av sig så ofta!

Alla mår bra av att klippa banden. Det innebär inte att man älskar varandra mindre för det.

My Myself and I sa...

Ja, visst är det vemodigt - när de flyger ut. Bloggade faktiskt om det också.

Önskar dig en härlig helg :)

KaosJenny sa...

Häftigt... och jag förstår att det är hemskt också... Och naturligt men du är väldigt klok... Det där med att släppa och blåsa under vingarna kommer jag att bära med mig ;-) fniss och kram

LyckligaPraliner sa...

Hejsan! Första gången jag kikar in här och nu ska jag kolla vidare på din blogg :)

Viktkamp sa...

Förstår att det är vemodigt. Men det kommer gå bra =) Kram