söndag 31 juli 2011

5 av 9, plus några vilsesimmade fyrbeningar

När Freundin med son kom in för frukost runt halv 8 imorse, hade den lille gossen redan varit vaken i 2 timmar.
En skogspromenad och hundrastning hade det visst hunnits med också!
Far-är-rar med bror satt och åt frukost och jag insåg, där jag krampaktigt försökte hålla mig kvar i Pysselkungens täcke, att det var lika bra att börja dagen jag med.

Jo, nattvandring och sängbyten är en trevlig sport vi roar oss med här hemma.
När jag som sista vakna person i huset skulle lägga mig igår, låg det en ormgrop av barn i min säng.
Samt en tungt sovande far-är-rar.
Bra att det finns fler täcken att greppa då.

Några timmar senare var det bara jag och de fyra småhuliganerna kvar.
Tur då att äldsta och yngsta hästen kände sig trötta på sin hage och plötsligt materialiserades i trädgården.
I alla fall kändes det så när jag intet ont anande kliver ut på trappen och det första jag får syn på är gammelfarbrorn och LitenSara som går med sina huvuden tätt ihop, ivrigt betandes
På tomten!

Ändå dags att byta hage och på det här smidiga sättet hade de redan gått i rätt riktning.
Bara att harva iväg och hämta det frustrerade och ilsket gnäggande stoet som blivit snuvad på sin flock, Alfahona som hon ser sig.

Solen hade den stora vänligheten att visa sig i omgångar så det blev barndopp i sjön, både förmiddag och eftermiddag.

Nu hoppas jag på en tidig och smidig nattning för jag är trött!

lördag 30 juli 2011

En hemmafrus försvarstal

Jag umgicks en gång i tiden med en kvinna som var dagmamma.
Jag minns att jag var så fascinerad av att hon tog fram dammsugaren varje dag, när alla barn blivit hämtade och tog ett ärevarv genom huset.
Själv tyckte jag att det räckte med att jaga undan de värsta smulorna och mota ut grustaget i hallen någon gång i veckan eller två.

Konstigt! Eller hur?

Inte ett dyft, anser jag längre.
Om hemmet är fullt med människor, stora som små, varje dag, blir det givetvis mycket skitigare än om hemmet står tomt under större delen av dagen.
Här åker snabeldraken fram titt som tätt numera.

Därför undrar jag lite över de par där bägge jobbar heltid, har få eller inga barn och ändå anser sig vara i behov av städhjälp!?
Inte så att jag missunnar dem det, bara ställer mig lite frågande.
Visst skulle det vara skönt att någon annan sanerade åt en men med handen på hjärtat skulle det mest kännas som ett intrång.

Dessutom anser jag att det ingår i normalt familjeliv att alla i hemmet hjälps åt med att städa och plocka undan efter sig.

Egentligen är det lite märkligt att trots alla maskiner, hjälpmedel, specialredskap och rengöringsattiraljer, anser sig folk nuförtiden inte ha tid med att städa?
Istället är folk beredda att jobba extra långa dagar för att ha råd att låta någon annan städa, ha råd att köpa nytt istället för att laga, ta bilen en extra vända för att köpa färdigmat istället för att laga själv från grunden.

Galet, om ni frågar mig.

Är det inte tidsbrist som är den nya folkrörelsen?
Borde det inte vara mer tidsbesparande - och ekonomiskt - att kanske jobba mindre, leva lite enklare, konsumera mindre och göra mer själv?
Eller är jag bara en bakåtsträvande kvinna som idealiserar tidigare generationers liv och leverne?

Jag har förstått - även om jag inte för mitt liv kan begripa det - att en hel del människor trivs med att bo i städer.
Att många ser det som en självklarhet att stressa mellan jobb, affärer, barnhämtning, aktiviteter för att sedan rusa iväg till ett gym och till slut sjunka ner i tv-soffan.
Att semester betyder resa, annars är det misslyckat.

Nej, jag hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen att jag anser mig vara nöd och tvungen att behöva börja leva ett slikt liv.
Jag är sjukt nöjd med att odla egen potatis, göra pesto med hjälp av kniv (äger ingen mixer/assistent/maffig maskin att laga mat i), kunna köpa närproducerat kött och roa mig med långkok eller något liknande.

Att jag helt enkelt har tiden.
Den där flyktiga som alla jagar som besatta efter.

fredag 29 juli 2011

... så levde de ... No Way!

Stundtals undrar jag vad det är som gör att jag ramlar in i; Nu-ska-jag-lätta-mitt-hjärta-situationer?
Det händer lite då och då, nämligen.

Häromsistens var det en oväntad bonus vid ett i övrigt ordinärt sammanträffande.

Att de flesta drabbas av svårigheter i sina förhållanden lite emellanåt, är allom bekant men att just jag ska få förmånen av att delges dessa, är som sagt en bonus.
Jag blir rörd av att få förtroenden.
Jag blir stolt av att någon tror mig om att kunna komma med - om inte råd - så åtminstone dåd.
Eller bara vara rätt adressat för att lyssna?

Allt jag kan göra är att förvalta förtroendet och tacka för ynnesten att få delta.
Delta i något som på sikt gör mig till en bättre människa, mer kunnig och insiktsfull.
För ju mer jag får höra om mänsklighetens natur, desto mer inser jag att universella sanningar är allmängiltiga.
Det är jag glad för.

Tack!

Svängdörrar

Här gäller det att vara snabb i vändningarna
Från ena dagen till den andra ändras antalet personer som vill utfodras, leka eller bara komma och bo lite.

I några dagar har vi "bara" varit mamma-barn här och nu inför helgen rasslar det till i ytterdörren och vi är ett poppis ställe igen.
Två små nyblivna cowboys som besökte Westernstaden High Chaparall igår, rumlade in med sina pistoler i högsta hugg i förmiddags, storadottern annonserade sin önskan om hemkomst, far-är-rar återvänder till hemmet imorgon och Flugan med son ska sova över.

Sommarliv när det är som bäst, trots avsaknad av sol och badvärme!

torsdag 28 juli 2011

Lite slitna efter riddaräventyret igår.

Idag har vi verkligen legat lågt.
Huvudvärksväder ute med ömsom regnskurar, ömsom halvmulet.

Känns rätt bra att dagens insats för husfridens skull var att baka tre olika sockerkakor med barnen.
Och plita ihop och mejla iväg en text, inom ramen för deadline.

Det räcker nog med kokta ägg och mackor till middag, tror inte det finns så mycket plats kvar för mer riktig mat!

onsdag 27 juli 2011

Medeltiden, here we come. (Eller; jag gillar att länka ...)

Imorse fick mobilens pipande att ta mig samman och börja dagen.
Ezter annonserade sin utryckning till den närbelägna staden och undrade om jag hade tid att ses?
Tyvärr låg planeringen åt ett helt annat håll, far-är-rar skulle iväg och att ge mig iväg med fyra små huliganer för att träffa en ny bloggvän kändes inte helt optimalt.
Verkligen tyvärr men det går som sagt fler tåg, någon gång ska vi nog få till en träff!

Några timmar senare, när solen visade sig från sin bästa sida, gjordes en flexibel omplanering!
Hastigt och lustigt bestämde vi att skjuta upp tråkiga "måsten" och göra en upprepning av förra årets medeltidsäventyr.
Denna gång på Kalmar slott där det fanns barnanpassade aktiviteter eftersom Salvestaden håller stängt i år.

Här måste jag ge min båtbyggarvän en eloge, för att han ledde mig på rätt spår.
Han och familjen skulle dit förra veckan - och hade också varit där!?!

Eftersom solen stod som högst när vi väl var framme, omgrupperade vi så att jag fick det stora nöjet att lotsa de två äldre sönerna runt genom alla utmaningar som slutligen ledde till en högtidlig dubbning, medan far-är-rar axlade pysselrollen i Vasaverkstaden med de två yngre.

(Min man är om möjligt än mer ljushyllt än vad jag är och dessutom troligtvis av vampyrsläkte eftersom han skyr stark sol ...)

Jisses vad roligt vi haft!
Vet inte vem som uppskattat det mest, jag eller barnen?
Sheriffen var beredd att satsa mig (!) i kampen med Svarte Riddaren i ett parti luffarschack, som sonen sen ändå kammade hem, tacknämligt nog.
Pysselkungen agerade gentleman och spelade för att befria en stackars flicka som satt i stupstocken - och vann även han!

Fröken Majblomma pysslade ihop halsband, lyssnade på sagor och såg förundrat på alla utklädda aktörer som spelade sina roller av tjänare, gycklare, riddare, prinsessor och härold.
Bam-Bam var fullständigt livsfarlig i sin iver att vara överallt och samtidigt och jämt, när han inte målade svärd och drog ut i väpnad kamp med sina bröder.

Sheriffen gick modigt upp i envig mot Svarte Riddaren och fick sin motståndare på fall mer än en gång.

När väl dubbningen var över, påminde jag Pysselkungen om att hans vän V med storebror, båtbyggarens söner, varit med om samma sak.
Döm om min förvåning när Härolden strax bakom mig säger, "De pojkarna kommer jag ihåg!"

Av någon anledning hyser jag viss misstanke om att även mina söner kommer att vara ihågkomna ett tag till, bland all hundratals barn som genomgått denna sommars väpnarutmaning på Kalmar slott!

Recension av Pappersskärvor av Anitha Östlund.

Det här med att recensera bloggvänners böcker, kan ju vara lite vanskligt.
Lite som om vi i bloggvärlden enbart öser beröm över varandra bara för att få fortsätta vara med och leka?
Ändå finns det en poäng i att låta andra, i ungefär samma sits, läsa och bedöma ens alster eftersom vi är flera som lever av - eller försöker leva av - vårt skrivande.

För en dryg vecka sedan fiskade jag upp Razaha´s novellsamling "Pappersskärvor" ur brevlådan.
Eller kanske Anitha Östlund, som hon egentligen heter.

Som ni kanske redan vet, är jag en bokslukare av rang - med betoning på just slukarbiten!?

Det går inte!
Det går inte att sluka den här boken.
Inte om man menar att plöja den från första till sista sidan i ett rasande tempo som jag vanligtvis gör med böcker.

Jag skulle kunna skylla på sommar, gäster, katastrofer i vårt grannland som var och en för sig, eller sammantaget skulle kunna vara fullgoda skäl till varför jag inte hade "hunnit" plöja den men sanningen är att denna novellsamling är tung!

Jag behövde göra paus och tänka efter.
Jag behövde ta omtag i vissa noveller, eftersom de är så bottenlöst samtidsskildrande tunga.
Det är viktiga och angelägna ämnen som avhandlas i denna samling av skrifter, både noveller, dikter och en del mer krönikeartade alster.
Långt ifrån allt är nattsvart, det finns hopp för mänskligheten även här.
Vi får insyn i en vardag vi helst inte vill se, om barn som försvinner, får utstå att se sina mammor bli misshandlade av sina pappor, om missbruksproblem, relationsknas och dödligt våld.

Däremellan vävs det in luftigare - men likafullt tankeväckande - partier med dikter och en hel del mer vardagliga betraktelser

Jag håller mig inte med någon skala där jag graderar böcker efter förtjänst, däremot vet jag vad jag själv uppskattar och det är texter som berör.
Det lyckas Anitha verkligen med.
Den här novellsamlingen kommer jag att återkomma till, det är ingen bok som läses en gång och sedan samlar damm i bokhyllan.


Just nu har ni dessutom chansen att vinna ett eget exemplar av Pappersskärvor här!


Har ni inte upptäckt hennes novellblogg och hennes flitiga produktion av intressanta alster än, tycker jag att ni ska masa er in till henne och börja läsa.

Problemet kommer bara vara att sluta!

tisdag 26 juli 2011

Inte stolt som en tupp men likväl feg som en chicken!

Apropå det här med att åka hoj!
För nästan 25 år sedan, var det inget som bekymrade mig nämnvärt.
Kul, häftigt och fullständigt självklart.

Idag, på förfrågan om jag inte skulle hänga med en runda efter alla turer med småttingarna, kände jag bara en lätt skräckslagen känsla som åkte hiss upp och ner i magen!

Visserligen får jag utstå mina barns spott och spe som en tvättäkta chicken men hellre det än att utsätta mig för fartens tjusning utan att ha någon som helst kontroll!

Inte ens åka bil när någon annan kör gör jag längre.
Första gången på åratal var faktiskt förra veckan när jag åkte an äkta raggarbil för första gången i mitt liv.
Och där pratar vi inte om några höga hastigheter, mer långsamt cruisande.

Det finns inte många saker jag backar för så länge jag själv kan styra men relativt många jag undviker i andra sammanhang!
Ingen skulle till exempel få upp mig i en berg-och-dalbana eller liknande så kallade nöjesattraktioner.
Flyga eller åka båt över öppna vatten har jag inte gjort sen före Estonia heller, så det finns inte heller med på agendan.

Se där, något nytt ni inte visste om den annars så kaxiga mångmamman!

Säkerhetsavståndet har krympt!

Ok, bättre humör idag!
En lång natts ostörd sömn, inborrad i gäststugan, utan roterande barn och jag kunde le när jag hörde hur Pysselkungen kom farandes vid 8-tiden imorse.

Ett jämfotahopp upp bredvid mig och vi låg och mornade oss tillsammans innan vi gick för att rådda frukost och väcka resten av sömntutorna i familjen.

Hos oss skiner solen ännu och jag och fröken Majblomma har roat oss med att göra en fågelskrämma till trädgårdslandet i naturlig storlek.
Och en fågelskrämma till Barbiedockorna i annan naturlig storlek.

Pysselkungen kör långpremiärtur bakpå far-är-rars hoj och har förvandlats till någon form av knuttekung i skinnställ, hjälm och solglasögon.
Råcool!

Och ni mår?


Uppdatering 16.26. Både fröken Majblomma och Bam-Bam har fått skruda sig i skinnställ och hänga med på varsinn kortare tur på "riktigt" och inte bara hemma på tomten!

måndag 25 juli 2011

Säkerhetsavstånd krävs!

Egentligen hade jag tänkt skriva något mer allmängiltigt om hur mina kvällsplaner igår gick i stöpet, för att far-är-rar kom hem mitt i nattförberedelserna.
Om hur glada småttingarna blev för "nya-fina-saker" och hur trött och jobbigt det varit för honom att påbörja dödsboutrensning av sin fars hem.

Eller om hur vi tre, jag, mannen och Sheriffen slitit med den där vegetationen som kallas gräsmatta, idag.
Eller om hur soligt och oregningt väder det varit idag.

Istället tänker jag gnälla kopiöst över hur pissigt min annars så strålande humör är, om hur vrålilsken jag är för att allt som oavbrutet går sönder, tas sönder eller bara allmänt bråkas om!

Jag. Är. Arg!

Faktiskt så ARG att jag tagit till schappen.

Jag tänker skita fullständigt i om barn sover, var de sover eller hur de sover inatt.
Jag har stängt in mig i den gästlösa stugan och här tänker jag stanna tills familjen börjar uppföra sig som sansade människor, istället för besinningslösa vettvillingar igen.

(Ser framför mig hur jag börjar knapra på inredningen för att mota bort hungern och hur jag eldar stolsben för värmens skull, framåt december ...)

Droppen som fick min överfulla mammabägare att bara forsa över, var nog det nyfådda leksaksdragspelet som "gått" sönder.
Eller den ånyå sönderdragna tvättlinan, jag så omsorgsfullt knutit ihop efter förra gångens jag-ska-bara-kolla-om-den-håller-för-min-tyngd-lek?
Eller kanske fynden av arkitektonisk karaktär jag grävde fram, längst ner i botten på tre av fyra papperskorgar?
Just det, PAPPERSkorgar - inte mögliga-äppelskrutts-och-kletiga-tuggummikorgar-som antagit-mögelstatus!


Bara att ha möjligheten att ösa ur mig känns befriande.
Tack, för att ni orkar med en rosenrasande och humör- och hormonstinn mångmamma!



Morr!

söndag 24 juli 2011

Mediautmattad

Jag tänkte, tyckte och skrev tillräckligt igår.
Läste ännu mer, hängde med näsan över nyhetssajter och flippade mig fram mellan olika sidor och forum i jakt på någon förklaring.
Enkel sådan.
En sådan där som inte finns.

Ikväll ska jag krypa ner med alla småttingar i sängen och läsa oss till sömns.
Och till och med vara glad över att ha små sparkandes och sprattlandes illbattingar omkring mig.

Känns som en riktigt bra plan!

Amy, vit kvinna med svart röst

Och hur exakt kommer det sig att ingen av mina stora barn har haft den eminenta förmågan att upplysa mig om denna fantastiska sångerska?
Jag har hela tiden trott att hon mestadels varit beroende av att landa i behandlingshem, fylleceller eller råka i slagsmål.
När hon var först och främst var en ytterst begåvad och talangfull sångerska?

Är ni fler som missat henne eller är jag sist i Universum om att inse hennes förlorade potential?

Så synd att en så talangfull kvinna ska ramla mellan stolarna!

R.I.P Amy!

lördag 23 juli 2011

Känslan av samhörighet?

Mitt i all sorg och förtvivlan, finns det ändå ljuspunkter.
Som alltid när kriser inträffar, sluter folk och fä upp kring det otänkbara.
Oavsett om likheterna är traumatiserande stora med 11/9 i USA för snart 10 år sedan, eller 26/12 2004 i Thailand, Estonia - 94 eller någon annan, finns det ändå något allmängiltigt medmänskligt jag blir rörd och lycklig för.

Mitt i all denna hantering av nyhetsflöde via sociala medier och nyhetssajter, drabbar jag samman med någon fullständig okänd, som visar sig vara lära-känna-bar.

Utan att dra allt för stora växlar på det senaste dygnet fasansfulla skeenden, ser jag likheter med det jag bara läst mig till tidigare.

Hur människor möts och lär känna varandra över tidigare omöjliga gränser.
Eller bara hur den empatiska sidan hos människor i allmänhet träder in och pockar på att ta över, i en tid av kaos och elände?

Även om vi är förskonade just nu, så är det gamla ordstävet välbekant; I nöden prövas vännen!

Låt oss alla be för att samhörighetskänslan växer, på bekostnad av känslan för ondska och hämnd!

Med djupaste deltagande av det fullständigt ofattbara

Dödens ansikte!

En "helt vanlig" nordisk man, inte helt oäven.
Blond, blåögd, lång och relativt tystlåten och tillbakadragen - så beskrivs mannen bakom Nordens värsta massmord i mannaminne.

Var gick det fel?
Och hur många till finns det runtomkring oss som hyser starkt avvikande åsikter om livets okränkbarhet?
Att som förälder våga låta sina barn ta för sig, lära dem stå upp för sina åsikter, ge dem spelrum och plattformar för att möta likasinnade, känns plötsligt som en enorm otjänst att lära ut till dem.

Om rädslan segrar, om barnen och ungdomarna tystnar, om de vuxna hukar i skuggorna och smyger efter husväggarna med ett evigt tillbakablickande över den egna axeln - då har denne "helt vanlige" man vunnit.

Låt aldrig galningar, terrorister, vettvillingar få styra vår känsla av trygghet.
Aldrig!

Tryggheten är fiktiv - likaså osäkerheten.
Det enda som biter är att rakryggat stå för det vi tror på, oavsett om det är en politiskt korrekt eller fullständigt uppåt-väggarna-åsikt.

Vi måste få tycka.

Det är först när tyckandet övergår i brottsliga handlingar vi måste sätta hårt mot hårt.

För Norges skull.

Och för oss alla andra, där det kan, eller kommer att hända!

fredag 22 juli 2011

Oslo 22/7 2011

Nej, det här vill inte jag vara med om.
Inte se, inte behöva läsa om, inte vara tvungen att förklara det oförklarliga för mina små.
Det borde inte behöva finnas!

Lippe har redan satt ord på en del av mina tankar och resten är för osorterade.
Min svägerska är norska, flera av mina vänner har, eller har haft sina nyblivna vuxna barn i Norge på olika jobb eller hos släkt.

Det är för obehagligt.
För mycket och för nära!

Den omedelbara känslan som instinktivt kommer är tanken på hämnd.
Ja, jag är inte bättre än så.

Men när tanken väl sjunkit in, förbyts den lika snabbt till en oändlig sorg och en stolthetstanke om att inte tillåta mig att sjunka lika djupt som den eller de som uppenbarligen utfört detta vidriga i vårt grannland.

Våld föder våld och kan aldrig bekämpas med våld.
Låt för Guds skull demokrati och fred segra, oavsett vad som initierat detta vansinnesdåd!

Men jag är arg!

Utrotning av avvikande foster

Jag blir lite trött ibland.
Inte bara för att hemmet svämmar över av små människor med tillhörande Legoklossar, skor, borttappade dockor och den självlevande ormen av smulor som ringlar fram genom hemmet innan den krockar med grustaget i hallen.

Nej, inte trött av den anledningen.
Trött på hur etiska frågor hanteras.

Trött på hur människor som inte har en susning om vad det verkligen innebär att leva med ett funktionsnedsatt barn, ett dödfött, en blind, en lytt eller halt, ändå har mage att tvärsäkert uttala sig om hur det verkligen är eller borde vara.

Egentligen hade jag inte tänkt uppmärksamma den senaste mediagrejen om att danskarna snart utrotat alla barn födda med Downs syndrom.
Att genom det danska systemet med utförligare tester på gravida, kunnat minska antalet födda med en extra kromosom, med 13 % varje år sedan 2004.
Inte heller hade jag tänkt säga något om att svenska forskare och läkare siar om att utvecklingen går åt samma håll i Sverige.
Eller att socialministern uttalar sig i frågan.

Jag hade inte tänkt ta upp fosterdiagnostik överlag eller det där med att det faktiskt inte finns några garantier för någonting alls heller.

Men jag kan faktiskt inte låta bli!

Faktum är att även om alla gravida erbjuds alla tillgängliga tester det bara går att uppbringa, om alla gravida lindas in i bomull under 9 månader, alla gravida DNA-testas för att kolla av lämpligheten för föräldraskap och frånvaron av "genetiska" defekter, kommer det ändå födas barn som inte är "som alla andra"!

Vi kommer fortfarande ha barn som genom förlossningsskador drabbas av syrebrist, med påföljande CP-skador, barn som under sina första år i livet drabbas av sjukdomar, olyckor och dödsfall.
Barn, som växer upp till vuxna kommer fortfarande ha en förfärlig massa chanser att skadas allvarligt och bli funktionsnedsatta, handikappade, rullstolsburna eller vad man nu vill kalla det för.

Min inställning är - och har alltid - varit solklar!
Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.
Det går inte att leka Gud.
Livet är ett risktillstånd och antingen så gillar vi läget och gör det så bra som möjligt, eller så väljer vi att bara lägga ner hela konceptet.

Jag har själv haft en fantastisk graviditet som fortskred helt enligt planerna, bara för att snöpligt stupa på målsnöret och resultera i ett dödfött gossebarn efter 9 månader.
Jag har haft ett flertal riktigt sena missfall där orsaken varit oklar.
Jag har en pojke i min närhet med en extra kromosom som jag betraktar som ett extrabarn i huset.

Det finns löjligt högt blodtryck i släkten, diabetes, starr och en ärftlig höftsjukdom.
Jag har en son som behöver längre tid på sig för att lära nytt och några som är fasligt snabba.
Det finns säkert någon med odiagnostiserad bokstavskombination i den närmsta släkten för att inte tala om förekomsten av dyslexi.
Se där så olämplig jag borde vara som förlossningsmaskin!

Om vi följer i danskarnas - och som jag tidigare skrivit om, tyskarnas - fotspår, med utförligare tester där foster med kromosomavvikelser aborteras, vad sorterar vi bort härnäst?

(Läs även detta, ni som orkar.)

Trött, var det!

Sommaren rullar vidare

Växlande molnighet, glimtvis med sol och lite lagom blåst.
P och J har åkt vidare och vi är lite sådär dagarna-efter-trötta.
De små-vilda-glada testar sina nya badmintonracket de fick, sjörövarflaggan är prydligt upphissad i flaggstången och såpbubblorna slut.

Bra med kompisar som tar med underhållning till de små och vin till oss stora!

Mätt är jag också, tror vi roat oss med att äta oss igenom de här två första semesterveckorna!?
Fast barnen kanske skulle behöva något som påminner mer om lunch snart?
Just nu verkar de leva av bär från buskarna, yoghurt, müsli och ostbågar!

Födkrok och bra klätterkunskaper har de, där de företagsamt plockar fram ätbarheter på egen hand.

Dags att göra ett präktighetsryck!

torsdag 21 juli 2011

Pågående semester ...

Så har det visslat förbi några dagar till, sedan jag sist hängde med näsan över datorn.

Visst har vi plockat mer bär men också hunnit knöka ihop oss - 6 stycken - i "världens-minsta-husvagn" för en natt.
En natt som blev oväntat kort för oss två föräldrar som njöt av tystnaden och sjön och lägerelden, både länge och väl.
Så väl, att jag inte var ett dyft road av att snurra frukostmackor klockan 06.01.

Solen sken obarmhärtigt starkt från en klarblå himmel, sjöfåglarna höll morgonkonsert och barnen ackompanjerade efter bästa förmåga.
Egentligen bedövande vackert men ack så kort sömnen varit!

Under eftermiddagen igår, rasslade det till i dörren och J och P kom inramlandes.
Av någon outgrundlig anledning, hamnar alltid jag och P uppe till mitt i natten. Långt efter att de två herrarna klättrat till sängs - både far-är-rar och hans gamla jobbarkompis J - då sitter vi fortfarande uppe och ugglar och tjattrar i mun på varandra?
Kul är det i alla fall.

Trots att det gått två år sedan de var här senast, plockas tråden och samtalen upp precis där vi släppte de sist.
Underbart med sådana vänner.
Imorgon styr de kosan norrut i landet.

Och jag, jag ska koka mer saft ...

tisdag 19 juli 2011

Morgonstund..

Ha!
Vem tror ni ringde strax efter nio i morse?
Nej, inte Cicki, fast hon hotade med det runt halv två i natt ... :)
Det var min underbara svärmor!

Vaken var jag men knappast konversibel, före kaffe befinner jag mig oftast i de grymtandes skara.
Och efter frukost och kaffe var det far-är-rar som hävde sig på luren till sin mor.

Dessutom är det något knasigt med den här fruntimmersveckan?
Det är faktiskt soligt idag, i alla fall glimtvis mellan molnen.

Kanske skulle förbarma mig lite över buskarna och alla bär, innan fåglarna hinner före?

Mitt i natten

MEN!?!
Hur svårt ska det vara att komma i säng?
Långt efter jag trott att de tre minsta somnat, satt de på sitt golv och smyglekte med Lego, den senaste "flugan" i detta hem.

Nu pratar vi sent.
Riktigt sent.
Typ, halv ett på natten.

Den ytterst pedagogiska modern började givetvis med lagom skrämmande haranger om hur spökskyddande hustomtar tar semester och spöken tittar fram under juli månad - om barnen inte snällt sover i sina sängar.

Jag är löjligt medveten om att de små knappast blev skrämda, mest förtjusta inför utsikten att få ännu en saga sig till livs före kuddkramning!
Dessutom är det snart först-till-sängen-vinner-plats som gäller, för mig och far-är-rar.
En unghyvel i min säng och en annan i faderskapets!

Nä hörrni, det här är jättetrevligt men nu måste jag faktiskt leta efter - om inte ett helt täcke - så åtminstone en flik av ett!

Sov gott och ring inte före tio imorgon....

måndag 18 juli 2011

Utlottning hos Bondjäntan

Hittade just det här hos Johanna.
Utan hennes Ringblomssalva skulle mina fingrar ha trillat av för länge sedan i små spruckna korviga fnasor!

Om det är någon som förtjänar lite uppmärksamhet för sina fina och ekologiskt odlade produkter, så är det hon!

Skulle jag nu inte ha äran av att vinna utlottningen, måste jag ändå snarast göra en beställning.
Min fantastiska salva är nästan slut och det trots att den är nyttjad i stort sett varje dag sedan i mars-april!
Snacka om att skjuta sig själv i foten!

Inte nog med att salvan är bra, den är attans så miljövänlig och extremt dryg.
(Hysch, dessutom till ett sansat pris)

Titta in ni, alltid finns det något "godis"!

Semesterarbete

Nu sprack ju faktiskt himlen upp under eftermiddagen och jag satte de små i barnarbete, vilket bara resulterade i att jag fick jobba minst dubbelt så hårt.
Ändå, drygt 10 liter bär omvandlades till nära 8 liter färdig saft.
Nu är allt socker i hemmet slut.

Ett riktigt lyxigt I-lands problem har jag.
Samtliga röda vinbärsbuskar, körsbärsträd och till och med de svarta vinbärsbuskarna har satt frukt så det bara dånar om det i år.
Jag hinner inte med.

Känns lite trist och slösaktigt att inte plocka av allt men det är en omöjlighet.
Merparten av körsbären hänger utom räckhåll och om jag mäktar med att repa av hälften av alla röda vinbär - då är jag direktkvalificerad för ett hedersomnämnande i vilken Husmorsförening som helst.
Härifrån till evigheten!

Bara de svarta är hanterbara, två buskar med totalt 3 liter bär.
De är avrepade och klara.

Samtliga små-vilda-glada drog sitt strå till saften även om de mestadels mumsade i sig bär direkt på plats.
Ett styvt arbete så väl som något.

Nu känner jag mig lagom mör i kroppen efter en dag med oavbruten disk, tvätt, vedstapling, matlagning, bärkokning och slutligen nattning av minihuliganer.
Dags att leta efter täcket!

Grå, grå, grå

Trist väder.
Typiskt städ- och fixväder och det är ju i och för sig tur, eftersom det är precis det jag roat mig med idag.

Tvättstugan har svämmat över av alla tomglas/kartonger/pappersinsamlingskassar ett tag nu och idag kavlade jag upp ärmarna och hivade iväg hälften till återvinningsstationen.
Minst lika mycket kvar men det får bli en annan dag.

Den eviga tvätten/disken/matlagningen/vedstaplingen finns ju också att alternera med, så där har jag också gjort en insats.

Egentligen vore det roligare att parkera sig på en lagom oblåsig och ostörd plats och läsa men just nu är jag boklös.
Därför passar det extra bra att Razaha skickat iväg ett exemplar av sin novellsamling för recension, till mig.

Ska bli spännande att vittja brevlådan imorgon!

söndag 17 juli 2011

Söndagkväll

Om ni undrar hur vi haft det - så tack bra!
Nu är hemmet temporärt tömt på gäster och storabarn, nypåfyllning inom kort dock med ännu fler långväga vänner!

Och för enkelhetens skull skickar jag in er här, där en bild på mina dreads finns!
Och resten är sådant där man kan hitta här i krokarna...

Det går framåt som sagt, snart kanske de två sista flätorna är uppflätade och "palmrollade" till korvar!

fredag 15 juli 2011

Är jag som gjord för att leva i kollektiv...?

Jag tänker börja med att be om ursäkt!
Jag har verkligen inte hunnit inom er idag (igår)!!

Dagen i sig gick väl inte i så värst rasande tempo - utöver bebisgos med nyfödd kompisdotter, sedvanligt tvättande, matlagande och plockande - men kvällen!

Men;
Vi fick finfrämmat ikväll!
Jippie!
Bästa svärmor med tillhörande väninna och gammal-gammal vän, dök upp under kvällskvisten, fullastade med mat, vin, blommor, presenter och extremt gott och socialt humör!
Trots en resa på mer än 50 mil - och ännu längre för vissa - orkade de socialisera med oss till alldeles nyssens!

Ny- och gammalbekantingar är fantastiska och de av er som inte begripit det än måste ta lärdom nu!

Jag älskar att ha huset fullt.
Det finns inget bättre än när åldrar och storlekar möts, tjattrar i mun på varandra och dryftar allt mellan himmel och jord!

Jag är en enormt rik kvinna.
Faktiskt den rikaste jag någonsin känt!
Inte i reda kontanter men likväl på vänner och nybekanta som tydligen uppskattar att komma resande över halva landet, eller mer, för att få komma till oss.

Jag har svårt att se något som skulle kunna vara större!?

Jag undrar bara hur det ska bli den dagen när färre än 10-15 personer ramlar runt i hemmet?
Kommer jag att bli knäpp av stiltjen då?

onsdag 13 juli 2011

Lössen håller till höger i svängarna!

Fina Madde med bloggen Barnens Hjältar undrade hur det går till att fixa dreads.
På nätet finns det en uppsjö av, dels instruktionsfilmer och klipp, dels en hel del olika forum för dreadsnördar.

Att göra de hos en frisör är ett alternativ men oftast kostar det en rejäl hacka och tar oförskämt lång tid, tid och pengar jag inte tycker är värt att lägga på det.

Jag gjorde så här;

Tvättat och torrt hår flätades i pyttesmala flätor - för min del blev det 28 stycken - över hela huvudet.
Självklart inget balsam!
I med permanentvätska, på med plasthätta och verkningstid ca en halvtimme.
Skölja ur, i med fixeringsvätskan, vänta, skölja ur - torka.

Det här gjorde jag för att få lite mera "fluff" i håret, samtidigt som jag bryter ner hårets struktur för att lättare kunna tova det.

Sen tog jag helt enkelt en fläta i taget.
Börja i nacken där en fläta blir till en-två presumtiva dreads beroende på hur tjocka eller smala man vill ha de i färdigt skick.
Tupera hårt, gnugga mellan handflatorna, jämna till.

På några av YouTube-klippen fnissade jag glatt åt den bräkiga amerikanskan som upprepade ordet "palmroling" till vansinne!
Mina "korvar" är än så länge ganska lösa och mjuka men jag har satt gummisnoddar högst upp vid hårfästet för att låta de vara separerade från varandra.

Idag har jag inte gjort ett dyft än så länge, fortfarande bara 8 flätor som blivit till 13 dreads.
Allt hår framtill och uppe på huvudet är fortfarande flätat.

Varje dag kommer jag få rulla korvarna mellan händerna för att tighta till de men hellre det än att hiva i speciellt dreadvax som också finns att köpa.
Risken med att använda sig av vax, är att jag bara kapslar in skit och damm i håret som inte går att tvätta bort.

Ett annat sätt som används är virkning.
En smal, tunn virknål som stoppas in i de löst rullade korvarna, lite som nåltovning av ull faktiskt. Nackdelen med det är att det kan bli fula hål som är svåra att jämna till förutom att håret slits ännu mer och kan gå både sönder och av!

När jag läste runt, insåg jag att det fanns en himlans massa fördomar och vanföreställningar om hur man bäst sköter sina dreads, alltifrån hur äckligt det är eftersom de aldrig kan tvättas, till farhågor om att det skulle vara enklare att få löss och ohyra i håret.

Falskt!

Inget hår mår särskilt bra av att tvättas för ofta, ofta är moderna shampon konstruerade så att det krävs en återfettning med balsam för att kunna få stuns på håret också.
Ändå lämnar shampo kvar en rest mjukgörare i håret som knappast är miljövänligt på något sätt.

Bäst är såpa.
Eller en svag lösning av äppelcidervinäger, vatten och bikarbonat.
Huvudsaken är att håret/dreadsen torkas så fort som möjlighet efter tvätt för att undvika risk för sur lukt och i värsta fall mögel!

Som med alla symboler en viss grupp människor tar till sig, förknippas dreads med rastafaris, Etiopien och Jamaica idag.
Antagligen är det egentligen en uråldrig "frisyr", ända från den tiden då det inte fanns saxar, knivar eller kammar!
Gör man ingenting med sitt hår, blir det dreads till slut.

På samma sätt kan nämnas Svastikan, eller hakkorset, som från början är en uråldrig solsymbol, innan den blev känd för att vara en hatsymbol...

Att jag väljer att skaffa dreads är enbart ett utslag av att vilja göra något skoj med håret, inte något politiskt ställningstagande för Haile Sellasie .

Och ja, all ni som väntar på bildbevis, jag ska ordna det men nu får som sagt tåla er till storadottern hjälper till och jag hunnit fixa till några fler korvar.

Mitt i natten och ny födelsedag

Så har kvällen övergått i natt.
Igen!
Med varsin liten bärbar framför oss, sitter far-är-rar och jag vid matbordet, mittemot varandra.

Dagens kollo avlöpte väl, samtliga barn utfodrades i omgångar och hann bara bli lite lagom osams mellan varven av hopp-och-lek, stenmålning och annat de pysslade med innan de blev hemplockade av sina föräldrar.
Morgondagens kollo förläggs på annan ort, utportionering av de små-vilda-glada kan vara behövligt, efter en lång dag på hemmaplan.

Om storadotter kan ha den goda smaken att dyka upp under kommande helgs släktbesök med sin kamera i högsta hugg, ska det nog kunna bli en bild på trasslet i mitt hår.
Jag har gått bet på att ta ett kort som är riktat mot nacken på mig själv och någon annan fotograf har jag inte sett röken av idag, med undantag för Pysselkungens väns far som lämnade och hämtade sin son!
Han är inte bara båtbyggare utan även fotograf!


Självklart är jag FÖR den naturliga varianten och ratar allt vad vax heter.
Därför kommer mina dreads inte vara helt klara för om några månader, de måste "mogna" till först.
Och lika givet är det att jag surfat runt som en stolle och kollat hur andra gjort, innan jag bestämde mig för hur jag tänkte mig det.
(Sen konfererade jag lite med min extradotter A, via sms också, hon har dreads sedan några år tillbaka!)
Hittills har jag hunnit/orka twista till ungefär halva huvudet, resten är fortfarande flätat.
Resten tar jag när andan faller på, ibland är det bra att skynda långsamt..

Innan jag tänker landa på örat i några timmar, tänkte jag be er gå in hos denna kvinna och gratta henne.
Det är hennes födelsedag idag!
Hipp, hipp Hurra Cicki!

tisdag 12 juli 2011

Mercedes i Rydaholm

Om vi skippar mitt hår för ett tag och fokuserar på lite mer väsentliga saker, är det här faktiskt en förälders värsta mardröm.

Vad jag undrar över är varför i himmelens namn "en granne" lyfter ut flickebarnet på gräsmattan, när hon uppenbarligen befann sig på den mer skyddade och inhägnade altanen?
Och vart tog "grannen" vägen sen?

Trägen vinner, eller sakta men säkert

Vet ni hur svårt det är att komma åt håret i nacken och "dreada" det?
Själv!
Typ skitsvårt, faktiskt!

Pysselkungen tittar skeptiskt på mig och undrar om jag inte kan bli gamla mamma igen!
Sheriffen förfasas inför tanken på att jag på sikt kommer att raka av mig allt hår, han tycker jag ska fortsätta ha det långt.
Bam-Bam vill också ha tofsar och tuffsar i håret och fröken Majblomma bryr sig inte alls, hon har fullt upp med att leka med bästaste vännen.

Även Pysselkungens vän har ramlat in, så nu är ordningen återställd med Mångmammas kolloverksamhet.

Alla barnen rasar runt och sprätter kex och vatten och leksaker och cyklar omkring sig.
Jag - jag gnuggar hår!

måndag 11 juli 2011

Såpa eller permanentvätska?

28 smala flätor i håret!
Dags för misshandel...

söndag 10 juli 2011

Aktiv semester och huvudbry

Eftersom far-är-rar just betat av dag 2 av 37 sammanhängande dagar som bör fyllas med trevligt innehåll, även kallat semester, har vi full aktivitet här hemma.
Vedklyvning/stapling, gräsklippning, stängselfix, skiftbyte på hagar för fyrbeningarna, campingstugan vid bryggan nerdragen osv.
Mat, tvätt, disk, handling, hojturer, barndoppande vid bryggan och evighetslånga kvällar där de små-vilda-glada aldrig går och lägger sig i tid.
Inte vi vuxna heller, för den delen...

Campingstuga är detsamma som pytteliten husvagn.
Obetydligt större inuti än utanpå.
Precis som vilken kvinnas handväska som helst är det rymligare än man kan tro vid en första anblick!
Egentligen är det ofattbart att vi har sovit sex personer i den yttepytte lilla husvagnen, visserligen med fyra små barn men ändå.

180 cm bred och i bästa fall 350 cm lång!

Nu står den på sin rätta plats vid sjön och fungerar som badhytt, fikastuga och pittoreskt inslag i naturen under sommaren!

"Gulingarna", även kallade Werner und Werner, samt LitenSara är omflyttade och attans så ömtåade de var när de blev tvungna att förflytta sig 300 meter på otäck grusväg från hage ett till hage två!

Mitt största problem för tillfället är nog ändå om jag ska slå till på att krulla håret lite till, äntligen ta mig samman och göra dreads eller helt sonika kapa av det jäms med huvudsvålen!?
Ni vet, omväxling förnöjer och; alltid retar det någon...

lördag 9 juli 2011

Sarah´s sorg

Intet nytt under solen, brukar det ju heta.
Ändå glimrar det till ibland och jag blir återigen lyckligt och förvånat överrumplad av andras ord.
Outgrundliga är vår Herres vägar, är ett annat citat som slår mig med full kraft då och då!

Inatt känner jag en enorm tacksamhet över ha möjligheten att ta del av andras liv, via detta fantastiska forum som internet och bloggvärlden ändå består av.
Jag vill gärna se mig själv som en empatisk, bildad och igenkännande människa.
Ändå drabbas jag liksom alla andra av känslan av maktlöshet, torftighet, småsinthet och fördomsfullhet.

Via en kvinna, som hittat mig, har jag funnit en annan människa, vars ord berör ända in i märgen.
En kvinna vars saknad är så stor att den är outhärdlig.
Hennes formuleringar slår hårda slag i trakten kring mage och hjärta.

Hårt, snabbt, brutalt och utan återvändo.
För från den yttersta gränsen kommer ingen åter - allra minst ett litet och ännu oprövat liv!

Vi känner inte varandra, har få gemensamma nämnare, ingen uppenbar koppling - ändå känns hon så nära, hudlös och naken i sin sorg att det är omöjligt att värja sig.

I alla fall för mig!?

Hennes ord får mig att tänka större, se perspektiven, bli tacksam för det lilla.
En väckarklocka?
Se möjligheterna i allt annat än det hon så brutalt beskriver.
En glädje väcks av de som finns omkring mig - men även en saknad av de som fattas.
En sprittande lyckokänsla av de som efterfrågar mina funderingar och en tanke om deras val och möjligheter.

Jag är lyckligt lottad!
Ändå.
Eller kanske just därför?

Inatt upptas mina tankar och drömmar av alla de som ville men inte fick.
Av alla de som önskade något annat men inte kunde.
Av...alla?

För att kunna tillföra något, till en annan medmänniska, på riktigt, måste man ha gått igenom några extraordinära sorger.
Sådant som inte upptas på normalagendan, den dagen man föds.
Eller så är livet bara en enda lång prövning i hur man lättast och smidigast glider genom tillvaron?

Existentiella funderingar är inget som bleknar bort och försvinner helt efter tjugoårsdagen, tro mig!
Vissa av oss har svårt att finna oss tillrätta och upphör aldrig att ifrågasätta, andra slår sig till ro och accepterar tingens ordning om släktens led och förväntningar - eller ger helt enkelt blanka den i det!

Jag blir lika uppriktigt förvånad - och glad - av att hitta någon som begriper sig på hur att nyttja orden, språket och ärligheten, för att beröra!
Varje gång det inträffar.

Ge henne en ärlig chans, läs och skänk henne en tyst minuts tanke.

För allas vår skull!

fredag 8 juli 2011

Matsprätt, båtbyggeri och ostkakor

Jaha ja.
Bara för att åskan än så länge håller sig på avstånd, har jag inget vettigt alls att förmedla.
Har skjutsat runt lite barn och pytsat ut de hos kompisar, lagat mat med två små gossar som ville ta huvudansvaret och sprätte ner spisen mer än rörde i grytorna.
Doppat barn från bryggan och lagat mer mat.

I brist på roligare inlägg kan jag ju alltid tacka för tips om skrivkurser, de ska kollas upp av både mig och Stormen.

Ja, sen kan ni ju gå in och kolla på något riktigt häftigt som finns i en by nära mig.
Hans presentation av sig och sitt liv är inte i närheten av hur fantastiskt rolig han är på riktigt.
Dråpligheterna bara väller ur mun på mannen.

Dessutom är det delvis hans närmsta grannes fel att vi bor där vi gör.
Utan hennes vägbeskrivning hade vi fortfarande irrat runt på måfå, letandes efter ett hus i trakterna.
Sen är det ju inte tråkigt att ha en ostkakebagare i bekantskapskretsen heller...

Eller båtbyggare, för den delen!

Upprop från en vän!

Hörrni, alla duktiga publicerade och dito opublicerade författare där ute som någon gång gått en skrivarkurs!
Hjälp till lite nu är ni snälla.
Det finns en uppsjö av slika kurser att gå, både på plats och på distans, det har både jag och den här kvinnan konstaterat!

Nu är det så att vi båda skulle vilja ha lite "insajdinformäjschon" som det så fint heter, för att kunna veta vilken som är bäst, sämst, roligast, mest eller minst på distans och ... ja, ni vet!?

Bring it on!

torsdag 7 juli 2011

Resumé

Ni är för rara, det känns verkligen som om jag varit saknad - tack!
Gissa vilken gruvlig bloggabstinens jag haft då?!

Gjort det viktigaste i alla fall, mejlat rätt saker till rätt ställen och börjat beta av alla olästa blogginlägg jag missat hos er.

Vissa har hunnit gå vilse, andra varit på Liseberg, många påbörjat sin semester och hos en del går symaskinerna varma.
En hel del brottas med lästa och olästa böcker, medan andra har husdjur som antingen är så slöa att de ser otäckt ut eller så klättrar de för högt upp i farliga träd utan att komma ner!
De politiskt pålästa ger sin syn på allt från pensionssystemet till Almedalsveckan.

Kort och gott, jag har hunnit snabbscrolla mig igenom de flesta av er, dock utan att ge mig till känna med kommentarer.

Veckan som passerat i detta hem då?
Tja, det går väl att sammanfatta med; sommarkollo, svängdörrar, oändliga kannor med kaffe, mängder med nerdoppade och uppfiskade barn ur sjön, missbrukande av böcker, fler galna sammanträffanden, en storson på blixtvisit, en internationell lunch på tre språk (inklusive ett Sheriffhemmasnickrat) och lite fjällande på ryggen!

Nu tänker jag hålla tummar och tår för att det blir en fantastiskt fin semesterperiod för alla lediga, små siffror som håller sig på plats i ledningarna och en åskgud som håller sig någon annanstans!

Ettorna och nollorna på rätt plats!

JAAAAAAAA!!!!!!
Äntligen funkar trådarna och de där små manickerna som springer fram och tillbaka där inne, så jag kan få kontakt med stora stygga världen igen!
Nu ska jag "bara" komma ikapp med några akuta "måsten" innan jag kan titta in hos er, typ mejla lite jobb till rätt ställen och så där.

(Tusen tack pappa J och mamma C, för erbjudande om verandaplats och nätverksstöld!
Och självklart bästa Freundin för lånet tidigare idag...)

Blixtar och dunder!

Alltså det här med brist på inlägg är helt ofrivilligt.
Åskguden hälsade på i lördags och tyckte tydligen att det var en blixtrande bra idé att ställa till med åverkan på vissa trådar som hängde i vägen.
Typ telefonledningar och sådär..

Återkommer när jag, Telia och DNS-servern är sams igen!

lördag 2 juli 2011

Mick Hucknall

De senaste dagarna har jag upptäckt att jag totalfastnat för ett - i grunden 80-talsband som jag visserligen lyssnade lite på - och gillade då det begav sig!
Visst minns jag att blev lätt hånad för att jag inte var tillräckligt djup, inte riktigt förstod storheten med Depech Mode, eller Simple Minds, utan i stället hellre lyssnade på det som allmänt ansågs vara synthens motsvarighet till pudelrock.

Det där som inte var riktigt lika fint som originalet.
Det som ställdes i skuggan och gillades av "enklare och smörigare" själar - typ den tidens "fjortisar".
Fast vi kallade fenomenet för "pyjamasbrudar".

Vad jag fastnat för?

Simply Red, såklart!

Några smakprov, kanske?



Eller;



Kanske?



Till sist, en gammal favorit;




Seek, and Thou Shall Find, är det inte så det heter?

fredag 1 juli 2011

Den som vässar vargars tänder

Skum titel på en roman av Carina Rydberg, jag just plöjt igenom det senaste dygnet.

Vet inte riktigt om jag vågar tillstå att jag aldrig läst något av Carina tidigare men jag har nog kastat en flukt i hennes tidigare böcker och krasst konstaterat att det inte är riktigt min genre.
En twistad psykologisk studie med en hel del våld, svek, hat och skadade människor som njuter av att göra illa.
Skräckthriller, kanske?

Minns hur vi hängde dagligen på samma fik, hon skrev som besatt på sin debut, jag låtsades plugga inför prov även om jag mest drack kaffe, snackade skit med allmänt löst folk och stundtals skolkade från tråkiga lektioner!
Emellanåt bytte vi några fraser, så där som man gör med folk man inte känner men ändå stöter på alltsomoftast.

Visst kände jag till att hon brottades med författarambitioner och visst var det kul att hon blev publicerad men hon var vuxen på riktigt, jag bara en gymnasietjej med konstiga kläder som ville vara äldre än vad jag var.

Hennes bok då, som jag nu tagit mig igenom?
Nja.
Jag är nog lite för ömhudad för att finna njutningen i våldsskildringar, blandade med subtila antydningar om övergrepp i barndomen, drömskildringar och hoppande i kronologin.
Inte så att jag vill ha det från punkt A till slutet vid punkt B när jag läser men jag har aldrig tilltalats av att bli skrämd, varken av bergochdalbanor, skräckfilmer eller litterärt våld.

Boken berör dock.
Ibland blir mina äckelkänslor så starka att jag måste forcera i texten, bara för att kunna nå någon form av lättnad, befrielse eller se ett hopp.
Ett hopp jag inte kan nå fram till och även om jag är fullt medveten om att livet knappast garanterar ett "happy end", så vill jag ha det i underhållning.

Skräckupplevelser finns det gott om ändå och det är alldeles sant att verkligheten alltid överträffar dikten.
Jag roas inte av det!

Ändå gillar jag motvilligt hur Carina väver de spindelvävslika trådarna - drömda eller upplevda av huvudkaraktärerna - som oundvikligt leder till slutet!

Som en studie i de bisarra avvikelser en människa kan uppvisa efter ha upplevt ondska som barn är den ... otäck och inte helt otänkbar.
Som underhållning ... välj något mer lättsmält!

Lugnet har lagt sig över de mångmammska domänerna

Det är inte det barnet som är extra i huset, inte heller den småtting som har besök, det är de övriga som beter sig som vilda galningar.

Både "bästaste vännen" och Sheriffens vän M har bara varit en tillgång i hemmet idag.
Artiga, trevliga och sansade.
Tyvärr är det mer än vad jag kan säga om mina egna temporärt kompisövergivna små.
Ändå är det aldrig någon som inte får vara med!
Syskonen hänger liksom med på köpet när något extrabarn kommer hit, vilket alla vet på förhand.

Och ja, så fort det blir lite mer vuxennärvaro i hemmet kommer jag att ta tillfället i akt att smita en dag eller två.
Till både mitt och familjens fromma.
En mamma som hinner sakna - och saknas - litegrann är per automatik lite trevligare.

Fast det dröjer ännu en dryg vecka..

Dag 15, fortsättning...

Nu får det gärna bli lite mer av två vuxna som styr upp vardagen här hemma snart!
Lite lång sommarsemester för far-är-rars del vore skönt - i alla fall för mig.

Jag är toktrött på härjande småhuliganer som är mer vilda än tama.
Dagens besök var supertrevligt, att oväntat snubbla över någon som inte backar för det svåra och tunga i livet, kan skämta, pratar lika mycket strunt som allvar och dessutom tar kaoset här hemma med jämnmod - det är underbart.
Tyvärr tyckte jag nog att det hade varit skönt om jag kunnat låsa in tre av fyra barn i en mörk städskrubb någonstans så jag sluppit bli gramse på dem femtioelva gånger.

En vecka kvar av ensamvuxenkaos med alltför många små som ömsom slåss, ömsom gaddar ihop sig i vansinneslekar känns galet.

Ändå hör jag mig själv glatt bjuda hit ännu fler meterhöga, eller lite längre, personer i tid och otid!

Dags för skiftbyte på fritidsgården-Mångmamma, "bästaste vännen" är avhämtad och Sheriffens vän på inmarsch!

Är det någon mer än jag som tvivlar på mitt förstånd?

Dag 14 och 15 och... :)

Jag hinner inte riktigt med.
Dagarna går i ett underbart sakta mak - och samtidigt i flygande fläng.

Sheriffen tog sig an frukostbestyren, som vanligt numera och lät mig såsa en stund i sängen med senaste boken, innan det var dags att ta sig ner till nästan färdigdukat bord.
Eftersom solen sken som besatt, tog vi givetvis en tur ner till bryggan innan det var dags att stå på öronen i bebisklädeskartongerna, för att leta fram prematurstorlekar till fina C,s lilla nyföding.

Ännu en liten tjej har kommit till bekantskapskretsen och är fin, söt, välskapt och inte alls prematur men yttepytteliten ändå.

Bästa Freundins son fyllde dessutom 5 idag, så ett kalas stod på schemat.
Efter alltför mycket jordgubbstårta och lek var det dags att ta sig hem och påbörja operation "sänkning av barn" innan nattens taxitur kunde ta vid.
Far-är-rar skulle hämtas hem efter en tripp till staden och landet där viktiga beslut fattas - Bryssel!

Nu sover huset och dess invånare gott och jag är som tomten - vaken.

Imorgon blir det spännande värre!
Utöver att fröken Majblomms "bästaste vän" kommer och leker, ska jag stifta bekantskap med en kvinna som kommer för att hämta tomatplantor av mig.
Kringelikrokiga vägar via Sheriffens lärarinna (x2), Fb och allmänt pladder, har lett till att jag kommer få hit en människa som varken gillar kaffe eller filmjölk.
Ska bli kul!

Och alla de där klokheterna ni längtar efter att få läsa, de tar vi en annan dag.