fredag 30 mars 2012

Teori, praktik och statistik

Det här är viktigt!

Madelein har en poäng i sin kommentar och visst vet jag vad hon och hennes familj har att brottas med.
Samtidigt är det lätt att glömma bort människan bakom siffran i statistiken - och det där jag blir upprörd.
Om vi som civiliserat samhälle, kunde sluta snegla så mycket på hur alla andra är/gör/tycker/vill ha det - skulle även "Tokige Frans i Svängen" ha ett existensberättigande.
Eller "Lilla Anna" som kommer från en tillbakadragen familj och introvert miljö.

Det går inte - ska inte gå - att stoppa in alla människor i samma typ av form!
Statistik och undersökningar är en bra måttstock på hur samhället ser ut men ett samhälle är inte statiskt.
Inte dess värderingar heller!
Vad som ansågs som sjukligt för hundra år sedan, är inget vi ens funderar på idag.
Av alla våra diagnoser vi ställer idag, kommer många att behandlas och beaktas på ett helt annat sätt om ytterligare hundra år.

Ändå är det här och nu vi lever och så länge samhället kräver konformitet, kommer vi att dras med en mängd diagnoser.
Kanske för sakens skull?

Om lärare fick göra det de är bäst på - undervisa - skulle mängder med ÅP (åtgärdsprogram) inte vara nödvändiga...
Om föräldrar hade styrkan och modet att vara auktoriteter...
Om så kallade experter inte kom med så infernaliskt motstridiga råd hela tiden...
Om vi hade en syn på barn som små människor med färre erfarenheter än större människor...
Om vi kunde göra oss fria från alla statuskrav vi ålägger oss själva ...

Då vill jag hemskt gärna tro att färre skulle känna sig utpekade, dissade, värdelösa och istället få en chans att vara precis så som de verkligen är.
En utopi givetvis - men ett mål att sträva efter.

Anonym madelein - mamma till sex sa...

Ja, du vet ju vad jag tycker. Jag vet i varje fall att så länge inte alla barn möts för den de är utan för hur de är så kommer diagnoser behövas. Det finns ju massor av bra idéer rent teoretiskt men det är ytterst sällan det fungerar i praktiken.

När Björklund snackar om lika för alla tänker han inte på att alla inte är lika. Han har tillsammans med regeringen tagit bort möjligheten för lärare att skräddarsy utbildningar så de passar alla och det är bara en av alla försämringar.

Vist kan det vara stigmatiserande och visst läser man på sina håll om överdiagnosticering. Tyvärr tror också många att medicin är en universallösning. På Sahlgrenska universitet kom nyligen en studie som gått 20 år tillbaks i tiden inom vuxenpsykiatrin som snarare visade på en underdiagnosticering med ca 20% av de som sökt inom psykiatrin.

Så länge det finns fördomar och folk inte accepteras för de de är så behövs tyvärr diagnoser :-)


Hur ser ni på det?

15 kommentarer:

madelein - mamma till sex sa...

:-)
Oj vad jag har stavat fel :P
Skall bli spännande att följa debatten :-)
Kram!

Mångmamma sa...

Madelein; Så illa är det inte. :)
För övrigt hoppas jag på detsamma!
<3

Cissa sa...

Så rätt! Båda två!

När jag gick med min dotter till BUP, var det inte för att hon skulle få en diagnos, utan för att hon skulle få bästa möjlighet att klara sig i livet.

Tyvärr är ju samhällets resurser så "begränsade" i dag, så utan en diagnos är det svårt att få hjälp, det går ju knappt en med diagnos.

Drömmen vore ju verkligen att alla fick vara den de är, att samhället var anpassat efter människan och inte tvärtom.

Nu har vi haft en otrolig tur genom åren och fått väldigt bra med hjälp, både för dottern och senare, även för sonen.

Kram

Esbe sa...

Nej, helst inga diagnoser.. Jag tror att det låser in människan och förutom att man blir kategoriserad av andra, så kategoriserar man nog sig själv. I alla fall så riskerar man att göra det.
Jag är dysklektiker, så jag kan inte studera. eller Jag har koncentrationssvårigheter, så därför är det okej att jag reser mig upp mitt i och stör föreläsningen. Man får en ursäkt för att vara elak eller otrevlig, som en alkoholist som tycker så synd om sig själv för att den har varit med om det eller det, istället för att arbeta med problemet. (Fast i det fallet behöver alkoholisten inse sitt problem, det är ingen utanför som kan göra något åt det.)
Samtidigt så finns det också undantagsfall, det finns med största sannolikhet gånger där diagnosen är oerhört viktig. Är en människa gravt autistisk kan det ju vara bra att man vet på ett ungefär hur man ska göra för att hjälpa den på bästa sätt att "nå sin fulla potential". Vet man att det finns många autistiska personer som börjat må bättre av "ren" mat (utan konstiga ämnen i och utan gluten) så är det ju en "behandling" som man kan använda sig av: för den människans skull.
Men idag finns det lite för många diagnoser i min smak och alldeles för många diagnostiserade.
Jag tror att många skulle ha hjälp av tydlighet gentemot varandra, där ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Där man lär sig att man mår bäst av att äta frukost varje dag och att man är älskad trots allt. Många kramar, många uppmuntringar, men också tillsägelser vid behov. Men mest uppmuntringar.
(Hm... känns som att jag snurrade från ämnet... men du vet nog vad jag menar.)

Ha en fin helg! Kram!

madelein - mamma till sex sa...

Då kan man tycka att diagnoser som epilepsi, diabetes och MS inte heller behövs?

En diagnos behöver inte bli stigmatiserande om "människan" jobbar med sina fördomar. Det finns säkert en del som gör som du beskriver men det är att göra det lite för enkelt för sig att säga på det sättet.

Om det skulle vara lösningen kan vi hårddra det och säga för att vi skall få ett jämlikt samhälle som möjligt så kan vi skippa könsuppdelningen. Alla kan bli Hen så slipper kvinnor respektive män känna sig kategoriserade?

moster mallas blogg sa...

Oj vad detta ämne satte igång mig.

Diagnoser behövs för att få hjälp till sina barn inom skola mm annars får man inte deras uppmärksamhet och jag talar av erfarenhet sedan slutet av 80 talet och som fortfarande finns i min vardag, men läkare måste vara försiktiga med att ställa sina diagnoser då de träffar sina pat några minuter och har inte bakgrunderna som de ska ha för att sätta sin "personliga" diagnos. Ja, jag vet att det finns undantag, läkare som är mycket duktiga och kompetenta då är det är bara att gratulera......
Jag har talat med läkare, psykologer, kuratorer mm att de ska vara tacksamma för oss som kommer dit för det ger dom erfarenhet och kunnande till andra barn, det gör dom till en bättre resurs åt barnen......

Jag har lärt mig mycket genom åren, bl.a att våga fråga och säga vad jag känner.....

Man måste komma ihåg att man är inte sin diagnos..

Kärlek......Malla

Issa sa...

Okej nu har jag läst alla kommentarer och jag kan säga att jag nog inte håller med någon av er. Jag ska försöka uttrycka mig rätt och korrekt här nu så man kan förstå.
Jag är snäll och trevlig jag lyssnar på vad ni säger och jag gör alltid så gott jag kan. I skolan var jag ofta riktigt bra. Sen kom det delar som jag inte behärskade uppgifter jag inte förstod hur jag skulle göra eller varför jag skulle göra dom. Jag kunde inte. PÅ högstadiet började det bli riktigt illa. Jag bad om hjälp skrek efter hjälp men jag fick aldrig någon hjälp. "Du kan om du vill." Så gick läraren över med att försöka få tyst på killen som gick runt med en pepparkaksburk på huvudet och bara var allmänt störande. "Du kan om du vill." Och jag ville, jag ville verkligen. Jag ville så mycket att jag gick sönder. Efter som att jag kan om jag vill och ville och inte kunde även om jag försöker så slutade jag tillslut äta. Så himla dålig jag är som inte fattar hur man ska göra så bra som alla säger att jag är och jag får det inte att funka. Då är jag inte värd mat. Det gick så långt att jag la in rutiner med att riva mig med nålar dagligen för att jag inte kunde. För att straffa mig efter som att jag är för bra för att få hjälp men inte kunde. När jag skulle börja nian vägrade jag. Jag ville inte. Men jag gick dit. Jag tog mig igenom det. på nätterna sprang jag ut i skogen med stängda ögon och hoppades att jag inte skulle hitta tillbaka.
Sen kom gymnasiet. Jag ville inte men en så bra tjej som jag kan inte strunta i gymnasiet. Jag gick media. De första månaderna var jag fantastisk. Jag lovar. Allt jag gjorde i media ämnena fick jag tillbaka med guldstjärna och jag låg så långt före att jag fick gå in som extralärare. Sen föll jag. Det blev bup och det är en låång historia. Jag blev diagnoserad med ångestsyndrom depression och ja.. Skolan ville inte ha mig längre. För svår, för bra, för långt efter. Jag fick inte fortsätta. Detta upprepade sig och upprepade sig ingen kunde hjälpa ingen kunde placera mig. Jag åkte ut. Resan är lång och fortfarande lång. Jag har försökt plugga har 120 000 i studieskulder men ingen gymnasiekompetens.

Jag är 22 år. För ett år sedan fick jag diagnoserna ADHD och asbergersyndrom. Det kan jag säga är det bästa som har hänt mig. När jag fick se på papper staplar och dagram som förklarar hur jag kan vara så bra men ändå inte få det att funka föll allt på plats. Självdestruktiviteten försvann för jag visste varför. Jag äter mediciner, för adhd depressioner och puls. Jag har boendestöd som hjälper mig med kontakter med myndigheter och saker som måste göras i hemmet. Saker som städning är jätte svårt för mig då det är så många moment som ska göras och så många störningssaker. Jag är heltids sjukskriven. Jag slåss med försärkringskassan. Jag slåss för att få människor att jag kan om jag får rätt förutsättningar och rätt förutsättningar är inte en bomullsvärld utan en helt vanlig värld där man kan få hjälp att lösa de svårigheter som uppkommer.

Efter som att jag är snäll och trevlig har jag aldrig fått en chans, jag har fått klara mig själv och idag är läkare förundrade hur jag har lyckats. Hur jag har tagit mig hit och det är faktiskt jag också. Men vad hade jag för val?

Jag har ADHD och jag är jävligt stolt över det. Det är jag eller en del av mig och jag har inga inga problem att berätta det. "men du är ju inte sån." Jo jag är precis så här och så kan man också vara. Det är bra. Jag är Issa och det får fan räcka.

Jag vet inte vad jag får fram med denna extremt långa kommentar. Eller om ni ens har brytt er om att läsa hit. Jag vill bara poängtera att jag inte reser mig och går från föreläsningar för att störa andra. Jag går för att min hjärna snurrar fel och jag inte kan andas. Jag går för att inte bryta ihop. Jag gör vad jag kan. Jag vill inte skrämmas men jag vägrar också skämmas för den människa jag var och den jag är.

om ni har läst hit tackar jag för eran tid.

Småländskan sa...

Issa: Helt underbart att läsa det du skriver och ja jag orkade hela vägen!
Skulle också kunna skriva en lång kommentar här, men jag avstår. Bara så du vet förstår jag dig, ditt "dilemma", din situation, efterson jag jobbat med ungdomar med samma diagnos som du har.
Var rädd om dig, kämpa på allt vad du kan.
Kramar om.

madelein - mamma till sex sa...

Issa, jag tror vi är ganska överens ändå. Vi pratar lite olika saker. Jag fick diagnos ADHD och autistiska drag som 35-åring. Ett helt liv till spillo nästan, hamnade väldigt snett men har börjat hämta igen missade erfarenheter och början på resan var att få en diagnos.

Issa sa...

Tack. Jag ser väldigt mycket positiva saker med min diagnos och hur jag är. Problemet blir ju tyvärr att samhället är för fyrkantigt. Jag får kämpa med mycket som skulle vara lätt att lösa om världen var lite mer flexibel och lite mindre alla är lika.

Issa sa...

Känns för jävligt att ingen tänkte tanken tidigare. All ångest all missad skola. Men värst den här känslan att man inte passar in. Att man tänker på ett annat sätt. Alla människor som missuppfattat och alla jag råkat såra för att asbergern gjort att jag är för rak. Har svårt för att veta när jag säger för mycket. Har sabbat alldeles för mycket.

Mångmamma sa...

Jag har skrivit ännu ett nytt inlägg i ämnet, mestadels för att förtydliga vad jag menar - men även som ett samlat svar till er alla.
Issa; Tack för dina långa kommentarer och det gör mig verkligen ont att höra att du varit en typisk "duktig flicka" som fått lida för det.

Cicki sa...

Issa: Tack för din kommentar. Det är precis så det är för många.

Jag har en son med svår Damp, eller ADHD som man säger nu. Han fyller 36 år om några månader. Vi hade tur så han fick sin diagnos redan vid fem års ålder. Det är ovanligt tidigt nu och det var det ännu mer då 1981.

Jag vet inte vad som hänt med honom om han inte fått sin diagnos. Det gjorde att han fick mycket stöd och hjälp, även om vi stångade pannan blodig med jämna mellanrum. Och mycket hemskt hände ändå.

Numera mår han bra. Han har både jobb och egen lägenhet. Jag ler när du skriver om dina problem med städningen. Precis så är det för honom också. Ändå försöker jag träna rutiner med honom. Men oftast slutar det med att jag gör en rejäl röjning en gång om året så han klarar sig.

Jag har i många år kämpat inom handikapprörelsen för alla som har det som du och han. Vi kom långt i vår kamp, men tyvärr så är kampen inte slut än. Personligen kämpar jag inte längre aktivt, men det innebär inte att jag tiger stilla. Det kommer jag aldrig att göra.

Tack för att du berättade. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska få lugn och ro och få må bra i ditt liv.

Issa sa...

Åhh vad fin du är! Tyvärr är det ju så att killar lätt får diagnosen. Killar är utåtagerande, tjejer vänder sig innåt får diagnoser som anorexi självskadebetende eller liknande. Jag har ätit antidepp många år och det förvärrar ju bara. Kampen tar aldrig slut och jag kommer aldrig bli tyst. Aldrig.

Cicki sa...

Issa: Bra! Tystna aldrig! Du har så mycket att lära ut till omvärlden.

Som du skriver så har pojkar lättare för att få en diagnos och att man glömmer bort de tysta flickorna. Det är hemskt. Därför är det extra viktigt att du aldrig tystnar. Kram.