söndag 5 oktober 2014

At long last

Egentligen skulle denna text varit införd i lokaltidningen i veckan som gått. 
Av olika anledningar (strul, nytt annonssystem, möten som avlöste varandra och allmän tidningsredaktionsstress) föll den mellan stolarna.
Eftersom jag själv tycker att det är ett angeläget ämne och dessutom har lite kort 'bäst-före-datum', tänker jag med redaktörens goda minne (?) publicera den här.
Ni som läst och följt mig under några år, vet att jag vurmar för valfriheten, familjens roll som samhällets minsta gemensamma nämnare och poängen med att ge barn tid - inte ekonomisk status!
Därtill skulle jag kunnat utveckla resonemanget på långt fler meningar och ord men tjusningen och begränsningen med krönikeformatet har varit  just det givna antalet tecken att förhålla sig till!
Håll till godo!

Det är ingen hemlighet att jag ser kunskap som makt!
Att barn i detta land ska få möjligheten att, utöver det mest basala såsom lära sig läsa, skriva och räkna, även kunna dra egna slutsatser av lästa texter eller upplevelser.
Att de ska ha ett hum om varifrån de kommer och vart de är på väg.
Känna till hur vetenskapen ser på tingens ordning och hur annorlunda – men ändå så lika – andra tiders och kulturers människor betraktat sin omgivning.
Ett sunt mått av ifrågasättande, upptäckarlusta och experimenterande ingår också i barns utveckling till vuxna självständiga individer.
Under de senaste 18 åren som mamma till skolbarn har jag hunnit uppleva många omorganisationer, betygssystem, dokumentationshantering, metoder och pedagogiker.
En del har blivit bättre och mer samhällstillvänt än när jag själv gick i skolan, annat har resulterat i något som lite snällt kan uttryckas som fritt-fall eller hela-havet-stormar.
I vårt grannland Finland existerar inte ordet skolplikt, där talas det om Läroplikt.
De har heller inte ägnat sig åt ideliga reformer av sitt utbildningsväsende.
Uppenbarligen har de lyckats bättre med sitt system än vad vi har gjort, iallafall om vi ska se till de undersökningar som görs.
Nu vill kommande regering göra förskoleklassen och gymnasiet obligatoriskt, åtminstone fram till dess eleven fyller 18 och således blir myndig.
Jag har en del invändningar mot det.
De allra flesta barn, uppskattningsvis mellan 95-97 %, går i förskoleklass idag. Kan vi inte anta att de övriga futtiga procenten som inte nyttjar erbjudandet, har sina skäl till att avstå?
Jag ser en viss risk i att låta skolplikten omfatta allt yngre barn. Vad blir nästa steg? Allmän förskola erbjuds redan gratis till alla barn som fyllt tre, ska den också på sikt bli obligatorisk?
Att försvåra för de familjer som vill välja annorlunda än vad det stora flertalet gör, ger mig obehagliga associationer.
Gymnasiet så. I Skolverkets nyligen publicerade rapport, kan vi läsa oss till att 13% av fjolårets nior inte har gymnasiebehörighet. Ska alla de eleverna manglas igenom ytterligare tre års obligatorisk skolgång och dessutom bli högskolebehöriga?
Hur då?
Vårt samhälle behöver alla, både akademiker och praktiker men lägg krutet där det gör nytta. Stötta lärarna, utveckla lärlingssytemet och skippa tvånget.

2 kommentarer:

Cicki sa...

Kan bara hålla med. Fast det visste du ju redan...:-)

elina sa...

Kan bara hålla med, så nu vet du det, också.