söndag 26 juni 2011

Vila i frid.

Nej, nu blir jag ledsen.
Ordentligt och på riktigt.
Läser hos en gammal-gammal vän att hennes pappa hastigt gått bort.

Undrar hur många gånger jag satt med just pappa C i familjens inglasade veranda/bar och dryftade livets allvar?
Eller hur vi delade aversionen mot pålagda förväntningar av äldre generationer.?
Eller hur jag i smyg fnissade över hans passion för smalspårig järnväg men samtidigt tyckte det var råcoolt med en egen tågkupé i källaren?

I natt lägger jag all tid bakom mig och är 16 år igen.
Och sörjer...

4 kommentarer:

pappa K sa...

Tänk vad minnen kan bli smärtsamt påträngande och upprivande, men ändå varma och befriande på samma gång i sorg. Väldigt tråkigt med din förlust.

Mina dagar sa...

Sina barndomskompisars föräldrar har ju spelat en stor roll i ens liv och dom ska ju liksom alltid finnas men tyvärr så händer det ju saker i livet som ändrar det:(
Nu får du vara jätteglad för alla fina minnen och coolt förresten med en tågkupé i källaren:)
(jag som är i branschen borde kanske skaffa en;);))

Kram Eva

Fröken Hulda sa...

pappa K har rätt. Smärtsamt samtidigt som man är glad att man faktiskt HAR fina minnen. Min pappa fick ett nattligt besök på kyrkogården igår. Det var en magisk stund <3

Karin sa...

För några dagar sedan läste jag i den lokala tidningen att en avlägsen släkting gått bort, hon var fyra år äldre än mig. Jag visste inte ens att hon var sjuk, blev jätteledsen, vi träffades för första gången för ca 8 år sedan, fick bra kontakt och brevväxlade (med snigelposten Yes!) sedan i några år. Hon ville tydligen inte lasta någon med sin bröstcancer. Jag hade gärna varit med på begravningen för att säga farväl, men den hade redan varit. I stillhet. Men sörja kan ingen hindra oss ifrån. Det är faktiskt alldeles nödvändigt. Sorgen ska man inte kväva, då kan det gå riktigt illa. Kram!