onsdag 31 augusti 2011

Cogito, ergo sum*

Hörrni, jag har tänkt på en sak.

Det här med fördomar alltså.
Visst är det så att vi alla lider av vanföreställningar!?
Utifrån hur vi själva vuxit upp, fostrats, gnidit oss socialt ser vi på vår omgivning med en viss sorts ögon.

Tänk bara på hur personer i rullstol ofta bemöts - lite som om de hörde sämre, begrep mindre eller långsammare och kanske till och med så illa att det hellre pratas rakt över huvudet på dem!?
Egentligen skiljer det sig inte nämnvärt från hur små barn bemöts.

Alltför ofta märker jag hur föräldern svarar i barnets ställe, när barnet skulle vara fullt kapabel att tala för sig själv.

Eller hur vi människor älskar att kategorisera vår omgivning på ett sätt som gör att fördomarna bara haglar.

Lastbilschaffisar är trögtänkta, feta och lyssnar helst på countrymusik.
Östermalmskärringar är snipiga, glider fram med en päls över axlarna och handlar sin inredning på Svenskt Tenn.
Lantisar är fetare än stadsbor och unga mammor måste per automatik vara arbetslösa korkade vårdbiträden.

Eller?
Är det kanske en enorm otjänst vi gör oss själva genom att försöka dela in vår omvärld i förutbestämda klyschor?
Hur många spännande, intressanta, roliga, bildande möten går vi miste om när vi bara håller oss på vår egen sida av planhalvan?
Att medelklassens människor bosätter sig i samma typ av områden, gräver ner samma typ av växter i sin trädgård och bara försöker framhäva sig själva som lite bättre än grannen genom sitt val av bil eller större grill, är inte det en enorm brist?

Eller att vi alltsomoftast är rädda för att sticka ut, göra oss märkvärdiga, avvika från mängden.

Kanske är det just därför jag älskar att provocera genom att varken bete mig som, se ut som eller ens uppföra mig som jag förväntas göra.
Jag vill helt enkelt inte tillhöra de fördomsfullas skara.
Troligtvis gör jag det ändå, även om jag försöker se på min omvärld på mer än ett sätt, innan jag låter min dom falla.

Min "samhällsklass" skulle påbjuda att jag hade två, max tre barn, bodde kvar i en villa i utkanten av Stora Staden där jag är uppväxt, arbeta deltid - troligtvis inom något pedagogiskt yrke och för övrigt vara klädd i högst normala kläder av lite bättre snitt än H&M, samt ha en page som klipptes var 8,e vecka.

Istället har jag freakat ut totalt med antal barn, flyttodysséer över landet, finns inte med i några som helst register över eventuellt anslutna till A-kassa, försäkringskassen eller arbetsförmedlingen.
Tycker att det är högst rimligt att tufsa till håret i dreads vid dryga 40-års ålder,
återanvänder möbler, kläder och grejer - både ärvda, fyndade och fådda.
Eller tillverkar det jag anser mig behöva själv!

Plockar fram den ena efter den andra mer eller mindre genomtänkta planen ur rockärmen i tid och otid, anser det är självklart att jag är kompetent nog att befinna mig på diverse ordförandeposter i olika sammanhang - utan egentligen ha någon som helst koll på ursprungligt syfte, mål eller mening.
Allt det där kan jag väl ändå lära mig vad det lider?


I mångt och mycket tror jag att min egen glupskhet över livet ligger och skaver någonstans långt ner i mitt inre!?
Jag hade bråttom ut i vuxenlivet, jag har bråttom nu för att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Inte för att upplevas som "syster duktig" utan för att hela jag är så spretig och vill så mycket hela tiden.
Allt är spännande och kul.
Mitt liv är troligtvis för kort för att hinna byta inriktning tillräckligt många gånger och då är det bättre att göra allt samtidigt, så jag hinner med en bråkdel av allt jag vill göra.

Skräcken jag som tonåring kände inför att bli en "vanlig Svensson", den ligger kvar.
Det enda som förändrats är att jag vägrar göra som alla andra bara för att det förväntas av mig.
Jag är inte, kommer inte bli, vill inte vara som "alla andra".

Och egentligen tror jag inte att någon annan heller vill vara som "alla andra"?

* Jag tänker, alltså är jag. René Descartes

16 kommentarer:

Ezter sa...

Inte precis som alla andra, men inte alltför udda heller ;)

Tankar vid midnatt sa...

Gillar dina tankar. Stämmer mycket in på mig själv. Har en vision om att leva Wholehearted både till mig själv och andra. Vill inte heller bli som alla andra och vika mig för människor som använder härskartekniker.
Kram

Lippe sa...

Om man går in i ett område där alla är som alla andra och pratar och lyssnar så ligger det mesta på ytan. Jag har svårt att hitta folk som själva säger att de vill vara som alla andra. De flesta vill nog se sig som lite annorlunda. Kanske att man klumpar ihop sig med andra som har liknande intressen och värderingar men jag tror inte att de i grupperna anser sig homogena, inte när man pratar om det iaf!
Sedan kan jag hålla med dig om att man kan bli heligt trött på de som inte låter folk vara så annorlunda som de vill, folk som inte bjuder till och kollar hur den andre är för precis som man kan tycka att någon är så himla annorlunda kan man bli förvånad hur lika vi är eller hur lika vi faktiskt tycker i mycket.
Oj, vad rörigt det blev!!
Men just idag är jag engagerad i intergreringsfrågan och mitt inlägg var lite i samma anda som ditt idag :)
"Döm inte hunden efter håren och låt alla få en chans och var inte så snål utan bjud till lite. Du vinner på det!" Var mitt budskap idag!
Kram du starka modiga ♥

Barnens Hjältar sa...

Men det är just därför jag gillar dig så mycket, för du inte är som alla andra. Plus att du skriver fantastiskt bra då förstås.

Vet du att Biståndsminister Gunilla Karlsson sa i en intervju som en jag känner gjorde att "här har vi inga fördomar". Fnys! Den största fördomen hos människan är att den inte har några fördomar. För hur det än kommer sig så finns där någon liten fördom någonstans :P

Småländskan sa...

Har jag sagt att jag älskar dig? Ja, alltså älskar på det sättet, inte på det sättet! Men skit samma, jag tror jag kan älska personer på olika sätt, oavsett.
Du är bara så bra mångis!

Anitha Östlund sa...

Instämmer till fullo.
Jag är fyrtiosju men tas ofta för yngre eftersom jag har en udda frisyr, klär mig sportigt, och alltid hoppar och studsar, sjunger och sprallar.

Mitt liv är väl egentligen Svensson, men utan Volvo
Min kille och jag är lika utflippade, och han eller jag bangar sällan ett äventyr, stort eller litet.

Jag är lik min pappa som är bonde och en do-er, det som inte finns fixas, och lärs på vägen. Ingenting är omöjligt.

En underbar inställning som jag tagit efter in i minsta detalj.

Idag började plötsligt internet att fungera igen. Jippi!
Ha det gott kära du.
Kram

Fröken Hulda sa...

Ännu en klok människa som nosat på det här med att det vore bättre om vi bjussade lite mer på oss själva, som Lippe skrev idag. Jag vill INTE va en Svensson och kommer aldrig att bli. Jag kommer fortsätta slåss mot orättvisor och stå på de svagas sida. Jag kommer fortsätta klä mig efter dagsform och humör och snagga håret var 5:e vecka (dags imorron). Tänker heller inte färga det mer utan låta det gråa fortsätta komma naturligt. Jag tänker fortsätta våga använda mera färger bara för att jag kan och vill. Jag har inget behov av att synas men vill heller inte vara osynlig och försvinna i mängden. Jag är jäkligt obekväm ibland för att jag säger vad jag tycker. Men jag vet ju att andra också tycker... men inget vågar säga. Förbaskad bra inlägg och SKITSNYGG present i lådan idag. Du e en underbart fin människa och jag är glad att våra vägar korsats. Kram

Märta sa...

Självklart dras vi alla till mans med fördomar, kanske utan att ens reflektera över dem.

Min systerson är gravt cp-skadad och det svider verkligen i hjärtat när jag ser att människor räknar bort honom, pratar över huvudet med mamman eller assistenten, trots att han är en otroligt klipsk kille även om talet är sluddrigt och tar tid. Men vem vet hur jag skulle bete mig om jag inte kände honom och visste bättre?

Samtidigt har jag de senaste åren även lärt mig att man kanske inte ska vara allt för ivrig och naiv i sin önskan att vara fördomsfri.

Du verkar härligt engagerad och nyfiken och det tror jag är den bästa förutsättningen för att verkligen bli så fördomsfri det någonsin går att bli. :)

Mamma Mu sa...

Haha! Skadad du e! Vi e ju så. Självtänkandes och egengörandes. Ska skaffa snelugg igen snart. O jag hälsar på kidsen före mammsingar o pappsingar. Alltid! Det är dem jag är där för ju. Skruttisarna. Trots mitt pedagogiska arbete.. Kramar!

Cicki sa...

Alla vill vi väl på något vis sticka ut/synas, samtidigt som man är rädd för att göra bort sig. Så var jag när jag var yngre. Då menar jag tonåring. Blyg som attan. Men jag växte till mig lite eftersom. Det var först i trettio års åldern jag började fatta att jag dög som jag var. Och att jag kunde vara mig själv och vågade sticka ut ordentligt. Med en man som ansåg att man hela tiden måste kolla efter vad grannarna tyckte. Det var då det sket sig, äktenskapet alltså. Jag kom in i någon sorts försenad trotsålder. Där är jag nog kvar, på sätt och vis. Ingen ska någonsin mera få sätta sig på mig. Jag är den jag är och är det inte så galoscherna passar så......

Det är rätt skönt att bli gammal och våga sticka ut. Om inte annat så kan man alltid skylla på att man just är äldre.....:-)

KaosJenny sa...

Klart vi har fördomar, massor... Saker som vi inte känner till stoppar vi in i fack. Som vanligt handlar det om att vara öppen och möta människan. Och så vill vi vara lite annorlunda fast inte så där så att alla tycker att vi är så underliga så att vi inte passar in, att ingen vill vara med oss för att vi är så konstiga.

Som på en skolgård fast vuxna ;-)
Kram

Småländskan sa...

Nu bara måste jag kommentera Cickis kommentar!
Du, Cicki, har så otroligt sunda värderingar. Stanna kvar i din försenade trotsålder och låt aldrig, aldrig nån sätta sig på dig.

Mångmamma sa...

Jag uppskattar era reflektioner!
Verkligen.
Tack.

Cicki sa...

Jag tackar Småländskan. Numera har jag en man som gillar mina galna upptåg, som tigga reklamplats på en bilverkstad och ge bort en handväska till Caroline af Ugglas.....:-)

Karin sa...

Vilken underbar läsning!!!
Tack!!!

Madlar sa...

Hahhaa, vad vore liver utan såna som du? Kantigt, tråkigt o vaninnigt förutsägbart. Tummen upp!