söndag 29 januari 2012

Blått Blod, Bookeds bonusbok

Jag hade faktiskt ingen aning om vem Lars Ragnar Forssberg var, innan jag fick hans senaste roman "Blått Blod" i min hand.
Efter ha plöjt romanen det senaste dygnet, har jag lite bättre koll eftersom jag, nyfiken som jag är, sökte hans namn på nätet.

Journalist, debattör, dramatiker, PR-konsult, författare och dramatiker.
Bland annat.

I hans saga i kunglig miljö, som hans romans undertitel är, adresserar han en del välriktade sparkar omkring sig i Sveriges maktelit.
Kungligheter, adel, mediapersonligheter, politiker alla får de sig en släng av sleven.

Vissa är korrekt namngivna, andra lätt maskerade med förvrängda namn.
Några av vår tids mest kända personligheter har fått målande epitet och beskrivningar där det inte går att missta sig på vem han avser.
Socialdemokratins Mona beskrivs på ett ställe som; ...partiets mascaratyngda evighetsmaskin!
Att Nalle Rosenstake är densamme som Björn Rosengren går heller inte att missa.
Amelia Adamo som Madam M är enkelt, T som geniförklarad mediestrateg lätt igenkänningsbar som Tarras-Wahlberg.
Senaste "landsfaderns" Göran Perssons klassresa från arbetargrabb från Vingåker till godsägare, går heller inte fri från massiva tjuvnyp.

Andra av pseudonymerna är inte lika klockrent enkla att plocka ut.
Det stör mig lite när jag läser.

Handlingen då?
Tja, en skruvad, cynisk satir över maktens toppar i landet, bitvis underhållande, bitvis med en sur smak i munnen av bristen på respekt.
Och då mina vänner, hyser jag ingen som helst respekt för någon på grund av dennes sociala klasstillhörighet.
Men att hysa en gnutta respekt för nu levande personer som utifrån sin övertygelse, försöker förändra och förbättra, även om de alltsomoftast kommer till korta, ger i alla fall mig en liten sur uppstötning här och var.

Det här är en bok jag aldrig hade köpt själv, troligtvis hade jag inte sökt upp den på biblioteket heller.
Sensationslystnad, politiska satirer och allmänt skvaller om så kallade kändisar roar mig föga.
Att den har ett litterärt korrekt språk, en god insyn i maktens korridorer och stundtals kan bidra med roande på-pricken-insikter av hur dessa politiker, kungligheter och annat "fint folk" uppträder, är försonande.

I sina bästa epitetsbemängda stunder, flinar jag gott för mig själv och skänker en tanke åt Bo Balderssons böcker om "Statsrådet".
Den underhållande serien uppskattade jag grymt mycket.
I sina sämre passager, ser jag bara skvallerpressen fladdra förbi.

4 kommentarer:

Fröken Hulda sa...

Romaner som innehåller för mycket politik brukar inte vara min melodi, men efter din beskrivning blir jag ändå lite nyfiken på boken

Ezter sa...

Jag håller med dig helt... Det som stör mig stundtals är det lite elaka, kanske småsinta sättet att beskriva vissa.

bloggtant sa...

Lite nyfiken blev jag allt

Inger Marianne sa...

Håller med dig fullt o fast. Trots viss humor och satir, håller den inte i läsvärde för mig. Kramis