torsdag 30 oktober 2014

Kaos bor granne med...eller Pia bodde granne med Kim!

Cancer är en jävla skitsjukdom!
Jag önskar hett och innerligt att jag kunde utslunga tillräckligt många, kraftfulla och demoniska eder över detta djävulska påfund, starka nog för att av bara kraften och hettan i besvärjelserna, utrota eländet.
Eller - tillräckligt kraftfulla böner!
Det kan jag inte.

Ännu en gång har jag fått reda på att en alltför ung människa, en fantastisk kvinna, dukat under.

Hon som fladdrade in på min veranda för några år sen, fnittrade och pratade minst lika mycket som jag - och lika gärna nattetid - när vår äkta respektive oäkta hälft för länge sedan gett upp och gäspat sig till sängs.
Hon som fick mig att helt plötsligt, efter ett femtontal år i förskingringen, låta mer stockholmsk än jag någonsin gjort tidigare under mina första knappa 30 år i livet i den staden!
Hon som fick med mig på mitt livs första - och hittills enda - raggarbilstur!
Hon som alltid hade ett ess i ärmen, eller åtminstone några väl valda leksaker med sig till de små-vilda-glada.
Sommarpresenter de fortfarande minns, flera år senare!

Pia - du kommer för alltid vara saknad - men aldrig glömd!
Tack för all glädje!

21/10-1956
28/10-2014

lördag 25 oktober 2014

Bromsklossen Orvar!
Vad är det för fel på att ta hand om sin genaration?
Alla dessa fantastiska kvinnor och män som byggde, njöt och levde strax före oss!

En del är (tack och lov) fortfarande, ibland oss.
Alltför många har lämnat.
Redan.

Ikväll trampade Kim vidare.
Med sitt ostyriga hår, hesa röst, innerlighet blev hon ännu än av min föräldrageneration som lämnade Walk Over.

Knappast frivilligt om vi ska ha tabloiderna som rättesnöre.

tisdag 14 oktober 2014

Vissa saker är roligare än andra.
Det är betydligt mycket mer roligt att sy nya kläder - än att laga trasiga, till exempel.
Klart skojigare att duka fram på bordet än att duka av.
Trevligare att ösa på med pyssel, papper, färger och allsköns krimskrams n att städa upp efter miljoner små vilsesimmade pärlor, drivor med glitter eller sanera minimala papperssalladsbitar från golven.

Fast allra mest lattjolajbans av allt är faktiskt att hänga med små människor!

På hemväg till skolan igen, efter dagens idrottslektion (Ja, jag vet. Jag kan inte hålla mig ifrån skolan ens när jag inte är inringd som vikarie), fick jag en större del av förstagluttarna att ta stooora steg över de livsfarliga pirayalönnlöven som hindrade vår framfart.
En av tjejerna undrade om de verkligen var farliga? På riktigt.

Det stora flertalet var också med på agentleken där vi skulle försöka smyga in i skolbyggnaden utan att någon fick span på oss.




måndag 13 oktober 2014

I skolans våld, fortfarande eller igen?

Jag har nog aldrig kunnat misstas för att vara sävlig.
Aldrig gjort mig känd för att fundera länge och väl, vrida och vända på saker eller ha svårt för att fatta beslut.
Ibland går det fortare än annars.

Förra veckan innehöll inte bara ett nedslag i skolvärlden utan flera.

Ett föräldramöte där uppgivna rektorer larmade om skolans resursbrist - och då inte i fråga av ekonomiska medel - utan om lärar- och vikarietillgång.
Därefter fredagen som veks åt lilla Armbryterskans  klassutflykt.
Snöpligt slut på den långpromenaden dock.
Fyra mer eller mindre dyngsura och bäckbadade barn fick hystas in i bilen för att nå torrare och renare kläder än efter några kilometers fotvandrande tillbaka till civilisationen.
Behöver jag säga att min dotter var lerigast och blötast av alla?

Åter till det där med vikarier.
Jag började nog grunna lite på om jag inte borde rycka in lite?
Hänger på - och runt - skolans värld gör jag ju ändå i tid och otid.
Det var ju faktiskt med siktet inställt på lärarbanan jag en gång i tiden började läsa på universitetet, även om eget barnafödande kom i vägen.
Under några år i slutet av 80-talet jobbade jag också som mer eller mindre stadig vikarie på flera skolor.
Just därför var steget inte så långt till att ta kontakt med ansvarig lärare på skolan igår när en vän till mig, tillika lärare själv på skolan, påpekade att vikariebehovet var skriande och 'kunde-inte-jag-tänka-mig-att-kanske...'?

Imorse plingade mobilen till strax efter halv åtta och 'den ansvariga' hörde av sig med en försynt fråga om jag möjligtvis kunde tänka mig att rycka in i en åttondeklass i svenska?
Kanske även lite svenska 2 i en femma?

Gissa om det var skoj?
En hoper morgontrötta 14-åringar är riktigt lattjo att hänga med.
Oförberedd och plötsligt inkastad blev det till att improvisera men lite läsande, krönikeskrivande (!), högläsning av elever som inte bott i landet mer än ett år, grammatikregler och tankar kring särskrivning hanns med.
(Kul kille, den där Sten! Ni vet; Sten tvättade jeans...)

Dessutom var det oerhört glassigt att få lägga vantarna på en enda elev i femman och  hjälpa till med läsning, förklara obegripliga ord och peta in lite tiotalsövergångar i matematik, bara sådär...
Inte så värst busenkelt för någon med arabiska som modersmål där tidigare skolgång troligtvis varit något haltande?

Och vet ni?
Det här var faktiskt lite grann som att komma hem igen, trots att jag aldrig hunnit lämna skolans värld helt.
Antingen har jag själv varit elev/student, därefter vikarie eller med egna barn som elever. 
Kan jag mycket väl tänka mig att göra om!

Skolan är inte bara viktig - den kan vara lattjo också!



fredag 10 oktober 2014

Om jag var något misslynt över tillvaron i förrgår, är jag desto mer tillfreds efter dagens händelser.
Att ha förmånen av att få hänga med 30 stycken relativt små människor på spännande upptäcktsfärd i de lokala omgivningarna är stundtals magiskt.
Det finns en intressant historia kring alla orter i Sverige där folk valt att slå ner sina bopålar och vår 'by' är inget undantag!


onsdag 8 oktober 2014

Vet hut!

Ända in i döden ägnar du dig åt att söndra genom att härska.
Ända fram till det oundvikliga slutet styr du din omgivning med ett kopplat järngrepp.
Ett grepp baserat på lika delar skuld, skam och dåligt samvete.
Ett grepp som döljs bakom teatralisk tacksamhet och intetsägande pladder.

Detta, mina vänner, är föreställningen "Där ridån aldrig går ner".

Det är inte bara bra nu, det inte bara räcker och blir över - Det är nog nu!

Hur många fler kratrar av ohjälpligt sönderslagna relationer ska du lämna efter dig?

Gårdagens sena telefonsamtal från en gråtande och förtvivlad närstående, gjorde mig arg.
Inte på henne eller orsaken till hennes ledsnad utan på dig.
Ditt beteende som lett fram till all denna förtvivlan, all denna sorg och vanmakt vi runt omkring dig känner.
Det är inte ditt långsamt pågående döende som är mest sorgligt utan den tidigare levnadsresan du gjort.

Ditt sätt att tala milt till din omgivning så länge den hör på, för att omedelbart spy galla på vederbörande när du är i ett nytt socialt sammanhang.
Din oförmåga att stå upp för någonting. Alls. Någonsin.
Din skräck för att inte duga, inte räcka till, inte vara bra nog, har lett till att du söker förminska din omgivning.

Att så split - det skulle kunna vara synonymt med dig.
Alla dina diminutiva benämningar av andra.
Alla dina krav på din omgivning som är så självklara för dig att de åtlyds.
Alla förbehåll.

Jag tackar högre makter för att ha tagit mig ut ur ditt grepp för länge, länge sen.
Jag tackar också den övriga genetiska inblandningen i mitt DNA för att jag haft styrkan, modet och kraften att välja annorlunda.
Att jag slapp ut.
Att jag tog mig ut.

Jag förstår att jag är den största skurken, den skavande stenen, den oåtkomliga ultimata besvikelsen i ditt liv.
Jag bjuder på den känslan.
Jag till och med njuter av att få vara nageln i ögat.
Primitivt, kanske, hämndlystet, definitivt.

 -Har alla andra familjer det så här också? frågade hon som ringde gråtande igår.
 -Troligtvis inte, blev mitt svar.
Vi kunde haft det lite värre, med incest, missbrukande föräldrar eller mer våld - men annars känner jag inte till någon annan i min närhet som varit utsatta för så mycken psykisk terror under barndomen som vi.

Jag känner inte till någon annan släkt där det är mer regel än undantag att syskon lär sig att avsky varandra, där barn tar avstånd från sina föräldrar, år och decennier i sträck, där den kommande arvstvisten förbereds, läggs upp vackert och serveras på silverbricka, långt före dödens inträde.

Jag önskar att jag har fel men jag kan fortfarande bara utgå från mina upplevelser av hur det varit, är och förmodas bli.
Jag önskar att jag kunde hålla tyst, hålla tand för tunga och inte riskera att utsätta mig mer.
Det kan jag inte.
Den lilla gnutta av etik och moral jag tillskansat mig under resans gång gör det omöjligt.
Allt blir säkert värre innan det kan bli bättre men samtidigt är allt bättre än att fortsätta bida min tid.

Jag önskar att allt vore över.
Att du är nerskottad, ditt hem jämnat med marken, ditt eftermäle glömt och begravet lika djupt som du själv står i begrepp att bli.
En utopi som inte kommer inträffa.

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man

En av få verser jag minns från Den Poetiska Eddan.

Tillräckligt talande, anser jag!

Nu var det 2014*

Hur mycket jag än tjatar om att skolan är viktig, att kunskap är makt, att alla elever ska få möjlighet att tillägna sig det mest basala - som minst - är jag uppriktigt oroad över hur skolan verkligen ser ut.
Inte lärarnas kompetens, inte skolmaten, inte ens torftiga eller överfulla skolgårdar.
De allra flesta elever är också fullt möjliga att ha i möblerade rum -  även i grupp - men det som oroar mig är när några få stökbullar tar över.
På riktigt tar över!

Igår gjorde jag ett nedslag i mina barns verklighet och det mina vänner, det var inte nådigt.
Tre vuxna krävdes för att frakta tre ytterst bångstyriga elever tillbaka till skolan från idrottshallen, belägen några hundra meter ifrån skolan.
Ja, så var det visst ett tjog  med icke-fullt-så-bångstyriga små förstagluttare med i ledet också.
Som sagt, de allra flesta travade på, med gympapåsarna käckt på svaj, i högst normal oordning, lite haltande, lite svajigt och definitivt inte i marschtakt men ändå med målet i sikte.

De där andra tre däremot...

På en annan plats i 'Området Skola', hade ett annat av mina ättelägg vikarie.
Den, eller snarare de, stackars vikarierna hade inte haft det lätt.
Om man nu inte uppskattar att inte bli lyssnad på, få ihopkramade lappar kastade på sig eller ungefär noll respekt för tillsägelser?
Nu pratar jag inte om skoltrötta, målbrottsbrölande och hormonstinna tonåringar utan om högst nyblivna mellanstadiebarn!  

Att bli testad som vikarie, det har jag också blivit under mina år när jag jobbade i skolans värld.
Det ingår liksom att klassen testar vad den där nya personen har att komma med men som jag minns det, gällde det att vara oförutsägbar och omedelbar.
Efter gårdagen är jag inte alls så styv i korken att jag inbillar mig att jag skulle lyckats bättre än vad dagens vikarier gör/gjorde.

Så vad har vi gjort för fel?
Hur har det kunnat bli så fel när alla försökt att tänka och göra så rätt?
Reforma mig hit och dit, schemalägga lite här och där, vidareutbilda och kompetenshöja, delaktighet och utvärderingar på löpande band!

Jag har inga universallösningar, inga snabba kvick-fix, inga trollformler att slänga men jag har en sak.
En stark övertygelse parad med en minst lika stark åsikt.
Decennier av kollektiv fostran, taskig anknytning, vakentid fullproppad av aktiviteter, snabba upplevelsebelöningar och en allt mer frånvarande vuxenvärld har lett till att barn fostrar barn.
Inte helt optimalt.

Med frånvarande vuxenvärld avser jag både icke mentalt närvarande samt fysiskt frånvarande!
Det är liksom inget akvariejobb det här med barn.
Inget som funkar att rådda lite då och då, när man råkar komma ihåg det, mittemellan alla andra viktiga möten, spännande utmaningar och självförverkligande måluppfyllelser.
Och ja, jag är rent ut sagt skittaskig, generaliserande och icke politiskt korrekt nu men jag är fullt och fast övertygad om att elaka portvaktskärringar, griniga gamla mormödrar, knarriga farfäder och grannens-sons-unga-hustru samt hennes-uråldriga-faster hade ett mått av lugnande och övervakande inverkan på tidigare generationer.

På samma sätt är jag minst lika övertygad om att dagens förskolepedagoger gör sitt allra bästa för att hinna styra upp - och fram - dagen med en knippa snorhyvlar, från blöj-och-tult-stadiet till minihuliganer, redo för startblocket, inför kommande skolmangling.

Det räcker ändå inte!
Inte så länge jag hör galenskapshistorier om föräldrar som inte haft tid att träffa sitt barn mellan fritidshämtning-hemkokomst-middag och den egna träningstiden!?
Inte så länge vi fortsätter att prata till och inte med våra barn.
Inte så länge det förväntas att prick samtliga vuxna mellan 20 och 65 helst bör hetsa på med karriären/jobbet/löneslitet, störst tv-på-väggen, piffigast fritidsintressen och helst med mest välskötta trädgård, givetvis med grannskapets största och vräkigaste grill installerad, eller åtminstone inte den allra minsta och fjuttigaste bilen.

När ska min - samt föregående och kommande - generation/er, samhället, politikerna och vårt land begripa att det inte är möjligt?

Om skolan ska kunna återta någon som helst glans från fornstora dagar, krävs det att grunden är stabil (trygga, lyhörda elever, utan anknytningsproblematik), att de yttre omständigheterna underlättar för lärarna (vettigt antal elever i förhållande till utrymme, adekvat utbildning, status och lön)!
Allt detta förutsätter något annat, nämligen Närvarande Föräldrar!

Närvarande - på riktigt!
Både mentalt, emotionellt och faktiskt.
Självrannsakande, kritiska, närvarande föräldrar som inte bortförklarar sig och sina telningars oönskade beteende, som accepterar att auktoriteten i ett klassrum bör ligga hos läraren, som samtidigt inser att de själva är de allra viktigaste vuxna förebilderna i sina ytterst lojala barns liv?
När?

Märkligt nog tycks ju ändå de allra flesta små människor växa upp till hyggligt självgående stora dito?


*Travesti på Eyvind Johnssons proletärroman Nu var det 1914





  

 



söndag 5 oktober 2014

At long last

Egentligen skulle denna text varit införd i lokaltidningen i veckan som gått. 
Av olika anledningar (strul, nytt annonssystem, möten som avlöste varandra och allmän tidningsredaktionsstress) föll den mellan stolarna.
Eftersom jag själv tycker att det är ett angeläget ämne och dessutom har lite kort 'bäst-före-datum', tänker jag med redaktörens goda minne (?) publicera den här.
Ni som läst och följt mig under några år, vet att jag vurmar för valfriheten, familjens roll som samhällets minsta gemensamma nämnare och poängen med att ge barn tid - inte ekonomisk status!
Därtill skulle jag kunnat utveckla resonemanget på långt fler meningar och ord men tjusningen och begränsningen med krönikeformatet har varit  just det givna antalet tecken att förhålla sig till!
Håll till godo!

Det är ingen hemlighet att jag ser kunskap som makt!
Att barn i detta land ska få möjligheten att, utöver det mest basala såsom lära sig läsa, skriva och räkna, även kunna dra egna slutsatser av lästa texter eller upplevelser.
Att de ska ha ett hum om varifrån de kommer och vart de är på väg.
Känna till hur vetenskapen ser på tingens ordning och hur annorlunda – men ändå så lika – andra tiders och kulturers människor betraktat sin omgivning.
Ett sunt mått av ifrågasättande, upptäckarlusta och experimenterande ingår också i barns utveckling till vuxna självständiga individer.
Under de senaste 18 åren som mamma till skolbarn har jag hunnit uppleva många omorganisationer, betygssystem, dokumentationshantering, metoder och pedagogiker.
En del har blivit bättre och mer samhällstillvänt än när jag själv gick i skolan, annat har resulterat i något som lite snällt kan uttryckas som fritt-fall eller hela-havet-stormar.
I vårt grannland Finland existerar inte ordet skolplikt, där talas det om Läroplikt.
De har heller inte ägnat sig åt ideliga reformer av sitt utbildningsväsende.
Uppenbarligen har de lyckats bättre med sitt system än vad vi har gjort, iallafall om vi ska se till de undersökningar som görs.
Nu vill kommande regering göra förskoleklassen och gymnasiet obligatoriskt, åtminstone fram till dess eleven fyller 18 och således blir myndig.
Jag har en del invändningar mot det.
De allra flesta barn, uppskattningsvis mellan 95-97 %, går i förskoleklass idag. Kan vi inte anta att de övriga futtiga procenten som inte nyttjar erbjudandet, har sina skäl till att avstå?
Jag ser en viss risk i att låta skolplikten omfatta allt yngre barn. Vad blir nästa steg? Allmän förskola erbjuds redan gratis till alla barn som fyllt tre, ska den också på sikt bli obligatorisk?
Att försvåra för de familjer som vill välja annorlunda än vad det stora flertalet gör, ger mig obehagliga associationer.
Gymnasiet så. I Skolverkets nyligen publicerade rapport, kan vi läsa oss till att 13% av fjolårets nior inte har gymnasiebehörighet. Ska alla de eleverna manglas igenom ytterligare tre års obligatorisk skolgång och dessutom bli högskolebehöriga?
Hur då?
Vårt samhälle behöver alla, både akademiker och praktiker men lägg krutet där det gör nytta. Stötta lärarna, utveckla lärlingssytemet och skippa tvånget.