onsdag 30 november 2011

Gudrun, Per och Berit

Det stormar lite i trakterna.
Natten mellan söndag och måndag blev vi utan ström och först framåt sena eftermiddagen
kom elen tillbaka.
Så förvånad jag då blev idag när jag helt plötsligt var utan el igen.

Eftersom Pysselkungen lekte hos Gammelgrodan och ändå skulle hämtas upp i byn, fick det bli middagsutfodring av en skock glupande vargar på den lokala pizzerian.
Ännu en hungrig granne kom in och berättade att han fått ett sms av sin sambo som just meddelat att strömmen var tillbaka.
Samtidigt som alla våra pizzor var klara.

Barnen blev i alla fall glada och mätta!
Snart ska de också få inta horisontalläge.

tisdag 29 november 2011

Fortfarande här!

Jomenvisstserrni!
Jag lever.

Riktigt glad för att se att jag efterfrågas men samtidigt lite ledsen i ögat.
Inte för att ni frågar efter mig - naturligtvis - men för att jag försummat er å det grövsta.
Vi har haft en omtumlande helg med både ris och ros inknutet i dörrkransen.

Kontentan av de senaste dagarnas "nätfrånvaro" är att jag har världens bästa storabarn och tighta vänner!

Och det är inte fy skam!

Och smakfulla råd, dåd och intelligenta åsikter återkommer jag med!

fredag 25 november 2011

Jo, jag känner igen henne - hon den där allra äldsta-stora-dottern

Hon är här nu!
Med längre hår än vad jag har och med samma snabbrabblande svada som bara hon och jag kan prestera.
Kommer bli en tjattrig kväll.

Svårsmält föda

Det är lite taggtrådsvarning över familjen för tillfället.
Ja, inte hos mig eller far-är-rar då men barnen börjar bli mer än lovligt kantiga, både morgon, middag och kväll.

De är duktiga på att gå i skift med sitt surande, vilket jag är tacksam för men lika säkert som amen i kyrkan kan jag förvänta mig ett katastrofutbrott från endera i tid och otid.
En lång hösttermin börjar kännas i kroppen på de små.

Imorse var det Pysselkungen som visst fått i sig något olämpligt för helt plötsligt hör jag mig själv stå och tjafsa med honom om vikten av att ha reflexer om han hade tänkt sig ut i trafiken.
Det hade han tänkt sig.

Att åka skolbuss till skolan är fortfarande riktigt roligt men reflexen var ful!?
Reflexväst var inte att tänka på.

Lösningen blev en kompromiss - sonen klev iväg först och far-är-rar som ändå skulle till jobbet - körde strax efter för att kolla att ungen hamnade vid hållplatsen.
(Som tur är - vilket sonen missat - har han reflexer på väskan så helt "osynlig" var han inte.)

Far-är-rar ja, han kom hem någon gång efter midnatt, trilskades med spjället till pannan så jag kan elda utan att anlägga en övningsplats för närmsta brandkårs rökdykare i min tvättstuga och stöp i säng som en klubbad oxe.

De två minsta huliganerna är fredagslediga och för första gången på tre månader ska jag få krama om min storadotter som kommer hem-hem över helgen!

Får jag bara plats för någon timmes sovmorgon också någon dag, kan den här helgen bli riktigt bra!

torsdag 24 november 2011

Countdown

Orkade inte måla om något.
Släpade runt lite på några Amerikakoffertar och kände mig nöjd med den insatsen.

Sen kom jag på en sak också - det är faktiskt bara en månad kvar till julafton och jag har inte ens lokaliserat minsta lilla pynt!
Visst är jag duktig!?

Nu tänker jag sopa ihop mig och stoppa ner mig under lämpligt täcke.
Har jag tur får jag trängselsällskap av en något större person än en liten huligan inatt.
Far-är-rar har övergett sina franska gummin.

Lützen i min källare och illskärt?

Pysselkungen hade missat att det var torsdag idag och kom glad i hågen hemharvandes strax före halv tre.
Torsdag är annars kördag för honom och Majblomman.
Eftersom han totalt missat sin syster hela dagen i skolan, visste han inte ens om att hon borde varit med på skolbussen hem - om det nu inte var för att hon var på rätt ställe - och han inte.

Nåväl, jag samlade ihop skocken, utfodrade den, läxläste den och passade samtidigt på att peta in lite vedträn på lämpliga ställen - typ pannan och kakelugnen.
Någon - läs jag - har brukat våld mot det vrenskande spjället på pannan, så Gustav II Adolf skulle känt sig hemma i min tvättstuga.
Maken till rökutveckling får man leta efter!

Eftersom det medför ett litet aber, i form av reducerad värme i huset, fann jag för bäst att anlägga lite pyromanitakter i salongen också.

Utöver en nattningsprocedur och matande av hungriga maskiner - tvätt, disk, panna, kakelugn - funderar jag allvarligt på om det inte vore läge för en ommöblering eller ommålning någonstans.
Far-är-rar blir så besviken, inbillar jag mig, om han kommer hem-hem till samma typ av hem han lämnade i början av veckan.
Förutom den lilla detaljen att det kliar i mina fingrarna.

Blir liksom inte samma effekt av att rota fram en adventsljusstake eller tre som chockrosa färg på en vägg.
Eller tre!

Lättdistraherad

Vilken märklig morgon.
Först vaknade jag och kom ihåg delar av nattens bisarra drömmar, något som ytterst sällan händer.
Nu har jag givetvis tappat tråden fullständigt och minns ingenting om var jag varit eller vad jag gjort i drömmarnas land.

På hemväg efter barnavstjälpning, hamnade jag i ett eget cirkelresonemang som jag instinktivt kände skulle göra sig bra i tryck och nu har jag ingen aning om vad det var för klyftiga tankar som trängdes i skallen.

Lite torsdagsdement kanske?

onsdag 23 november 2011

"Återblick"

Tanken om att komma i säng relativt tidigt kom på skam.
Skulle bara ... precis som Alfons och givetvis fastnade jag på den ena efter den andra roande sidan på nätet.

Exakt så osorterad jag kan vara när jag ska berätta något, exakt så osorterat hoppade jag mellan olika textmassor.
Hummade lite igenkännande här, förfasade mig lite där, slöläste lite, scrollade ändå mer.

Kvällens enda vettiga insikt är nog att det som inte fabuleras fram, nosas upp eller skvallras friskt om, det finns inte.

I alla fall inte om en ska tro det där andra FB - som inte har någonting med ansiktsboken att göra.

... vanlig fast ovanligt fin ...

Innan läxläsningseländet for som en strömvirvel genom hemmet igår - och jag med den - hann vi med en värdig begravning.

Pappa Kanin som bott hos oss några år och dessförinnan ännu fler hos Freundin, hade dött av väl tilltagen ålder dagen innan.
Samtliga små fick i samlad tropp följa med för att se ut en fin gravplats.
Strax under den stora flädern fann vi ett bra ställe där det inte bara "växte" sten i marken på Småländskt vis.

Givetvis bör det sjungas en passande sång vid slika förrättningar och det bästa förslaget som kom upp var "Jag är en vanlig kanin".
Så fick det bli, tillsammans med de allra sista krasseblommorna vi hittade i krukor inifrån växthuset, fördes en stickelhårig gammal kaninhanne till den sista vilan.

Tack för de här åren, Pappa Kanin.

tisdag 22 november 2011

All makt åt folket

Visst är det signifikativt att när jag just orerat fritt om mina åsikter om hur viktiga läxor är, hur stort ansvar vi föräldrar har att lära våra barn att ta ansvar för sitt eget arbete och hur mycket tid jag lägger ner på mina barns skolgång, i dagens tidningskrönika i Smålandsposten, då blir det Kalabaliken-i-Bender av just dagens läxläsande!?

Tror jag haft höstens utbrott på retande, tjafsande, stökiga och vrångskalliga små som bara sätter sig på tvären.
Majblomman och Sheriffen är redan i säng och de två andra har fått pyjamas på och tandborstning avklarat i rent och heligt vredesmod.

Jag har hunnit igenom hela spektrat av en uppmålad potentiell nattsvart framtid för barn som inte gör som jag säger.
Inte för att jag vill dem illa utan för just tvärtom.

Så länge mina telningar inte har några diagnostiserade grava utvecklingsstörningar, psykiska funktionsnedsättningar, fått genomleva sin barndom med enfärgat Lego eller är uppfödda på en ensidig kost bestående av socker och fett, förväntar jag mig att de kan ta sig igenom grundskolans nio år med fullständiga betyg, ha en valmöjlighet framåt gymnasietiden och kunna se en framtid även därefter.
Något annat är fullständigt otänkbart!

Därför härjar jag duktigt med mina ungar om hur viktig skolan är.
Att de måste, måste, måste lära sig ett korrekt språk - svenska - för att kunna tillägna sig all övrig kunskap.
För så enkelt är det.

Kan en inte bara stava och staka sig igenom en text, utan även begripa innebörden av den, då kommer resten automatiskt.

Jag vägrar ha ett barn i min familj som tror att "dom" kategoriskt stavas med "dem".
Att ha en unge som inte kan pluttifikationstabellerna intryckta i ryggmärgen.
Eller en telning som inte har ett hum om hur engelskt uttal egentligen låter.

För visst, det går att överleva även med ett pissigt uttal i engelska, utan att kunna räkna 7 X 8 och utan att kunna skriva grammatiskt korrekt - men det är i mina ögon och utifrån min, om än snäva horisont, ett fattigt liv.

Och ett fattigt liv önskar jag ingen!
Inte ens mina griniga små!

Må fridens liljor blomma och vreden lägga sig i det Mångmamska hemmet, ty kunskap är makt!

(Och ja, emellanåt tar jag mig friheten att komponera ett mindre grammatiskt korrekt språk - men jag kan fortfarande grunderna - och anser mig ha rätten till konstnärlig frihet.)

Det blir ju sällan som jag tänkt mig.

Typiskt.
Majblomman började hänga med huvudet och pipa om ont i kroppen sent igår kväll.
Mycket riktigt hade hon präktigt med feber tidigt i morse.

Jag som skulle lekt kyrkisfröken i den rättas ställe, eftersom hon går en kurs i Tokholmen denna vecka.
Bara att börja ringa och sms,a runt, så de andra mer självgående föräldrarna kan ta över rodret.
Mer självgående än en liten sexåring som behöver stadig tillförsel av vätska, handpåläggningar och ömma omsorger.

Dimman låg dessutom tung över nejden, så pass att jag fann för bäst att stoppa in skolgossarna i bilen för skjuts till skolan, istället för att låta dem leta sig fram genom tjockan ut till bussen som varit min första plan.
Det var nog tur, för när jag kom ifatt killarna på vår grusväg där de stretade på, såg jag inte mer än några handsbredder framför mig.
Kändes inte helt trafiksäkert att skicka ut dem på "stora vägen".

Nu är det bara att planera om dagens schematekniska tågordning, för min snudd på heliga kyrktisdag sprack ju med besked.

Måtte vi nu bara slippa se förkylningar och febertoppar att gå varv efter varv i familjen.

måndag 21 november 2011

Jag och mina ullstrumpor

Men det var väl själva den då!
Ännu en dag i relativt högt tempo där jag försökt "jaga fatt min svans", likt katten i visan, utan någon större framgång.

Efter helgens barnvakteri och far-är-rars annonserande av frånvaro från hemmet hela veckan, låg jag lite efter i den normala städa-tvätta-läsa-läxa-fasen.
En snabbmåndagsfika med Freundin var jag ju i alla fall tvungen att klämma in.

Så här fem tvättar och tre maskiner disk senare, ett ryck för att rasta snabeldraken och två timmars läsning av både läxor med killarna och sagor för samtliga små, börjar jag kunna känna att jag hunnit ifatt mig själv igen.

Nu ska jag bara se vad ni haft för er, innan jag kastar mig över kvällens lektyr.

söndag 20 november 2011

Urlakade - och testkörning av franska gummin

Vi är trötta ikväll.

En intensiv och rolig helg är över och någon direkt tid för uppladdning inför kommande vecka har vi inte haft tid med.
Lille J har sett till att vi alla haft full sysselsättning hela helgen, från tidig lördagsmorgon till sen söndagseftermiddag, där återlämningen till den rättmätiga modern skedde vid det årliga dopkalasandet för församlingens alla nyaste medlemmar.

Inga ledsna miner, bara några frågor om var "mamma" befann sig.
En lång nattning som otippat nog resulterade i en 10-timmars natt för extrasonen i Bam-Bams säng, dock utan att bästisen sov skavfötters med honom.
Inget nattlekande här inte.
Desto mer fart har det varit under dagarna.

Och imorgon försvinner far-är-rar till Polen för att testa franska gummin!

Innan någon sätter något olämpligt i vrångstrupen, kan jag förtydliga att det handlar om Michelindäck som ska testas på dumprar, i just Polen.


Själv ska jag samla ihop mig och manövrera barnaskaran genom en lång och aktivitetsfylld vardagsvecka.
Bäst jag letar upp en flik av ett täcke och en hörna av en kudde, snarast.

fredag 18 november 2011

En ovanlig start på en i övrigt ovanlig helg

Nu har familjen äntligen landat hemma igen.
Far-är-rar, fyra små-vilda-glada, ett extrabarn och jag har varit på klassfest med föräldrar och syskon till Sheriffens klasskompisar.
Tacobuffé och fredagschips, dansrum som mestadels användes till "Ryska-postenlek" och stor gympasal där ungarna kunde rasa av sig alla kalorier.

När Pysselkungen började vackla runt i korridorerna insåg jag att det var läge att plocka hem och ner de tre minsta i sina sängar, medan far-är-rar fick se till att extrabarnet och Sheriffen kom hem.

En osedvanligt trevlig och högst ovanlig fredagskväll.
Normalläget är annars komatillstånd på samtliga familjemedlemmar, efter en intensiv vecka.
Nu känner jag mig laddad och redo för kommande helgs ovanliga innehåll.

Jag ska få förmånen att ansvara för Freundins ögonsten hela helgen, gossen som lärt mig vikten av det tecknade språket, han som röjer värre än en furie, kramas som om livet hängde på det och min minstings bästis.
Bam-Bam har redan planerat hur de två ska sova skavfötters, hur de ska tassa upp först på morgonen och hur de ska leka hela natten.

Vi får väl se!

torsdag 17 november 2011

Marklund, Läckberg, Guillou med flera bör akta sig

Idag har jag hunnit läsa klart det manus jag haft hemma för test/korrekturläsning.
Vid flera ställen började ögonen dansa genom texten i jakt på den alltmer spännande och accelererande upplösningen.
Bara att dämpa den begynnande exalteringen och gå tillbaka i texten för att inte missa alltför mycket av eventuella småfel, språkliga avarter eller direkt ologiska kullerbyttor.

Så här långt kommen i ett pinfärskt oredigerat manus, är jag löjligt positiv.
Storyn bär, språket har ett bra flöde, dialogerna är rappa, händelseförloppet intrikat och trovärdigt.
Filmiska knep används frekvent manuset igenom.
Cliffhangers i slutet av kapitlen, vissa tillbakablickar samt insmugna förklaringar genom sublima antydningar.

För en del kan säkert manusets längd te sig avskräckande - runt 470 sidor thrillerdeckare är mastigt.
Fast jag som är en långrandig (minst sagt) berättare, gillar ju att sätta mina läshungriga tänderna i en riktigt tegelsten till bok.
Med handen på hjärtat har jag svårt att se vad som skulle kunna skalas bort, utan att historien blir lidande av det men så är jag ingen fullfjädrad lektör heller.
Än.

Nu återstår bara slutputsning, förlagsraggning och utgivning.
Något annat kan jag nämligen inte tänka mig som framtid för denna första del i en förhoppningsvis hel serie av spännande böcker.

Ska bli mycket roligt att följa fortsättningen av hur en hittills okänd författare sopar banan med de regerande deckardrottningarna och dito kungarna i vårt land.

Snart kan ni räkna in Jan-Erik Ullström bland våra stora deckarförfattare!

Och ni, glöm inte bort var ni läste det först!

onsdag 16 november 2011

Jaga syndabockar?

Jag tycker det är förfärligt att gamla människor får feldiagnoser, inte tas på allvar, inte får sina mest basala behov tillgodosedda eller tvingas ligga i sina sängar större delen av dygnet på grund av personalbrist.

Men i bakvattnet av medias rapportering av skandalerna inom åldringsvården måste jag ändå få reagera på den 103-åriga damen som fått leva utan tårta i fem års tid!
Hallå, ska vi ta oss ner på jorden igen och börja snacka väsentligheter här?

Nerkissade blöjor som inte byts - kontra utebliven tårta till kaffet.
Jo, det var visst en felaktigt ställd diagnos här också men i mina ögon börjar det låta som att alla ska leta fel och brister, ner till okammad mattfransnivå, i stället för att prata om vad det egentligen handlar om - människovärdighetstanken.

Det måste ju ändå vara en fråga om etik och moral inblandat i all form av vård - även om det rör döva, halta, blinda och lytta gamlingar.
Eller kanske i synnerhet då?

tisdag 15 november 2011

"Sig själv till straff och androm till varnagel"

Ok, jag kan inte ens försöka uppbåda någon form av politisk korrekthet här.
Reptilhjärnan i mig säger bara; Kastrera med slö smörkniv, lås in fanskapet, släng bort nyckeln och glöm var cellen befinner sig.

Gammaltestamentlig? (Öga för öga ...)
Jajemän!

I vissa lägen tycker jag att Jesus och hans gyllene regel kan dra något gammalt över sig, eftersom en del, så kallade humanoider, inte verkar ha tillräckligt många hjärnceller för att begripa att när en andra chans ges (avtjänat straff), förväntar sig givaren (samhället) att bot och bättring bör ske.

Vissa återfallsförbrytare av grova våldsbrott har förverkat sin rätt till mänsklig behandling.

Men att därifrån dra slutsatsen att jag skulle vara pro-dödsstraff, är direkt fel.
Ett dödsstraff är inget straff.
Det är alldeles för lindrigt!

George Orwell roterar i sin grav.

Tisdag igen och kyrklek igen.
Idag fastnade vi vid fikabordet där jag hetsade upp mig å det grövsta över den senaste flugan om gps-övervakning av ens telningar via mobilen.
Förra vecka var det en kort artikel i vår tidning om hur bra en familj ansåg det vara att kunna ha koll på var tonåringarna befann sig någonstans med hjälp av tekniken.

Ungdomarna i familjen var 13, 17 och 19 år gamla!?

I min värld är det ett otänkbart sätt att bedriva övervakning av mina stora barn.
För det första är en 19-åring vuxen.
Spelar ingen roll att han eller hon går i gymnasiet eller bor hemma, har en unge fyllt 18 är det en vuxen vi har att göra med.
Mina 19-åringar har inte ens bott hem-hemma - de har och har haft eget hushåll.

En 17-åring går i en frivillig form av skola - under förutsättning att det är en gymnasist vi pratar om - och då förväntar jag mig att eleven har haft ett eller flera år på sig att begripa innebörden av eget ansvar.

Om man som förälder känner sig tveksam till var ens 13-åring befinner sig, är det inte i första hand gps-övervakning som behövs, utan fysisk kontakt!

Normal oro, omsorg och ett visst mått av rädsla är naturligt att känna den dagen man blir förälder.
Men att förlita sig på teknik istället för ha förtröstan om att det folkvett, ansvarskänsla och tillit jag förhoppningsvis bankat i mitt barns skalle, det är inte bara vanskligt utan i mina ögon direkt farligt.
Falsk säkerhet är mycket värre än sund osäkerhet.

Visst, världen är en farlig plats.
Den är också en realitet.
Att ge våra barn de verktyg de behöver för att kunna fatta egna vettiga beslut, göra säkerhetskalkyler och riskanalyser, är bland det viktigaste vi kan göra som föräldrar.

Och även om jag nu kan se att min unge är på X-gatan istället för där den har sagt att den ska vara på Y-vägen, säger det ingenting om vad som hänt, varför eller tillsammans med vilka andra.

Hand upp på hur många vuxna som skulle känna sig bekväma med att vara ständigt övervakade?!
Ingen?
Nä, trodde inte det heller!
Så - vad är skillnaden?
Varför ska vi övervaka våra barn?
Räcker det inte med normal kommunikation rent verbalt?

Tillit och förtröstan mina vänner, det är grunden till alla mänskliga relationer.
Gps-övervakning är ett övergrepp!

måndag 14 november 2011

En före detta julfanatikers avbön

Ju mer jag tänker på det - och tro mig - det vore lättare att förtränga om inte all reklam damp ner i brevlådan, desto mer övertygad blir jag om att jag verkligen inte vill fira en "traditionell" jul i år.
(Vad nu det är för någonting)?

Avbockade inköpslistor och tokträngsel i affärer - är en sak.
En helt annan aspekt som stör mig mer och mer ju äldre jag blir, är det fullständigt absurda i köpa hem tonvis med leksaker till egna och andras ungar, ha ett dignande julbord som gott och väl skulle kunna räcka för att föda en hungrig by i Afrika i en vecka i sträck, för att inte tala om det vansinniga i att det ska tindras så förbannat.
Varför skulle just den 24 december vara en så mycket mer lyckad dag än alla andra dagar?
Mina huliganer slåss och älskar med samma intensitet året om, oavsett datum i almanackan.

Även om jag vore gjord av pengar, kan jag inte med gott samvete bidra till sopbergets ökning, handlarnas höjda försäljningssiffror och det än mer svårstädade hemmet.
Vill inte.

I år kommer jag inte köpa en enda sak för att ge bort.
Bara för att "man" ska.
För det första undrar jag vem som är "man"?
För det andra känns det som om vi totalt glömt bort varför julen överhuvudtaget högtidlighålls.
Inte är det för att det satt en liten fet direktör i en leksaksfabrik en gång för några tusentals år sedan och gnuggade händerna i sin förtjusning av marknadskrafternas och reklammakarnas framgångar.

Mina barn kommer att få julklappar - sådant jag gjort själv.
De kommer att få mat - även på julafton.
Och jag kommer att finnas till hands för dem - även den 24 december.

Men om de inbillar sig att jag kommer att köpa hem klatschiga plastpryttlar i bjärta färger - då får de lov att bli besvikna.
Det kommer inte att hända!

Vänner överbryggar mörkret

Jaha ja.
Bara för att jag slöar till lite och underlåter att vittja brevlådan en endaste fredag - så ligger världens finaste grattis-i-efterskott-kort och ser ensamt ut där nere på botten!

Kreativa Maria har ju som bekant kastat sig över scrapbookingkonsten och är minst lika produktiv som när hon skriver.

Och som hon skriver idag i sin blogg, vänner, scrapbooking och skrivlust är det som håller en uppe i detta erbarmliga novembermörker.
Fast i mitt fall är det nog, vänner, symaskinen och läsandet som tagit överhanden för tillfället!

Tusen tack, Maria.
Du förgyllde min dag med ditt fina kort!

söndag 13 november 2011

Veckoslut

Här har det inte hänt alltför mycket idag.
Hämtade "bästaste vännen" för några timmars lek med Majblomman, drog in lite ved, sydde lite, läste några läxor med killarna, lagade lite mat, doppade några i blöt och la sen på tork i sängarna, efter några sagor/sånger.

Inte klokt så trött jag blir av mörkret, rena natta vid halv fem och när mina alltid-pigga-små börjar gäspa runt klockan sex - då vet jag att det är vintertid.

Börjar vänja mig vid avsaknade av hår, utan att hoppa högt varje gång jag passerar en spegel.
Barnen däremot tycker att jag ser konstig/märklig/pojkig och ny (?) ut.
När jag sen knöt en bandana runt skallen - jublade Sheriffen för att jag påminde om en pirat igen!
Själv ville jag inte frysa när jag skulle ut.

Imorgon återgår vi till ordningen igen - måndag i mitt hjärta ...

lördag 12 november 2011

Inte helt olikt

Nu är det gjort!

Jag har mer hår på benen än någon annanstans på kroppen - och då är jag löjligt hårlös till min natur!
Tror jag rakat benen tre gånger i mitt liv.

Innan ni börjar gasta om bildbevis och sådär - ta en titt på den här kvinnan.
Lägg till några år, ändra ögonfärg från brunt till grönt och voilà - Mångmamma!

fredag 11 november 2011

Kliar jag din rygg, kliar du min? Visst!

Det kanske är urbota dumt av mig men jag gillar faktiskt inte att allt och alla jämt frågar om jag får betalt för det jag gör?
Oavsett om det är ett styrelseuppdrag, en kasse överlämnade kläder till en familj med yngre barn än mina eller ett omdöme jag lämnar på en text.

Visst, jag är inte enfaldigare än att jag begriper att vi lever i ett kommersiellt samhälle som bygger på konsumtion men för den skull behöver inte allting jämt mätas i reda kronor och ören?
Eller?

Nu är jag kanske mer lyckligt lottad än det stora flertalet men även jag behöver betala räkningar och handla mat emellanåt. Vad jag däremot inte köper, vilket verkar vara vanligt, är utlandsresor, nya kläder varje månad eller en uppsjö av nya pryttlar till hemmet.

Jag gillar att göra själv.
Inte utlandsresorna då men resten.

Vissa saker tar jag betalt för.
Vissa delar av min tid och min kunskap.
Annat kan jag bjuda på.
Andra delar av min tid och min kunskap.

Så, när jag sitter av tid och tycker-till på ett förtroendeuppdrag förväntar jag mig inte betalt.
När jag ser att mina förråd svämmar över av sådant någon annan skulle kunna ha större nytta av, känns det skönt att rensa ut och när någon frågar om min åsikt i ett ämne jag både behärskar och tycker är roligt, ger jag av min tid och mina åsikter.

Den stora vinsten för min del är att jag är övertygad om att jag får igen det någon annanstans.

What goes around comes around!

Landsbygdsblues

Strålande solsken, två fredagslediga små hemma, fika med Freundin och ett sådant där trevligt sms som bara kan skickas på en liten ort där alla känner alla.
Del två av "Vägen till Umbria" av Jan-Erik Ullström, är nu inköpt av biblioteket - på min begäran - och finns för avhämtning.

Att bibblan är stängd för allmänheten (på fredagar) och att det bara är fem dagar sedan jag tjoade till lite påminnande om att jag var intresserad av att få hem den, det hör liksom till det charmiga i situationen.

Jag uppskattar verkligen små samhällen!

torsdag 10 november 2011

Lite kort sådär ...

Ok, nu tror jag min dag varit tillräckligt lång.
Kvällsmöte avklarat, budget klubbad och ingen blev osams med någon annan fullmäktigemedlem.
Kastade mig hem för att vräkta mig över dator och manus, läst till jag ser i kors och nu är det dags att hugga en kudde i farten.

Jag blir inte roligare än så här just nu, ni får ha lite överseende med en nyförälskad lektörswannabee!

Som jag avslutade det nyss sända mejlet; Bis morgen!

Ostadigt väder

Kastar mig in efter dagens utvecklingssamtal, samtidigt med middagsförberedelserna och före kvällens möte.

Startade morgonen i höghastighetstempo och skruvade upp det till tornadonivå strax före lunch.
Barn, väskor, kostymer och gardinstänger hävdes av på rätta platser i Växjötrakten.
Stora barn och kattungar kördes över stan, chokladbollar och kaffeskvätter, mackor och gurkskivor yrde runt öronen på mig.

Har hunnit ungefär halvvägs i min dagsplanering och resten får petas in på de få timmar som återstår av dygnet.
Mina dagar skulle gärna kunna få vara lite längre - en sisådär 30 timmar skulle inte skada.

Bäst vi tar fram orkanstyrkan nu!

onsdag 9 november 2011

Fanatism

Möjligen är jag lite lätt fanatisk men när jag snubblar in i något som verkligen fångar mitt intresse, har jag svårt att slita mig!

Nu ska de kvarvarande två små portioneras ut på sina rätta platser, sen ska jag återgå till manuset och "leta fel".
Något som inte är helt lätt, eftersom det mesta faktiskt är rätt.

Men - hur noggrann en än är vid skrivandet och genomläsandet, vittnar alla skribenter, författare och journalister jag stött på, om att små stavfel eller ologiska sammanhang smyger sig in.
Något jag är särskilt allergisk emot är särskrivningar och det är texten jag läser underbart befriad ifrån.

Hoppas ni också får en engagerad och bra dag!

tisdag 8 november 2011

Hej - och hej då

Lycklig nybliven 6-åring har ätit middag, tårta,öppnat paket, fått mig till att "leka" med Barbie, nattats och somnat.
Själv har jag hunnit läsa 11 kapitel och det här mina vänner - det blir bra det!

Återgår till testläsandet - tack för alla hälsningar till Majblomman, hon uppskattar det!

Paket och temporär frånvaro

Kastar mig in här, snabbt som ögat.
Majblomman fyller år idag och snart vankas födelsedagsmiddag och paketöppnande.
Om jag är mer än lovligt disträ några dagar framöver, så beror det inte på att jag tappat bloggfarten eller ens styrfarten, utan jag är upp över öronen överhopad med ett jättejätteskojigt självpåtaget åtagande.

Hedrande nog har jag fått äran av att vara testläsare åt en av mina författarvänner och eftersom h*n är minst lika långrandig som jag, har jag att göra med en 470-sidig roman!
Fantastiskt roligt och efter ha kastat mig över texten och hunnit tre kapitel, är jag berörd.
Äckel, igenkänning och nyfikenhet på fortsättningen, trängs inombords.

Bådar gott det här, J-E!

måndag 7 november 2011

Och snart är det Jul igen ....

Mitt ordspråk skulle ju kunna vara; Även när jag har fel, har jag rätt.
Tidigare var det; Barn kan aldrig bli för många.

Om vi ponerar att vi kokar ihop dessa båda ödmjuka(!) motton för en sekund, kan jag ju erkänna att jag faktiskt gjort lite fel, fast det nog blir rätt, eftersom jag har ganska många barn.
Om ni nu begriper någonting?

Jag är sedan långeliga tider med i en bokklubb som jag sällan - eller snudd på aldrig - köper böcker ifrån.
Skaparglädje heter den.
Tyvärr-tackochlov, missade jag att avbeställa förra månaden, så idag damp det ner en underbar julpysselbok om Tildas värld av norska Tone Finnanger.

För alla pysselnördar med Panduro som Mecka, känns det nog igen!?
Söta avlånga ängladockor, blommiga tyger/papper/band och extremt mycket onödigt bling.

En hel del mönster finns längst bak och det kan ju underlätta för mina pyssliga små, kanske främst Pysselkungen och Majblomman.
Själv ska jag använda den som ögongodis!
Mestadels!

Underbara fantastiska vardag

YES!!!
Det är måndag och första dagen efter lovet.
Själv vaknade jag av att far-är-rar skramlade runt strax före sex, så första kaffekoppen intogs runt halv sju när han nyss lämnat hemmet.
Barnen fick frukost i sina rum före sju och kvart över var Pysselkungen klar att gå till skolbussen!?

Han fick lov att vänta de trekvart som återstod innan bussen behagade dyka upp.
Märkligt nog var alla övriga tre avlämnade före halv nio och ändå kom jag inte hem-hem igen förrän en timme senare.
Kan ju bli så när jag ideligen stöter på trevligt folk jag inte sett på några dagar.

Nu är ett beställningsjobb färdigsytt och jag tänkte åka och äta lunch med Freundin, innan barn ska hämtas, utvecklings samtal deltas i och eftermiddagskaoset tar vid!

Måndagar är bra grejer det!

söndag 6 november 2011

Utan kolsyra

Jag är lite avslagen idag.
Det känns att vi haft ett långt, härligt, bråkigt, ommöbleringsartat, pyssligt och högläsande höstlov.

Det känns också väldigt bra att det är måndag imorgon!

lördag 5 november 2011

Tack för idag - och tack för alla gratulationer!

Märkligt egentligen.
Vissa födelsedagar utmärker sig, ibland av de mest udda omständigheter som etsar sig fast i minnet.
Andra faller platt till marken, varken förträngda eller ihågkomna.

Min första födelsedag som jag minns, var fyraårsdagen.
Jag hade en brun tunika över vita kliiga kalasbyxor och ser mig själv snett uppifrån genom ett suddigt drömfilter, där jag står vid köksdörren och drar i snöret till den pappersnallesprattelgubbe jag fått.

Nästa minne jag har är lite vagt och osäkert men det var kanske åttaårsdagen?
En svensk, en dansk och två norska klasskompisar fikade hemma hos mig.
Lite Bellmanvarning över den hågkomsten.

13-årsdagen innebar ett läppstift, ett matchande nagellack och en bh till mina obefintliga bröst, i present.
När jag blev 14, rasade jag runt utomhus mitt i natten, jublande glad för friheten att vara på ett konfaläger, någonstans på en stiftsgård i Sörmland.
Lika glada var inte traktens bönder när de såg förödelsen vi ställt till med i deras nysatta potatisåkrar morgonen därpå.

Som 16-åring var jag i Versaille.
17-årsdagen festades in, ihop med kompisar som hade förstått att jag gillade orange som accessoarfärg.
Hemkommen efter en lång arbetsdag, blev jag inkallad till stamhaket av en väninna på min 18-årsdag och presentades en exklusiv designerhatt, unik i sitt slag och direktinhandlad under höstens modevecka i Paris, av väninnans mamma.

Som 20-åring blev bilen jag och far-är-rar färdades i, påkörda av en annan bilist, vars namn sedemera efterlystes i just programmet med samma namn.
(Slutligen, flera år senare, hittades kvarlevorna av honom, med en snygg betongsko kring bägge benen i Nybroviken i Stockholm.)

23-årsdagen ammade jag min förstfödda.
28-årsdagen hade vi snöbollskrig på tomten till vår första villa.
Fyra av mina allra närmsta extradöttrar på den tiden, kom smygandes strax efter midnatt och drack te med mig, sittandes på golvet i källaren när jag blev 30.
Fast först hade en av tjejernas pappa ringt och med sin allra mest myndiga polisstämma, begärt att få prata med min man.
Allt för att kolla att jag skulle vara hemma!

Mina kollegor tog däremot miste på ett år och gav mig dyra viner på den förmodade 30-årsdagen, fast det var 31 jag blev.
På 38-årsdagen blev jag gratulerad av en sköterska inne på sjukhuset, där jag var för en rutinkontroll av mitt väntade sjätte barn.

Blombud kom till 40-årsdagen.
Rödluvan dök upp när jag fyllde 42, vilket hon också gjorde förra året.

Och i år har jag fått kopiösa mängder med hälsningar via nätet och sms.
Tack!

Lugnet före stormen

Jodå, jag hann med en hel del präktigheter a la husmödis igår.
Symaskinen gick varm och utöver present till Bam-Bams tjej lilla L, blev det en efterlängtad väska åt Majblomman och några till Julmarknaden.
Älgbiff med smörstekta kantareller hade strykande åtgång till middagen och ved fick jag in.

Nu är det oroväckande tyst i det mångmammska hemmet, Bam-Bam är på kalas och de övriga huliganerna har åkt till stan med sin far.
Men solen skiner, ingen snöstorm i sikte och jag blir ett år äldre.
Tror jag ska njuta av tystnaden en timme till - innan ordningen återställs.

Ha en fin dag!

fredag 4 november 2011

Höstlovsfredag

Vintersulorna är på, Pysselkungen utlokaliserad till Gammelgrodan, övriga tre barn mätta och nöjda efter lunchen och utöver vedkånkande var min plan att barrikadera mig framför symaskinen och producera något användbart.

Och alla fantastiska inredningsmagasin då?
Jag har faktiskt inte vågat börja rota bland kassarna, då kommer jag aldrig kunna slita mig!
De får nog skyfflas undan i en vrå för att bli ett senare problem!

torsdag 3 november 2011

Till slut

Ok, nu är jag klar för idag.
Fingerfärgskladdiga kläder är tvättade och dito barn sanerade.
Fikat och pratat eftermiddagen lång, matat och sytt och nattat och tvättat/diskat lite till, skrivit jobbtext och snabbkollat vad ni haft för er idag.
Nu ska bara pannan matas med lite brännbart innan jag masar mot den delvis okuperade sängen - Bam-Bam verkar ha flyttat in!?

Och imorgon ska jag rulla däck, fast skruvandet överlåter jag åt verkstaden.
Det är ju faktiskt en tjänstebil!

Kladdigt!

Fyra huliganbarn iförda kletvänliga kläder och jag åkte till pastaMia för att måla med fingerfärg och fika idag.
Eftersom övriga mamma-barnkonstellationer var idel bekanta och nära vänner, blev det ytterst familjärt.

Bam-Bam och lilla L - som för övrigt fyller år idag - satt och kramades i en fåtölj.
Majblomman och pastaMia slog kullerbyttor på golvet och jag snusade bebis.

I eftermiddag får vi mamma-kompisbesök och så här långt tycker jag nog att höstlovet varit riktigt bra.

Fast vädret är osedvanligt grått, om än varmt.
Någon enorm pysseladventslust har ju inte direkt infunnit sig.
Än!

onsdag 2 november 2011

Siden, sammet, trasa, lump

Det börjar arta sig.
Det där efterlängtade pysselrummet håller faktiskt på att ta form.
Visserligen har jag bara roat mig med möbelrokarder än så länge men det kom jag ganska långt på.

Till min stora förskräckelse/förträngningsmekanism/suck-känsla, hittade jag en förfärlig massa inredningstidningar av vitt skilda titlar som tyvärr måste ryka nu.
Det finns liksom bara inte plats för tio årgångar av fyra-fem olika magasin!

Om det nu räcker i mängd räknat?

Jag ska göra en djupdykning bland alla tidskrifter, sanera hårt och med varm hand skänka till närmsta loppis.
De roligaste exemplaren tänkte jag spara.
Ett tag till.

Planen är att få plats med mitt och barnens alla tygbitar, knappar, pärlor, fina-bra-att-ha-saker i ett och samma rum - och vad kan passa bättre är en den möblerbara stora hallen på övervåningen då?

Nu ska jag bara leta reda på en tillräckligt stor knappburk att ösa ner alla skatter i.

tisdag 1 november 2011

King Edward och potatismos i kommunfullmäktiges skallar?

Det här är så bra så det inte är sant!
Just den här rondellen var ett av riktmärkena för våra långväga gäster, när de skulle leta sig hem till oss på vår förra gård.

Fullständigt fantastiskt att kommunen anser sig ha råd att betala 123000 kr för en strandad potatis.
Varför?

Snabeldraken har rastats

Uppdatering 12.54

Nu kan jag ta av mig skorna även inomhus!
Om inte det är en måttstock på hur skitigt det varit inomhus, då vet jag inte hur jag ska kunna ge er en mer målande beskrivning!?

Eftermiddagens sockerkaka står i ugnen och ett av fyra huligan-barn har varit ute en sväng.

Mer pysslande

Barbiehuset är tapetserat.
Upplimmade fejkfönster har vi också fixat med hjälp av glasspinnar, återstår lite fler tavlor och gardiner men sen är det bara att låta dockorna flytta in.
En välbehövlig lunch och lite utehopp-och-lek står på barnens agenda, om jag ska hinna sanera efter våra klipp- och klisterexperiment.

Hungerskrisen uppstod när Pysselkungen gick bet på att limma ihop ett hemknåpat bord, Bam-Bam använde tapetrullen som svärd och jag fastnade i limtuben.
Nu är blodsockerbalansen återställd.

Känns att det är lite mer än hög tid för ett varv med mitt finaste husdjur, snabeldraken, genom husets domäner.
Grustaget och smulhögarna håller på att ställa upp sina frontsoldater för att kunna mötas i köket för ett regelrätt slag.

Kanske hinner/orkar jag bära iväg lite kartonger och annat skräp som måste bort från övervåningen om vi ska kunna installera ett pysselrum åt oss där?

Fortsättning följer ...