onsdag 30 januari 2013

Ska vi prata om cancer

Cancer, en vidrig och eländig sjukdom.
En sjukdom som drabbar alla människor, om de inte hinner dö av andra anledningar dessförrinnan.
Vissa cancerformer tycks ha en viss ärftlig betingelse?
Andra får man jobba ihop till själv genom ihärdigt pressande på stranden eller aktivt asbestjonglerande på jobbet men de flesta sorterna dyker liksom bara upp som en ovälkommen, ickeinbjuden och omöjlig-att-vräka-gäst.

Kristian har jag skrivit om tidigare.
Hans tid rinner ut, fortare och fortare.

Min mammas prognos är inte bättre än Kristians, hon har bara inte hunnit lika långt in i sjukdomen än.

Imorgon reser hon en allra sista vända för att träffa sin tyska barnflicka, en idag 90-årig gammal dam som bor i södra Tyskland.
Har vi tur orkar hon och hennes kropp en sista påsk på landstället med barn och barnbarn omkring sig men utsikterna för att återfinna henne kring midsommarstången är små och att hon hinner uppleva ännu en jul till är obefintliga.

Det handlar om palliativ vård här med.
Vård i livets slutskede - så obarmhärtigt och obändigt slutgiltigt det låter!

Det orättvisa i Kristians fall är hans ungdom, barndrömmar och alla framtidsvisioner som inte kommer att inträffa.
I min mammas fall, att hennes nyss påbörjade pensionärsliv inte hinner bli så värst långt.
Att hon inte kommer att hinna!

Smaka på det ett tag, alla ni som stressar runt för att hinna-fixa-trixa-handla-hetsa-jaga.
Att inte hinna!
Det är tungt.
Tanken på att tiden verkligen, verkligen tar slut, den måste alla med en obotlig sjukdom lära sig att förhålla sig till.
Alla vi runtikring en dödligt sjuk människa, vi måste förhålla oss till vetskapen om att inte heller vi kommer hinna.
Hinna säga alla ord, inte göra alla saker tillsammans som vi tänkt att det skulle bli tid för - någon gång, sen, senare, lite längre fram.
Den möjligheten rycks bort.

Vi vet alla om att vi en gång ska dö men de flesta av oss kan leva lyckligt okunniga om hur begränsat med tid vi har kvar.
Det blir ett annat sätt att leva på när döden knackar på och slår sig ner i väntrummet, bläddrandes i en tummad tidning, bidande sin tid.
Lite som ett vakuum, en tillvaro i en bubbla, innesluten och distanserad från det vanliga livet.

Och han Döden, han är inget trevligt sällskap!



11 kommentarer:

Anitha Östlund Meijer sa...

Lider med dig.
Min mormor dog av cancer alldeles för ung. Hon dog efter bara några månaders sjukdom. Cancersvulsterna fanns överallt.
Vår älskade dagmamma råkade ut för samma sak.
Min moster dog i cancer i halsen
Min farfar dog av cancer i huvudet
Vår släkt dör alldeles för tidigt i Kräfta som det kallades förr och jag skulle ljuga om jag inte funderar ett extra varv ibland.
På mammas sida sitter cancer på pappas demens, ingen bra prognos för mig va?
Kramar

Mångmamma sa...

Låter inte som någon rolig släktkrönika direkt, Anitha!

Lippe sa...

Har också cancern i familjen. Just när en var klar med behandlingar och operationer drabbades nästa. Nu min far som antagligen har samma tidsplan som din mor. Min far är nog ca tjugo år äldre än din mor så man kan väl vara tacksam för.den biten iaf. I övrig så försöker jag göra varje stund till att bara bli så bra den kan. Lycka är att få gubben att skratta så att han får torka sig i ögonen, att för en liten stund låta honom få vara något annat en bara en sjuk gammal gubbe. Jag tar en dag i taget, kollar av hur han mår och kan bara hoppas att det inte blir allt för plågsamt för honom. Och någonstans inom mig så känns det svårt och jag är arg. Men det får jag ta sedan, nu ska jag göra vad jag kan för att pappa ska känna sig trygg och för att lura fram så många skratt som möjligt. Det är tungt och jag förstår vad du har att kämpa med, kanske att du har en större orättvisekänsla att tackla än vad jag har. Jag skickar en önskan om styrka och gott mod! Kram.

Milla sa...

Fuck cancer!!!
Varma kramar till dig ♥

Livets vägar sa...

Hej, Hittade din blogg genom Fr. Hulda. Du skriver så fint. Jag lider med dig och själv är jag ensam mamma och är drabbad av cancer. Men överlever f.n.
Jag verkligen hoppas med hela mitt hjärta att din mamma orkar med resa och mötet med sin barnflicka. Jag förstår hur viktigt det är för henne. ♥
Tänker på er!
Kram. Tali

Ezter sa...

Alla andra har redan sagt allt. Jag skickar en stor kram! Håller tummarna att mamma får vara med ett bra tag till, men, bara så länge hon själv orkar!KRAM!

margareta börjesson sa...

Fint skrivet om det svåra, och om döden som vi kanske måste "glömma" för att kunna leva, också när vi är friska - hoppas din mamma kan resa, hoppas Kristian får någon tid till

Charlotte sa...

Döden är aldrig rättvis, när den än kommer i livet. Den är det enda riktigt säkra som finns utstakat i vårt liv. Livet börjar när vi föds och döden går bredvid hela tiden.

Småländskan sa...

Kram vännen!

bosseliden sa...

Ett fint blogginlägg om något som är svårt och tungt. Det är mycket Eva just nu. Precis nu sjöng Eva Dahlgren bakom min rygg "Vi gråter nu". Jag har nära till min egen gråt när jag läser om en annan Evas sorgliga sits. Jag har själv varit där några gånger. Det är även tufft att vara den som är anhörig. Många gånger känner man sig otillräcklig. Det är så mycket man vill ha sagt, saker man vill visa, stunder man vill ha tillsammans i framtiden. Den osäkra man inte vet något om. Hoppas att din mamma kan njuta av sin Tysklandsresa. Att hon är såpass bra så ni kan få en sista fin sommar tillsammans. Det finns inget annat att göra ibland än att ta ett steg i taget. En dag i taget. Försöka hitta de små ljusglimtarna så länge det går.
Bamsekram till dig Eva.

ullebengtsson sa...

Kram!