torsdag 6 september 2012

Att gå i sina fotspår

Med två stycken nästansjuka/nästanfriska skolgossar i hemmet sedan några dagar tillbaka, kände jag att mitt tålamod tröt framåt kvällningen.
Resolut lämpade jag över ansvaret på barn och hem åt far-är-rar och gav mig iväg på en nostalgitripp till barndomen.
Så nostalgiskt det nu kan bli i mörker och regn.

Egentligen är nog vemod den känslan som kommer över mig när jag försöker sätta ord på det som är idag, jämfört med det som var då.
Det jag upplevde som grönskande hagar, spännande skogsstigar, söta torp och större gårdar är förvandlat till antingen igenvuxna eller skövlade platser och sjabbiga och förfallna hus med igenbuskade trädgårdar.

Ändå var det en givande tripp.
Namn jag trott mig glömt bort, kom åter vartefter jag passerade de forna bostäderna; Fläcken, SockerpinnaLisen, Tyskens, Horsalyckan, Rektorns, fröknarna Johanssons, Danskens, Nils-Siri och Sörens, Astrid och Halvars, Rut i Skolan, Trollet och hans bror Axel (?), Stora Eken, Bokbacken, Axel i krysset osv.

En del är sig likt, annat inte.
Nya familjer verkar ha flyttat in här och var, andra hus ser helt övergivna ut.
Samtidigt som jag var förberedd på varje litet gupp i vägen, varje krök och sväng kände jag mig dessorienterad.
Allt var ... annorlunda.

Värst av allt var nog den forna släktgården, om nu det lilla huset med sin länga till dass och vedbod, lillstugan och de pyttesmå åkerlapparna någonsin kan ha kallats för gård?
Det tidigare så prydliga staketet låg raserat utmed vägen, sektion för sektion.
På sina ställen uppenbarligen uttryckt av de granar som tagit överhanden.
Ingången fram till trappan och den veranda jag minns som kafferepsveranda, var totalt igenväxt och verandan förfallen.
På de små åkrar där jag en gång som barn blev dragen i skrinda och hjälpte till med att räfsa hö, växte granar och björksly och av den ek som min farfar sägs ha planterat som liten pojke och som jag lekte inunder som barn, syntes inget längre för alla granar som växt upp tätt intill den.

Det är något ohjälpligt sorgligt över dessa små fattiga stugor som står och förfaller.
Vemodigt helt enkelt.

Eftersom jag anser mig vara för ung för att börja gasta något om att det var bättre förr, är jag glad åt att vara tillbaka i nuet.
Fjärran från det som var och det som är.
Nu och där - där i min barndoms trakter.


5 kommentarer:

LLLe sa...

E-nligt Samuel Jonson är den enda konstanten i livet är..- förändring!
LLLe

Fröken Hulda sa...

Kan relatera till dina känslor. Åkte till "stugan" förra året. Där jag tillbringade varje sommar sedan jag låg i mammas mage tills skilsmässa och annat kom i vägen. Borta var delar av skogen och ersatt av kalhygge... Tårarna rann!

Milla sa...

Kikar in och önskar glad fredag! Kram

margareta börjesson sa...

Förstår dina känslor, gott att vara i nuet - önskar dig en fin fredag och friska barn - och skön helg!

Ezter sa...

Nej, det är inte roligt att se alla förändrigar. Alla är ju inte till det bättre! Men ibland kan man överraskas!