onsdag 3 oktober 2012

Tarmlängd och blivande mumier?

Vad är det för fel på dagarna nuförtiden?
De är så korta.
Jag tycker jag klämmer in massor med innehåll i den lilla tid som står till buds mellan 06.30 och 22.00 men jag hinner baske mig inte med allt jag vill ändå.
Irriterande.

Ändå har det varit en helt ok dag med snabbfrukost hos C och hennes tre män i blåkläder (snickare - om nu någon missförstod med flit), samt ett evigt farande fram och tillbaka för att hämta barn på olika ställen vid olika tidpunkter efter olika aktiviteter och den sedvanliga snurren med mat-läxa-x-3-leka-skratta-prata-natta-saga-sjunga och så där ni vet.
Roligast idag var nog när Majblomman blev avbruten i sitt ihärdiga tjattrande om vem som gjort vad, när och hur, av Pysselkungen som frankt undrade om jag visste att människans tarmar var 8 meter långa!?

Det kunde jag inte med all visshet påstå att jag gjorde och följdfrågan som genast uppstod har vi ännu inte sökt svaret till; har kossor kortare eller längre tarmsystem?
Med tanke på deras fyra magar alltså?!

Se där - kunskapshungern är stor.

Dessutom har den lille kloke professorswannabeen - som för några somrar sedan gick under smeknamnen Tutanchamun alternativt Enarmade Banditen efter sitt svanhopp från ett träd ner på den hårda marken med en bruten arm som följd - idag blivit brutalt utskrattad av sin annars så ömma moder!

Om en gosse envisas med att hoppa, från det åttonde nedersta trappsteget i en i övrigt livsfarligt hal och svängd trappa inomhus och jag vanligtvis tjatar mig blå för döva öron om - eventuella risker och noll lust att sitta på akuten ännu en gång med en son som i bästa fall kommer att bära heltäckande gips i skojig kulör under ett antal veckor och i andra värre scenarier hamnar i ortopedisk vagga - trots allt detta fortsätter att hoppa, då tycker jag inte så värst synd om honom när han slutligen slår sig!
Samme lille gosse spelar då över som den lille dramaqueen han nu vill vara och blir bara kommenderad att bevisa att han kan stödja på foten och sedan får en tillsägelse om att sluta sjåpa sig.
Självfallet med ett; Vad var det jag sa? kastat efter sig. 

Ja, jag vet.
Kanske inte det mest pedagogiska jag gjort idag - men ganska skönt att få häva ur mig när jag tryckt ner hjärtat till sin rätta plats ifrån den temporära placeringen i halsgropen och kunnat konstatera att ungen faktiskt kunde kravla sig upp på ostadiga ben för egen maskin!

Jag hoppas bara att han kan lära sig något av sina misstag?

5 kommentarer:

KaosJenny sa...

Ha Ha, det är ju fördelen med att vara mamma, men kan skratta högt och behöver itne vara så pedagogisk jämnt.. Det kan vara så att det går inflation i tid... Jag brukar lösa det enom att göra det viktigaste först:-) Kram

Cicki sa...

Det kanske man kan kalla "learning by doing"!......:-)

Ezter sa...

Man behöver inte vara pedagogisk alltid!

Milla sa...

...eller så fortsätter han att hoppa - bara för att han Kan ;)
Kram o ha en bra dag.

Fröken Hulda sa...

Cicki skrev en klok kommentar jag gärna skriver under på ;)