onsdag 5 september 2012

En tigermammas stridsrop

Ibland inträffar oväntade och lyckade misstag.
Idag kom Majblomman hem med utbytta biblioteksböcker till sig själv men agerade också kurir mellan mig och bibliotekarierna.
En beställd bok, en bok jag lånat ut till en av dem och en extrabok vars existens jag inte ens känt till?

Kanske en felutlämning, kanske en medveten uppmaning att läsa?
Hursom; Jag har läst ut den nu!
Amy Chua "Tigermammans stridsrop".
En amerikansk-kinesiska, gift med en vit judisk man, två döttrar och en övertro på det asiatiska uppfostringssystemet med auktoritär och totalitär föräldramakt.

Hon listar själv några fullständiga no-nos i början av boken,
* sova över hos en kompis
* gå hem till andra barn och leka
* få lägre betyg än högsta
* se på tv eller spela dataspel
* vara annat än bäst i klassen i alla ämnen utom i idrott och drama

Vid en första anblick ter det sig horribelt strängt och omänskligt att driva sina barn till perfektionismens rand men efter ha läst om hennes och döttrarnas vedermödor med bäst-i-klassen-betyg, eviga piano- och fiollektioner, övningar i timtal, sanslösa förberedelser inför konserter och den kadaverdisciplin som krävs därtill, kan jag ändå se försonande drag i mammans uppfostringsprinciper.

Hon gör jämförelsen mellan uppfostran av "västerländska föräldrar" och "kinesiska mammor", där en hel del av den kinesiska metod är ytterst tilltalande.
(Nu går jag inte in på hennes definition av västerländskt, kontra kinesiskt men den är klart modererad och inte ett dyft generaliserad.)

Det är inte elakt att kräva att skolarbetet ska gå före fritidsintressen.
Det är inte  nödvändigtvis något dåligt med att en elev ligger före i ett ämne, jämfört med sina klasskompisar.
Det är faktiskt inte alltid roligt att studera/öva - men utan övning blir man heller inte bra på det man gör.
Det är direkt respektlöst att inte kräva lite till - och sen ännu lite mer av sina barn, eftersom alla växer av att klara av utmaningar.

Att det krockar - och inte så lite heller - mellan olika former av syn på barnuppfostran är inte konstigt.
Det "västerländska sättet" är långt ifrån homogent men vissa drag är lätta att urskilja.

Valfriheten.

Inte alltid av godo, eftersom valfrihet innebär missade chanser och bortprioriteringar.
Ett barn utan erfarenhet kan inte släppas loss hur som helst och förväntas välja rätt, klokt eller taktiskt.
Det är mycket roligare att slösurfa framför skojiga spel istället för att banka in multiplikationstabellerna eller engelska glosor.
Absolut skojigare att äta godis till frukost, lunch och middag än mer varierad kost.
Vissa val gör vi vuxna åt våra barn men ibland är det lättare att falla till föga och släppa på ansvaret, låta någon annan klä skott för våra barns misslyckanden eller helt enkelt förvänta oss att uppfostringsbiten övertas av förskola/skola.

Fel, fel, fel!

Helt oavhängigt om vi har haft skolplikt i det här landet sedan folkskolans inrättande 1842 , eller ej, är det fortfarande föräldrarna som har det yttersta ansvaret för sina telningar.
Jag har tjatat om det förut och kommer troligtvis tjata om det igen, det är direkt elakt, dumt och oansvarigt att inte stötta, pusha och hjälpa sina barn ta ansvar för läxor och skolarbete FÖRE fritidsintressen, aktiviteter och socialt  hopp-och-lekande!

Jag kräver verkligen inte högsta betyg i samtliga ämnen av mina barn, däremot kräver jag att de ska kunna läsa, skriva begripligt och räkna med de fyra räknesätten obehindrat.
Och är det svårt, jobbigt eller tråkigt - synd!
Då tar vi det bara ännu ett varv till polletten trillat ner och den mest elementära, basala och livsavgörande kunskapen sitter.
Jag kan inte förvänta mig specialundervisning på heltid för just mitt alldeles unika barn - utan att jag själv bidrar.

Plockar man bort fem-sex timmars påbjuden instrumentträning per dag, total lydnad och ett perfekt uppvisat beteende utanför familjens fyra väggar - så håller jag med om mycket av vad denna professor i juridik, författare av fackböcker, föreläsare, mamma, lärare vid Yale Law School och kines-amerikanska kvinna, ungefär jämngammal med mig, skriver.

Läs hennes och familjens historia så kan vi fortsätta diskutera barnuppfostran-utbildningskrav sen.



3 kommentarer:

Tobias Gustavsson sa...

Det här var intressant! Bra betraktelse.

Anitha Östlund sa...

Det där skriver jG under på
Vår thailändska granne är också extremt hård mot sitt barn....eller är det vi svenskar som mjäkar för mycket?
Flickan hjälper till mycket i hushållet, drivs hårt i skolarbetet och har regler vid utgång mm

margareta börjesson sa...

Gillar dina synpunkter - och fick ta mig en funderare, eftersom jag allra först var beredd att sluta läsa om den där hemska kinesisk-amerikanskan! Tack för det och tack för tipset om en bok jag inte skulle hittat utan dig, ska kolla om Norrtälje-biblioteket har den!