måndag 24 oktober 2011

Inget för kräsmagade eller vegetarianer!

Jag har ju tidigare aviserat att jag är lite smygimpad av Freundin!
Idag klättrade hon ännu ett par pinnhål upp på skalan.
Så här var det;

Tidigt i morse kom ett sms med en fråga om jag ville hjälpa henne slakta två tuppar.
Genast började jag tänka på Desirée Fredlunds underbara beskrivning av en tuppslakt i hennes bok; Refuserad.
Hur hon stärkte sig med en hutt, fick blod i munnen, plockade så fjädrarna yrde och sen kokade århundradets segaste gryta.

Så ja, självklart ville jag vara med på ett hörn.

Tuppar fångades in, nackades med eleganta yxsving, doppades i hink med 60-gradigt vatten och plockades.
Så fjädrarna yrde.

Den lilla snaskiga detaljen med att "ta ur" de nu fjäderlösa fjäderfäna, överlät jag med varm hand åt Freundin.
Illa luktade det också.

Nu ligger två nakna fåglar i min kyl och väntar på att jag ska ta mig an dem och försöka förvandla dem till något ätbart.
Men det blir ett projekt för morgondagen, idag blir det köttfärssoppa!

8 kommentarer:

Flugan sa...

Det blir säkert den goaste kycklinggryta du nånsin har ätit :)

Du har varit duktig!!!

anybody sa...

Jag vet PRECIS vad du talar om. Vi har haft kalkoner som utsatts för samma behandling. Jag var inte heller så intresserad av att taur dem om man säger så.

Men det var spännande att se hur det gick till .. :-P

Susann sa...

När jag var liten tillhörde det att vi barn fick stå och röra i blodet så att det inte skulle koagulera när vi hade slaktat gris. Jag kan ännu känna odören efter detta. Men det mest vidriga var när pappa och morfar tog ett stort redigt "grabbatag" om tarmar, magsäck och allt annat äckligt innehåll och slängde över hönsnätet - splatsch, eller något liknande, lät det när det tunga, dallrande och illaluktande geggan landade på marken. Då hade man varit glad om det hade varit innanmätet på en tupp. :)

Ezter sa...

Men tupp är så himla gott! Pratade just om det häromdan, att det äter man aldrig nu!

LillaTuss sa...

Är för kvacklig för att se på men äter gärna kyckling

Märta sa...

Det där tycker jag är märkligt - som barn och tonåring vistades jag ofta hos en kompis som hade bonderi och fick lära mig nacka höns. Plättlätt då. NU skulle jag aldrig våga!
Gott blir det säkert - lyckliga fjäderfän brukar smaka mums!

Cicki sa...

Min bonusmamma slutade äta kyckling efter att ha nackat sina första höns och kalkoner. När hon såg vad som kunde vara i fjäderdräkten så ville hon inte äta det längre.

Själv har jag bara kommit till styckning av djuren (större och fler ben än höns alltså).

Det blir alltså coq av vine i morgon i det småländska hemmet.

Madlar sa...

Tillbringade stor del av barndomen hos mormor o morfar som var bönder av den gamla stammen. Jag var en tvärhand hög när mormor räckte över yxan o sa "nu är det din tur att nacka", drämde hönans skalle i huggkubben så den svimmade, la upp fäet o sen fick jag svinga så gott jag orkade. Vispa grisblod, flå diverse slaktade kreatur o agera drevkarl. Tror att mitt psyke starkt påverkats av de erfarenheterna. Nej, uppsminkad pippinätt stadsbrud har aldrig varit min grej :)