onsdag 16 november 2011

Jaga syndabockar?

Jag tycker det är förfärligt att gamla människor får feldiagnoser, inte tas på allvar, inte får sina mest basala behov tillgodosedda eller tvingas ligga i sina sängar större delen av dygnet på grund av personalbrist.

Men i bakvattnet av medias rapportering av skandalerna inom åldringsvården måste jag ändå få reagera på den 103-åriga damen som fått leva utan tårta i fem års tid!
Hallå, ska vi ta oss ner på jorden igen och börja snacka väsentligheter här?

Nerkissade blöjor som inte byts - kontra utebliven tårta till kaffet.
Jo, det var visst en felaktigt ställd diagnos här också men i mina ögon börjar det låta som att alla ska leta fel och brister, ner till okammad mattfransnivå, i stället för att prata om vad det egentligen handlar om - människovärdighetstanken.

Det måste ju ändå vara en fråga om etik och moral inblandat i all form av vård - även om det rör döva, halta, blinda och lytta gamlingar.
Eller kanske i synnerhet då?

5 kommentarer:

Ezter sa...

Det verkar skrämmande att bli gammal!

Johan sa...

Det är en lite fjollig artikel som dock handlar om något väsentligt - en upprörande förmyndarmentalitet.

Det är horribelt att gamla människor förvägras vin till maten (eller en whisky) - för det är inte nyttigt för dem :-O eller som i det här fallet förvägras tårta, grädde, ost m.m.

God mat är VIKTIGT för gamla människor, som ju har mindre tillgång till andra av livets glädjeämnen.

Fröken Hulda sa...

Är det nån gång i livet man ska få njuta av allt det goda som erbjuds så är det väl på ålderns höst när man har utfört sitt livsverk med arbete, familj och allt annat. Men framför allt ska ALLA ha rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda... oavsett ålder!

Karin sa...

Jag jobbade inom äldrevården i många år. Kan bara konstatera att det finns många som inte borde ha satt sin fot där. De gamla har så oerhört mycket att ge, jag minns alla deras historier än.

Den lilla lilla krokiga tanten som berättade hur hon fostrat 11 barn i en torpstuga på kök och kammare mitt i skogen. Hennes man högg i skogen om dagarna och det för tillfället minsta barnet bäddade hon åt i nedersta byrålådan. Alla fick hjälpa till, alla hade sina sysslor, de hade ko, gris och hönor i den lilla lagården och oftast mat så det räckte. Till skolan var det 8 kilometer att gå. Enkel väg. Det var ett slit och ett knog, men det blev fôlk av di allihop som hon sa själv.

Du kan förstå att arbetet får en guldkant när man får ta del av sådana här berättelser!

Därför går jag i taket när jag läser om vanvård eller får ta del av enstaka episoder som vittnar om kränkande behandling eller avsaknad av empati, lyhördhet och enkelt sunt förnuft hos vårdpersonalen.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla människor jag hade glädjen att få möta och återge deras livs historier. Kanske skulle jag ta och göra det? Den skulle man kanske kunna sätta i händerna på blivande vårdpersonal?

Alltid är det väl någon som kommer på att h*n har hamnat fel och bättre platsar i en fabrik eller dylikt..

Anonym sa...

@Karin 17 november 2011 09:05

Ja, skriv en bok. Jag skulle vilja läsa en sådan bok. Ett kapitel för varje intressant levndsöde du hört om. T.ex. kvinnan med 11 barn. Berätta om var och när hon var född, när hon gifte sid och var hon bodde etc, så att man för en förståelse för tiden, platsen och det lokala samhället.

Hälsningar
Johnny