söndag 16 september 2012

Religiösa dubier och energiboostad

Vi pratar mycket om att undvika energitjuvar, att försöka hålla oss till det som ger ny energi istället för att grötta ner oss i det som bara tar.
Vissa saker är lätta att undvika, andra svårare.
Exempelvis är det lätt att inte umgås med människor som bara vill ha något av dig utan att ge tillbaka.
Svårare är det att ändra sig efter en tid när det engagemang jag klivit in i, visar sig ta mer än det ger.
Lojalitetsbiten är svår att hantera för mig.
Har jag tagit på mig någonting, vill jag inte lämna det halvhjärtat efter mig, utan verkligen anstränga mig för sakens skull.

Enklast av allt är att umgås över generationsgränserna under familjesöndagarna i Missionskyrkan.
Det bara ger en massa ny energi och kostar ingenting.
Eller, jo det kostar visst men i relation till vad det ger är inkomsterna på känslonivå mycket högre än utgifterna.

Som uppvuxen utan någon tydligt kristen inriktning, mer än Svenssonreligiös med dop, konfirmation och bröllop - för så gör man, har jag hängt osedvanligt mycket i kyrkor de senaste decenniet.
Först för att det var en naturlig samlingspunkt för föräldrar och barn efter flytten från Stockholm och de öppna förskolor som fanns där, sen för att det är ett ställe som behöver förnyelse och engagemang - och det vet ju alla att jag gillar att höra min egen röst och att få vara med och påverka.

Efter ha hängt med PastaMia regelbundet senaste året, efter alla tisdagsluncher bland riktigt gamla gamlingar och inte fullt så gamla människor, efter alla galna skrattanfallskvällar där det sägs att vi pratar tro, bibel och moraliska värderingar men beter oss som folk är mest, brottas med samma typ av frågor alla ställs inför, är jag galet förtjust i vår lokala Missionskyrka.
Jag har ingenting att jämföra med, utöver Svenska Kyrkan.
Ingen referensbas att stå på om hur frireligiösa samfund beter sig, eller förväntas agera.
Inga fördomar att falla tillbaka på.

Det som känns stelt och tungrott inom den forna statskyrkan, är befriande enkelt inom Missionsförbundet.
I alla fall på vår lilla ort!?
Visst finns det människor/medlemmar på båda ställena jag gillar mer eller mindre men den uppenbara samhörigheten och viljan till att alla ska känna sig med på tåget är större hos PastaMia.
Ska jag vara helt ärlig är det nog inte någon person inom frikyrkan jag inte gillar!?

Jag önskar att jag kunde säga detsamma om Svenska Kyrkan, där jag sitter som förtroendevald i både råd och fullmäktige.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som skiljer de två samfunden åt så enormt mycket?
Visst är det roligare att lyssna på en rockbabe med långa lackade naglar i coola kläder - och prästkrage - till pastor, än en traditionellt medelålders man med begränsad inlevelseförmåga i sitt tal, till prälle i Svenska kyrkan.
Där den ena är karismatisk nästintill i överkant, har den andre inte mycket alls att komma med.
Där den ena bubblar över i visioner, undviker den andre i möjligaste mån folksamlingar överlag.
Egentligen är det inte så konstigt eller komplicerat som det kan tyckas - kaka söker maka - och PastaMia och jag är bra på att hänga tillsammans.  
Vi bondar rätt bra, vilket även våra äkta hälfter tycks göra - och det underlättar ju givetvis.

Ändå känner jag mig kluven.
Inte minst med tanke på det förtroende jag fått att vara representant för församlingen inom Svenska Kyrkan utan även med tanke på alla dessa år jag hängt med föräldrar och barn på hopp-och-lek inom samma förbund.
Alla fröknar som passerat revy, alla körledare, alla trevliga präster jag stött på.

Till sist blir det en fråga om energitjuvar kontra energigivare - och då är det inte svårt att se vartåt jag lutar.

Jag ska bara vingla runt likt Thomas Tvivlaren ännu ett litet tag!


5 kommentarer:

Anders Lord sa...

Låter om en bra, tolerant frikyrka du har hittat. Själv är jag uppväxt i en där fanatismen var grundpelaren och jag slet mig därifrån så fort jag var stor nog att kunna göra det.

Anonym sa...

Känner mig lite stolt, mycket lycklig och tacksam över en sån skön vän som du å en församling med stort hjärta å öppenhet för en tokfia som jag som med knalliga naglar å galna ideer som älskar Jesus får så fria händer att utveckla vår kyrka för samhället 2012 <3

PastaMia

LillaTuss sa...

Vad kan jag säga? Följ ditt hjärta...

Unknown sa...

Klart du ska följa ditt hjärta! Du är väl invald i kyrkorådet på en viss tid? Sitt kvar den tiden och täcka nej till nyval, då har du ju fullföljt ditt uppdrag.

Jag här, genom åren, jobbat mycket inom Svenska Kyrkan och de där stela, medelålders prästerna är snart ett minne blott, i alla fall i de församlingar jag har varit i. Här har vi prästen, visserligen medelålders men som kör HD och är allt annat än stel, prästen som delar sin vardag mellan kyrkan, att vara mamma till fyra och spela bas i ett rockband mfl. Så jag tror att stelprällen snart får ge vika för prästen i tiden överallt. Sedan att det är lite mer tungrodd byråkrati i Svenska kyrkan, det är ju en annan femma men det kanske blir ändring snart, även där, kan man hoppas...

Ha en fin måndag!

Kram

Milla sa...

Det låter så härligt att veta att man har hamnat rätt :)
Ha en fin dag, kram.