måndag 19 september 2011

Men har ni några bra förslag och lösningar då?

Alltså, jag har inte glömt bort att skriva något klokt idag, jag har bara inte riktigt hunnit med.
En stor del av tiden jag hängt framför datorn idag har jag förkovrat mig i det här med familjehem, LVU och soc anmälningar.

Inte blir jag mycket klokare heller.

En bekant har agerat både familjehem och jourfamilj under lång tid, en annan vän är kontaktfamilj med en tonåring boendes hos sig regelbundet, jag själv har varit kontaktperson, en vän var som ung placerad i det som då hette fosterhem, en person jag känner till - men inte känner - har sina barn omhändertagna, ännu en familj jag hade kontakt med för länge, länge sedan tog sig an barn och ungdomar.

Beroende på vem jag pratar med, får jag olika svar och åsikter om hur det verkligen är.
Beroende på vem som skrivit vad i olika forum, är det samma sak där.

Verkligheten är nu inte idyllisk och så lycklig vi önskar.
Alla barn har inte och får inte samma start i livet som vi kanske skulle vilja och i de fall där det är uppenbar fara för den unges väl och ve, är en insats av nöden.
Ibland kommer den försent, i vissa fall inte alls och i några fall går det på tok för samtliga inblandade.
Hur ska det kunna lösas på ett vettigt - eller vettigare - sätt då?

Så länge det inte finns "körkort" för föräldrar, kommer en del barn aldrig att få möjligheten att växa upp i stabila och kärleksfulla hem.
De flesta vuxna kämpar på med sig själva, sina barn och sina liv så gott det går och i andra fall barkar det käpprätt åt skogen oavsett vilka insatser, stöd eller diagnostiseringar som görs.

Eftersom jag känner till en del socionomer, träffat en del socialarbetare i mina tidigare jobb och haft ett nära samarbete med flera, vet jag att de allra flesta av dessa tjänstemän/kvinnor, undviker in i det längsta med att omhänderta barn.
Eller så är det i alla fall min högst personliga uppfattning?
Aldrig ett omhändertagande på lösa grunder och först efter att ett flertal stödinsatser gjorts inom ramen för den biologiska familjen.

Ändå har det blivit en rejält uppblåst, lösnummersäljande sak i media av den omtalade vanvårdsutredningen, där jag skam att säga måste erkänna att jag inte riktigt hängt med i svängarna.

Att omhändertagna barn och unga, blivit illa behandlade under sin tid i placeringshem förekommit och troligtvis fortfarande förekommer, är inget jag förvånas över.
Beklagar - ja men förvånas över - nej.
Den mänskliga faktorn kommer alltid att begå misstag, avsiktliga eller ej.

Kan vi inte alla enas om att den högst allmängiltiga men likväl kristet annekterade devisen; Gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig, är den allra bästa levnadsregeln?

Nä, jag visste väl det!

11 kommentarer:

Cicki sa...

Det här måste jag fundera på. Det är som du säger en svår fråga.

Fröken Hulda sa...

Mycket av det dus skriver om är min vardag. Som soc-tant får man se både det ena och det andra. Nu jobbar ju jag som soc-tant för barn med funktionshinder... men det innebär inte att de inte har sociala problem. Många, många har det. Och jag är SKYLDIG att anmäla vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Gör jag det? JA!!! Utan tvekan. Anmälan görs då till Myndighetsenheten (dom sitter våningen över mig). Brukar nåt vettigt hända? Nej! Man sätter in hemma-hosare från familjeenheten för de "friska" i familjen och så ska vi jobba med barnet med funktionshinder. Skruvat??? Kan man lugnt säga. Men vi kämpar stenhårt för bättre samarbete med "dom där" andra soc-tanterna. Ibland Moment 22... men ibland en ljusglimt.

Ezter sa...

Man tycker ju att den reglen vore den självklara att leva efter! Konstigt att det ska vara så svårt!
På torsdag ska jag kanske hämta hem Yngsta :)

Hanna Lans sa...

Jag blir alltid lika förvånad över att det inte är inpräntat i folk med bröstmjölken att man ska göra mot andra som man vill att de ska göra mot en själv. Hur tänker man liksom? Eller, det kanske är det som är problemet, att de inte tänker alls? Men det är också obegripligt för mig.

Hoppas du får en bra dag!

Märta sa...

Ååå, det där är svårt!
Har på nära håll sett en tjej hamna på glid och det var fruktansvärt att inte bli hörsammad av mamman. Det gick till slut riktigt snett och hon blev LVU:ad. Och det var det bästa som kunde hända! Visst - det finns dåliga placeringshem men jag hoppas de är undantagen och inte regeln.

Jag vet inte, men tanken slår mig ofta att det kanske inte bara är "samhället" som ska agera när kidsen hamnar på glid. Att du och jag, vi, faktiskt kan göra skillnad. Att barn/ungdomar behöver fler vuxna kring sig, som ser och bryr sig.

Men i mångt och mycket används devisen "sköt dig själv och skit i andra" oftare än "gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig"..

Frustrerande!

Lippe sa...

Jo, den regeln är den bästa och kanske enda som behövs när vi funderar på hur vi är mot varandra. Men så lätt är det inte när det handlar om människor, människor som själva blivit behandlade och bemötta fel har svårt att bemöta andra på ett bra sätt.
Jag har själv jobbat på ett sådant sätt att jag haft insyn i folks/barns liv. Jag har gjort anmälningar och så här i backspegeln, 15 år senare i en del fall så ser jag att myndigheterna varit åt helvete för flata och tandlösa!
Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunde tagit med mig ungarna hem!!
Under tiden så får vi som orkar vara goda för det mesta göra vad vi kan. Aldrig, aldrig vända bort blicken när ett barn far illa!!
Kram

My Myself and I sa...

Klockren regel enligt mig!

Cicki sa...

Som du själv säger så ser det nog väldigt olika ut runt om i landet. Det finns tyvärr väldigt många barn som far illa. Jag har i många år efterlyst körkort för föräldrar. Man inser hur snett det blir när man tittar på hur en adoption går till. Där nagelfars de blivande adoptionsföräldrarna med förstoringsglas innan de blir godkända. En del blir det inte. Har en god vän från förr som inte blev godkänd för att hon hade en lindrig cp-skada. Det enda som var jobbigt för henne var att hon hade lite svårt att gå. Medan de som kan göra barn själva kan göra det till både höger och vänster utan att någon funderar över lämpligheten.

Jag är också övertygad om att de flesta föräldrar vill sina barns bästa. Men alla klarar inte av det. Då är det bra att det finns en familjeenhet som ställer upp och hjälper till. Det kanske inte ens behöver bli ett omhändertagande. Jag var själv inblandad i ett fall för ett antal år sedan. Där fanns ett hot om omhändertagande. Barnet hade Adhd. Även mamman hade det. Därför blev det jobbigt i familjen. Barnets pappa ställde inte heller upp som han borde. Han fanns inte med i familjen utan var en helgpappa.

Hur löste det sig då? Jo, vi hade ett antal träffar där föräldrarna, soc, pojkens skola, mormor och morfar och jag fanns med. Vi gjorde en åtgärdsplan om hur det skulle lösas. Den följdes upp med delmål och täta uppföljningsmöten.

Efter några månader så hade vi nått resultat och man kunde släppa hotet om omhändertagande. Tyvärr så vet jag inte hur det gick sedan, men jag hoppas verkligen att det gick bra.

Jag är helt övertygad om att sociala gör vad de kan på bästa sätt. Att det sedan inte alltid blir bra kan ju bero på olika omständigheter. Dessutom får vi ju inte glömma att det är människor vi pratar om. Det finns bra soc-personal och det finns dålig soc-personal, precis som att det finns trevliga affärsbiträden och det finns otrevliga affärsbiträden.

När det gäller jourhem och fosterhem så kan det nog se väldigt olika ut där också. Jag hoppas ju att man väldigt noggrann när man utser dessa familjer till ta hand om trasiga barn. Det är ju inte vilket barn som helst som man får ansvar för, utan det är barn som kanske varit med om många hemskheter på kort tid i livet. Så det är en mycket svår uppgift man får ansvar för.

Nu blev den här kommentaren lika lång som ett helt inlägg och jag vet inte om det blev något vettigare. Det är som sagt var en mycket svår fråga.

Mångmamma sa...

Jag blir jätteglad av alla era kloka funderingar kring ett så här pass stort och komplext ämne.
Det är verkligen ingenting som går att lösa i en handvändning men jag tror som Lippe att det är viktigt att vara en klok och närvarande vuxen som vägrar låta barn fara illa.
Inte utan att vara lite besvärlig och ställa frågor, finnas till hands och försöka SE när barn och ungdomar behöver bli uppmärksammade.
Kram på er.

Småländskan sa...

Precis! Det att SE är viktigt. Det upptäckte jag under mina arb.år i gymnasieskolan, jag såg det kanske tio andra vuxna inte såg! Berodde kanske på tidsbrist hos dem, ointresse (hoppas inte det), men främst, vad jag förstod okunskap om hur man ser alla tecken.
Jag blev förvånad, trodde personalen/lärarna hade utbildning på sånt, men inte, tyvärr. Det var frustrerande för många i personalen, de allra flesta ville få utbildning, kunskap om detta.
Men, det är som det är i skolans värld...

Black Iris sa...

För mig är ju det här ett välkänt ämne.
Mina tonårsbarnbarn har alldeles nyss flyttat från oss. 16-åringen gör ett nytt försök hos sin mamma och 19-åringen har flyttat till eget.
Åren med soc. har varit underliga många gånger. Jag kan inte gå in på här vad jag menar för det skulle bli alldeles för långt. Jag har t.o.m. talat om för dem att jag tycker de arbetar väldigt underligt i vissa lägen.
Hur som helst så hoppas jag nu att min dotter kommer att följa din levnadsregel och ta hand om 16-åringen för det har hon aldrig gjort förut..

Kram Maidi