torsdag 31 januari 2013

Social stiltje

Att skriva om cancer och kommande död ena dagen, för att raskt beklaga sig över smygsjuka småttingar nästa dag - det känns inte helt ok.
Ändå är det synd om mina små.
Febern kommer och går hos Majblomman, hostan skräller vidare hos Pysselkungen.
Bara minstingen Stenkrossaren är relativt ok, en förskoledag igår men övertrött i morse så han får vara hemma idag och försöka pigga upp/underhålla/terrorisera sina storasyskon.

Synd bara att min optimistiska sida tittade fram i början av veckan och bokade in en efterlängtad kärringfrukost hos mig imorgon bitti - den har jag blivit tvungen att avboka.

Det här med att ha barnen hemma emellanåt när de inte är helt kuranta, det ger mig en liten hint om hur jag förhåller mig till aktiviteter.
Jag är en typisk urusel bilförare i det hänseendet.
Gasa - bromsatypen.
(Nej jag kör inte bil på det viset, jag försöker mig bara på en liknelse.)

När allt rullar på, barnen är friska, läxorna sköts enligt löpandebandprincipen - då har jag ett högt och accelererande tempo.
Fram till dess någon eller några blir sjuka.
Då avstannar det mesta.
Vi lurvar runt i pyjamas hela dagarna, hänger framför barnfilmer, slöläser böcker och får inte mycket mer än det allra nödvändigaste gjort.
Den allra största skillnaden är nog att min översociala tarm hamnar i väntläge.
Det är mysigt att umgås med barnen men avsaknaden av annan vuxenkontakt under några dagar, med undantag av kassörskorna på Ica, är rätt fördummande.

Jag känner själv att jag blir lite slö och mindre välformulerad när jag inte fått frottera mig med andra människor på några dagar.
Då är det ju en himla tur att de små-vilda-glada börjar pigga på sig så smått och att en ny vecka, frisk sådan, snart är inom räckhåll!  

onsdag 30 januari 2013

Ska vi prata om cancer

Cancer, en vidrig och eländig sjukdom.
En sjukdom som drabbar alla människor, om de inte hinner dö av andra anledningar dessförrinnan.
Vissa cancerformer tycks ha en viss ärftlig betingelse?
Andra får man jobba ihop till själv genom ihärdigt pressande på stranden eller aktivt asbestjonglerande på jobbet men de flesta sorterna dyker liksom bara upp som en ovälkommen, ickeinbjuden och omöjlig-att-vräka-gäst.

Kristian har jag skrivit om tidigare.
Hans tid rinner ut, fortare och fortare.

Min mammas prognos är inte bättre än Kristians, hon har bara inte hunnit lika långt in i sjukdomen än.

Imorgon reser hon en allra sista vända för att träffa sin tyska barnflicka, en idag 90-årig gammal dam som bor i södra Tyskland.
Har vi tur orkar hon och hennes kropp en sista påsk på landstället med barn och barnbarn omkring sig men utsikterna för att återfinna henne kring midsommarstången är små och att hon hinner uppleva ännu en jul till är obefintliga.

Det handlar om palliativ vård här med.
Vård i livets slutskede - så obarmhärtigt och obändigt slutgiltigt det låter!

Det orättvisa i Kristians fall är hans ungdom, barndrömmar och alla framtidsvisioner som inte kommer att inträffa.
I min mammas fall, att hennes nyss påbörjade pensionärsliv inte hinner bli så värst långt.
Att hon inte kommer att hinna!

Smaka på det ett tag, alla ni som stressar runt för att hinna-fixa-trixa-handla-hetsa-jaga.
Att inte hinna!
Det är tungt.
Tanken på att tiden verkligen, verkligen tar slut, den måste alla med en obotlig sjukdom lära sig att förhålla sig till.
Alla vi runtikring en dödligt sjuk människa, vi måste förhålla oss till vetskapen om att inte heller vi kommer hinna.
Hinna säga alla ord, inte göra alla saker tillsammans som vi tänkt att det skulle bli tid för - någon gång, sen, senare, lite längre fram.
Den möjligheten rycks bort.

Vi vet alla om att vi en gång ska dö men de flesta av oss kan leva lyckligt okunniga om hur begränsat med tid vi har kvar.
Det blir ett annat sätt att leva på när döden knackar på och slår sig ner i väntrummet, bläddrandes i en tummad tidning, bidande sin tid.
Lite som ett vakuum, en tillvaro i en bubbla, innesluten och distanserad från det vanliga livet.

Och han Döden, han är inget trevligt sällskap!



Lady Rowena II

Det har varit lite tomt i huset de senaste åren.
När två stora barn flyttar ut och inga nya små fylls på underifrån, blir det gärna lite som om familjen haltar något.
Tur att vi såg till att skaffa en manlig stand-in för storsonen då, i form av Ivanhoe.

Idag kom den kvinnliga varianten, hon som jag lite nedsättande anklagade för att vara mesig och glosögd i filmen.
I vår tappning är hon klart coolare.
Låt mig presentera Lady Rowena II:

Bäst av allt, det är inte någon anorektiskt trådsmal skyltdocka utan en som faktiskt kan låna mina kläder!

tisdag 29 januari 2013

Yes - at long last!

Trots försök till uppfostran av senaste familjemedlemmen, har Ivanhoe visat sig vara oduglig till barnpassande.
Däremot är Sheriffen en klippa när det gäller att spontannatta sina småsyskon på eget bevåg.

Ikväll läste han för Stenkrossaren, stoppade ner en febrig Majblomma i min säng och klappade snällt och mentalt på Pysselkungen - helt utan någon som helst inblandning eller uppmaning från min sida.

Tur att vi uppenbarligen lyckats i vårt uppsåt med att bygga relationer mellan syskonen - även om vi inte alltid varit världsbäst på att vara i nuet, jag och far-är-rar!
Ja, jag är ohemult stolt över mina galenpannor till huliganbarn!

Och Ivanhoe - det är den här killen:
Och ja, han är faktiskt skyldig till att min storadotter heter som hon gör - och då tänker jag inte på den glosögda och mesiga Lady Rowena!

Rapport från sjukstugan

Stenkrossaren är lite ettrigare och piggelinare än vanligt men så har han varit dagislös sen i fredags.
Imorgon är det han som får åka och leka av sig ett tag.
De andra däremot - det finns risk för att samtliga storasyskon blir hemma i varierande stadier av förkylningstillstånd och feber.
Till och med Sheriffen ser lite moloken och hängig ut.

Själv är jag inte helt nöjd med temperaturen ute, precis kring nollan med råfuktig kyla som får mina luftrör att desperat famla efter astmainhalatorn.
Då är det betydligt bättre med 4-5 grader kallt.
Eller ännu hellre väldigt många fler plusgrader än så.

Nu ska vi återgå till att snora ikapp och trycka i oss febernedsättande vid behov.
I alla fall ska jag trycka i barnen tabletter och ner dem i sina sängar.

Och givetvis missar jag kvällens begivenhet på byn - Alphakväll med mina allra bästa skrattgråterskor.


Sjukstuga

Majblomman vacklade upp i morse, bara för att blixtsnabbt bli körd i säng igen.
Nu har hon ärvt sin lillebrors feber, med besked.
Pysselkungen är också hemma från skolan idag med en otäck skrällig hosta och dundersvullna halsmandlar.
Minstingen har jag inte sett till än men en feberfri dag behöver han innan han får återgå till förskolan.
Bara Sheriffen står på benen och är iväg på rätt plats.

Känns som om det här kan bli en lång vecka!


söndag 27 januari 2013

Varning på stan', del två!

Fredagens krogrunda med far-är-rar som sällskap gav definitivt mersmak.
Jag kan väldigt lätt se mig i rollen som pumpstrippande asfaltsblomma, ihärdigt barhoppandes och garanterat barnlös.
I alla fall lite då och då.

Storsonen fraktade hem sina småsyskon till sig, jag och far-är-rar begav oss mot stan där hotellrummet intogs och kvällens krogrunda kunde ta sin början.
Jajemän, ska det vara ska det vara - alltså bokat hotellrum i stan!

Vi gick ut starkt med förrätten på Gräddhyllan, ett supercharmigt och retroinrett litet krypin.
Dessutom hade den dreadsprydde servitören den goda smaken att även låta mig få provsmaka vinet!
Helt rätt tänkt!
Överlag var det här kvällens bästa service fanns - och mysigaste miljön.

Nästa anhalt blev PM och vänner där det var trångt och högljutt en löningsfredag i januari.
Varmrätt och bubbel!
Grymt gott bubbel.
Väldigt grymt gott och äkta bubbel.
Fast här hölls det på de traditionella könsrollerna minsann, inget provsmakande för min del.
Å andra sidan var maten superb.

Så ut i kylan och snedda tillbaka till Gräddhyllans granne, De Luxe.
De krogarna hör egentligen ihop, fast det är lite mer restaurangbetonat inne på GH och betydligt mer drag inne på DL.
Här hängde vi runt en stund innan vi traskade/trippade mot hotellet och körde lite barhäng på Lagerlunden.

Slutligen intog vi rummet, frossade i frukt och choklad, sprätte runt lite mera bubbel och sov som grisar.
Tyvärr visade sig Stenkrossaren inte må så superbra som vi önskat så det blev en relativt snabb utcheckning och hemhämtning av barnen.
Trodde vi ja!
När vi väl kom hem till storsonen, satt samtliga småttingar och var hur nöjda som helst och vi fick åka hem utan huliganbarn i bilen - de anlände med hemkörning några timmar senare.

Väl hemma möttes vi av 12 grader varmt i matrummet, glada hästar och ett stort behov av vedsläpande.

Och idag har jag haft ännu en eftermiddag på stan, denna gång i sällskap av stora dottern.
Fika på Askelyckan, lite planlöst runttravande i affärer och några galna reafynd (oerhört praktiska sådana för en mångmamma på landet med stadsambitioner), självklart ett par skyhöga guldpumps och ett par lika ankelknäckande höga svarta stövletter!
Vad annars?





fredag 25 januari 2013

Varning på stan'

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas.
Om man som vi flyttar bortom ära och redbarhet, rätt ut i spenaten, massor med mil ifrån allt vad släkt och potentiella barnvakter heter - och dessutom har den goda smaken att yngla av oss in absurdum - då är det ju fiffigt att vi även lyckats prestera egna barnvakter!

Storsonen gör en insats för kung/drottning och fosterland ikväll!
Han har tagit sig an sina fyra små-vilda-glada syskon för att de åldrande föräldrarna ska få chansen att göra stan osäker.

Här ska det ätas på lokal, utan större risk för att behöva ranta runt matbordet och torka upp efter spilld mjölk.
Kanske till och med kan ha på mig presentabla kläder som inte omedelbartbums halkar på sniskan och suger åt sig ketchupfläckar från tre meters håll!?

Undrar om jag kommer ihåg hur man uppför sig vid ett restaurangbord eller om jag genast kommer börja försöka sopa rent under samtliga bord, plocka ut disken och torka bordsgrannarna i mungipan?

Hursomhaver, det ska bli så attans skoj!

Back to basic

Nu var det några år sedan jag såg något avsnitt av 'Farmen'.
Ändå är konceptet, som jag minns det, rätt charmigt.
Att släppa loss en samling människor med begränsad erfarenhet av lantliv i en håla där de får jobba aktivt för överlevnaden på samma sätt som människor gjort i århundraden, väcker ändå en del funderingar över vårt nuvarande relativt behagliga och stundtals konstlade liv.

Jo, konstlade!
Att knö in massvis med människor i höga hus, fjärran från naturen, långt ifrån de naturliga jaktmarkerna, där maten växer i plasttråg i kyldisken på Ica, det är faktiskt rätt konstlat.
Kanske är det inte så konstigt att jag - som uppvuxen i utkanten av storstaden - alltid hyst en längtan tillbaka till ett romantiserat ursprung?

Visst, det finns enklare och mer bekväma sätt att framleva sina dagar på, än på en gård där värmen kommer från den egna skogen.
Inbegripet en ohemul massa egen arbetsinsats för att få värmen där den bör vara.
Mitt stundtals ynkliga gnällande om vedsläpande hit och dit är faktiskt rätt tröttsamt i sammanhanget med tanke på den arbetsinsats som krävs innan veden ens kan staplas eller börja släpas.
Ändå är det befriande att faktiskt ha tillägnat mig lite halvtaskig koll på var maten egentligen kommer ifrån, vilket jag ser som en av de största fördelarna.

Innan jag landade på en egen gård, hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli en sådan där driftig kvinna som kunde odla lamm och avla potatis.
Ej heller en sådan som stoiskt kunde vara med om tuppnackning.
Pumpstrippning på asfalterade gator och nattklubbshäng var mer min melodi.
Då.

Men poängen här är att ju mer vi fjärmar oss från vårt ursprung, desto mer konstlat blir livet.
Stadsbor - lite föraktfullt uttryckt - har djur de förmänskligar in absurdum.
Det är ett evigt daltande, puttinuttande och rosettknytande på alltifrån kaniner till minigrisar.

På landet är det betydligt mer rakt på sak - djur är i första hand mat!
Eller nyttodjur.
Eller kanske till och med skadedjur så som vildsvin, vilket i och för sig också kan betyda att de blir mat!

Jag har varit med om slakt av mitt allra första egenodlade lamm.
Jag finstyckade kroppen själv.
Jag har begravt kaninungar och dödfödda lamm.
Jag har plockat tuppar, efter ha hållit i dem före yxträffen mot huggkubben.
Jag vet hur en potatis bör kupas.
Kan skilja på ätliga och oätliga växter.

Hjälpt till vid rådjursslakt och malt älgfärs från djur som skjutits på egen mark.
Ett litet steg för människan men ett stort steg för min egen del, asfaltsuppfödd som jag är.

Och ja - jag kan faktiskt ha en viss förståelse för att alla inte tycker att det är så värst upphetsande att bevittna en lammslakt!
Även om jag i smyg är rätt stolt över min egen förmåga att skaffa fram mat på bordet till min familj, vare sig de är vegetarianer eller köttätare .



torsdag 24 januari 2013

Påläggsreserven

Snart är det hästsalami som kommer inmundigas morgon, middag och kväll.
Tror ni inte att stollarna till kusar vägrar rätta sig i ledet och hålla sig på mattan - vilket är detsamma som inom stängslets fyra hörnor.

Självklart var de på fel sida igen.
I hagen intill.
Den som vetter mot sjön - där isen är tillräckligt tjock att trava ut på - och i värsta fall gå ner sig i.
Inget drömscenario direkt. 

Nej, jag tänker inte trotsa kylan och mörkret beväpnad med pannlampa för att se efter var exakt de rivit ner eltrådarna denna gång.
Då är det betydligt troligare att jag nyttjar klippmaskinen och skalar av deras värmande och isolerande päls.
För jag antar att det är just deras finfina ludd på kroppen som gör att de helt sonika ignorerar eventuella stötar!

Alternativet är ju fotbojor eller ständig stallförvisning?
I morgon är det jag som förflyttar de rymningsbenägna fyrbeningarna till en annan hage, en bra bit ifrån läskigt istäckta sjöar.

Bortskänkes mot avhämtning?

Jag är väldigt förtjust i mina fyrbeningar.
Verner och jag har kamperat ihop sen hösten -98 och hans sällskapsdam, som blixtsnabbt åtog sig uppgiften som Alfahona, har hängt med sen detta sekel var nytt.
Lilla cowboyhästen Sara är relativt ny i gänget med sina knappa fyra år i flocken.

Ändå var samtliga hästar väldigt gratis i morse när jag gick för att fodra.
Alla tre hade helt sonika travat rätt genom stängslet, rivit ner det och lyckats slita loss långa eltrådar som låg lite dekorativt draperade över buskagen.

I denna fantastiska värme *harkel harkel*, var det måttligt roligt att lappa och laga, byta ut isolatorer och dra ny tråd.
Speciellt som dagens grovarbete inte var klart när stängslet var färdigt.
Nejdå, då återstod det att dra in kubikvis med ved för att mota kylan i grind.

Fast det är klart, jag föredrar att pulsa fram över vidderna i sträng kyla och solsken, framför tanken på att göra samma jobb i nollgradig värme och ihållande regn.
Dessutom medförde förmiddagens utepass en viss hunger, så nu när energidepåerna är laddade igen, ska jag börja brottas med en mer stillasittande och tankemässig utmaning.
Dags att prestera nästa veckas krönika!

onsdag 23 januari 2013

Brådska

Det vore verkligen jättetrevligt att hänga med er idag men jag har absolut inte tid med det.
Polar/ryss/ishavskylan eller vad den nu kallas för, har som bekant tagit ett järngrepp över årets kyligaste månad och veden måste forslas in, djuren utfodras, kylen fyllas på, texter skrivas och barn så småningom hämtas.

Det är ju fint att solen skiner i alla fall.

tisdag 22 januari 2013

Bröstpress

Av samma anledningar jag valde att avstå från fostervattensprov när Nupp-Kub-testet visade en förhöjd risk för eventuella fosteravvikelser vid en av mina graviditeter, kommer jag nu att avstå från mammografin jag blivit kallad till.
I alla fall den här gången.

Kontroversiellt?
Ja visst, speciellt i landet Sverige där vi sedan decennier lämnat över det egna ställningstagandet till myndigheter och auktoriteter.

Jag är kanske ute och cyklar helt, inte minst med tanke på att jag hade en vän som dog i bröstcancer, min egen mamma som genomgår palliativ vård för inoperabla metastaser i levern och det faktum att jag som medelålders kvinna börjar närma mig riskzonen för att ådra mig allehanda krämpor av ålderskaraktär.
Ändå väljer jag att låta bli.

Varför?
Kanske för att jag fortfarande betraktar mig som odödlig?
Eller för att jag är fatalist?
Kanske så enkelt som att döendet inte skrämmer mig längre, jag har redan varit i väntrummet men blivit tillbakaskickad.
Min tid kommer men jag vägrar rätta mig i ledet okritiskt och bara gapa och svälja allt som förståsigpåare hävdar är saliggörande.

Det finns stora skillnader mellan olika västländers synsätt på huruvida mammografi verkligen räddar liv?
Olika forskningsunderlag tyder istället på att strålningen i sig är mer skadlig än vad som hittills sagts.
Att felbehandlade och i-onödan-behandlade kvinnor kan bli resultatet av dessa screeningar.
Att dödligheten inte är kopplad till antal upptäckta tumörer, vare sig de är god-, eller ondartade.
Eftersom jag inte är medicinskt utbildad, måste jag lita på min läsförmåga och min egen kompetens att läsa mellan raderna.
Att kunna dra slutsatser och riskbedöma.

Även om det kan tyckas vara ett rebelliskt ställningstagande, oansvarigt, stick i stäv med medicinska rekommendationer eller på annat sätt upprörande, är det fortfarande mitt ansvar att välja hur jag vill göra.
Av det skälet kommer jag heller inte länka till de olika sidornas slutsatser, vill ni läsa på får ni söka informationen själva.
Jag kommer heller inte ha åsikter om hur någon annan kvinna gör, det måste få vara ett eget beslut - eller ickebeslut.
 
Och ja, ni kan få säga: "Vad var det vi sa!" och dansa på min grav den dagen det visar sig att jag haft helt uppåt väggarna fel och dött i bröstcancer.



måndag 21 januari 2013

Finfördelning

Jag tycker att vi haft en ytterst välfungerande uppdelning denna kväll, jag har ätit gott, fnissat mycket och svävat ut i visioner i grannbyn med mina Alphamammor, medan far-är-rar nattat små-vilda-glada och förvandlat hyllorna till välförankrade och nästintill klättervänliga redskap.

Imorgon återgår jag i städ- och hushållstjänst igen!


Dagsplanering

En ny vecka och förvånansvärt smidigt att få upp de små-vilda-glada ur sina sovvarma sängar?
Har jag tur kommer far-är-rar att skruva fast mina hyllor ikväll medan jag själv är iväg och skrattar så att jag gråter tillsammans med mina Alphamammor.
(Jo, jag kan också skruva fast hyllor i väggarna men jag saknar väggbeslag som maken lovat att inhandla på väg hem från jobbet.)

Nu ska bara tundrans permafrost trotsas så att hästarna får mat, pannan ett förråd ved och jag omvandlar några tusen kalorier ingluffad Roquefortost till rörelseenergi.

lördag 19 januari 2013

Hipp hipp hurra!

Grattis bloggen!
Din fyraårsdag har jag tillbringat med tidningssvärta på fingrarna, limklet överallt och en förvandlad hallvägg som slutresultat.
Bokhyllorna är hopskruvade och eftersom vi valde att rata bakstyckena, angrep jag mitt sparade tidningsförråd och limmade fast franska, tyska, engelska, polska, ryska och kinesiska tryckta sidor direkt på väggen.

Nu tänker jag fortsätta fira din födelsedag med ett glas rött innan jag skrapar bort limmet från naglarna!

fredag 18 januari 2013

Vanvettiga syprojekt

Ibland är tröskeln erbarmligt hög för att komma igång med projekt, ibland är det en larvigt kort startsträcka.
I förrgår snubblade jag över helt fantastiska skapelser på nätet i min jakt på något helt annat.
Idag kastade jag mig in till stan för att idka loppisjakt, målmedvetet och koncist.

En proppfull kasse senare och några futtiga sedlar fattigare snurrar tvättmaskinen i 60 grader med mina fynd.

Här ska kreeras!

Och ja, ni får vänta lite på resultatet, jag har en bokhyllevägg att skruva upp först så alla mina syattiraljer hittar hem.


torsdag 17 januari 2013

Egenmedicinering?

 Det finns fler brott jag anser bör höra till de där förövaren/na har förverkat rätten till att kallas mänskliga.
Våldtäkter till exempel.
Den här asiatiske galningen borde få pröva på sitt eget antagande - gärna flera gånger efter varandra, med många olika storlekar på strap-on i gungning!

Om inte annat borde det ge honom en något mer nyanserad bild av vad njutning innebär!

Amöbafasoner?

Jag ogillar tanken på medborgargarden.
Jag vill gärna fortsätta tro att ett frihetsberövande, sanktionerat av samhället, leder till något mer än "androm till varnagel".
Att en frisläppt fånge faktiskt har suttit av sin tid och sonat sitt brott.

Tyvärr vill jag tro det - vilket inte betyder att jag verkligen litar på det.

Den här mannen, om jag nu ska döma lite slarvigt efter medias rapporter vilka är de enda jag tagit del av, känns inte helt stabil att ha lösdrivande ute samhället igen.
Men vad vet jag?

Just förlåtelsebiten och avsaknaden av hämndbegär har jag svårast för när vi pratar Nya Testamentet visavi Gamla dito.
Om det fungerar och när det fungerar, är det ett bevis på att brott inte lönar sig.
Att det verkligen är bättre att fria än fälla.
När det däremot inte visar sig ha effekt, då slår tanken på "ett öga för ett öga" till blixtsnabbt.

Dessutom är jag inte mer än människa och hans brott är ett av de allra mest avskyvärda jag kan tänka mig.
Att misshandla och slutligen döda ett barn är så lågt stående man bara kan komma, faktiskt så lågt att jag anser att gärningsmannen/kvinnan förverkat rätten till att kalla sig själv för människa.












Om att hoppa i galen tunnna...byxa!

Trots isbjörnskyla och barnborttappade papper/vantar/böcker, blev det en rätt skojig morgon.

Far-är-rar kom nämligen hem igår och gnydde missbelåtet över att hans nya svarta jeans verkade ha tappat skick och fason.
Var det månne jag som hade torktumlat sönder dem?
Nix, det förnekade jag givetvis men kunde inte annat än hålla med om att byxorna faktiskt inte satt lika bra som tidigare - lite slappa och hängiga upptill var de allt.
Kanske lite väl smala vid vristerna också?

Förklaringen kom imorse.
Visst hade jag gjort ett misstag med jeansen.
Inte tvätt- och torkmässigt men likväl ett litet misstag.
Jag hade glad i hågen stoppat ner hans rena tvätt i rätt lådor av bara farten när jag sorterade runt de små-vilda-gladas alla kläder - fast det var visst inte hans jeans som hamnat i hans låda?

Det var mina!






onsdag 16 januari 2013

Idéer på kö!

Efter en lång period av total stiltje på den kreativa fronten, fastnade jag framför den ena sidan efter den andra på nätet idag och drabbades av tusen och åter tusen idéer som anföll med full kraft.
Inspiration kan komma när man minst anar det - eller när man egentligen letar efter något annat.

Nu behöver jag bara hitta alla undanstoppade och sparade bra-att-ha-saker innan jag kan ge mig i kast med att finslipa lite på det redan uppfunna hjulet!

tisdag 15 januari 2013

Aj

Visserligen bor jag inte i Saltsjöbaden, där städpersonalen snyter åt sig stillastående tåg och rammar rätt in i intet ont anande folks kök.
Inte heller har jag lekt 'åka kana mellan stora långtradare' på Tranarpsbron i Skåne.
Det är jag tacksam för - samtidigt som jag lider med de som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle idag.

För min del får det räcka med lite lagom ynkande över en arkeologisk utgrävning av plånbokens innehåll efter tandläkarens liknande utgrävningar efter finfina tandstensskatter under tandköttet och mellan överkäkens tänder idag.
Jo, till och med jag accepterade bedövning och det var nog klokt gjort.
Även om den släppt nu.

Om två veckor ska jag utsättas för en liknande behandling av underkäken.

Ska bli jättekul, verkligen.

måndag 14 januari 2013

Billy

Jag ska inte påstå att alla svenskar äger en Billy men väldigt många gör det.
På något sätt verkar det ha blivit ett obligatorium att införskaffa en eller flera Billyhyllor till sitt första gemensamma hem.
Vi gjorde aldrig det.

Inte till det andra, tredje, fjärde eller femte hemmet heller.
Första nu - snart 26 år - och många flyttar senare, är det på väg en hemleverans av en hel bokhyllevägg till det Mångmamska hemmet.

Förhoppningsvis ska jag äntligen få lite ordning på de små-vilda-gladas allt pyssel och mina kopiösa mängder med tyg/tråd/garn/allmäntkrafs.

Böcker?
Nej inte i dessa hyllor - det är en senare fråga när vi hunnit fram till stadiet; byggafärdigtbiblioteket.

fredag 11 januari 2013

Folk och rövare i Kamomilla stad

Jag tycker faktiskt det är bra att debattera innehållet i olika böcker och texter.
Till och med nödvändigt, eftersom tiden för skriftens tillblivelse oftast speglas medvetet, eller omedvetet i verket.
Av historien kan vi dra lärdomar och bilda oss en uppfattning om hur samhällsstrukturen och idealen såg ut.
Då.

Men att censurera texter med motiveringen att de är högerextremistiska, rasistiska eller nedvärderande är inte rätt taktik.
En livlig samhällsdebatt om vilka värderingar och vilken värdegrund som bör råda är självklart.
Att dessutom lyfta fram olika tidsepokers litterära verk och skärskåda dem är enda sättet att kunna se om utvecklingen gått framåt, bakåt, i sidled eller fullständigt i stå.

Att angripa barnlitteratur utifrån ett nutida perspektiv och synsätt är fruktlöst, likt det Sofia Jupither gör med Thorbjørn Egners bok "Folk och rövare i Kamomilla stad".
Barn ser på sagor och historier som en verklighetsflykt, ett spännande avbrott, inte som en totalitär sanning.
Visst kan det tyckas vara lite väl äppelkindat och rosaskimrande i den lilla staden men om alternativet är realistiska verklighetsskildringar förlorar sagorna sin magi.

Barn är inte dumma.
De tror inte på fullt allvar att de kan resa till månen med hjälp av en luftballong, de är inte bortklemade prinsessor som bara väntar på att prinsen på sin vita springare ska komma och rädda dem undan den elaka häxan, ej heller oövervinnerliga superhjältar i långkalsonger.
De är små människor i behov av ord och förströelser - på samma sätt som vuxna gärna sjunker ner i soffan och tittar på en deckare eller en romantisk komedi.

Att angripa skildringen av hur de tre rövarna kidnappar fröken Sofia för att få en hemhjälp i boken, gör att jag undrar om denna  teaterregissör verkligen läst fortsättningen?
Om inte fröken Sofia är en stark och självständig kvinna, med förmåga att ta vara på sig själv, då vet jag inte vem som skulle kunna vara det?
Hennes handlag med Kasper, Jesper och Jonathan bevisar om något att brott inte lönar sig.

Att det sen är oerhört viktigt att ta ställning för etniska minoriteter, värna om de svaga och utsatta, handla mot andra som man själv vill bli behandlad - det brukar barn vara bättre på än vuxna.

Välskrivna och fantasieggande böcker är betydligt bättre att läsa och diskutera kring än realistiska verklighetsskildringar om vi vill att våra barn ska få med sig en lust till läsandet och en tilltro om sin egen kapacitet till kreativt tänkande och problemlösande.
Anser jag!


onsdag 9 januari 2013

Ok, en sista vända i epitet-träsket!

Visst finns det tusen och tusen sätt att känna sig kränkt på.
Å egna eller andras vägnar.
Om vi ska skala av alla epitet, undvika generaliseringar, passa oss noga för att inte trampa någon på tårna genom vårt språkbruk - då blir det rätt trist att skriva, prata och diskutera.
Att nyttja ett dynamiskt språkbruk är inte synonymt med att vilja kränka andra.
Inte heller är det ett självändamål att mainstreama sig för mycket, av rädsla för att kanske stöta sig med någon.

Oavsett om det är väsentligt eller inte om huruvida bögLars verkligen är bög eller inte, oavsett om det är relevant för samtalet/texten att rörmokarLars just kröker rör och rensar avlopp som profession, är det ett sätt att förhålla mig till min omvärld.
Inte nödvändigtvis bra men heller inte direkt dåligt.
Bara är.

Jag tänker inte sluta ge epitet till mina vänner och bekanta.
Jag förutsätter att det är ok att prata om mina vänner i pseudonymform eller med tillagda prefix ända till dess de ber mig täppa igen truten och sluta kalla dem för allehanda konstruerade namn.
Jag råkar gilla min bekantskapskrets, oavsett om de etiketteras av mig som plåtslagare, forskare, norrlänningar eller arbetssökande 12-barnspappor.
Det säger verkligen inte ett dyft om personen bakom.

Försök själva - sätt epitet på mig!
Eller beskriv mig helt enkelt.
Jag lovar, ni kommer aldrig kunna täcka in alla mina egenskaper, egenheter, kunskaper eller mänskliga brister.
Därtill är vi alla alltför komplexa.

Och skulle någon av mina läsare ta illa vid sig går det bra att hojta till.
Alternativt sluta läsa.

Gäsp

Idag är det så grått och sömnigt att inte ens en kanna kaffe - till - hjälper.
#långdagsfärdmotnatt

tisdag 8 januari 2013

Människosortering och epitetsutdelande!

Apropå det här inlägget, fick jag några kommentarer på fb där jag ansågs odla stereotyper.
Visst, jag kan hålla med om det - till viss del.
Allra helst om man läst underbaraClaras inlägg, baserat på vad Amanda Schulman ska ha skrivit i frågan, ett inlägg jag för övrigt inte ens kan hitta när jag söker på nätet.

Fast nu är det inte fullt så enkelt att jag bidrar till att odla stereotyper, även om det som sagt till viss del stämmer.
Också.
Min poäng är att vi alla människor uppskattar att göra vår omvärld begriplig.
Antingen genom att dela in den i onda-goda, vita-svarta, kristna-muslimer, homo-hetero eller enligt någon annan lika urbota dum men fullt begriplig skala.

Därtill uppskattar jag adjektiv.
Gränslöst mycket.
För att kunna skilja på alla Annor, Leifar eller Saror, är det lätt hänt att jag lägger till ett signifikativt epitet framför namnet.
Vare sig det är bonde-, hemmamamma-, somaliske- eller flata-.

Epitetet i sig säger ju ingenting om hur personen verkligen är!
Vars och ens egna fördomar säger mer om hur vi uppfattar prefixet framför ett namn.
Är det ok att kalla någon för lärarLena och bondeArne men inte bögLars?
Eller är det bara ett sätt att särskilja två eller flera Lars från varandra i bekantskapskretsen?
RörmokarLars och adelsLars säger ju inte så mycket om vilken typ av relation jag har till dessa Larsar utan mer om vilken Lars jag avser.
Att sedan adelsmannen driver ett hemlöshetshärbärge i en storstad och rörmokaren bor på en stor ärvd herrgård är ju inget som framgår av deras tilldelade epitet.
Inte heller att den omtalade bögLars i detta fall är en fullständigt okänd näringslivstopp med otaliga styrelseuppdrag.

Är det fördomsfullt att överhuvudtaget etikettera någon?
Eller förminskas personen då?

Samtidigt är det enkelt att dra en viss typ av företeelser och personer över en och samma generella kam.
Där kommer fördomarna in i bilden men även det är en sanning med modifikation.
Erfarenheten jag tillskansat mig genom åren, säger mig att det finns vissa likheter mellan olika typer av yrkesinnehavare, även om deras personliga egenskaper skiljer sig markant åt.

De lärare och pedagoger jag - mestadels - stött på, gillar att undervisa och leda.
De flesta bönder är män.
Flertalet vänsteranhängare anser sig vara feminister medan reklamare i Stockholm gärna nätverkar på krogarna runt Stureplan.

Självfallet hårdrar jag det hela en smula nu men samtidigt vill jag försöka påvisa att vi alla dras med en ohemul massa förutfattade meningar om vår omgivning som gör den begripligare för oss själva och enklare  att förhålla oss till.

Även om det nu råkar vara så att vi anses befästa stereotyper.
För hur skulle vi kunna låta bli helt och fullt, hur fördomsfria vi än försöker vara?







Flyktbenägen

Alltså det här med vinterväder - ska det vara nödvändigt?
Jag brukar ju hävda att det är trevligt med årstidernas vädervariation men kan det inte vara lite stabilt ändå?
Vintrarna var liksom vintrigare förr, då när jag var barn.
På samma sätt som att somrarna var somrigare.

Eller åtminstone när mina stora barn var barn.

Nu är det snöanfall i massvis - som töar bort - som fryser på - som fylls på uppifrån av ännu mera snöanfall.
Ja, just 'anfall' känns mer korrekt än bara det mer modesta 'fall'.

Tror jag måste lära mig att teleportera mig under detta år.


måndag 7 januari 2013

Frukostpatrullen

En enda gång under de senaste dryga två veckorna har jag varit uppe före halv nio.
Imorse började dagen redan kvart över sju.
Inte helt otippat är det bara jag och Pysselkungen som är på benen, nyfrukosterade och påklädda.

Jag ser inte fram emot tanken på att behöva dra upp barn ur sina sängar, varken idag eller imorgon när skolan börjar men om vi inte försöker vrida dygnet tillbaka i rätta gängor idag, kommer det att vara stört omöjligt under resten av veckan.

Wish me luck...

söndag 6 januari 2013

Bögar, flator och födelsedagsbarn!

Efter ett nästintill oändligt långt jullov med en tättslutande glaskupa över familjen, är det rätt skönt att få återgå till vardagen snart.
De små-vilda-glada har byggt syskonrelationer och vi har bara njutit av att vara.


Visserligen har jag till största delen avhållit mig från att hänga på nätet men ett visst surfande har jag inte kunnat motstå.


En alltid lika högaktuell fråga jag snubblar över med jämna mellanrum är den om homosexualitet.
Eller kanske snarare fördomarna kring bögar och flator.

Ni som hängt med mig i bloggen länge, vet ju vad jag anser om fackindelning i allmänhet och om fördomar i synnerhet.
Med handen på hjärtat kan jag ärligt talat inte begripa vad jag skulle kunna ha för rätt att ha åsikter om någon annan människas val av partner?
Ännu mindre varför det stundtals ska vara sådant rabalder om det?

Som äldre tonåring på Stockholms krogar var bögarna flitigt förekommande i bekantskapskretsen - inte minst bland frisörerna och stylisterna.
En förträfflig tillgång i egenskap av smakråd när det skulle ut och shoppas kläder!
Flatorna stötte jag inte lika ofta på däremot.

Nu, många år senare och boendes utanför staden, är det betydligt fler flator än bögar jag känner.
En av dem fyller faktiskt år, just idag!
Grattis extradotter A!

En annan är min fina Freundin som tog sin son under armen och flyttade hem-hem till Tyskland igen efter en hiskelig massa år i Smålands urskogar, nu i höstas.
Från ett ensamt liv med sin son i torpet, till att agera sexbarnsmamma i en stor och härligt stökig regnbågsfamilj i Hamburg.
Delar av hennes nya familj hann jag träffa under julledigheten när de var hemma på besök i skogen.

Som vanligt körde vi med en underbar blandning av tyska-svenska-engelska när vi pratade!
Huvudsaken är att alla försöker förstå varandra - och tillåter varandra att få vara de personer de är!

Vem vi än må älska eller leva tillsammans med!