onsdag 14 mars 2012

Ett brandtal till lärarkårens fromma

De flesta av er vet redan att jag brinner för barns möjligheter att få en bra och vettig grund att stå på, inför uttåget i vuxenlivet.
Att de är så pass välrustade att de med lätthet stapplar ut i "verkligheten" med en plan om fortsatt inriktning framöver samt en förmåga att kunna fatta egna självständiga beslut.
Därtill är jag färgad av min bakgrund och uppväxt i ett lärarhem samt det faktum att jag ett tag själv jobbade som lärarvikarie på förordnanden och senare började plugga till detta yrke.

Idag ser jag mig som en fantasifull pedagog med god förmåga att kunna möta olika barns behov av inlärningsmetoder.
Jag känner oftast till vägar för hur jag ska kunna hitta olika inkörsportar och vinklar för att på bästa sätt kunna leda barnet/eleven till en egen strategi och ett förhållningssätt för att kunna tillgodogöra sig adekvat undervisning.

Jag betraktar mig själv som hyggligt allmänbildad, med en bredd i de flesta ämnen - åtminstone upp till och med högstadienivå.

Men - det gäller i första hand när jag till fullo kan koncentrera mig på ett, eller max två-tre stycken barn i stöten.
Att idag behöva piska en klass på 25-30 elever till basala kunskaper är inget annat än förenat med antingen dumdristighet eller akut dödslängtan.

Missförstå mig rätt här!
Jag beundrar och högaktar de lärare som, trots att de sliter i motvind, lyckas forsla elever genom en nioårig grundskola, utan att alltför många trillar igenom maskorna i vårt loppätna skyddsnät.

Om arbetssituationen, pappersexercisen, planeringstiden, föräldrakontakterna, utvecklingssamtalen och åtgärdsprogrammen hela tiden hamnar i fokus, sker det per automatik på undervisningens bekostnad.

Det gör att jag blir både beklämd och bestört när jag läser vad denne rektor har publicerat på sin blogg.
Ett brev han fått sig tillsänt av en utmattad lärare som vänder sig mot den senaste tidens (årens) dokumentationskrav, administrativa göromål och orimliga arbetsförhållanden.

Hur vore det om lärare fick ägna sig åt det de är bäst lämpade för, det de har utbildat sig till och det de allra flesta av dem brinner för?
Är det inte på tiden att löjeväckande dokumentationshysteri minimeras och/eller hamnar på en kanslists bord, att allmänt folkvett och grundläggande fostran redan är avklarat i hemmen före skolstart och "katederundervisningen", med respekt för lärarnas kunskap och förmåga att leda, lära ut och erhålla respekt för sitt kunnande, återtas?

Jag anser det i alla fall.

8 kommentarer:

Leif B Frid sa...

håller helt med, känner en kanslist på skola som hävdar att dokumentationen skulle bli bättre om just kanslister skulle få uppdrag att sköta den.

Cicki sa...

Eftersom vi sedan några år tillbaka har en pedagog i familjen (lillmågen) så ser man med tydlighet hur mycket extra arbete det innebär att vara lärare. Han åker ofta in till skolan på helgen för att planera kommande veckas arbete. Eller jobbar över en stund på kvällen.

Vilka yrkesgrupper arbetar extra utan att få ett öre eller ett tack för det? Inte många, tror jag.

Heder dem som valt läraryrket.

Författarvisionären Ebba sa...

Det är en balansgång - allt här i livet. Skönt att det finns människor som du som brinner för det viktigaste i livet - våra barn.

Kram

undrentide sa...

en stor risk med dokumentationsarbetet (något som jag redan har sett hända ett flertal gånger) det är att duktiga pedagoger inte mäktar med och slutar, medan duktiga administratörer hittar sätt att handskas med pappershögarna och därmed blir kvar i yrket. Vilket i slutändan kommer att leda till att läraryrket inte är ett pedagogiskt yrke utan ett administrativt sådant.

En människa med fallenhet för administration är inte automatiskt duktig i pedagogiska situationer, i klassrummet, i samtal med eleverna, i att hitta rätt ingångar för att fler ska nå målen. Det finns de lyckliga få som är duktiga på båda delarna, men de är inte i majoritet. Det vanligaste är att man är "hyfsad". Jag är hyfsat bra på att dokumentera, lägger inte så mycket tid och kraft på det då får väl det bita mig i häcken i slutändan, sketa samma. Säg upp mig då. Men jag är duktig pedagog och det tänker jag hålla fast vid så länge jag orkar. Tyvärr krymper "orktiden" allt mer och jag söker ständigt nya jobb.

Ezter sa...

Jag håller med, så här på morgonkvisten när jag förbereder mig för körningen till vår dejt!

Mammahäxan sa...

Precis!!

Anders Lord sa...

Väldigt klokt, Eva. Dokumentationsraseriet breder ut sig, jag känner en som jobbar inom vården som berättar samma sak. Kontakten med patienterna/eleverna verkar vara det minst viktiga från ledningens och beslutsfattarnas sida. Jag tror det hänger samman med att alla organisationer har slimmats så in i helvete att de som kunde stått för dokumentationen har fått sparken.

Malin Roca Ahlgren sa...

Håller med till fullo. Just nu slutar två kollegor till mig pga utmattning.