onsdag 31 oktober 2012

Leo´s Lekland

Jag tror att jag redan nämnt att jag är allergisk mot konstruerade turist- och barnfamiljsfällor.
Typ Skara sommarland, alla former av tivolin, allehanda marknadsjippon och liknande stohej.
Även en übersocial varelse som jag kan få knottror och utslag av slikt.
Eftersom det vanligtvis även brukar kosta ohemult med pengar för en större samling barn att kliva iväg på liknande evenemang, slår jag oftast till bromsen i förväg.

Döm om min förvåning när jag hör mig själv berätta för de små-vilda-glada att vi ska åka till Leo´s lekland idag?
Jubel och klang från fyra huliganer och nytt snabbhetsrekord i påklädning sattes!
Tror faktiskt att det tog mindre än sju minuter för samtliga barn att svida om, hoppa i skor och jackor innan de rusade ut till bilen!

Sen vidtog fyra timmars galenpannelekande, hysteriskt åkande i rutschkanor, hoppande i bollhav, klängande, klättrande och stojande, bara avbrutet av en och annan blessyr som måste få akut mammahandpåläggning, lite matpaus, några toalettbesök - som syskonen hjälpte varandra med - samt ett par tre tillfällen då jag ryckte in som polis och hutade åt andra vildbasare som for fram en smula omilt.
Och då inte ens med mina egna barn utan med andras småttingar!

Det var en stukad och svettig skara till huliganskock jag stoppade in i bilen för hemtransport.

Tyvärr fick jag återigen bekräftat att Sheriffen inte är riktigt lika tålig som andra barn.
Dagens totalt utmattande expedition gav honom präktig huvudvärk och givetvis kom kräkningarna som ett brev på posten efteråt.
Jag börjar misstänka att han kanske lider av barnmigrän?
Det är inte första gången som adrenalinpåslag eller stark sinnesrörelse ger honom huvudvärk!?

Om de övriga däckar imorgon, ska jag ta det som en vanlig magsjuka men jag tvivlar starkt på det scenariot, tyvärr.
Resten av huliganerna har varit osedvanligt spaka under seneftermiddagen/kvällen, bortsett från några små skärmytslingar vid sagoläsningen - som idag bestod av en faktabok om hästar och släktingar till hästen!
Det var inte jag som valde bok, det tänker jag hålla Stenkrossaren, aka Kvicksilvret skyldig till!

Vi kör väl med ett par dagars höstlov till då!?
Fast utan vilda lekplatslekar och lite mer av hemma-i-skogen-pul!

måndag 29 oktober 2012

Höstrusk

Höstlovets första dag och som sig bör klev delar av barnaskocken runt i pyjamas halva dagen!
Ett extrabarn hämtades, fann sig väl tillrätta tillsammans med Majblomman och utfodrades samtidigt med de övriga.

Ilskna och kalla vindar viner runt huset och det känns lagom att vara inne och uggla resten av dagen!
Kanske dags för lite kaffe?

söndag 28 oktober 2012

Kyrkohopp, svampsnubbling och tvättrace

Klockan 11.00 bestod den lokala Missionskyrkans församling av 42 själar.
11.15 var vi 46 stycken.
Jäpp, jag har gladeligen klivit in under PastaMias vingar tillsammans med ytterligare tre vänner.
Jag har ännu inte övergivit svenska Kyrkan men under något år framöver kommer jag att halta lite fram och tillbaka.

Familjesöndagen i Missionskyrkan började egentligen redan igår, då jag ställde mig att laga mat till ett halvt kompani.
Vi var flera som roade oss på det viset igår.
Maten räckte, kan jag lugnt påstå.

Innan vi åt, hade vi bland annat pratat om kvinnor som satt avtryck i Bibeln och jag fick söndagsskolebarnen att rita finfina teckningar om hur Rut följer med Noomi hem till Israel igen.
Utan mamma Sofis hjälp och Ullas hjältinneinsats, hade jag antagligen gått i spinn mer än en gång med tanke på hur Stenkrossaren uppför sig nuförtiden.
Det lilla gossebarnet kommer härmed att, förhoppningsvis temporärt, få byta namn till Kvicksilvret.

Ärligt talat är jag snart beredd att testa Plegsil, ett lugnande medel för hästar och nötkreatur, på honom.
Sitta still, stanna på sin plats, göra som de andra i grupp när mamma är ledare - knappast slår man bucklor på fönsterrutor!
Lyssna, ta tillrättavisningar eller överhuvudtaget ta reson är inte gossens starkaste sidor!
Å andra sidan håller han mig i form, så länge han far runt som en stolle kommer jag inte behöva bekymra mig för varken vikten eller konditionen!

Fint väder har det varit också.
Krispigt klart höstväder, som gjort för en skogstur över stock och sten, där jag hade turen att snubbla över årets sista (?)  sommarkantareller.
Däremot har jag inte sett minsta skymt av någon trattis i år?
Ser troligtvis för illa?

Avslutningsvis på denna fantastiska dag har jag ilat till en väns hjälp vars tvättmaskin uppför sig lite som den vill - och oftast inte alls...
Med fyra barn i hemmet, otaliga träningspass som kräver kläder och heltidsarbete är det svårt även vanligtvis att komma till botten i tvätthögarna.
Med en trilskande maskin omöjligt!
Nu kör vi ett race, jag och några andra vänner.
Precis som en annan vän, Freundin, ryckte in för mig när min maskin la av i vintras.

Freundin ja, nu har hon flyttat.
Det hanns inte med fler avskedskramar men jag ser fram emot att hon, hennes son, nya sambo och alla de barn som redan bor hos sambon, kommer "hem" för att fira jul igen.

Hörru Freundin - ta med en ny julklapp till mig - mitt Kreutersalz är nästan slut!


lördag 27 oktober 2012

Bortom stjärnorna väntar gryningen, Alice livsresa

Jag fick ju en driva böcker att recensera för en tid sedan.
Äntligen har jag tagit mig tid till att läsa ut de flesta men har hittills inte hunnit skriva något.

Bland annat fick jag "Bortom stjärnorna väntar gryningen" av Viia Delvéus, utgiven på Vulkan.

En mycket ambitiös bok som bygger på författarens mammas dagboksanteckningar från förkrigstidens Estland och en bit in i det fasansfulla andra världskriget, som fick den unga Alice att fly huvudstupa i båt över Östersjön för att söka skapa sig en framtid i det neutrala Sverige.

Kanske snudd på överambitiös?
Rent läsarvänligt hade boken inte förlorat något på en hårdare redigering, med lite mer sållning i textmassan men som ett släktdokument med hänvisningar och fotnoter till skeenden runtom i norra Europa har den mycket att berätta oss.

Just andravärlsdkrigslitteratur finns det gott om men just baltstaternas öde har varit en relativt väl förborgad hemlighet för mig.
Ändå har jag haft en ingift faster som flydde från Lettland i roddbåt över till Sverige.
Det här är inte en klassisk krigsskildring på något sätt.
Den tar snarare upp en ung kvinnas funderingar och tankar på sin framtid, sina nöjen och framför allt hennes känsloliv.

Första pojkvännen både dras hon till och försöker slita sig ifrån.
Hon flirtar och dansar med andra men återvänder alltid till sin Aadi.
Tragiskt nog dör han till följd av sin tuberkulos och Alice är förtvivlad.
Så småningom hittar hon en ny man att dela sitt liv med, de får en dotter och stöveltrampet kommer allt närmre vilket leder till den lilla familjens flykt.

Utöver det fascinerande med en röst ur det förgångna, vilket jag alltid gillat, fanns det en intressant passage i författarens avslutande del.
Den om Baltutlämningen!
Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur många de egentligen var, eller vilka, som Sverige skeppade hem igen!?
Av de nära 30 000 balter som kommit som flyktingar, skickades lite drygt 140 unga män ut ur landet.
Sju var av estnisk härkomst.
Ett politiskt spel givetvis.

Sammantaget är det ett stycke nutidshistoria, skildrat genom en ung estnisk kvinnas ögon, där mycket litet fokus läggs på omgivningen men desto mer på hennes inre själsliga resa, en resa som inte är odelat positiv.
En dagboksroman, helt enkelt.


 

torsdag 25 oktober 2012

Det blir inte roligare än så här ikväll...

Som om det inte var nog med att behöva säga hejdå till de emigrerande, har det snöat så marken är vit och årets huvudvärk har intagit den plats där kloka och tramsiga tankar brukar finnas.

Jag ger upp för idag - och hoppas på mindre vinter och en piggare skalle imorgon!

Flyttlass

Idag blev det stort kramkalas när jag hämtade Stenkrossaren och hans kompis T på dagis.
Faktiskt mest jag som kramade lille J.
Han, som blivit ett av mina extrabarn och hans mamma, min bästa Freundin, kommer inte bara resa bort, utan till och med flytta hem.
I detta fall är hem samma sak som Tyskland.

Inte direkt nästgårds.
Visserligen kommer de tillbaka på besök men det är ändå en stor förändring.

Hittills har det alltid varit jag som flyttat ifrån vänner men för första gången är det jag som blir kvar.
En ny och lite märklig känsla.
Säkert nyttigt för mig - och med största sannolikhet ett äventyr för de emigrerande!

onsdag 24 oktober 2012

Informationssamhällets avigsida

Läser nyheterna och konstaterar krasst att det fortsätter med fläskiga rubriker.
Svärmorschock! Iskyla! Slavlöner! Dödshot! Känslokrav!

Jag blir alldeles matt och vill helst krypa upp i sängen med ett täcke virat runt kroppen.

Tror att jag drabbats av 'Nyhetsflödeschocken'!

tisdag 23 oktober 2012

Hej bloggen

Hej - och hej då igen.
Tittar bara förbi lite kvickt.
Jo tack - dagen har varit finfin, social och trevlig, underhållande och intensiv.

Precis som vanligt!

måndag 22 oktober 2012

May the force be with you...

Behöver ta mig i kragen och beta av lite räkningar, städning, matinköp och annat banalt trams för att hinna med veckans alla barnkullerbyttor.
Ändå sjunker jag bara ner i någon form av gråmulen höstdimma med en kaffekopp vid min sida och funderar på hur jag ska få upp farten igen.

Någon som hittat en borttappad energiinjektion?
Jag saknar den!

söndag 21 oktober 2012

Upplopp

Jag laddade upp inför veckans maratonlopp idag.
Tog en egotripp till kyrkan och njöt av att få lyssna och sedan prata hela meningar vid kyrkkaffet utan att bli avbruten av en eller annan liten huligan.
Annat har jag att se fram emot den närmsta veckan, denna uppförsbacke fram till höstlovet som hägrar i andra änden.

Fast först har jag en måndag att njuta av - min lediga halvdag!


lördag 20 oktober 2012

Stillsam lunk

Lördagar är verkligen min allra heligaste slöardag i veckan.
Sovmorgon är ett krav, äggfrukost med massor av pålägg till mackorna likaså.
Inga aktiviteter inplanerade före tidigast 11-12.
Visserligen ser inte verkligheten riktigt ut så för jämnan.

Idag fick jag i alla fall sovmorgon, helgfrukost och enbart ett barn att jaga iväg efter lunch till kompisen i grannbyn.
Inte behövde jag hämta heller, eftersom 'hela familjen gick ut med geten', dvs kompisens familj tog en cykel/promenad genom skogen upp till oss för att återlämna sonen.

Killarna har släpat in ved, Majblomman bestämt kvällens film och jag ska läsa klart ett par böcker.
Eller låtsas i alla fall, halvliggandes i barnkammaren bakom barnens ryggar när de kikar på 'Mästerkatten'.

fredag 19 oktober 2012

Brott och straff

Fredagslediga femåriga Stenkrossaren ansåg att det var viktigare att karva på osten än att frakta skolbarn till sina klassrum i rättan tid imorse.
Trots tillsägelser om att tiden höll på att rinna ut och att vi verkligen, verkligen behövde åka, ignorerade han mig.
Sonen fick frankt ta konsekvenserna av sitt tjurskalliga beteende och fortsätta karva, medan jag övergav hemmet - och gossen - för lite taxiservice.
20 minuter senare var han betydligt spakare och är nu en liten solstråle, mån om att vara till lags.

Så enkelt - men ändå så svårt det är att verkligen genomföra en konsekvent uppfostran?
Samtidigt som jag hade hjärtat i halsgropen när jag lämnade en liten surpuppa (glöm inte bort att vi bor bortom ära och redbarhet mitt i spenaten, samt att gossen är ett yrväder av rang), vet jag att det var enda rätta sättet.
Hot om indragna utfästelser eller det eviga och evinnerliga tjatandet leder ingen vart.
Orsak och verkan, handling och konsekvens - det är modellen!

torsdag 18 oktober 2012

Stridstuppar?

Små-vilda-glada är inte alltid så översvallande glada.
Stenkrossaren for runt som ett torrt skinn när lille J och Freundin var här, Majblomman hade blivit losstrasslad med hjälp av en godhjärtad pappa från en liten kombattants fingergrepp i hennes hår och Pysselkungen hade slagits så stickor och strån rykt med en av sina närmsta kompisar, i skolan idag!?

Bara Sheriffen verkar ha hållit sig för god för att hamna i trubbel - så vitt jag vet!




Omvärdering och utvärdering

Ok, nu släpper vi Fåfängans marknad och allt vad ögonfransfladder heter ett tag och fokuserar på något viktigare!
Den senaste tiden har flera, av varandra oberoende, händelser inträffat i min närhet som tillsammans bildar någon form av omvälvande omstart!?

Egentligen är det kanske fel att tala om omstart, det handlar mer om att äntligen landa i olika beslut och förhållningssätt rörande det vi kallar livet.
Omtumlande, spännande och med en hel drös nygamla vänner som visat sig hålla.
På riktigt hålla!

En av dessa vänner står inför ett delikat dilemma, ett svårt beslut som i slutänden kan visa sig vara förödande, likväl som det enda rätta?

Några andra står inför den största sorg som tänkas kan, en avgrund har öppnats och inget kommer mer att bli sig likt.

Ytterligare någon vet inte varken ut eller in längre, det som varit en självklarhet sedan länge har börjat tära och måste omvärderas och uppgraderas.

Svåra och stora ställningstaganden måste få mogna sakta, annars är risken för hastverk överhängande.
Alla vinglar vi runt i stormbyarna av omgivningens nyckfulla kastvindar men till syvende och sist måste vi hitta det där halmstrået/den röda tråden/livlinan att hålla fast vid.

För mig är det inte enklare än för någon annan men jag har haft förmånen att komma under skinnet på några medmänniskor, några jag inte hade några förväntningar på, några jag tror kommer att betyda väldigt mycket för mig och i mitt liv under en oöverskådlig framtid!

Jag både tackar och ber för er skull!
Allra mest för att jag får hänga med er!

onsdag 17 oktober 2012

Motbevisad

Det är mycket nu.
Visserligen har jag lagt i en något högre växel än vanligt men det räcker inte med alla lämna-hämta-fixa-trixavarianter x 10, utan jag har snubblat in i saker som kräver lite tankemöda och kraft utöver de gängse ramarna.
Fantastiskt, lustbetonat och krävande.

Men ikväll ska Småländskan äntligen få en efterfrågad statusrapport på min skeptiska hållning visavi undermedlet, mirakelkuren och bloggträskets favorit - ögonfransnäringen Xlash!
Tyvärr måste jag tillstå att det faktiskt funkar, mina tvivel och avvaktande hållning kom helt på skam!

Enda tillfället jag numera kan dra ett par varv med mascaran, är när jag använder linser och inte glasögon.
Annars slår ögonfransarna i glasen på insidan av pur glädje av att få fladdra långt och viftigt!
Å andra sidan är jag ingen rabiat spacklerska heller, kan gott och väl leva utan en alltför stor beautybox.

Bildbevis kanske?







Helt utan mascara och bilderna tagna;
21/8
23/9
18/10

Med smink - ujuj...

Tisdagsrace!

Alltså, hemskt ledsen men jag har liksom inte haft tid med er idag.
Alls.
Jag har ett liv i verkliga livet också och just på tisdagarna är det högst påtagligt.

Om man kommer hem 23.27 efter en dag som började runt 06.30 - som innehållit frukostrace, skolbarnsskjuts, barnvaktande i hopp-och-lek-kyrkan, PastaMialunchande, barnbyte på byn med tillhörande hemhämtning, middagsutfodring, läxläsning, vedhämtning, tvätt/diskrally, handling och som final en femtimmars kvällsmangling med mina allra finaste "gråterskor och skratterskor" - då är orken - liksom dagen - slut!
Tyvärr!

Nu kallar kudden på mig, utöver den bok jag lovat läsa klart till imorgon!
Det är ok om jag återkommer efter ett par timmars sömn, va?

måndag 15 oktober 2012

Tiden är en högst relativ uppfinning

För det mesta är mina dagar alldeles lagom långa, en sisådär 30-40 timmar ungefär.
Vissa är alldeles för korta?
Det brukar ju sägas att tiden går fort när man har roligt och det stämmer nog!

Stenkrossaren fick visa upp sin synskärpa hos farbror doktorn idag och såg likt sina övriga syskonen som en hök.
Inget glasögonbarn här inte (än så länge), trots moderns något bristfälliga synskärpa sedan späd ålder!

Resten av dagen har liksom bara försvunnit.
Visst har den innehållit läxor/ved/mat/tvätt/lämningar och hämtningar - men ändå..?

Imorgon ser jag fram emot en riktigt lååång och fysiskt social dag, med ett avsevärt antal kyrkohopp inplanerade.
Dags att frottera sig med kyrkisfröken I och PastaMia!

söndag 14 oktober 2012

Felix Baumgartner

Den här snubben kan inte vara riktigt frisk!

Visserligen har jag förstått att en del människor hemskt gärna vill utmana sig själva och spränga de yttersta gränserna för vad som är möjligt.
Att det kanske till och med finns en poäng i det, mer än bara den omedelbara lättnaden av att ha utmanat sig själv och överlevt.

Fast jag tycker att han verkar lite väl dödslängtande och eftersom jag anser att livet är en gåva vi bör förvalta så väl som möjligt, kan jag inte hysa respekt för galenpannor som tänker kasta sig ut i fritt fall från 36 km höjd.

Hoppas han överlever bara!

fredag 12 oktober 2012

Om att förlöpa hemmet

Jag var tillräckligt smart igår för att komma ihåg att ställa in motorvärmaren i bilen.
Lyx, att slippa skrapa rutor och istället sätta sig i en varm och skön bil när termometern visar några minusgrader.
Stenkrossaren är fredagsledig och jag tänker överge man och barn i natt till förmån för mina skrattiga, pratiga, bubbliga, filosoferande och dundertrevliga vänner.

En övernattning på annan ort med timmar av prat och mat kommer att göra underverk med humöret.
Fast det brukar jag inte ha några större problem med.
Humöret, alltså!

torsdag 11 oktober 2012

Access denied

Det är inte ofta jag blir ställd, väldigt sällan jag blir svaret skyldig.
Ytterst sällan inträffar det dock.

Ikväll är jag inte mållös - bara ordlös!
Kanske så enkelt att jag gjort slut på dagens förråd av ord och tecken?

Tror jag behöver tanka lite ur någon bok innan jag återkommer med långa och ändlösa tirader om livet på en pinne.

Naggad i kanten men färgglad

Jag vet inte vad det är med mig och blåmärken, bulor, märken, skrapsår och muskelsträckningar?
Oavbrutet upptäcker jag mystiska spår på kroppen efter uppenbara skador.
Skador jag inte ens vet hur jag tillfogats?

Antagligen tycker jag att det är helt normalt att vandra runt som en levande färgkarta både innanför och utanpå kläderna, eftersom jag inte ens reagerar när jag dundrar fram genom tillvaron och kör lite kantstötning på mig själv.
Höftbenen uppvisar alltid blånader efter närkontakter med bänkskivor, att jag har nariga och spruckna händer är mer regel än undantag och diverse riv-, kli- och skrapsår går alltid att botanisera bland.

Det enda som verkligen gör ont på riktigt - och då är det jag, kvinnan som fött en hel drös med ungar utan minsta tillstymmelse till medicinsk smärtlindring inom synhåll, som talar - det är att klämma pormaskar och finnar!
Det är faktiskt riktigt smärtsamt.

Och min armbåge, den ovässade, den gör sig lite vagt påmind även idag.

onsdag 10 oktober 2012

Långt från knytblusarnas värld

Uppe med tuppen, aka morgonpigga Pysselkungen, utfodring, skrapa bilrutor, köra barn, hem igen, röja morgonkaoset, åka till stan, fotas för ny byline, prata med diverse redaktörer, pimpla tidningsredaktionskaffe (mycket godare än det låter), intervjuas, gå femtielva gånger på samma sträcka mitt på stadens stora torg mellan marknadsstånden för att fastna på reportagebilder av en fotograf som står på knä på kullerstenarna för att få rätt vinkel.

Åka hem och vidare på barnuppsamlingsturné genom byn, utfodra barn, läsa läxor, åka på föräldramöte, lyssna, titta och prata med fröknar och föräldrar.
Hem, röja diskbänken, ladda om tvätten, stoppa ner samma lilla kvällslängtande och mammasaknande barn i sängen tre gånger och försöka hinna stämma av alla kommande eventuella tider/resor/ärenden med far-är-rar samtidigt.

16 mil i bil och en arbetsdag (15 timmar) senare är det dags att ta itu med ett recensionsex av en bok.
Fast det är klart - det är långt kvar till deadline - i alla fall 12 dagar!


(Märkligt nog har jag även lyckats sträcka en muskel i ena armbågen någon gång under dagen och när jag försökte gny lite för far-är-rar, roade han sig med att referera till mitt arbetsplatsbesök idag.
Ni vet - vässade armbågar och karriär och sådant där trams.)



Va? Redan Wednesday/Mittwoch/mercredi/miércoles?

Redan onsdag och flera av er kommer att njuta av att ha hamnat mitt i veckan - med helgen som hägrar i relativ närtid.
Själv är jag förundrad över hur mycket som hinner hända runtikring mig på bara några futtiga dagar?
Möten, uppdrag, kontakter och blixtsnabba omprioriteringar som tarvar blott bråkdelen av en millisekunds eftertanke.

Som den optimist jag nu är (troligtvis av födsel och ohejdad vana), ser jag ett annalkande höstlov med små-vilda-glada trampandes runt benen på mig i en inte alltför avlägsen framtid.
Fast det är klart - vi är inte riktigt där än - bara nästan!

Och på väg mot vecka 44 finns det många roliga saker att stoppa in under den vakna delen av dygnen och skramla runt med.
För att det kommer att krävas mycket vakentid och korta nätter, det är jag övertygad om!
Och en del runtskramlande!

tisdag 9 oktober 2012

Min fanclubs äldsta medlem?

Jag skrev en krönika i dagens lokala tidning om gränssättning, uppfostran och givetvis med en känga till föräldrarna till deltagarna i "Ung och bortskämd".
Temat var just bortskämda barn och föräldrar som inte vågade säga nej - och hur konsekvenserna blev av det handlandet.

Idag hade en äldre herre ringt till redaktionen två (2) gånger för att försöka få kontakt med mig, just för att få prata om mina åsikter och få rosa min krönika.
Denne man visade sig vara en pratglad 95-åring som blev överförtjust av att jag ringde upp honom och lyssnade till hans superlativ.
Själv blev jag överförtjust av att en man, mer än dubbelt så gammal som jag och med många års fler livserfarenhet, bara hade gott att säga om mina tankar och ord!
Visst har det hänt att jag fått kommentarer om mina texter tidigare (och tack och lov mestadels ros hittills) men aldrig att en läsare med den aktningsvärda åldern innestående, försökt jaga rätt på mig så pass ihärdigt för att få tacka för en krönika.

Oftast vet jag att jag har världens roligaste och bästa jobb men vissa dagar är jag än mer övertygad om det!  

Aktivt leverne!

Idag är en sådan dag när det bara gäller att hänga i, knäppa fast säkerhetsbältet och köra med plattan i mattan från arla morgonstund till sena natta´.
Dessutom kan man ju hoppa upp och sätta sig på att det alltid, alltid dimper ner ytterligare förfrågningar, tider att passa eller saker att göra under resans gång.

Tur att middagen till 14 personer är så gott som klar!

Ses imorgon - eller så!

måndag 8 oktober 2012

Lycksalighetens ö*

Vissa dagar är helt klart bättre än andra.
Allt snurrar på som det ska, solen skiner, barnen samarbetar, tider hålls och djuren behagar stanna kvar på därför avsedda platser.
Idag har det varit en sådan dag.

Egentligen är det inget revolutionerande som inträffat.
Och ändå...

Just nu går jag och lägger mig med ett lyckligt leende på läpparna och hoppas (tror) att morgondagen blir minst lika trevlig!
Det borde den kunna bli - jag har ju en kyrktisdag framför mig!

* Lycksalighetens ö

Osannolikhetsfaktorn

För 32 år sen, började jag i en ny klass.
En av de som förbarmade sig över mig var en tjej som blev min nya kompis under några månader.
Vi växte åt olika håll och hittade andra att hänga med men några gånger var jag hemma hos henne efter skolan under de där första månaderna i högstadiet.

Nu har jag av en osannolik räcka händelser, snubblat över hennes storebror.
I ett helt annat sammanhang, på en en helt annan plats och genom ett helt annat forum.
En man som liksom jag hyser en faiblesse för det skrivna och talade språket i olika former.
Vi pratades just vid i telefon och det kommer antagligen att hända fler gånger.
Ingen av oss har alltför svårt för att babbla i mun på varandra.

Hälsa syrran, P!

Rivstart

Måndagar är fantastiska.
Visserligen hade jag lyckats förtränga Stenkrossarens gympapåse som skulle med idag men resten av barnen hade med sig - och på sig - vad de behöver för dagen.
En nyskriven jobbtext är klar, ett möte inbokat, en grovt tillyxad planering för veckan ser ut att hålla och solen skiner.

Kanske dags att äta frukost - så här en tre timmar senare än resten av familjen?


söndag 7 oktober 2012

Newsflash

Jodå, maten räckte mer än väl.
Alla var mätta, glada och rätt trötta också.
Själv kände jag att jag kört på lite väl hårt den gångna veckan så en powernap igår eftermiddag fick det bli för att inte tala om den katastroflånga sovmorgonen jag tog mig imorse.
Någon gång framåt mitt-på-dan´ bestämde jag mig för att sluta somna om och istället kliva upp och sätta lite rotation på familjen.

Nu ska bara alla små-vilda-glada motas ner i sina sängar efter renskrubbning och sen väntar en ny lång skojig vecka med massor av äventyr.
Ni vet att jag gillar måndagar alldeles särskilt, va?

fredag 5 oktober 2012

Storhushåll och påläggsriot

Barnen lurvar runt med whiskeyhesa stämmor, jag är dundertrött och regnet piskar på rutorna.
Egentligen stod en fredagskväll hos PastaMia - med eller utan övernattning - på schemat idag men efter denna vecka la jag blixtsnabbt ner de planerna när de små-vilda-glada visade sig vara mindre glada och mer fredagströtta.

Ändå är det mitt fel om maten inte räcker eftersom jag fick lämna in Stenkrossaren på effektförvaring hos mamma S för att kunna handla åt övernattningsgästerna i Missionskyrkan.
Å andra sidan vankas det lördagsfrukost imorgon för hugade och det brukar kunna bli en yster tillställning.
Jag och några andra vuxna har lovat att stå uppställda i skonummerordning kring 08.00 för att skiva bröd, koka kaffe och langa fram pålägg i en aldrig sinande ström.
Den frukostmaten vittjade jag också affären på idag.

Måste ha varit en syn för gudarna när jag med en överfull kundvagn först vid mejeridisken insåg att det bara var att hämta en rullkorg också för att få plats med all mjölk, fil och yoghurt!

Visserligen är jag van att handla åt många, jag har dessutom jobbat på ett ridläger en gång i tiden där 25 utsvultna tjejer (ja, bara tjejer), skulle utfodras minst fyra gånger om dagen, utöver värdfamiljen, ridlärarna och övrig gårdspersonal, så helt obekant med matvolymerna åt 30 personer är jag inte men det var nog tur att vi var två som slog våra kloka huvuden ihop när inhandlingslistan skrevs.

Hoppas de övernattande och fredagsmysande har trevligt, jag tackar för hjälpen med lån av nyckel - Monica - och packningsinsatsen - Ninni!
Inte att förringa mamma S´s stordåd med Stenkrossarpassning och lunchutfodring av en trötthandlad och varusläpande Mångmamma!
Imorgon ska skinkskivorna flyga i luften och äggen skalas!




torsdag 4 oktober 2012

Larmrapport - åtgärder

Jodå, jag ställer allt ifrån mig pralinasken emellanåt.
På det stora hela har dagen faktiskt avlöpt väl och ungefär som jag planerade, trots allt.

Från morgonens planeringsmöte över frukost i närbelägen by, till förmiddagskaffet som intogs efter lyckad blixtutryckning och hjälpinsats för grannens stendöda bilbatteri i en annan by, vidare till snabbhandlingen, upphämtningen av Stenkrossaren med vän, utfodringen av sex små-vilda-glada och en medföljande mamma, till kvällskaffet under ännu ett möte på byn-byn, det vill säga i samhället.

(Verkar inte bättre än att jag ätit och druckit mig runt i grannskapet idag)!?

Diverse maskiner har fått göra tjänst som vanligt - tvätt och disk och sådär.
Några barn har drillats förbi läxböckerna och diverse leksaker har faktiskt hamnat på ungefär rätt ställe, vilket inte är i min hålfot utan i leksakslådorna.
Ett utkast till jobbtext har hamrats ner och några mejl har jag hunnit skumma igenom.

Det duger för idag. 

Larmrapport

Det allra bästa med att vara jag, är jag är en fena på att vara flexibel.
Skulle jag söka en anställning skulle det vara min främsta merit tror jag.
Att kunna omplanera dagens innehåll på bråkdelen av en sekund, är absolut en tillgång i ett kaotiskt liv.

Hittills har det bara varit blixtutryckningar åt olika håll, visserligen med trevligt kaffe/sällskap som extra bonus men den egentliga planeringen är framflyttad.
Tur att dygnet har några timmar kvar - jag hinner!

Och vem är så dum att den tror att det är ett slött och glassigt liv att hasa fram i svandunstofflorna, smaskandes chokladpraliner?
För det är väl det jag roar mig med dagtid?

onsdag 3 oktober 2012

Tarmlängd och blivande mumier?

Vad är det för fel på dagarna nuförtiden?
De är så korta.
Jag tycker jag klämmer in massor med innehåll i den lilla tid som står till buds mellan 06.30 och 22.00 men jag hinner baske mig inte med allt jag vill ändå.
Irriterande.

Ändå har det varit en helt ok dag med snabbfrukost hos C och hennes tre män i blåkläder (snickare - om nu någon missförstod med flit), samt ett evigt farande fram och tillbaka för att hämta barn på olika ställen vid olika tidpunkter efter olika aktiviteter och den sedvanliga snurren med mat-läxa-x-3-leka-skratta-prata-natta-saga-sjunga och så där ni vet.
Roligast idag var nog när Majblomman blev avbruten i sitt ihärdiga tjattrande om vem som gjort vad, när och hur, av Pysselkungen som frankt undrade om jag visste att människans tarmar var 8 meter långa!?

Det kunde jag inte med all visshet påstå att jag gjorde och följdfrågan som genast uppstod har vi ännu inte sökt svaret till; har kossor kortare eller längre tarmsystem?
Med tanke på deras fyra magar alltså?!

Se där - kunskapshungern är stor.

Dessutom har den lille kloke professorswannabeen - som för några somrar sedan gick under smeknamnen Tutanchamun alternativt Enarmade Banditen efter sitt svanhopp från ett träd ner på den hårda marken med en bruten arm som följd - idag blivit brutalt utskrattad av sin annars så ömma moder!

Om en gosse envisas med att hoppa, från det åttonde nedersta trappsteget i en i övrigt livsfarligt hal och svängd trappa inomhus och jag vanligtvis tjatar mig blå för döva öron om - eventuella risker och noll lust att sitta på akuten ännu en gång med en son som i bästa fall kommer att bära heltäckande gips i skojig kulör under ett antal veckor och i andra värre scenarier hamnar i ortopedisk vagga - trots allt detta fortsätter att hoppa, då tycker jag inte så värst synd om honom när han slutligen slår sig!
Samme lille gosse spelar då över som den lille dramaqueen han nu vill vara och blir bara kommenderad att bevisa att han kan stödja på foten och sedan får en tillsägelse om att sluta sjåpa sig.
Självfallet med ett; Vad var det jag sa? kastat efter sig. 

Ja, jag vet.
Kanske inte det mest pedagogiska jag gjort idag - men ganska skönt att få häva ur mig när jag tryckt ner hjärtat till sin rätta plats ifrån den temporära placeringen i halsgropen och kunnat konstatera att ungen faktiskt kunde kravla sig upp på ostadiga ben för egen maskin!

Jag hoppas bara att han kan lära sig något av sina misstag?

tisdag 2 oktober 2012

Elisabeth Ohlsson-Wallin och verkliga kränkningar

I princip tycker jag att det ska vara tillåtet och ok att skämta om nästan vad som helst, under förutsättning att det inte allvarligt skadar någon annan.
Samtidigt är det inte någon enkel sak att avgöra när det verkligen handlar om djup skada eller bara en liten kränkning i allmänhet.

Just det här "kränkta" som genomsyrar samhället är fånigt.
Vem som helst kan hävda sig vara utsatt för kränkningar i tid och otid och sen få sympatier och stöd.

Jag är varken övertygad rojalist, lika lite som jag betraktar mig som republikan men jag tycker inte att Elisabeth Ohlsson-Wallins senaste konstverk är mycket att hänga i julgranen.
Att hon provocerar är ju bra, eller?
Att hon uppmärksammas är ju lattjo, eller något?
Samtidigt gör hon det på bekostnad av tredje part som jag inte är helt övertygad om ha blivit tillfrågade före det så kallade konstverkets tillblivelse?

Var finns det subtila, det bara anade, det som manar till eftertanke någonstans i denna bild?
Möjligtvis i min irritation över att jag inte kan komma på vad alla männen runt bordet heter eller har för funktion?
Annars upplever jag motivet som lite väl uppenbart och då blir det faktiskt lite...tråkigt!?


Något som känns mer värt att lägga krut på är de som verkligen blir kränkta.
Inte bara lite småstötta sådär av någon verklig eller inbillad oförrätt,  utan de som faktiskt blir utsatta för både fysiska som psykiska kränkningar.
Små och halvsmå barn till exempel.
Där går jag igång ordentligt.

Som trettonåringen som blev utslängd hemifrån i helgen och tillbringade en natt i hyreshusets källare.
Den ett år yngre kompisen bidrog med en grillad kyckling, köpt för egna pengar för att mota hungern i grind.
Det senare kallar jag för empatisk förmåga, det tidigare för kränkning!
Och ja, jag känner  till både den utslängde och kycklinghjälten, det är inte någonannstanslångtborta det hände.

I grund och botten kan jag välja själv om jag vill bli upprörd eller känna mig kränkt av ett omstritt konstverk - vilket jag inte riktigt kan när det är verkliga barn involverade.
Slagna barn blir inga roliga eller trevliga vuxna, skulle kunna vara ett djungelordspråk.
  
Själv har jag lyckats undvika att kränka mina barns rättigheter men ändå pytsat ner dem i sina sängar, med en dos saga och en del lock och pock!


måndag 1 oktober 2012

Bra dags färd mot natt

Dagen började strålande bra.
Familjen hystades av i farten, jag styrde kosan norrut och åt go´frukost, pratade käkarna ur led, bytte böcker, nästlade mig in på en stängd arbetsplats där jag tokfyndade finfina loppisfynd och sen blev det raka spåret hem igen.

Efter uppsamlingsheat av alla små-vilda-glada, utfodring till höger och vänster, läxläsande i kopiösa mängder och sängstoppande är dagen faktiskt slut även för min del.
Eller också är det bara jag som är slut?