fredag 30 september 2011

Det ska visst bli dop också!

Nu har jag inte lagt näsan i blöt på nästan två dygn, vad beträffar utsatta barn.
Kan bara återigen konstatera att det är ett ämne jag ständigt återkommer till och får många kloka kommentarer på.
Tack!

Istället har jag haft studiedagslediga barn med ännu fler inhysta små och stora vänner som rumsterat om här hemma samt en stadsutflykt i jakt på en lämplig bröllopspresent till morgondagens brudpar!

Yes, jag hittade den!

Dessutom har jag haft förmånen av att få hedersuppdraget att vara behjälplig inför morgonens ceremoni med lite handräckning i festlokalen och kyrkan.
För en allorstädes närvarande Mångmamma är det snudd på lika kul att få vara med innan, som under själva högtidligheterna.

Så högtidligt det nu kan bli?
Avslappnat - är nog mer ledordet inför evenemanget!

Tänk er en medeltida småländsk stenkyrka, med en präst från Svenska kyrkan, en pastor från Missionskyrkan, tre skönsjungande solister från samma familj - toppat med en o-ortodox klädsel i rockabilly-tappning!
Tänk er sedan en festlokal i stil av en gotländsk stenlada, prydd med höstlöv och sensommarens sista kärleksört där det vankas en buffé av mestadels hemjagat viltkött!

Det ska bli såååå kul!

torsdag 29 september 2011

Och är vi själva så förträffliga som vi vill låta påskina?

Jag vet faktiskt inte vad det beror på!?
Antingen är jag bara äldre, mer erfaren och ser bättre - eller så har jag verkligen hamnat i en avkrok där vi lever så pass tätt inpå varandra att det upptäcks lättare?
Eller existerar mer frekvent?

Men det här med barn som inte riktigt mår bra hemma, alltså!
Det är ett stort problem för mig!
(Vilket det borde vara för alla)!

I veckan satt vi några mammor och pratade om våra barns kontaktytor och de små människor som befinner sig i våra hem emellanåt och verkar ha vissa tveksamheter i sin hemmiljö!

Även om mycket är subjektiva uppfattningar, en dos skvaller, andrahandsinformation och löst struntprat, är ändå kontentan av informationen sådan att jag är beredd att dra åt mig öronen både en och två gånger inför vissa barns föräldrar.

Vad är det rätta att göra, pratade vi om?
Eniga - om att öppna våra hem, erbjuda en fristad, ett mål mat och en inblick i om hur det kan fungera i en familj - det var vi.
Men hur hanterar vi tanken på att våra egna små hjärtgryn eventuellt skulle behöva vistas i andras tveksamma (?) hem - där var vi inte fullt så eniga.

Mot bakgrund av den senaste tidens politiska och massmedialas uppmärksamhet på fenomenet, är det inte konstigt att vi reagerar inför trasigt klädda, trötta, bleka, skygga eller utåtagerande barn, som tycks ha en, minst sagt, rörig och brokig bakgrund.

Och hur - i förlängningen - hanterar vi de lite äldre barnens propåer om olikheter?

I grund och botten vill jag verkligen, verkligen tro att alla föräldrar vill sina barn det bästa.
Men tro - det börjar mer och mer verka vara något vi gör i kyrkliga sammanhang och inte utanför det sakrala livet?

Fullt så enkelt och rosenskimrande är det inte.
Där ute i den verkliga världen.
Och det är då jag får obehagliga rysningar utefter ryggraden, en obändig lust att rycka ut som "barnens försvarare", den "bemantlade hämnaren" och andra utopiska seriefigurer.

Men mitt allra största problem är ändå hur alla dessa små människor ska kunna få en så pass bra uppväxt att de inte själva begår utomordentligt korkade eller illvilliga handlingar i vuxen ålder.

Och där har jag bara frågetecken och inga klyftiga svar!

onsdag 28 september 2011

F´låt

Kom just på en sak.
Nu har den här jobbiga tiden kommit då jag måste komma ihåg att blända av de få gånger jag får möte på vår lilla kostig till väg mellan hemmet och "byn".
Har liksom inte varit något att problem på flera månader.

Förlåt, du förare i den vita skåpbilen jag nyss mötte.

Det var inte meningen att sitta och fundera över dagens händelser och köra med autopiloten inkopplad!

Stormen efter lugnet

Återigen har jag fått det bevisat för mig!
Det är lättare med fler i huset!
Nu, sedan tre av totalt sju barn blivit hemhämtade av sina respektive föräldrar, drabbar de kvarvarande syskonen samman.

Ro hit med lite mer kollokänsla så att jag får lite lugn och ro!

Tur att nästa invasion väntas imorgon förmiddag!

Värme och kärlek

Vissa dagar känns det extra bra att klicka upp bifogade filer och läsa innehållet i sända meddelanden.
Idag är en sådan dag.

Jag är alldeles varm i hjärtat efter ha fått ta del av en kvinnas erfarenheter och upplevelser - både före och efter - vi mötts första gången.
Att ett ord, skrivet eller sagt, kan ha stor betydelse både på gott och ont, det vet vi alla.
Att då få ha bidragit till att stärka en annan människas självkänsla - det är stort.
Riktigt stort!

Tack!

tisdag 27 september 2011

Jo tack, dagen har varit bra men ...

... nu går jag och laddar batterierna inför morgondagens anstormning, när jag kommer att få hem dubbelt så många skolbarn som vanligt.

Dessutom har jag redan varit finurlig och laddat för att ha lagad mat på bordet runt tre-tiden åt sju glupande hungriga vargar, allt för att mota blodsockerfallen i grind.
Min minsting Bam-Bam brukar ha ett regelrätt hungerstokbryt varje dag efter förskolehämtning och med sex skolbarn på ingång drygt fyra timmar efter skollunchen, behövs det lite mer än en simpel macka om de ska kunna orka vara trevliga.

Tar med mig Will Lavenders: "blind lydnad" (ja, inte versaler, utan gemener i titeln), en psykologisk gåta som jag snart hunnit halvvägs in i, till sängen.

måndag 26 september 2011

Nej, jag har ingen stress - bara en helt normalt fulltecknad agenda!

Den här veckan är nästan oroväckande kort.

Redan måndag kväll och jag har en fulltecknad kyrklig tisdag framför mig, en onsdag med inbokat extrabarn i hemmet, en studiedagstorsdag med ännu fler extrabarn, mammor och lunchgrytor att röra i, en fredag där kvällen ska ägnas åt festlokalsblingande för lördagens dop och bröllopspartaj, där nästan hela familjen-Mångmamma ska stå uppställda i skonummerordning och helst hålla tal, innan söndagen kommer och storsonen ska få sitt pick och pack bortforslat från fädernes(moders)gården till det nya sambolivets lya.

Sägs visst att "Generalen-för-organisationen-i-Mångmamma-familjen" bör ha kommit ihåg att boka ett släp för denna möbelrokard också.
I förväg!

Ja, sen ska vi ju inte glömma bort (förtränga?) de helt normala tvättarna, diskarna, utfodringarna, läxorna, gympapåsarna, biblioteksböckerna som ska återlämnas och det där andra krafset som kallas för V.A.R.D.A.G.

Plus några syalster och några skrivna texter som bör bli färdiga, lite oinbokade konflikter som behöver lösas och det där ytterst fjantiga med att en behöver sova lite då och då!

Typ varje natt!

Blir nog bra det här!
Hoppas jag.

Adele

Utöver kvinnliga beskrivningar av krigets fasor och vedermödor, är jag larvigt fascinerad av denna unga engelska kvinnas röst!



Ofta snöar jag in på en artist i taget, bara att följa mina tidigare länkade klipp med musikklipp, så ser ni att jag har rätt!
Just nu är det är det denna rödlätta engelska som fångat mig!



Det går säkert över ...



Inte än, bara!



God morgon och trevlig vecka!

söndag 25 september 2011

Den Röda Grevinnan och jag på Tunnlandsvägen

Vi har haft en fin helg.
Gick ut starkt lördag morgon och agerade chaufför åt Freundin, som skulle titta på en valp.
På köpet fick vi en heldag tillsammans med våra tre yngsta telningar i baksätet, ett stopp för lunch och en avspringningsfika för barn och hundar på hemvägen.
Runt 40 mil i bil, ner i den Skånska myllan bland bokskogar och små undangömda byar gick färden, innan vi hade landat hemma igen med ännu en ny familjemedlem i det Freundinska hemmet på plats.

Resten av helgen har jag avnjutit Yvonne Hirdmans underbara bok om sin mor; Den Röda Grevinnan.

Fantastisk skildring av ett sedan länge svunnet Europa, under två världskrig samt tiden där emellan, politiska ränker och förvirrade kärleksrelationer, sett ur en dotters ögon på jakt efter sin mors historia.

Jag har alltid tyckt att historia är fascinerande med undantaget av just den Europeiska perioden där 1900-talets två stora krig avhandlas.
Det är ett fasansfullt tågande fram och tillbaka, segrarna skriver historien och namnen på prominenta män står som spön i backen.
Även om det är en viktig referenspunkt i vårt moderna liv, är det tradigt till max att läsa in årtal, datum och tröstlösa skildringar av oerhörda umbäranden - sett ur ett manligt perspektiv.
Krig är så ... barnsligt!

Här är det istället en kvinna som står i fokus, eller kanske snarare hennes högst personliga fälttåg kors och tvärs över kontinenten med släkt, vänner och politisk förvirring på köpet.
Att det sen till på köpet dyker upp en slumpartad beröringspunkt mot slutet av detta mastodontverk, är en extra bonus.

Mot slutet av 40-talet lever familjen Hirdman, med den beresta modern i spetsen, på samma gata som jag själv bebodde 40 år senare.
De korta raderna om hur trångt det var att bo fem personer i en liten tvåa på Tunnlandsvägen i Bromma och hur lyxigt det kändes att få flytta till en större lägenhet i Hökarängen, förflyttar mig raskt tillbaka i tiden för vår äldstas födelse, när vi bodde i en exakt lika stor lägenhet på exakt samma gata.
Jag kan livligt föreställa mig hur det måste ha sett ut med gasspis i köket, trång hall och ett pyttelitet sov/matrum innanför köket.

Det är ett krävande verk, Hirdman presterat.
Lika mycket ett försök till biografi över sin mor som ett stycke nutidshistoria, Inte mer än en eller två generationer bort, där vardagens umbäranden likväl som glädjeämnena förs fram.
Stundtals är dokumentationen knapphändig, försöken till slutsatser, antydningarna och de litterära referenserna desto fler.
Ett visst mått av insikt och kunskap om denna tids stora och kända personer, underlättar läsandet.
Likaså ett hum om det evinnerliga tågandet fram och åter över krigsskådeplatsen Europa!
Ändå misstänker jag att det vore en välgärning om bilden av krig generellt kunde nyanseras, genom att fler kvinnor kunde komma till tals.

Jag är fascinerad!

fredag 23 september 2011

Äkta glädje

Att jag skriver är lika nödvändigt för mig som att äta - ibland viktigare.
Att få kommentarer är en underbar känsla och ett kvitto på att det jag velat förmedla nått fram.
Att få positiva omdömen är stärkande, inte bara för min självkänsla utan även för att min lilla Luther som sitter på axeln och viskar i mitt öra att; "arbetar du inte, ska du inte äta", blir tvungen att ge sig.

Men allra mest av allt blir jag glad, stolt och stundtals överväldigad av att andra människor anser att min förmåga att formulera mig, vrida på orden och föra fram en tanke, ett budskap eller en känsla - är så bra.

Jag lider inte av svårartad hybris, inte heller av något grundmurat dåligt självförtroende men jag behöver precis som alla andra en klapp på axeln ibland.
Som sagt, ett kvitto på att mina tankar, funderingar och formuleringar håller.

Just därför blir jag oerhört glad av att Lippe spinner vidare och att Karin blir stum.

Tack, fina bloggvänner för att ni finns där!
Och inte minst för att ni alltid hejar på, stöttar, rosar och ger mothugg när det behövs.
Jag gillar er.
Alla!

Avvikelser i människosläktet?

Tydligen håller inte alla med mig men jag hävdar livets okränkbarhet i alla lägen för allt vad tygen håller.
Jag är emot dödsstraff, ogillar experiment på människor och anser att de allra mest värnlösa bör skyddas.

Gång på gång dyker det upp fasansfulla skildringar av mänsklig ondska i media.
Lika ofta fruktansvärda tragedier där det nästan alltid är de mest utsatta som drabbas - barn och ofta kvinnor.

Att då först läsa om kvinnan som erkänt sig skyldig till mord på sina två små söner och sedan om sjuksköterskemamman som tillsammans med sin make, tvångsmatat sin bebis med fast föda genom en tratt till döds, är inget annat än horribelt.

Det finns säkert mängder med förklaringar till agerandet i bägge fallen men faktiskt inget jag kan finna acceptabelt eller ens se något försonande i.

Som mamma kan jag inte begripa hur en kvinna kan gå emot sina innersta instinkter och skada sitt barn istället för att till varje pris skydda sin avkomma.
I mina ögon är det något som gått väldigt snett i det naturliga urvalet då.

I de fallen när en mamma bidrar till att skada sina barn eller till och med dödar dem, är det kanske bäst att låsa in kvinnorna och slänga bort nyckeln.
För ett dödsstraff är alldeles för lindrigt.

Och ja, med risk att få på mig alla genusforskare som finns och några till, utifrån min horisont är det värre när en kvinna som burit, fött och levt med sina barn skadar dem, än när en pappa gör detsamma.
Självklart är det aldrig annat än en veritabel katastrof med föräldrar som våldför sig på sina barn men de fysiska band som finns mellan en kvinna och hennes avkomma borde rimligtvis vara lite mer än heliga?

Naturen och de biologiska funktioner som gjort att människosläktet överlevt genom årmiljonerna, gör att jag anser mig ha viss empirisk tyngd att luta mig emot, när jag påstår att allt annat än ett omvårdande beteende visavi sina telningar är naturvidrigt!

Samtidigt tycker jag att det är en skam för vårt så kallade civiliserade samhälle, att en kvinna ens kan bli så pass desperat att hon tar livet av sina barn på grund av galenskap, desperation eller brist på valmöjligheter.
Eller vad för skäl hon nu kan tänkas framföra i rätten?

Själv tänker jag gå och krama mina minihuliganer till dess de ber mig släppa taget!

Pustar ut och tar omtag

Nog för att jag tänkte så det knakade igår men likafullt kom inte ett vettigt ord ur mig som kändes tryckvänligt.
Till slut gav jag upp - och si, det var nog det bästa jag gjorde på hela dagen!
Imorse fanns orden där igen, 2300 tecken knackades ner och skickades iväg till redaktionen som glatt accepterade mina formuleringar.

Av bara farten pillades ännu en krönika ihop så nu kan jag andas ut lite, eftersom jag ligger steget före.
För ovanlighetens skull.

Fröken Majblomma snörvlar och Bam-Bam är ledig.
Pysselkungen har fått med beröm godkänt för sina tänder och det regnar faktiskt inte, vilket är tur eftersom hela skolan ska ut och springa "skoljoggen" idag.

Utflykter och kalas står på programmet för helgen men nu är det hög tid att sopa ihop småttingarna och fösa dem i riktning mot lunchen.
Blodsockerfall bör undvikas till varje pris!

torsdag 22 september 2011

Vilken tur att vi aldrig behöver träta om vem som ska vabba.

Att fröken Majblomma somnade på skolbussen hem igår, hade sina randiga skäl.
Imorse vaknade hon med röda strimmor under näsan och lät meddela med ynklig röst att hon nog inte skulle orka med skolan idag.
Efter en snabb handpåläggning insåg jag att hon hade alldeles rätt.
Nu sitter hon halvsovande, inlindad i en filt och tittar på favoritfilmen "Trassel".

Själv hinkar jag kaffe och letar efter ett piggare jag som kan knåpa ihop något lagom klyftigt och publiceringsbart till nästa veckas krönika.
Fast egentligen önskar jag att jag strosade runt på bokmässan tillsammans med mina skrivande vänner.

Hoppas ni får en trevlig och litterär helg, alla ni som är där!
En extra kram och spark där bak till Desirée, Hanna och Anitha!

onsdag 21 september 2011

Byteshandel och felsovande barn

Vädret inbjuder inte till några längre stunders utevistelser, ihållande regn är ju inte så upplyftande.
Då är det mycket trevligare att åka hem till min namne och hennes make efter barnavstjälpning för att äta frukost, prata strunt och allvar i en salig blandning samt byta grejer med varandra.
En kasse med potentiella vandringsböcker och ett litet keyboard till småhuliganerna mot en hemfipplad väska, det är vad jag kallar ett bra byte!

Jag gillar verkligen all form av byteshandel där pengar inte är inblandade, även om pengar ofta är ett nödvändigt ont.

Till exempel är det bra att ha sådana när samtliga små-vilda-glada behöver nytt och torrt på fötterna.
Det har de fått nu.
Som vanligt handlar jag gummistövlar på känn när det gäller storlekarna och som vanligt (!) har jag träffat rätt.
För ovanlighetens skull däremot, har jag äntligen lärt mig av mina tidigare års misstag och faktiskt varit så klok att jag köpt stövlar av helt olika färg och modeller, istället för som tidigare år, fyra par likadana fast i olika storlekar.

Otaliga är de morgnar när barnen i vild förtvivlan försökt köra ner sina fötter i ett av syskonens par av skodon, med nedslående resultat när fötterna hamnar på tvären eller ihopknycklade halvvägs ner i skaften.

När väl skolbarnen kom hem från bussen, hade fröken Majblomma av pur utmattning somnat under hemvägen - med ett litet trauma som påföljd!
Det lilla glittriga smyckelamm att hänga som en berlock i en kedja Majblomman fått av sin bästaste vän, hade givetvis försvunnit under lilltösens tupplur.
Yl och tandangnisslan.
Jag var mest glad över att storebröderna väckt sin lillasyster när det var dags att kliva av!

För att minimera riskerna för den dagliga dosen av konflikthärdar i paritet med tredje världskrigets utbrott, utfodrar jag numera mina telningar med lagad middag strax efter tre om eftermiddagarna.
Först därefter börjar de bli konversibla och i fas för att ta itu med läxor och annat otyg.

Nu när senaste högläsningsboken är utläst (den var ju så vansinnigt spännande att jag behövde få veta hur det slutade), är samtliga små vederbörligt nerstoppade och jag kan börja roa mig med att botanisera bland alla böcker jag fick med mig hem.
Fast först har jag några som redan ligger i väntläge ...

tisdag 20 september 2011

Korvstoppningsdag, bra sådan!

Tisdagar brukar vara findagar, så även idag.

Gick ut starkt på morgonen med fyra vattenkammade barn, uppradade i skonummerordning, som pytsades av i tur och ordning på skolan, hos tandläkaren, i mera skola och sen via Bam-Bams tjej, där lilla L och ännu mindre V plockades upp, för fortsatt färd till kyrkans hopp-och-lek.

Jumpade mellan kyrkorna och intog lunch hos nya vännen, pastorn i Missionskyrkan med några andra mammor, barn, tanter och farbröder, för att slutligen genomleva en eftermiddags inferno i hemmet med en aldrig sinande ström av utfodringar, konfliktlösningar, kramar och läxläsningar.

Avslutade kvällen med en föreläsning, återigen i församlingshemmet, av Alf B. Svensson under temat "Håll kärleken levande".

Dråpligheter, stereotyper, diskussioner och igenkänningar hela dagen lång.

Tror att det får räcka med intryck för idag, ska bara gå och smälta lite nyvunnen kunskap tillägnad av dagens alla möten, likt en ruvande höna i sängen.
Återkommer pigg och nyter imorgon!

måndag 19 september 2011

Men har ni några bra förslag och lösningar då?

Alltså, jag har inte glömt bort att skriva något klokt idag, jag har bara inte riktigt hunnit med.
En stor del av tiden jag hängt framför datorn idag har jag förkovrat mig i det här med familjehem, LVU och soc anmälningar.

Inte blir jag mycket klokare heller.

En bekant har agerat både familjehem och jourfamilj under lång tid, en annan vän är kontaktfamilj med en tonåring boendes hos sig regelbundet, jag själv har varit kontaktperson, en vän var som ung placerad i det som då hette fosterhem, en person jag känner till - men inte känner - har sina barn omhändertagna, ännu en familj jag hade kontakt med för länge, länge sedan tog sig an barn och ungdomar.

Beroende på vem jag pratar med, får jag olika svar och åsikter om hur det verkligen är.
Beroende på vem som skrivit vad i olika forum, är det samma sak där.

Verkligheten är nu inte idyllisk och så lycklig vi önskar.
Alla barn har inte och får inte samma start i livet som vi kanske skulle vilja och i de fall där det är uppenbar fara för den unges väl och ve, är en insats av nöden.
Ibland kommer den försent, i vissa fall inte alls och i några fall går det på tok för samtliga inblandade.
Hur ska det kunna lösas på ett vettigt - eller vettigare - sätt då?

Så länge det inte finns "körkort" för föräldrar, kommer en del barn aldrig att få möjligheten att växa upp i stabila och kärleksfulla hem.
De flesta vuxna kämpar på med sig själva, sina barn och sina liv så gott det går och i andra fall barkar det käpprätt åt skogen oavsett vilka insatser, stöd eller diagnostiseringar som görs.

Eftersom jag känner till en del socionomer, träffat en del socialarbetare i mina tidigare jobb och haft ett nära samarbete med flera, vet jag att de allra flesta av dessa tjänstemän/kvinnor, undviker in i det längsta med att omhänderta barn.
Eller så är det i alla fall min högst personliga uppfattning?
Aldrig ett omhändertagande på lösa grunder och först efter att ett flertal stödinsatser gjorts inom ramen för den biologiska familjen.

Ändå har det blivit en rejält uppblåst, lösnummersäljande sak i media av den omtalade vanvårdsutredningen, där jag skam att säga måste erkänna att jag inte riktigt hängt med i svängarna.

Att omhändertagna barn och unga, blivit illa behandlade under sin tid i placeringshem förekommit och troligtvis fortfarande förekommer, är inget jag förvånas över.
Beklagar - ja men förvånas över - nej.
Den mänskliga faktorn kommer alltid att begå misstag, avsiktliga eller ej.

Kan vi inte alla enas om att den högst allmängiltiga men likväl kristet annekterade devisen; Gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig, är den allra bästa levnadsregeln?

Nä, jag visste väl det!

söndag 18 september 2011

Ta vad man vill ha! *

Tja, eftersom ingen vill förära mig denna award, tar jag saken i egna händer och ger mig den själv!

1. Varför började du att blogga?

För att jag alltid skrivit och för att min stora dotter tryckte på. Hon var fullständigt övertygad om att just bloggandet skulle vara någonting för mig - och det är jag ju tvungen att hålla med henne om!

2. Vilka bloggar följer du?

Nästan löjligt många, så pass att jag inte riktigt hinner med men de jag tittar in hos varje vecka - ibland varje dag - ligger i min lista här till höger.

3. Vilka favoritfärger har du?

Hm, mestadels svart på kläder.
Fast en hel del illrosa, rött, grått, grönt och brunt landar av någon märklig anledning i min garderob också.
Eller, ska jag säga, walk-in-disaster?
För någon dito closet är det inte!
I teorin vitt i inredning men i praktiken betydligt mer färgstarkt än så.
De enda färger jag har riktigt svårt för är orange och beige.
Och nej, marinblått är inte ens en färg - det är en katastrof!

4. Vilka favoritfilmer har du?

Måste erkänna att jag nästan aldrig tittar på film, tror jag skrivit om min aversion mot filmatiseringar av klassiker/böcker tidigare. Oftast blir jag besviken på att mina bilder jag gjort mig i huvudet när jag läst, inte stämmer överens med regissörens resultat.

5. Vilka länder drömmer du om att få besöka?

Skottland, Island och Mongoliet.
För ljunghedarnas, hästarnas och bergens skull.

Och ni som inte heller får en direkt påstötning om att svara på alla dessa frågor - gör som jag och hugg den själv!

* En riktigt bra bok av Louise Boije af Gennäs

lördag 17 september 2011

Runtsnubblande i Mångmammas värld

Så, kanske dags att summera dagen?

Halva växthusets grönska (vissnad sådan) är utrensad, tre väskor färdigpillade, en bok utläst till sista sidan (väldigt bra faktiskt - När änglar faller av ..öh, öh..samma författarinna som skrivit "Flickan med pärlörhänge"), mat x alldeles för många gånger till ungefär lika många för mycket personer och givetvis tvätt och disk så att elräkningen blir hög och fin!

Men ... solen sken, barnen var glada och kaninen fick lite nytt grönt att krafsa runt i eftersom jag drog om hagens sträckning.

Tror det är hög tid att stoppa ner den här tokspringande mångmammahamstern (på ecstasy) i närmsta säng - god natt!

Bland det fulaste jag någonsin sett!

Även om Märta snällt hävdade att jag tillhörde de mer vassa knivarna i blogglådan, är jag erbarmligt sen av mig ibland.
Det här med OnePiece alltså!?

Finns det människor som på fullt allvar tycker att det häftigt, coolt och jag vet inte vad att klä på sig en overall i mjukistyg och lalla runt offentligt, utklädd till jättebebis?
Eller hur kan det bli en het trend att 10-åringar, som relativt nyligen sluppit ur sina blöjpaket och overallinpaketerade kroppar, kommer på den briljanta idén att regrediera?

Ok, jag får lov att erkänna det, inte bara för mig själv - utan även för alla er andra också - jag är gammal!
Jag är så pass gammal att jag ser fördelarna med att kunna gå på toa utan att doppa ärmarna i toalettstolen, att jag är så pass gammal att jag faktiskt kan knäppa knappar, dra upp blixtlås eller nyttja hyskor och hakar.

Något fulare har nog inte modebranchen lyckats pracka på oss sedan stickade slipsar hängde som gräsligt fula strypsnaror runt nackarna på män under 70-talet!

fredag 16 september 2011

Lyckopip och överraskning!

Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut idag utan alla fantastiska människor jag mött på nätet.
Den enorma värme och det kloka systerskap som sköljer över mig - och oss - är mer värt än allt "smör i Småland".

Tittade in hos Märta och fick kvällskaffet i vrångstrupen av ett förtjust lyckopip!

Tack.
Tusen tack för fantastiska ord.

(Och inom parantes Märta; Jag har begåvats med 7 barn. Fyra bor hemma, två har flyttat ut och en liten kom inte längre än till närmsta kyrkogård. Sen råkar det stundtals drälla runt en del extrabarn här hemma som jag frankt räknar in i den innersta kretsen, därav epitetet, Mångmamma.)

Väskor, igen! :)

Jag har fått några frågor om mitt vansinnes-syende av väskor som tog alldeles för mycket plats att svara på som en kommentar.
Istället får det bli ett eget inlägg om det!

Fina Cicki som verkligen lägger ner tid och möda på sina väskor, undrade hur jag hann sy åtta väskor på mindre än två dagar, en vettig fråga om hon utgår ifrån sina alster.

Så jag svarar dig här, Cicki;
Tricket är att jag har mycket mer bråttom än du, med allt vad jag företar mig.
Dina väskor är mycket mer detaljerade, har stängningsanordning och din lilla specialitet med karbinhaken i band för nycklar.
Dessutom klipper du till dina tyger för att de ska passa ihop till yttertyg och foder.

Mina fodrade väskor/kassar har ingen stängning, inga fickor, inga fiffiga band eller andra väl genomtänkta detaljer.
Vad jag har är en oförsvarlig mängd små stuvar, ca 15 x 25 cm stora, som jag pusslar ihop till helt unika skapelser.

Min mans mormor jobbade på en tyggrossistfirma i början av 60-talet och alla de visningsprov försäljarna var ute och försökte sälja in hos tygaffärer i landet, tog hon vara på när det var dags att byta säsong.

Tidigare har jag sytt barnens gympapåsar, deras kompisars gympapåsar och några tygväskor modell mindre till mig själv.
En kasse, fodrad eller ej är ju rätt enkel att pilla ihop.
Freundin, som aldrig använder någon väska till plånbok, mobil och sådant, kom på att en liten en att hänga tvärs över kroppen skulle kanske kunna vara något, så som en mycket försenad födelsedagspresent sydde jag en i färger jag vet att hon gillar.

Sen fortsatte det med att jag skulle skicka iväg ännu ett barn till skolan som behövde en kasse att stoppa sina extrakläder i.
När jag ändå hade symaskin och en del av tygerna framme, sydde jag några kassar till, åt "bästaste vännen", en till Pysselkungen och en till hans klasskompis som skulle ha kalas.

Mamman till kalasbarnet fick syn på den och beställde en liknande till sig själv men med en lång axelrem istället för två kortare handtag och så rullade det på.
Några är ivägskickade som presenter - bara för att det är kul.
Eftersom jag bara har ett antal stuvar att laborera med, får det bli vad det blir, en eller två önskade färger, två korta eller ett långt handtag och så pillar jag ihop något överraskande.
Improvisationer är jag bäst på!

Nu när jag varit nätlös några dagar, har det varit mycket roligare att pussla ihop
små väskor, än att bara släpa runt kartonger efter flyttande barn, stora som små, så siktet är inställt på att kanske, kanske ha så pass många olika varianter klara framåt andra advent, när vår lokala julmarknad hålls i Hembygdsparken.
Ett litet marknadsstånd där i några timmar - och några som får ett julklappstips, kanske?

Dessutom är det synd och skam att dessa fantastiska tyger bara tar upp plats i kartonger, decennium efter decennium.

Men någon seriös konkurrens tror jag inte du behöver vara orolig för, snarare är risken större att jag prackar på dig en liten mångmammaknåpad "påse".

Någon favorit- respektive ofavoritfärg, Cicki?

Och är det nu någon annan som blir vansinnigt nyfiken eller sugen på att "köpa grisen i säcken", så tycker jag att ni mejlar mig!
En varning bara - jag är en egensinnig sömmerska med dokumenterat usel dokumentationsförmåga - med andra ord blir det inga bilder i förväg!
Adressen finns här till höger.

torsdag 15 september 2011

Hej igen, jag är tillbaka!

Ja!!!
När vissa grannar fäller träd, lämnar några ostadigt vajande
kvar över natten och det börjar blåsa duktigt - då blir vissa andra rätt mycket utan internetuppkoppling.
Nu har jag varit tvungen att vara kreativt produktiv de senaste dagarna, istället för att hänga över min lilla "svarta" och häva ur mig den ena dumheten efter den andra.

Bam-Bam har fyllt år och haft eget kalas för sina kompisar, Pysselkungen har annekterat sin storabrors gamla rum och börjat installera sig, jag har burit möbler och sytt väskor på löpande band.

Det är faktiskt bara torsdag förmiddag och sedan i tisdags kväll har åtta fodrade väskor av olika utseende förfärdigats!

Ska försöka hinna läsa ikapp lite hos er och sy klart de två påbörjade väskorna, innan det är dags för barnhämtning och möbelrokader!

måndag 12 september 2011

1+2=3

Det där med att alla onda/goda ting är tre - jag tror stenhårt på det.
Allt flow brukar komma i skov, alla bakslag också.

Just nu räknar jag in en på plussidan och två på minussidan.
Snart är balansen där igen och då uppnår vi jämnvikt.
Det är bara att vänta ut eländet och ta tag i det som går att ändra på - resten ruskar jag av mig.

söndag 11 september 2011

Trött

De´e lite mycket just nu!

Men imorgon är det vardag igen! :)

lördag 10 september 2011

Packning pågår

Storsonen städar ihop sitt rum, sina saker och får inventera Mångmammas miljoner-extra-husgeråds-lager.
Allt utom en stekpanna och några kökshanddukar verkar finnas.

Eller, handdukar finns men av värstingkvalité, hemvävda och monogrambroderade av äldre släktingar.
Sådant som en 19-åring inte riktigt uppskattar på samma sätt som en loppisgalen kvinna som satt en ära i att undvika allt som är nytillverkat!

Morgonen började för övrigt på bästa tänkbara sätt.
Två gossar ställde upp i skostorlek, åkte till Missionskyrkan, åt frukost och fick följa med "de stora killarna" till kanotpaddling.
Vi vuxna pratade relationer, tonårsfrigörelse och fikade lite till.

Behöver jag säga att det uppstod lätt vadslagning mellan oss föräldrar medan vi väntade på våra barn, om vilka som doppat väl valda kroppsdelar i sjön?
Eller behöver jag säga att jag hade rätt angående Sheriffen?
Mycket riktigt var allt under knähöjd dyngsurt på honom men med rosiga kinder och solsken i blick kändes det som en världslig sak.

Pysselkungen var lite besviken över att det inte var scouter varje dag så jag misstänker starkt att de kommer att uppskatta kommande tillfällen!

Vi fortsätter med lite mera packad helg här och en storson som kommer att lämna över ett tomt rum till sin förväntansfulla lillebror inom kort.
Och en minst lika förväntansfull mamma som får löpa amok med pensel och färgpyts för att transformera ett sobert kaffelattefärgat tonårsrum till något mer färgsprakande!

fredag 9 september 2011

Bra, lång dag

Haft en intensiv dag med två hemmavarande små, kalorichock hos fina C, utfodring av sex hungriga huliganer och hemhämtning av storsonen.
Imorgon blir det frukost med missionärerna och yxkastarna, eller i klarspråk; med föräldrar och barn som går på Missionskyrkans scouter.

Nu blir det babbel, rött i glasen och äkta roquefortost.

Trevlig fredagkväll.

torsdag 8 september 2011

Tillfällig Obsession

Det ligger mig inte för att jubla över totala sågningar av författares verk.
Tvärtom, skulle jag vilja påstå.
Recensenter inom media är på något sätt satta att tycka till om andras blod, svett och tårar.
Alltför ofta sablas mediokra eller rent av duktiga artister/författare/konstnärer ner - för sakens skull.

Att hänga upp sig på mindre smickrande formuleringar, frampressade av en avlönad recensent, är egentligen inte mödan värt.
Visst, ett och annat kan man nog lära sig om andra människors tyckande men om det verkligen säger något om kvalitéerna i verket/plattan/duken är en annan sak.
Tyckande är per definition subjektivt.

Just därför häpnar jag över de eleganta, vassa och bitska formuleringarna Rebecka Åhlund på Smålandsposten fått till av min forna klasskamrats andra tryckta alster, "Obsession".

// Tyvärr är boken i det närmaste oläsbar. Texten är ickestringent, infantil och lider svårt av de ständiga och klumpiga referenserna till modehistoria och varumärken. Samtidsanalysen är grund som en parfympöl, och historien i sig är ett pekoral som möjligen, genom att den tryckts på papper, ger en fingervisning om några av problemen med samtidskulturen.//

Martina Bonniers debut, "Fashionista", rönte en del uppmärksamhet genom sin världsfrånvända inställning till "svenska-kvinnors-måsten-i-garderoben".
Aningslösheten, spelad eller verklig, var markant.

Oavsett var jag landat i livet, har kläder spelat en roll.
Det brukar göra det om man inte leker nudist på en söderhavsö i behagligt tempererat klimat.
Genom att välja stil, passform, färg, modeller - ges signaler om var man vill höra hemma - eller uppfattas som om man hörde hemma någonstans.
Under de året vi delade klassrum, Martina och jag, drillades vi, bland annat,igenom Centralprovet med stort C, i svenska.
Uppsatsskrivning i aulan, lite likt kommande års tentor på universitetet.

Själv skrev jag, utifrån vissa på förhand givna ämnen, givetvis om kläders betydelse för social tillhörighet.
Det skulle förvåna mig om Martina då valde ett annat ämne, så här i efterhand!?
Samma betyg fick vi på våra uppsatser minns jag, vilket roade mig och irriterade M.

Hur märkligt det än kan låta, verkar det ändå finnas vissa likheter mellan oss.
Enligt de klipp jag hittat, hävdar M att hon fortfarande använder kläder som är 10-15 år gamla.
Hennes knep är att köpa noga utvalda designplagg av klassiskt snitt.

Jag använder också kläder som är 10-15 år gamla.
Ibland ännu äldre, beroende på om jag återfyndar något skojigt i mina kartonger med rariteter från fornstora dagar.
Risken att jag skulle råka snubbla över ett designat plagg av en stor känd modeskapare i mina lådor är dock minimal, allrahelst som jag mer eller mindre sett det som ett nederlag att dels göra reklam för ett plagg och dessutom betala dyrare för det än motsvarande klädtrasa.
Jag måste snart vara den enda i min bekantskapskrets som aldrig ägt ett par Levis-jeans.
Merparten av det sparade fynden är dock sådant jag sytt själv och det kan jag bara inte skiljas från.

Om likheterna slutar där, är skillnaderna himmelsvida och långt fler.
Vi skulle lika gärna kunnat komma från olika världsdelar med tanke på hur olika vi valt/hamnat/strävat i livet.

Jag har ingen aning om hennes böcker är inspirerande, roliga, dåliga, upprörande eller helt egala men hennes enorma besatthet av mode, kläder och utanpåverk fascinerar mig.
Som fenomen betraktat.

Lustigt ändå.
Att jag av en händelse fastnade för en formulering i "min" tidning - som ledde mig in på författaren - vilket visade sig vara en gammal klasskamrat.
Snacka om tillfälligheter!

Jag är kvar.

Jag har inte glömt bort er, inte heller har jag tappat någon styrfart vad det gäller skrivande.

Vi har bara ett löjligt hektiskt vardagsliv här hemma med läxläsande skolgossar, extrabarn i huset, storbarn på ingång och ja, allt det där vanliga.
Igår gröttade jag ner mig i tangentbordet och skrev så att det gnistrade om texten.
Eller, i alla fall hoppas jag att det kan komma att gnistra lite framöver när jag känner mig klar och färdig för att släppa iväg mina sammanställda texter i riktning mot lämpliga och hugade förläggare...
Vi får väl se.

Nu är det i alla fall dags för nästa programpunkt, efter utfodring av egna och andras barn, hopp-och-lek, fika samt läxor x 3.

Kanske blir det ett inlägg i riktig "jag-mötte-Lassie-stil" senare.
Vi får som sagt se ...

tisdag 6 september 2011

Veckans Kvinnliga Blogg, vecka 36

Jag har suttit och grymtat ilsket för mig själv ikväll.
Surfat runt hos andra, läst nyhetssidor, försökt komma på något klurigt/roligt/piffigt att säga - utan resultat.

Sen glider jag in hos en bloggerska och inser just vad det är jag har förträngt!
Veckans Kvinnliga Blogg!!!

Just den här bitska, lättirriterade personen har jag haft korn på en längre tid och nu är det baske mig hennes tur att få lite uppskattning för sina texter med knorr!

Grattis "Tjockisen"!

måndag 5 september 2011

Eine kleine nachtmusik ?

Äh, ni får en till!



Bara den inte framförs i dansbandstakt så är jag lycklig!
Det här är dock ett gränsfall ...?

Jag gillar det!

De här snubbarna var inte så himla fel ute.
Och det för 42 år sedan!



In The Year 2525 lyrics

In the year 2525
If man is still alive
If woman can survive
They may find

In the year 3535
Ain't gonna need to tell the truth, tell no lies
Everything you think, do, and say
Is in the pill you took today

In the year 4545
Ain't gonna need your teeth, won't need your eyes
You won't find a thing chew
Nobody's gonna look at you

In the year 5555
Your arms are hanging limp at your sides
Your legs got not nothing to do
Some machine is doing that for you

In the year 6565
Ain't gonna need no husband, won't need no wife
You'll pick your son, pick your daughter too
From the bottom of a long glass tube

In the year 7510
If God's a-comin' he ought to make it by then
Maybe he'll look around himself and say
Guess it's time for the Judgement day

In the year 8510
God is gonna shake his mighty head
He'll either say I'm pleased where man has been
Or tear it down and start again

In the year 9595
I'm kinda wondering if man is gonna be alive
He's taken everything this old earth can give
And he ain't put back nothing

Now it's been 10,000 years
Man has cried a billion tears
For what he never knew
Now man's reign is through
But through the eternal night
The twinkling of starlight
So very far away
Maybe it's only yesterday

In the year 2525
If man is still alive
If woman can survive
They may find

In the year 3535
Ain't gonna need to tell the truth, tell no lies
Everything you think, do or say
Is in the pill you took today ....(fading...)

Invanda hjulspår

Nu känns det verkligen att höstterminen dragit igång.
Båda skolgossarna har numera stadiga läxor varje vecka och gissa om jag är både förvånad och imponerad av den yngre!?

Pysselkungen hade en liten bilderbok med korta rader text som skulle läsas.
Antingen att jag som förälder läser före och pekar på utvalda ord - eller testar om barnet kan ljuda ihop bokstäverna själv.
Så, vad tror ni?

Japp, vartenda ett av bokens 12 sidor med text lyckades gossen tråckla ihop själv - och då var det dubbla konsonanter, sammansatta ord och märkligheter som "murmeldjuret" med i texten!

Sheriffen tragglade sig surmulet men felfritt igenom diverse tallinjer och fick av bara farten ännu ett tal av den ömma modern att lösa - med lite högre tal.

Och annars?
Jo tack, datahaveri - som löstes med telefonsupport av storsonen, handling, lunchmacka med Freundin, promenad i regn och Ärtangos i hagen, samt diverse barnupphämtning, utfodring och tvagning.

Duger bra för idag!

söndag 4 september 2011

Hon som aldrig håller tand för tunga ...

Straffkommendering eller hedersuppdrag?
Det beror nog lite på hur jag väljer att se det och eftersom jag i grund och botten håller mig för god för de negativa aspekterna, föredrar jag att se det som ett hedersuppdrag!

För att göra en kort historia lång, Svenska Kyrkan står inför en välbehövlig omorganisation.
Församlingar slås samman och pastorat ska samarbeta i högre grad.
Vissa bitar inom den administrativa sidan ska centraliseras och annat måste fortfarande ligga ute i församlingarna för att inte tappa lokalanknytningen.

2014 är det tänkt att den nya organisationen i vårt stift ska sjösättas och fram till dess är det upp till varje litet kyrkoråd att föra fram sina hjärtefrågor i ett större sammanhang, som förhoppningsvis leder till lämpliga kompromisser!?

Naturligtvis skulle det bli ett enda kackelorium om alla kyrkorådsdelegater skulle samlas och lika självklart är det att en eller två representanter utses för att föra sin församlings åsikter.

Jag är troligtvis en av två, från vår församling som ska föra vår talan.
Jag tänker betrakta det som ett hedersuppdrag!


Vägen till Umbria - gästinlägg av författaren Jan-Erik Ullström

Tänkte låta en av mina författarvänner få komma till tals.
Jan-Erik Ullström som i veckan kom ut med andra delen av sin debutroman; Vägen till Umbria.

Välkommen som gästbloggare, Jan-Erik!

Eva delade med sig av ordet ”barn”. Denna gåva skall nu få bygga lego tillsammans med ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.

Barn. Förbannade, underbara obstinata älsklingar. Eftersom dessa inlägg skapas i ett sträck, så vill jag dela med mig av det som direkt dyker upp. Min hjärna ger mig i detta nu ett citat, direkt från djupet inombords: ”Vuxna använder sin kreativitet för att överleva. Barn använder den för att ha roligt.”
Jag låter oftast det undermedvetna få det spelrum det behöver, även om jag inte alltid låter medvetandet forma tankarna till hörbara ord. Oftast stannar det vid just tankar, eftersom jag inte alltid håller med mig själv. Som när jag genom bilrutan ser en kvinna jogga: ”Varför springa dig smal, när du ändå är så ful?” Lugn. Ös nu inte hat och elakheter över mig. Det jag vill belysa är att de tankar som helt obehindrat tränger sig fram till medvetandets durkslag, är precis som tankarna hos ett barn. Denna nära kontakt med mitt inre ger roliga fördelar.
Jag är snabbast på det interaktiva sällskapsspelet Buzz. Jag vet saker som jag inte visste att jag visste. Oneliners och de där nödvändiga vedträna på sällskapselden sinar aldrig och slängs på med otäck precision. Med andra ord: Jag har väldigt nära till barnet inom mig. Mitt undermedvetna är som ett barn.

Jag vet inte om du som läser detta själv har barn. Jag har två söner. En 7-åring och en 9-åring. Tiden då de roligaste grodorna slutat hoppa ur deras munnar är tyvärr förbi, men jag minns dem med glädje. Det var innan deras sinnen färgats med den underliga försvarsmekanismen: ”Oj. Stopp! Tänk på vad alla andra ska tycka, säga och känna.” En sorglig hinna som hindrar den nakna sanningen att skutta ut. Men den är nödvändig för att erhålla social acceptans och för att inte slänga grus i gruppdynamiken. En hinna som allt eftersom drar på sig bitterhet, avund, rädsla, hat, stress och ångest. Allt det som gör vuxenlivet till en kamp. Givetvis kan även barn känna dessa svarta moln på sin himmel, men de har förmågan att lättare se solen på andra sidan. Jag talar nu enbart för hur jag själv var som barn och hur mina barn är nu.
För en tid sedan åkte jag bil med rutan nedvevad. Plötsligt slår doften av nyslaget hö mot mig med full kraft. All barndomens glädje spelas upp på bara några ögonblick. Saker jag glömt, minnen jag förträngt. Det som strålade genom mig var ren och skär lycka. Ett barns lycka. Men hålet i hinnan slöt sig snabbt och livet kom åter. Räkningarna, jobbet, bilens nödvändiga ont, huset. Allt det som behöver skötas och vårdas.
På den tiden var mitt största bekymmer om jag skulle bygga en koja eller bada i bäcken. Valen var enklare då. En del kan låta sin hinna växa ut från kroppen, så att den knappt märks. Den försvinner aldrig, men vi kan leva med den. Vissa kvävs dock av den. Det hela blir som en andra hud, som sakta slukar individen. Det är då de negativa känslorna har vunnit och personen börjar skada sig själv, eller andra. Jag har blåst upp min och dessutom möblerat hela rasket.

Men jag är inte bitter, även om texten kanske andas detta. Min tid som barn byggde upp min kreativitet. Jag hade få vänner och var mobbad en stor del av den viktigaste tiden. Detta hämmade mig och jag kunde inte växa uppåt, utåt. Med andra ord växte jag nedåt, inåt. Ibland gick jag ut i skogen och kunde sitta med slutna ögon under ett träd. Det skulle blåsa. Ju mer desto bättre. Alltid gran eller tall. Vinden gjorde sig bäst när den ven genom barr, av någon anledning. Även asplövens rassel gick bra. Eller de utsträckta lite tyngre tonerna från en stor björk. När jag satt där lät jag fantasin ta kreativiteten i hand, för att sedan vandra över gränsen till andra världar.
Platser där jag själv satte gränserna. Där ingen kunde styra över mig. Där jag inte retades för att jag var tjock, löjlig, förmodad bög, fattig eller bara utanför. Det är lättare att längta till någonting, om du vet vad du längtar bort ifrån. Det är lättare att skapa sådant som inte finns, om verkligheten stöter bort dig.
Nu tog det visserligen ungefär 21 år till innan jag skrev ”Vägen till Umbria”, men det var den tid det tog för mig att hitta tillbaka till det barn som gömt sig därinne. Att jag inte är bitter på min barndom, som skulle kunnat vara så mycket mer, beror på att den har tagit mig dit jag är idag. Den har format mig till den jag är och skänkt mig den fantasi som nu förundrar och sprider glädje. Jag trivs med den jag blivit inuti.
När jag och mina barn bygger med lego (världens bästa kreativitetsleksak), så är det inte en far och två barn som bygger. Det är tre barn som gör det de gör allra bäst.
”Vuxna använder sin kreativitet för att överleva. Barn använder den för att ha roligt.”



Love / Jan-E

lördag 3 september 2011

Gnället som kom av sig

Först tänkte jag skriva ett lagom ynkigt inlägg om hur trist det är med höstens första förkylning som påvisar det uppenbara faktum att ingen äter toapapper i familjen - de snyter slut det.
Sen slogs jag av det ytterst världsliga i en banal snuva jämfört med vad Kristian går igenom.
Eller Madlars vän.

Och då blev jag tyst istället.


fredag 2 september 2011

Kvällning

Det är lite segt idag.

Morgonens frukost (ja, igen) med mina fina vänner, var supertrevlig men sen var det lite som om luften gick ur mig.
Solen sken, två barn hemma och fredagslediga, en snabb vända för upphämtning av Pysselkungen som lekt med sin vän "Gammelgrodan", lite middag men aldrig någon rivstart av dagen - tyvärr.

De små-vilda börjar skruva upp kvällstempot så nu är det dags att stämma i bäcken och hysta dem i säng, innan någon gör sig riktigt illa av vilda lekar.

Antagligen blev/blir det inget högre tempo idag men det kan ju vara ok emellanåt, eller hur?

torsdag 1 september 2011

Att ställa saker i relation till varandra

Jag har roat mig drottninglikt denna förmiddag.
En frukost tillsammans med två väninnor, nygräddade scones, kokta ägg, hemlagad marmelad och massor av skvaller som sköljdes ner med ännu mer kaffe hemma hos Freundin.

Om jag verkade vara en fantastiskt sympatisk person, utan minsta tillstymmelse till fördomar i mitt inlägg igår, skulle ni ha hört mig i morse!
Nu var det kanske inte frågan om så värst mycket fördomar som regelrätta sågningar av för oss redan kända personer, vars liv och leverne vi beklagade högljutt.

Hade jag inte känt dessa människor vi diskuterade alls, utan bara sett dem, skulle jag nog inte haft mycket att säga men eftersom deras förhållningssätt i mitt - och vårt(?) - tycke är helt uppåt väggarna, kunde vi med stor behållning dissekera deras liv in i minsta beståndsdel.

Det är inte snällt men ändå inte jämförbart med att hysa fördomar.
Snarare faller det inom ramarna för förtal - eller lite hederligt "kärringskvaller"!