onsdag 4 juli 2012

Rom 12:15

Trots att sommaren verkar ha kommit,  trots ledighet, krypavstånd till bryggan, oändliga möjligheter till aktiviteter och utrymme, trots det -  har det varit en riktig skitdag!

Visst är jag toktrött på bråkande små som gaddar ihop sig två och två, lika trött är jag på att ständigt lirka, muta, hota och medla.
Men det som är riktigt genuint uruselt, är att bakom de braskande rubrikerna om tragiska dödsfall i kvällspressen finns det alltid en hoper högst verkliga människor som drabbas av en akut och förlamande sorg.
Föräldrar, syskon, partner och vänner som står kvar med sina frågor, minnen och brustna förhoppningar.

Oftast kan vi skaka av oss de obehagliga rubrikerna med en rysning och en tyst men stilla tacksamhetsbön om att det inte var oss det drabbade.
Inte den här gången, i alla fall.

Men ibland stannar tiden, samtidigt som den tänjs ut på ett oroväckande segdraget sätt.
Ett sätt som gör att vi stirrar vår egen dödlighet rakt i ögat och plötsligt inser, verkligen inser med dess fulla kraft och innebörd, hur förfärande skört och overkligt livet är.

Ikväll samlar jag på mina döda, jag vill minnas dem och deras korta liv.
De som valde att avsluta sina liv i förtid eller de som av olika omständigheter inte hann leva färdigt.

Min sorg är inte akut och förlamande ikväll - men andras är.

* Gläd er med dem som glädjer sig och gråt med dem som gråter.




6 kommentarer:

Madlar sa...

"Samla mina döda". Jag har inte reflekterat över uttrycket tidigare men även jag samlar. Tar mig tid att besöka gravarna, pratar med mins döda barn, morfar, pojken som aldrig blev vuxen, väninnan. Jag tar fram minnet av deras ansikten, rösterna och morfars doft. Sorgen är inte smärtsam utan mer vemodig o stillsam. Jag tänker ofta på mina döda för så länge de finns i mina tankar så upphör inte deras existens.

Ezter sa...

Så sant och så tänkvärt. Det blir för många ibland, på samma gång.
Hoppas boken kommer idag iallafall :)

Milla sa...

Vilken fin tanke. Att samla de döda.
Kram

KaosJenny sa...

Mm, det är som att de "gamla" döda på ett lugnt och stilla sätt ställer sig brevid den nya... Vår egen dödlighet är nyttig att ha klar för oss hela tiden. Livet blir så mycket närmare då, och så blir det lättare att prioritera... KRAM

Fröken Hulda sa...

Det är som Ezter skriver... att det ibland blir för många under kort tid. Då är det lätt att fastna i tankar. Det låter fint att samla de döda kring dig. Är övertygad om att det "uppskattas" och att du kommer bli "belönad". Kram ♥

solveig sa...

Liv och död hör ihop, sorg och glädje är ibland varandra. Så verkligt känns livet när man vet hur skört det är. Ibland är det bara smärta i bröstet. Jag har undrat vad det är i bröstet som gör att det känns som det känns. Vi är ju fulla av känslor, är det själen? Det måste det ju vara. Kram!