lördag 23 juli 2011

Känslan av samhörighet?

Mitt i all sorg och förtvivlan, finns det ändå ljuspunkter.
Som alltid när kriser inträffar, sluter folk och fä upp kring det otänkbara.
Oavsett om likheterna är traumatiserande stora med 11/9 i USA för snart 10 år sedan, eller 26/12 2004 i Thailand, Estonia - 94 eller någon annan, finns det ändå något allmängiltigt medmänskligt jag blir rörd och lycklig för.

Mitt i all denna hantering av nyhetsflöde via sociala medier och nyhetssajter, drabbar jag samman med någon fullständig okänd, som visar sig vara lära-känna-bar.

Utan att dra allt för stora växlar på det senaste dygnet fasansfulla skeenden, ser jag likheter med det jag bara läst mig till tidigare.

Hur människor möts och lär känna varandra över tidigare omöjliga gränser.
Eller bara hur den empatiska sidan hos människor i allmänhet träder in och pockar på att ta över, i en tid av kaos och elände?

Även om vi är förskonade just nu, så är det gamla ordstävet välbekant; I nöden prövas vännen!

Låt oss alla be för att samhörighetskänslan växer, på bekostnad av känslan för ondska och hämnd!

4 kommentarer:

Lippe sa...

Så är det!! Människan är i grunden god! Känns härligt att få bevis på det när det stormar i omvärlden!
Man blir extra glad för det man har och tacksam på ett sätt som man önskar håller i sig länge.
Kramar ♥

Mollan sa...

Så sant - i nöden prövas vännen! Kram

razaha sa...

Det är bara att kolla hur alla thailändare ställde upp för okända efter tsunamin, och hur orkanen gjorde att massor av människor tog varandra i hand för att stötta varandra.
Men jag undrar vad en sådan här människa varit med om för att göra något dylikt.

Begravningen jag var på bestod av min systers kille, och han lämnar efter sig tre barn mellan 9-12 år. Tre små mirakel som inte förstår hur han kunde ta det steget. Sorgen har grävt djupa spår i deras hud, och ögonen är rödsprängda av ständiga gråtattacker.
Under ceremonin satt jag hand i hand med min systerdotter och grät hjärtat ur mig samtidigt som jag svor om och om igen över hans idioti att barnen.

Min syster reser sig sakta, och vardagen tar över, men hon är märkt av det som hänt.
Jag själv ser honom som i en cirkulerande jingel, om och om igen, men tur som är såg jag inte honom på begravningen. Han har äntligen fått frid tror jag, och ångesten han bar finns inte kvar i huset.

Nu ser jag fram emot din recension, spännande. Det är alltid nervöst att lämna över det man skrivit till någon annans granskande öga.
God natt
Kramar

Mångmamma sa...

Razaha; Jag är ... inte glad, snarare "pleased", att höra att begravningen var ett fint avslut!
Förstår mer än väl att dina systerbarn har en svår väg framför sig, för att inte tala om din syster!

Och du vännen ... du behöver inte oroa dig för någon negativ kritik, snarare tvärtom! Har under de senaste dagarnas besök lovordat din novellsamling! Vill bara ge dig lite bättre utrymme i cybervärlden än vad som är nu, fokus ligger inte direkt på nyutgivna böcker ....

Sov gott själv!