måndag 29 augusti 2011

Nej tack. Går inte. Upptagen.

Ibland misstänker jag att det är bra att vara en hemmamamma som kan mota ovälkomna "kompisar" i dörren.
Det finns en kille, något äldre än Sheriffen som åker samma skolbuss som brukar småstöka med sonen.
Inget allvarligt men tillräckligt för att Sheriffen ska tycka att det är jobbigt.
Frågor, påståenden, lite retande, en del dragande i bältet, allmän förföljelse och så där.

Idag dök han och en annan jämnårig kille upp vid ytterdörren och "ville leka".
Sheriffens hela kroppshållning sa något helt annat så att påstå att det var läxdags var ingen uppoffring från varken sonens eller min sida.
Dessutom var det precis det vi roade oss med, så någon lögn var det inte heller.

Hade det istället varit någon av de killar Sheriffen brukar prata om, eller leka med, hade läget varit ett helt annat!
Då hade vi kunnat vänta lite med läxan.

Ska jag vara helt ärlig, tycker jag att det mest verkar vara ett utslag av eländig nyfikenhet och sådant är jag toktrött på, oavsett om den kommer från små eller stora människor.
Missförstå mig rätt här - det är skillnad på nyfikenhet och nyfikenhet.
Välvilligt inställda personer som faktiskt bryr sig om svaren, är givetvis välkomna i mitt hem men när det mest känns som en form av snokande komparerande intrång, då vänder jag taggarna utåt!

Givetvis är allt helt subjektivt.
Men i mitt hem är det min känsla som går först - oavsett om den stämmer eller inte!

Såtillvida stämmer det med; Mitt hem är min borg!

10 kommentarer:

anybody sa...

Magkänslan? Instinkten? Bara en djupt liggande känsla som signalerar att något är oäkta .. det ska man alltid ta på allvar.

Det du beskriver är så obehagligt och förekommer inte bara bland barn .. usch, jag identifierar mig så till den milda grad att jag glömmer att det handlar om er och inte min upplevelse .. ;-)

LyckligaPraliner ♥ sa...

Våra barn åker också buss till skolan. I den bussen finns också några ena riktigt irriterande små kryp, ursäkta uttrycket men ja.. Hade de inte slutat med sina dumheter vet jag ju hur det hade slutat. Jag, alldeles för lugnt instigande in i bussen och förklarat att nu - FÅR DET BANNE MIG VARA SLUUUUUUUUUT !!!!!!! Åt fanders med massa pedagogiskt prat och daltande, nej då, ibland blir jag så skogstokigt arg och då, ja då finns inga bestick kvar i lådan och alla får är utsläppta och inga hästar är kvar i hagen och lite till då :)) Men jag menar att jag inte tillåter och tolererar mobbing och de som retas. Till sist måste man ta i lite mer och visa att nu är det allvar. Och ibland faktiskt också säga att det är läxdags :)
Ann-Louise

Gafflan sa...

Bra det där med instinkt och magkänsla och en liten vit halvlögn. Precis sådär hade mina döttrar också "kompisar" som ville komma och leka men det blev aldrig så och det är jag idag glad över.

Fröken Hulda sa...

Låter som om ungarna är utskickade av sjukligt nyfikna föräldrar som inte vågar komma själva. Bra att du drog din (icke) vita lögn... å skönt för Sheriffen att du kan läsa hans kroppsspråk. Mammakärlek ♥

Ezter sa...

Vilken tur ni läste läxa!

Småländskan sa...

Oj, vad rätt du tänker... och känner.

Barnens Hjältar sa...

Jag gör precis som du, hjälper barnen att välja "rätt" när de själva inte vågar. Jag är en sån där jobbig jäkla förälder som ställer ungar mot väggen om det kommer fram att de varit dumma mot mina eller andra.

Man måste våga banna andras ungar med så länge man kan förklara för dem varför. Det är vår skyldighet som vuxna tycker jag

Barnens Hjältar sa...

Oj vad spännande, då måste jag kika tillbaka snart :-)

Bina sa...

Magkänslan är det alltid bäst att lyssna på tycker jag!

Märta sa...

Du är klok du! Nyfikenhet är en tillgång om den används rätt. Är den snokig borde den bannlysas.

Jobbigt med ungar som retas/mobbar, har ju inga egna barn men minns dem så väl från när jag själv var barn. Den där obehagskänslan. Att jag även om jag var förskonad var lite skraj för att bli deras nästa offer. Usch!