måndag 7 oktober 2013

Byggare Bob rycker ut och skruvar ihop trasiga saker.

Det går bra att roa sig på lite olika sätt under första veckan i oktober.
Ett sätt kan ju vara att njuta av det fina höstvädret, ett annat att fira kanelbullens dag.

Man kan ju också ägna sig åt avancerat sidosteppande i trappan uppför, på väg till sängen efter en lång och trevlig fredag i slutet av september, när familjen blivit nästan komplett efter far-är-rars hemkomst efter några dagars tjänsteresa i landets nordligaste delar.
Det där trappsteppandet, i akt och mening att inte riskera svans- och tasstrampande av lycklig valp, kan ju också olyckligtvis resultera i att vissa förlorar balansen och druttar några trappsteg bakåt för att landa på vissa högeraxlar.

kan ju resultatet bli att vissa högeraxlar blir tvungna att åka till närmsta sjukhus för att få skojiga piller och sen vänta på att få trevligt metallskrot inopererat i sig också.
Det kan ju bli så.

När det blir så, får axeln med bihang snällt finna sig i att bara titta på det fina vädret genom ett fönster, samtidigt som ett visst smärtstillande medicinskt beroende arbetas upp under den där första fina höstveckan i oktober.

Nu har den hopskruvade axeln fått komma hem efter nästan 10 dagar på 'charken', aka kirurgavdelningen och jag kan intyga att det var gråtfärdiglyckligt att se min fina vän Catrin svänga upp sin limousin framför sjukhusets entré, för hemtransport - via ett snabbstopp hos taxifamiljen - där den familjens make hade svängt ihop en lunch till den här enarmade banditskan.

De små-vilda-glada påstod sig ha saknat sin ömma moders läxtjatande, så läxläsning fick det bli, innan far-är-rar och Sheriffen kom hem och snurrade fram en snarrig middag.
Valpen visste inte riktigt vilket, eller vems, ben han skulle stå på, så glad var han över att familjen var samlad igen.
Nu ska jag, min axel och den praktfullt regnbågsfärgade och imponerande svullna armen stoppa i oss trevliga små runda och avlånga piller, innan jag hoppas att John Blund knackar på.

Och bara njuta av att få sova i egen säng, på egen kudde.





 

6 kommentarer:

Ezter sa...

Så lätt händer en olycka alltså... Hoppas du slipper värsta smärtan snart! Hur länge är du konvalecent?

Mångmamma sa...

Ezter; Tja, som frilansare har jag redan levererat min första jobbtext efter op, skrev den och mejlade den från sjukhuset igår.
Och konvalescent och konvalescent...svårt att ta ledigt från livet liksom.
Blir väl till att lära mig be om hjälp med det jag inte fixar själv och lära mig hantera resten så gott det går...

Gafflan sa...

Men oj! Låter som om du ramlade rejält. Viken tur att det finns kirurgi. Hoppas att du tillfrisknar snart och att du så småningom kan slippa vara enarmad.
Krya på dig!
Stor kram.

Ezter sa...

Jo, klart det är svårt att ta ledigt från livet. Jag tänkte mer hur lång tid det beräknas ta att bli återställd? En axelop är ju ganska komplicerad!
Tycker verkligen du hade en makalös otur, som landade så illa!

Småländskan sa...

Men snälla, rara, goa mångis! Vad håller du på med? Eller vad höll du på med, snarare?
Du vet väl att sidosteppande ska göras på plant underlag! Helst med sockiplastliknande fotunderlag.
Jaja, nu är det hänt och du kommer så klart att aldrig nånsin sidosteppa i trappan igen, det är jag helt säker på!
Tur i oturen är att du inte slog i skallen. Axeln med järnskrot kan vara ok, men skallen med järnskrot är inte ok.
Jag har fortfarande problem med min vänsteraxel sen jag gjorde ett missat svanhopp från cykeln för 1,5 år sen.
Det ringde i cykelkorgen, jag böjde mig framåt för att svara, vinglade till, slog dit så det small om det, riktigt ordentligt. Så pass mycket att jag svimmade av en stund, eftersom jag såg, hörde folk i närheten som hjälpte mig upp, kollade mig...
Var inte hos nån läkare, gick till jobbet (du vet där man säljer såna där kalla godsaker), kunde inte röra vänsterarmen, som blev färgad svartblålilagröngulröd och svällde till minst en och en halv storlek.
I alla fall, den känns fortfarande den där axeln/armbågen, tror det är nåt som gick sönder.
Bra att du kom iväg till läkare, fick kollat vad som hänt.
Hoppas att det fixar sig med din axel. Var rädd om dig mångis!
Kram!

Mångmamma sa...

Tja, en 6-8 veckor minst får jag nog räkna med, enligt läkarnas svävande utlåtanden, innan jag börjar vara mer två- än enarmad!
Och visst var det både tur att jag inte drog i skallen någonstans, samtidigt som jag hade maximal otur som lyckades landa så pass snett på axeln att den sprack.
Småländskan min fina vän, vad ska jag säga?
Egentligen hade jag tänkt ignorera den första smärtan, gå och lägga mig och hoppades vakna som en hel och smärtfri Mångmamma dagen därpå.
Ända tills jag försökte ta av mig tröjan och insåg att det var en omöjlighet.
När jag sen försökte sätta mig på sängkanten och skrek rätt ut, insåg jag att jag nog inte bara hade 'slagit' mig lite - utan rätt mycket.
Var rädd om dig du med.
Kram