onsdag 3 april 2013

Gudar, koftor och störningar

När det kommer in nya, eller nygamla människor, i bekantskapskretsen, kan ett av tre inträffa.
Antingen gillar jag omedelbart.
Eller så berörs jag inte nämnvärt.
Tredje sättet är tristast - jag ogillar instinktivt.

Antagligen är det så för det flesta av oss?!
Problem uppstår först när jag gillar lite, rycker på axlarna en del och stör mig hejdlöst på annat - allt på samma gång hos samma person.

En sådan människas beteende har legat och gnagt i bakhuvudet på mig en tid och först idag under min stängsel-avkollar-runda, slog det mig vad det är som irriterar mig så.
Jag ogillar kraftfullt när någon är för bombastisk och tvärsäkert uttalar sig om precis allt, oavsett om personen i fråga har kunskap i ämnet eller ej.
Att ha vetskap om precis allt, är på något sätt förbehållet ungdomen - eller hur?
Åtminstone är det lättare att ha överseende med bombastiska uttalanden om allt och inget från en ung person med ringa livserfarenhet än från någon som borde ha hunnit lägga på lite mer kunskap till åldern.
Tycker jag - bör jag kanske tillägga för att undvika påhopp om att det är jag som är en tvättäkta besserwisser här.

Att få berättat för mig hur jag upplever saker, bör känna mig eller ännu värre; bör leva/äta/bo/göra, får mig att bli totalknottrig.
Jag menar, vem vill vara förutsägbar?
Och vem gillar tanken på att leva i en vänligt sinnad diktatur där någon annan talar om för dig hur du ska uppföra dig?
Högst tveksamt om ens de så aktuella nordkoreanerna gör det?

När jag sen har den dåliga smaken att ge mothugg och vilja argumentera emot personens åsikter och bestämda (van)föreställningar och  får höra att jag tycker eller känner fel, då slänger i alla fall jag in handduken helt.

Den gamle skalden Friedrich von Schiller var verkligen inte så fel ute när han frankt konstaterade att: Mit der Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens! */**

Lite hederlig ödmjukhet kan vara en rätt klädsam accessoar, så här inför inventeringen av vårgarderoben.
Jag jobbar själv på att göra plats för den bland alla gamla koftor. 


 * Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves!
** Nej, jag jämför mig inte det ringaste med några gudar här inte!

4 kommentarer:

mångpappa sa...

;)

Cicki sa...

Det är väl bara så att man kan inte älska alla.

Anitha Östlund Meijer sa...

Det låter som om du pratar om en person i min närmsta krets.. Sådana personer förpassar man långt bak i besöksregistret och stänger öronen när de kommer och hälsar på.
Det är så jag överlevt hittills.
Det är ju inte kul att debattera med varandra så fort man ses. Jag tycker i alla fall inte det.

Lagissi sa...

Hihi, det var bra sagt.
Jag är också ganska allergisk mot att någon skulle prata till mig på det sättet.

Jag har en granne här, två portar bort, hon svor åt mig helt i onödan för flera år sedan och sa att jag var dum i huvudet och lite annat. Så hon har helt enkelt slutat att finnas till i min värld.

Konstig taktik kanske många tänker, men det jag inte kan ändra på det får jag väl hitta ett sätt att stå ut med. Så jag ser henne inte längre.

Tja, det är mitt sätt....